alfredssons vardag

Vi har som jag tidigare har nämnt i bloggen varit ganska noga med att skapa något som vi verkligen känner är vårt i det nya huset. Nu tycker jag att vi har lyckats på allvar och man kan säga att ett hem verkligen har tagit form, ett hem som vi kan identifiera oss med och känna oss bekväma i.

Innan vi flyttade in målade vi alla tre rummen på övervåningen. Största sovrummet fick en cappucinobrun nyans på en fond plus tre vita väggar efter att ha gått i lite mörkare grön tidigare. Ett annat av rummen blev ett barnrum med ny tapet och vita väggar och det sista, minsta som tidigare var någon form av kontor målade vi i rött (en fondvägg) och vitt.

Nedervåningen har vi inte rört men däremot har vi sett till att göra den till vår på riktigt genom att inreda den ordentligt. Vi har också köpt en loungegrupp till uterummet för att göra ett "riktigt" rum även av det samt köpt in en uppsättning utemöbler som dock inte är uppe än. Nu ska bara en grill inhandlas och därefter är vi husägare på fullt allvar :)



Sovrummet med sängen mot fondväggen samt Theos lilla säng.

 

 

 
Sovrummet från en annan vinkel. TV och en liten bokhylla fick plats med.

 

  

Så var VM redan framme vid åttondelsfinalerna efter ett riktigt intressant, spännande och dessutom underhållande gruppspel. Riktigt bra har VM varit så här långt och det är bara att hoppas att det fortsätter, även om det brukar kunna bli mer tillknäppt i matcherna ju längre fram i turneringen man kommer.

 

Mina tips har hittills suttit ganska okej. Efter en snabb kontrollräkning fick jag ihop det till tio av 16 lag rätt inprickade av de jag trodde skulle gå vidare från gruppspelet. Hyfsat träffsäkert men å andra sidan ska man inte missa fler än så, det har inte kryllat av skrällar även om Costa Rica, Algeriet och i viss mån USA överraskande nog tog sig vidare.

 

Nu ska jag försöka mig på att pricka in åttondelarna rätt och jag känner mig tämligen säker på förhand:

Brasilien, Colombia, Holland, Grekland, Frankrike, Tyskland, Argentina och Belgien går vidare.

 

Skulle Brasilien och Colombia gå vidare möts de i vad som då i mina ögon blir den absolut mest intressanta kvartsfinalen. Brasilien skulle förstås vara favorit, men jag tror faktiskt att vi där i sådana fall kan få se den största skrällen i slutspelet. Colombia har en skyhög högstanivå och dessutom ett starkt kollektiv som tillsammans också står för en stabil defensiv. Där har ni mitt utropstecken och jag tror faktiskt att Colombia, om de når dit tillsammans med brassarna, skickar ut värdnationen redan i kvarten.

 

 

Snyggast hittills i VM? Frankrike! Och då tänker jag inte på hur spelarna ser ut eller på hur de spelar. Det jag menar är dräkterna. Herre min skapare så vackra matchställ Frankrike har. Både deras ordinarie, det marinblå med vita shorts, och andrastället (nästan snyggast det) som är kritvitt med marinblå shorts, är löjligt fina. Jag är en riktig tröjnörd när det gäller fotboll och älskar att lägga lite fokus på hur dräkterna ser ut.

Frankrike får utan tvekan högsta betyg av mig när det gäller matchställ. Bakom där är det svårt, jag har ingen riktig favorit förutom fransmännens ställ. Men jag gillar stilrena, enkla dräkter. Det ska inte vara en massa kladd och mönster, det förstör bara. Så Tyskland kan kvittera ut ganska gott betyg, de har sina klassiska vita och svarta och visade även upp ett ganska snyggt tvär- och bredrandigt rödsvart ställ igår.

 

Brasiliens är ju också klassiska men jag har svårt för vita shorts till gul tröja. Ser man enbart tröjan med de snygga mörkgröna detaljerna håller deras ställ hög klass.

 

Även Hollands har jag fått upp ögonen för men jag är lite tudelad till deras marinblå variant. Jag gillar marinblått på dräkter, det är en riktigt bra färg, men kör inte holländarna ett par olika nyanser i sitt ställ? Jag blir inte klok på det, men visst ser det ut som det? I så fall hade jag nog föredragit en och samma, även om den variant de nu visar upp funkar bra också.

 

Hursomhelst tycker vi ju alla olika och Frankrike är ändå onåbar etta om jag ska tycka till.

Det är så skönt att vara pappaledig, det måste understrykas. Framför allt givetvis för att jag får chansen att spendera en massa kvalitetstid med vår lille älskade Theo. Det känns om möjligt bara bättre och bättre för varje dag och allt har hittills flutit på väldigt bra.

 

Det blir mycket tid här hemma och hittills har vi inte varit iväg så mycket, men en del babyrytmik och öppna förskola blir det efter sommaren. Dessutom ska jag försöka träffa en del kompisar nu när deras semestrar sammanfaller med min sköna tid som pappaledig.

 

Förra veckan var Marcos glädjande nog på besök med deras lilla tvååring Stella. Alltid roligt att träffa honom och det blev en hel del gott snack om såväl barn och familjeliv som om fotbolls-VM. Marcos har blivit lite av en mentor när det gäller papparollen för mig och är den som jag kan vända mig mest till om jag har frågor och behöver tips. Samtidigt är det förstås kul att passa på att prata om annat än det som rör pappabiten. Men med vårt gemensamma fotbollsintresse och är det heller ingen risk att vi bara pratar barn... :)

 

Theo gillar att träffa andra människor och har hittills varit oerhört enkel att ha med när man är iväg samt även när vi själva har haft besök. Han är social och nyfiken, om än lite försiktig och blyg i början.

 

På tal om Theo, han ger oss inte direkt sovmorgnar nu. Runt femsnåret har han börjat vakna och vilja upp alternativt åtminstone vilja äta någonting. Och då vi håller på att vänja honom av vid att kunna få amma så fort han vaknar och vill, vilket i kombination med att Karin jobbar gör att jag numera är "nattansvarig", så är det antingen upp och leka eller ge välling som gäller. Inte direkt det man är van vid 05.00 på morgonen men det funkar och är han bara pigg så blir det ändå roliga morgnar, om än väl tidiga :)

 

Han har också blivit svårsövd på dagarna, även då han är ruggigt trött och verkligen behöva sova. Det är dock positivt för min del då det resulterar i en rejält utökad mängd med motion för undertecknads del. Promenera med vagnen är perfekt, bara junior är nöjd vilket han allt som oftast är med att sitta och se sig om. Ett par dagar förra veckan var vi uppe i 1.5 h innan han somnade, både under morgon- och lunchturen. Tre timmars motion dagligen, visserligen i måttlig takt men ändå, tar jag med gott humör. Välbehövligt, utan tvekan! :)

 

 

 

Det finns alltid mycket som inte får någon uppmärksamhet av mig här som jag gärna skulle ha tid att skriva om. Nu hinns inte det med, men nu tänkte jag passa på att summera de senaste veckorna i bildform med sånt som inte tidigare har fått plats här.

 

Skolavslutning
För ett par veckor sedan slutade mina gamla elever skolan för det här läsåret. Jag passade på att åka ut till Kungsgården för att vara med på avslutningen i kyrkan. Riktigt fint var det, kul att se ungarna igen och roligt också att en hel del av dem visade sin uppskattning för att jag var där.

 

 

Boulognern
Helsingborg var visserligen en vackrare stad så här års än Gävle och det är Kalmar också, utan tvekan. Men här har vi ändå en del riktigt fina områden. Inte minst Boulognern, skogen/parken centralt belägen intill Gavleån och Strömvallen. Där passar det bra att ta en skön promenad (det blev ett antal med Theo när vi bodde nära förut, innan flytten till radhuset här ute) och förra helgen tog vi vara på tiden jag och Karin. Alltid fint att kombinera lite motion med att njuta av omgivningen.

 

 

 

Fotbolls-VM
Ingen högoddsare att jag tittar en hel del på VM direkt. Det är lite tufft att orka med att se de senare matcherna när junior vaknar tidigt, tidigt. Men på det stora hela har jag kunnat se mycket fotboll och samtidigt njuta av familjelivet här hemma. Man har det nästan för bra, inte minst nu :)

Så här såg det ut hos oss (eller hos mig, Karin var iväg och Theo sov) när det var dags för premiären mellan Brasilien och Kroatien:

 

 

 

 

När Theo somnat, Karin fortfarande sov och jag satt här på nedervåningen i huset på midsommardagens morgon efter en rejäl bagaruppstigning passade jag på att fundera lite kring hur det kunde vara och hur det är nu. Resultatet av mitt filosoferande på hög nivå hamnade på Facebook:

Ja, det är ju så det är nu för tiden. Och jag är så grymt lyckligt lottad för det. Skulle som sagt inte vilja byta, aldrig någonsin. Det var roligt tidigare i mitt liv med, men givetvis är allt som jag har nu så mycket större och jag är glad att jag har fått möjligheten att ta de här enorma stegen i livet som jag har gjort de senaste åren.

Midsommarafton då, ja den firades utanför Sandviken, närmare bestämt i lilla Jäderfors, hos svärmor Annas "gubbe" Peter. Dans runt midsommarstången med ett stort antal andra, främst barnfamiljer, stod på schemat följt av en riktigt fin midsommarbuffé hos Peter. Helt perfekt rakt igenom! Jag trivs numera när man får chansen att uppleva lite nostalgi, när det känns som hemma, som förr i tiden då jag firade med mina föräldrar ute på landet. Det är skönt med lite lugn och ro och att få fira med sin familj. Inte minst nu när jag har min egen lilla familj att få fira med.

Ganska lugnt och stilla, inga stora utsvävningar, men riktigt trevligt. Så kan årets midsommarafton summeras.

 

Även resten av helgen gick i familjelivets tecken. Bland annat passade vi återigen på att få lite fixat här och hamnade på midsommardagen på Coop ute i Valbo av alla ställen, då allt annat var stängt där. Det ledde dock till något riktigt bra då vi äntligen fick en grupp med utemöbler köpt. Så nu, när vi har fått upp den, är alla större saker på plats. Det börjar verkligen kännas som vårt på allvar, vi har gjort huset till något som vi kan känna oss hemma i och personligen är jag riktigt nöjd :)

Bilder utlovas för övrigt inom kort! Bild på vår nyaste familjemedlem kommer också att dyka upp (och det är inte Theo...).

 

 

 

 

 

Fotbolls-VM är i full gång och det är givet att man njuter av en hel del fin fotboll nu. Jag måste säga att det så här långt har varit ett riktigt positivt mästerskap, klasser bättre och roligare gällande såväl spel och resultat som organisation än det i Sydafrika för fyra år sedan.

 

Mina tips ser helt okej ut hittills. Några skrällar omkullkastar en del av dem men på det stora hela är jag nöjd. Colombia ser mycket riktigt intressanta ut och är det lag som har imponerat mest på mig tillsammans med Holland. Samtidigt ser Holland för darrigt ut bakåt för att kunna nå ända fram. Costa Rica måste förstås nämnas i sammanhanget, de har ju skrällt så det har stått härliga till och är den överlägset största positiva överraskningen hittills. Förmodligen har de också imponerat mest men jag har sett dem för lite för att avgöra om deras spel kan hålla för mer än så här.

 

Min guldfavorit Argentina har långt ifrån imponerat och att tippa de som guldvinnare i nuläget ger många mothugg skulle jag gissa. Men samtidigt så har de, trots svagt spel och en totalt icke-existerande guldglans, vunnit båda sina matcher och kommer att vinna sin grupp. Det är en styra på ett sätt, men spelet måste bli klasser bättre. Även den spännande outsidern Belgien, av många tippade som ett långt gående lag (dock inte av mig även om jag redan på förhand såg laget som ett av de mest spännande i turneringen), har varit en besvikelse spelmässigt. Dock har de också rott i land sex poäng och gjort resultat. Jag är besviken på belgarnas spel bortsett hur de har avslutat matcherna. Det är först i slutet såväl mot Algeriet som mot Ryssland deras har kommit igång och de har visat prov på vad de kan. Mer av den varan och de kan gå långt, annars kommer de snart åka på en förlust.

 

Brasilien har fram till i skrivande stund (några timmar före deras avslutande gruppspelsmatch) inte heller rosat marknaden. Även gällande dem är jag dock övertygad om att de kommer att varva upp och vara en given kandidat till guldet i slutändan.

Några som har seglat upp som nya favoriter då? Nja, kanske inte som en nämn titelkandidat men Frankrike har imponerat stort på mig. Mest av alla lag. Visserligen mot beskedligt motstånd (Honduras) och ett oerhört slarvigt Schweiz men ändå, deras resultat OCH spel är något som imponerar. Jag trodde mycket på fransmännen före VM och den känslan har bara stärkts. De har ett spännande lag och verkar ha fått ihop gruppen, de verkar vara ett kollektiv nu jämfört med tidigare mästerskap då divfasonerna har tagit överhanden. Ett sammansvetsat Frankrike, med den individuella skicklighet som dessutom finns, är en farlig motståndare för vilket annat lag som helst.

Italien såg så bra ut mot England tyckte jag, men stod sedan för ett horribelt bottennapp mot lilla Costa Rica. Dock är det så typiskt Italien, att krångla till det för sig när man egentligen minst skulle ana det. Jag är trots det övertygad om att italienarna tar sig vidare. De klarar ett kryss mot Uruguay. Synd hursomhelst att något av de två lagen åker ut, även om man samtidigt måste gilla skrällag som Costa Rica. Hade ändå gärna sett både Italien och Uruguay vidare.

. . . . . . .

Sämst då? Domarinsatserna. Kan låta hårt men för många viktiga, rent av matchavgörande, domslut har varit fel och misstagen har varit för stora. Det är återigen läge att ifrågasätta Fifas tillvägagångssätt när domarna ska tillsättas inför VM. Att som nu sprida det geografiskt genom att låta domare från världens alla hörn få chansen har varit diskutabelt många gånger förut och inte mindre nu. Jag är av åsikten att de absolut bästa domarna i världen ska döma och då måste man bortse från att alla kontinenter ska vara representerade och liknande idéer som finns nu.

Samtidigt är jag inte nöjd med proportionerna på reaktioner som har varit i medierna här i Sverige alla gånger. Mer om det lite senare.

. . . . . . .

England kan säkert placeras in under kategorin sämst enligt många men jag tippade redan före mästerskapet att de skulle åka ut i gruppen. Inget konstigt, de är helt enkelt inte bättre.

. . . . . . .

Spanien är däremot en negativ överraskning, men samtidigt måste väl en era ta slut någon gång. De har gjort det fantastiskt både med sina resultat och sitt sätt att spela de senaste sex åren i olika mästerskap. Nu var det kanske logiskt på ett sätt att den eran fick ett tillfälligt (?) slut, även om truppen på pappret var VM:s kanske allra bästa.

. . . . . . .

Kul tycker jag att det är med framgångarna för lagen med trebackslinjer. Det är roligt när några lag bryter normen och använder tre/fem backar. Nästan alla lag av de som har vunnit ligatitlar och Europacuptitlar senaste säsongerna. Endast Juventus är ett undantag som bekräftar regeln. Roligt då i ett VM när en del lag mönstrar lite oväntade system.

. . . . . . .

Chile är ett av lagen som spelar med trebackslinje och de gör det bra, riktigt bra. En outsider?

. . . . . . .

Mexiko ser också intressant ut. Trebackslinje, hårt jobb, aggressiva och duktiga i omställningsspelet. Spännande!

. . . . . . .

Vissa lag verkar vara riktiga poplag hos de svenska medierna. Lite överdrivet blir det och jag tycker inte journalistiken har varit klockren alla gånger. Nog kan jag förstå att många här hemma exempelvis känner mer för Bosnien då det bor många med bosniska rötter i Sverige och många av oss känner folk med sitt ursprung där. Men mediestormen som blev när Bosnien fick ett mål felaktigt avvinkat för offside i 0-1-förlusten mot Nigeria, samtidigt som nigerianerna fick ett omdiskuterat segermål godkänt (misstänkt frispark före, men inte alls solklar tycker jag) var smått bisarr. Då tycker jag man i stället ska göra en vinkling med fokus på de allt för många viktiga domsluten som har varit fel hittills i VM. Det i stället för att lägga så stor vikt vid att Bosnien hade oflyt med domaren. Klart man förstår bosniernas frustration, men ett antal ledande skribenter i de svenska tidningarna gick igång på ett överdrivet sätt.

Robert Laul på Sportbladet verkar dela min åsikt, eller om jag delar hans, då han twittrade ut följande efter skribentkollegornas interna tävlan i att dra det det hela till sina absoluta gräns när det gällde att förklara hur illa Bosnien blivit behandlat av domaren:

 

Ett annat exempel på mediefavorisering är den av Iran i mötet med Argentina. Jag förstår att man håller lite extra på underdogsen, det gör jag ofta själv, men det är ändå märkligt hur Argentinas spelare sammanlagt kan få 21 plus i betygsättningen (i Expressen) samtidigt som Irans får 33 tillsammans. Det trots att Argentina vann med 1-0. Visst, argentinarna gjorde ingen bra match och Iran slet heroiskt. Iran ska också normalt sett vara chanslöst mot Argentina. Men ändå, Argentina var inte sämre än sina motståndare och vann som bekant dessutom. Hur Irans spelare då kan ha varit så mycket bättre enligt betygsättarna är märkligt...

 

. . . . . . .

 

Men nu ska jag inte gnälla. VM har varit fantastiskt hittills och jag förväntar mig mer av samma vara. Eller ännu bättre. Det här kommer säkerligen fortsätta och det är bara att luta sig tillbaka i soffan för att njuta :)

 

Nej, vi ska inte åka till Kingston och Jamaica igen, i alla fall inte nu. Men varje gång jag ser den i mina ögon fantastiska reklamen för Volvo som går ganska flitigt nu tänker jag tillbaka på Jamaicavistelsen. Närmare bestämt till den sena kvällen då vi, på vår tvådagstur söder- och österut i landet, då vi stod och blickade ut över Kingston uppe på en liten bergssluttning utanför Jamaicas huvudstad.

 

En fantastisk vy hade vi framför oss med alla ljuskällor som lyste där nere samtidigt som det annalkande nattmörkret hade svept in staden i en mörk filt.

 

Ett underbart minne och en stund som jag gärna upplever igen :)

 

I slutet här, 2.20 in i videon, väcks mina Kingstonminnen till liv:

 

 

 

 

 

 

 

VM är i full gång och givetvis följer jag turneringen ganska grundligt. Alla matcher går förstås inte att se, inte minst nu när det finns en familj att spendera tid med och bry sig om, men det blir ändå en hel del fotboll just nu. Playtjänsterna är perfekt i ett sånt här läge, matcher av intresse om missas av olika anledningar är lätt att se i efterhand. Bra inte minst då man vill se någon av nattmatcherna :)

 

Italien vs England satt jag uppe och såg i helgen och det var värt det, trots att junior vaknade runt halv sex morgonen efter. Men det är en charm i det också, att slita med lite sömn och febrilt försöka att få schemat att gå ihop för att kunna utnyttja den vakna tiden maximalt med rolig, givande familjetid och en massa VM-tittande.

 

Bäst hittills då? Italien, som jag håller lite extra på, såg bra ut mot England. Holland förstås, 5-1 mot Spanien var en sanslös historia och jag föll lite extra för deras spelsystem - 5-3-2 som sedan allt mer liknade ett intressant 3-4-1-2 - då jag gillar när tränare laborerar och inte bara spelar de vanliga systemen som 4-4-2, 4-2-3-1 och 4-3-3. Visserligen spelar jag själv helst i något av dem, då man är mer skolad och bekväm i dem, men det är roligt när en del tränare vågar välja andra vägar.

 

Vi har också Colombia som jag nämnde före turneringen. De imponerade mot Grekland och jag tror att de kan gå långt. Uruguay däremot imponerade inte alls och får nog svårt att bli en medaljkandidat vilket jag trodde på förhand. Men å andra sidan är turneringen lång, ingenting är avgjort så här tidigt.

 

Brasilien glänste långt ifrån mot Kroatien men tog en tung seger, mycket tack vare Neymars briljans och en åt helvete för givmild (dålig) domare. Egentligen imponerade kroaterna klart mer på mig, inte minst med sitt oerhört intressanta tremannamittfält centralt med tre lirare i form av av Modric-Rakitic-Kovacic och utan defensiv urkraft. Känslan var att "oj, de här är riktigt bra och laget kan gå riktigt långt". Men nu är jag mer tveksam. Det då Mexiko plockade poäng av brassarna igår, har fyra poäng hittills på två matcher och har visat upp ett oerhört disciplinerat försvarsspel med aggressivitet, hårt jobb och suveränt målvaktsspel från Ochoas sida. Jag tror Mexiko grejar en poäng mot Kroatien och slår ut kroaterna.

 

Brassarna var återigen sega och tämligen svaga igår, men jag tror ändå de klarar gruppsegern och varvar upp efter hand. Liksom Argentina, som inte glänste mot Bosnien men ändå vann och säkerligen kommer igång ju längre turneringen lider.

Tyskland har redan varvat upp och var ju grymma mot Portugal. Samtidigt dog matchen när idioten Pepe återigen visade hur korkad han är och drog på sig ett enormt onödigt rött kort efter hans femtioelfte psykbryt i karriären. Avskyr den spelaren och här sänkte han verkligen sitt lag. Visserligen hade tyskarna redan gått fram till 2-0 och hade kontroll, men jag tycker inte att Portugal var så dåliga fram till utvisningen. Det var bra tempo och farliga omställningar åt båda håll så portugiserna har nog kvalitéer som kan ta dem vidare ändå. Men visst, tyskarna visade prov på en strålande fotboll och en mångsidighet som kommer att ta laget långt. 

 

För att summera kommer mina fem favoriter hittills: Tyskland, Italien, Mexiko, Holland och Colombia.

 

 

För att hålla kvar vid VM tänkte jag ta upp den diskussion som har blossat upp, eller i alla fall startats av Aftonbladetskribenten Klas Lindberg i samband med den här krönikan:

 

Lindberg kritiserar alltså SVT och kräver att Johanna Frändén och  Erik Hamrén ska byta roller i VM-studion. Det som verkar uppröra honom är att Frändén mestadels har fått plats i det som Lindberg kallar för "VM-studions morgonsoffa" medan Hamrén har fått hålla till vid "analysbordet" där han tillsammans med Daniel Nannskog och programledaren André Pops tar hand om analyserandet av matcherna, taktiken etcetera.

 

Vad som är upprörande med detta förstår jag inte alls. Jag tycker till att börja med att upplägget på sändningarna är klockrent, med en del allmänt prat kring länderna (som alltså sköts i "morgonsoffan") och en del analyserande av själva spelet. Det ger alla tv-tittarna någonting som passar. Är man en taktiknörd som jag kan man gotta sig åt de gedigna analyserna och nedbrytandet av matcherna i smådetaljer. Tycker man däremot inte att det är intressant huruvida Holland spelar man-man eller zon eller bryr sig om hur högt Chile står med sin backlinje man kan strunta i det och i stället glädjas åt en massa intressant info kring länderna i allmänhet, VM:s påverkan på dessa, berättelser om spelarnas olika bakgrund, koll på hur snacket går i de olika deltagarländerna och inte minst i Brasilien just nu etcetera. Den biten sköter de i soffan och där har alltså Frändén allt som oftast fått hålla till. Något som är givet, enligt mig.

Frändén är suverän på att vara påläst, kunnig när det gäller länder och lag, spelare, sitta på en massa fakta och information om allt från spelarnas ursprung till stämningen i omklädningsrummet. Hon har också förmågan att delge all info som hon skaffar sig på ett bra sätt. Däremot är hon INTE någon fotbollsanalytiker. Det går att hävda att hon inte riktigt har fått chansen att visa det, men det är en förenklad bild av det hela. Med tanke på det utrymme hon har i såväl tv som i Sportbladet året runt samt den frihet hon har, bland annat genom sitt bloggande, har hon genom åren haft otaliga chanser att visa prov på en analytisk förmåga. Kanske har hon inte velat eller sett någon vits med det, men hursomhelst har hon vad jag har hört och läst inte bjudit på något analyserande av själva spelet.

 

Det gör ju däremot givetvis Hamrén. I sin yrkesroll som förbundskapten och fotbollstränare är det en av hans dagliga arbetsuppgifter. Hans plats i VM-studion, mestadels vid analysbordet, är således given. Han levererar skarpa analyser och tar upp taktiska detaljer hos de olika lagen som vi tittare inte alla gånger själva skulle ha tänkt på eller lyft fram. Det är för en taktikälskande analytiker som mig rena godiset.

 

På samma sätt som Fränden gör det bra när hon får använda sina styrkor. Hennes språkkunskaper, allmänbildning och sinne för information ska givetvis utnyttjas till att servera oss tittare intressant fakta, ge oss en bakgrund till spelare, länder och händelser, bjuda på roliga anekdoter och ge en inblick bakom fasaden hos VM:s huvudrollsinnehavare som vi annars inte kommer åt.  

 

Så för mig är det givet. På samma sätt som man ska utnyttja spelarna i deras rätta positioner och ge dem chansen att använda sina styrkor rätt ska SVT använda sina studiopersoner rätt för att skapa så givande och bra sändningar som möjligt. Att Frändén och Hamrén ska byta plats i bland (som SVT-ansvariga har påtalat i en annan artikel) är förstås också bra, det är ju kul med lite variation, men grunden finns det absolut ingen anledning att rucka på. Även om Klas Lindberg verkar tycka det...

 

Så nära det är nu! VM-premiär om drygt en timme. Det känns att det närmar sig.

 

Theo är nattad, pizza med hemkörning är beställd.

Karin är iväg så jag får hålla ställningarna själv :)

 

Sista bloggandet inför VM-turneringens start kommer här med anledning av ett tillägg till mina tips:

 

VM:s största utropstecken på individuell nivå kommer inte Messi att vara, även om han kommer att ses som VM-kung då han leder Argentina till titeln. Den största överraskningen för den stora massan, men förmodligen inte för de som har följt La Liga de senaste säsongerna och inte minst det senaste året, kommer Kroatiens Ivan Raktitic att vara. Han är så makalöst bra, den kroatiske mittfältaren som nyligen blev klar för Barcelona. Jag är full av beundran. De gånger jag har sett honom i Sevillatröjan har han dominerat såväl i ligan som i Europa League. En ruggigt bra mittfältare med offensiva spetskvalitéer (målskytt och en fantastisk framspelare i ett) samt en arbetsmoral som imponerar.

 

Jag är övertygad om att VM-publiken kommer att bli imponerad också, med start redan i kväll mot Brasilien.

 

Jag tror att, för att sno ett citat från Erik Niva, VM kommer att präglas av att det spelas i Sydamerika. De största favoriterna hittar jag därför i Brasilien och Argentina. De sydamerikanska länderna kommer att ha en viss fördel gentemot resten och när de här två dessutom har två av turneringens absolut bästa trupper går det inte att utelämna dem från favoritsnacket. Även Colombia kommer att gå bra enligt mig. Ända fram räcker de nog inte, men de kommer att imponera och få många att höja på ögonbrynen. Även utan storstjärnan Falcao som är skadad har de ett mycket kompetent lag, inte minst offensivt, med James Rodriguez i spetsen. Uruguay nämns som en kandidat till medaljerna och även de håller jag tämligen högt. Är nog med och nosar minst på en kvartsfinalplats, ja rent av en plats i semifinalerna. Cavani, Luiz Suarez, Diego Godin och co är spelare att respektera och hålla ett extra öga på.

 
Hur ser det ut för de övriga kontinenterna? Jag är inte helt påläst vad gäller de olika lagen, men inte minst det utmärkta Fan-TV-programmet Bacalhau har gett mig mer inblick i lag jag tidigare inte hade så bra koll på. Inte minst de afrikanska. De får det dock ganska tufft enligt mitt tips.Jag såg egentligen bara ett enda afrikanskt lag som går vidare och då är det ändå delvis en skräll då Ghana slår ut Portugal genom att nå andraplatsen bakom Tyskland i den gruppen. Nigeria är ett gränsfall, de får väl tipset då och blir andra afrikanska lag vidare. Det på bekostnad av Bosnien bakom givna gruppvinnaren Argentina.

Det ska erkännas att jag halvt om halvt har reviderat mitt tips efter lite betänktetid. Portugal har kapacitet att gå riktigt långt och att då tippa dem som utslagna redan i gruppspelet känns lite märkligt. Men å andra sidan har Ghana chansen att skrälla och får tipset trots allt.

Så mycket längre än till åttondel går dock inte något lag från Afrika. Även Oceanien och Asien får det svårt att hävda sig, trots att Japan nog kniper en plats i åttondelsfinalerna.

 

Europa kommer med en rad lag men jag tror ganska få av dem har potential att verkligen slåss om medaljerna. England kommer att floppa som vanligt, de är inte bättre helt enkelt. Italien klappar mitt hjärta för och de kommer säkerligen att ta sig vidare en bit, det gör de nästan alltid (bortsett 2010), men något medaljlag är det inte. Inte heller Holland där avsaknaden av skadade mittfältsmotorn Strootman kommer att vara stor. Vi kan också räkna bort uppstickaren Bosnien, förmodligen också grannen Kroatien trots att de har ett intressant lag med skrällpotential samt Schweiz, Ryssland och Belgien. De sistnämnda kan dock bli VM:s stora positiva överraskning. De har ett väldigt spännande material med en rad spelare som har gjort det bra i sina klubbar i större ligor i Europa. Jag tror att Belgien kan bli en riktig outsider och ta sig vidare en bra bit om allt stämmer, men samtidigt så kan deras brist på mästerskapsrutin spela in och de får nog nöja sig med max en kvartsfinalplats.

Kvar av intresse finns då Frankrike, Tyskland och Spanien. De sistnämnda försvarar inte titeln men har återigen en stark elva. De kommer säkerligen att ta sig vidare från gruppen och hota de andra favoriterna men jag tror inte att de når ända fram. Medalj? Tveksamt. Ut i kvarten blir mitt tips.

 

Tyskland hoppas och tror jag mycket på. De slits dock med en del skadebekymmer och frågan är om de kan leva upp till förväntningarna. Europas största hopp på förhand skulle jag säga, men guld blir det inte. Däremot är det mycket möjligt att de slåss om en medalj in i det sista. Frankrike kommer att vara bättre än på länge och har en till synes riktigt stark trupp. Jag tror att de kan gå längre än vad de flesta räknar med. Inte en guldkandidat, men god chans att bli ett av Europas bästa lag som jag ser det.

 

Vilka vinner då? Argentina. Det blir mitt tips. Dels delvis med hjärtat, Argentina har alltid varit laget nummer ett bland de sydamerikanska för mig, dels med hjärnan då jag ser årets upplaga som en väldigt stark sådan. Får de bara ihop defensiven - vilket jag tror de löser med spelare som Garay, Mascherano, Demichelis och Zabaleta - blir de oerhört svårslagna. Offensivt finns Messi förstås, duktigt uppbackad av Higuain, Lavezzi och Agüero. Har man råd att peta Carlos Tevez ur truppen har man en löjligt stark offensiv. Dessutom har de en spelare som har imponerat enormt på mig den här säsongen efter att tidigare inte ha varit någon favorit: Angel Di Maria. Mästerlig på Reals Madrids mittfält och grymt skicklig, främst offensivt men har blivit mer komplett under tränaren Ancelotti i Real. Argentina har det bästa laget och dessutom individuell skicklighet i överflöd och är därför min VM-vinnare så här på förhand.

 

Främsta utmanare: Brasilien och Tyskland med Uruguay som outsider.

Störst skrällpotential: Belgien.

Flopp: England, alltid England.

Bästa spelare: Lionel Messi. Kommer att leda Argentina till VM-guldet.

 

Brasilien, Kroatien, Spanien, Chile, Colombia, Japan, Uruguay, Italien, Frankrike, Schweiz, Argentina, Nigeria, Tyskland, Ghana, Belgien, Ryssland.

 

Argentina.

Övriga medaljer: (förutsatt att de inte slår ut varandra, jag vet inte hur slutspelsträdet ser ut)

Brasilien, Tyskland (Uruguay).

 

 

Sådär ja, nu kan VM börja!

 

 

Nationaldagen firades som bekant i fredags och även om vi inte kan skryta med en lika stolt firartradition som exempelvis Norge så var det nog många som tog tillfället i akt att fira Sverige. Personligen gjorde jag det inte, men kom ändå att uppröras över några ord från en som verkligen inte verkade vara sugen på att fira nationaldagen. Den jag syftar på är Foujan Rouzbeh som via Instagram skrev följande inför den sjätte juni:

 

 

 

Vem är denna Rouzbeh då? Jo, ett tämligen högt uppsatt namn inom FI i sin roll som en av partiets riksdagskandidater. Att det är hon personligen som får stå för det här är givet, men lämpligheten som politiker kan diskuteras (vilket jag återkommer till).

 

Jag tycker att det är bedrövligt att uttrycka sig på det sättet och kritiken var med all rätt stor efteråt. Sen är det förstås inte okej att personen bakom de här orden mordhotas, som verkar ha hänt nu, på grund av dem men hur tänker man om man resonerar så här? Intressant vinkel en person på Twitter hade, som skrev något i stil med "vilka fler flaggor ska vi skända då?" och la fram exempel på allt från den norska till den amerikanska och den afghanska.   

Det här, Rouzbehs tankar, i kontrast till de många, inte sällan människor med invandrarbakgrund, bland mina Facebook-vänner och bland personer som jag följer via Twitter som under nationaldagen via sociala medier uttalade sin stora tacksamhet till det här landet. Många var de som tackade Sverige och den svenska staten för att de själva, eller människor i deras närhet, tagits emot så väl och såväl fått många möjligheter som stöd och skydd här. Många människor tackade sitt (nya) land för allt som det har gett dem och uttryckte sin stolthet över att vara en del av det nu.

 

Jag tyckte att det värmde att se de många budskapen och all den tacksamhet som sköljde över Sverige i fredags. Det är väl både glädjande och viktigt att vi tillsammans kan känna att vi har ett land att vara stolta över och ett land där folk kan känna sig trygga.

 

Hur Rouzbeh har tänkt att det ska vara verklighet om vi suddar ut alla gränser (som hon också uttryckt i en kommentar till ovan nämnda uttalande) och river ner nationalstaten vore intressant att få höra. Nu skiter jag ärligt talat i att hon säger sig ha refererat till en konstnärs (Carl-Johan De Geer) verk som heter "Skända flaggan" , då hon knappast gör det utan att själv stå bakom budskapet. Dessutom blir det nästan ännu dummare om man tar sig tid och kollar upp vad det är för ett konstverk. Jag låter ett utdrag ur en artikel på nyheter24.se summera verket: "Konstverket hon syftar på är ett verk som pryds av svenska flaggan, på vilken ordet "Kuken" står skrivet. Till vänster om flaggan står det 'Skända flaggan' vägra vapen svik fosterlandet var onationell" och till höger penseldrag som föreställer eld". Fantastisk konst, eller vad säger ni?

Hur tänker sig förresten Rouzbeh att alla de människor som runt om i landet under sjätte juni, och annars också, uttryckte sin stora tacksamhet för att de har fått trygghet och skydd här skulle ha fått det om vi gått hennes väg?

 

Det är väl ganska uppenbart att det är tack vare en stark stat och ett välfungerande land som vi i Sverige sedan långt tillbaka i tiden har kunnat hjälpa människor på flykt som har sökt sig hit? Och det är ju lika självklart att det är tack vare det som vi idag kan ha en välfärd av hög standard. Självklart för alla verkar det dock inte vara när man läser Rouzbehs inlägg på Instagram och slås av det höga antalet användare som har gillat det. Hur tänker man då?

 

Rouzbeh har efteråt förklarat att hon vill se gränslöshet för att landet ska vara till för alla, för att ingen ska utestängas från något land. Det hon inte verkar förstå är att ett öppnande av gränserna för alla och ett "rivande" av nationalstaten rubbar grunden som utgör möjligheterna att hjälpa människor, såväl personer födda här som de som kommer utifrån. Då skapar vi ju paradoxalt nog, till vad hon verkar vara ute efter, ett samhälle där individualism råder och alla visserligen är välkomna men samtidigt i klart högre utsträckning kommer att bli tvungna att klara sig på egen hand utan stöd från en stark stat.

 

Vad är det förresten, för att återgå till Rouzbehs Instagraminlägg, som det får vara nog med nu? Nog med att ge människor chansen att få just skydd och trygghet här? Nog med att ge våra åldringar en värdefull och trygg vardag? Nog med att ta hand om de sjuka och skadade som behöver vård? Eftersom det är sånt som vår stat gör, som det här landet kan stoltsera med att det gör och som det ofta hyllas för, så skulle jag gärna vilja höra om det är vad Rouzbeh vill ha ett slut på.

 

Att samma Rouzbeh via sociala medier hyllade AFA, den allt annat än fredliga och omdömesfulla rörelsen Antifascistisk aktion, när rörelsen fyllde år i höstas säger väl å andra sidan både ett och annat om vilket omdöme hon har. Något som borde göra henne ganska uselt lämpad för att representera ett demokratiskt parti kan jag tycka.

 

Det hade också varit oerhört intressant att se hur mediedebatten hade sett ut om en socialdemokrat, moderat, folkpartist etcetera hade skrivit samma sak på sin Instagramsida.

 

 

Det finns en del bloggar som jag följer och en av dem är Johan Israelssons blogg på Barometerns hemsida, en blogg som främst inriktar sig på fotboll och Johans roll som tränare (tidigare spelare innan en korsbandsskada i våras ledde in honom på tränarbanan i stället) i Lindsdals IF. Israelsson skriver dock även om en hel del annat och det senaste inlägget är både fint och tänkvärt:

http://www.barometern.se/blogg/johan_israelsson/om-doden-men-ocksa-om-det-vackra-i-livet(4313665).gm

 

Strax efter att jag hade läst det här klickade jag in på SVT Play för att se Bronshjältarna, första delen i dokumentären om landslaget 94 som tog brons i USA-VM. Såg bara en del av det på det sändes på tv tidigare i veckan och kände att jag var tvungen att se det i sin helhet. Fantastiskt program som framkallade rysningar, utan tvekan. Samtidigt var det berörande på ett djupare plan. Det under den delen av programmet då Klas Ingesson, den gamla landslagslegendaren, sittandes i rullstol berättade om sin kamp mot cancern. En kamp som han sliter med dagligen och som han räknar med att förlora någon gång i framtiden. Ingesson pratade, precis som Israelsson är inne på i sin blogg, om hur kan trots den tuffa tiden känner sig väldigt stark mentalt och hur han har lärt sig att uppskatta livet mer sedan sjukdomen slog klorna i honom.

 

Det var väldigt berörande att se och höra Ingesson och tårarna började rinna där jag satt vid köksbordet, med junior sovandes i vagnen utanför fönstret, och lyssnade till den gamle mittfältshjältens berättelse. Det fick mig att tänka på de nära och kära som jag tyvärr har förlorat under årens lopp, flera av dem på grund av cancern. Morfar, farfar, Simon - svåra, tunga förluster i livet av människor som har stått mig oerhört nära och betytt så mycket. Och även min kära mamma har varit drabbad av sjukdomen.

 

Samtidigt som tankar på sådana händelser framkallar sorg och ledsamhet hjälper de till att lyfta fram allt som är positivt och viktigt här i livet. Inte minst de personer som förgyller vardagen och som alltid finns där för en. Jag passar på att blicka ut genom fönstret, titta på vår lilla son som återigen sover tryggt och har hela livet framför sig samtidigt som jag tänker inte minst på Karin, som inte bara har varit min flickvän i ganska snart sex år utan inom några månader också blir min fru. Det finns så mycket att värdesätta här i livet, något som jag också försöker vara noga med att göra. Och det hoppas jag alla andra också gör.

 

 

 

 

Jag har liksom säkerligen många andra läst följande kritiskt granskande text angående FI och deras plötsliga framgångar som verkar glädja många, men samtidigt väcker kritiska röster:

http://www.svt.se/opinion/feministiskt-initiativ-slipper-kritisk-granskning

Personligen tycker jag att den är mycket intressant. Nu har jag inte lusläst FI:s partiprogram, det ska villigt erkännas, men efter att ha tagit del av den här artikeln tog jag mig ändå tid att skumma igenom och läsa in mig mer noggrant på en del av innehållet. Det som slår mig är tanken på hur FI har tänkt att alla deras idéer ska finansieras. Hur ska det gå att genomföra? Och varför reagerar inte medierna på vilket luftslott FI till synes bygger upp här, i jakten på väljare? Läge att granska kritiskt, i mina ögon.

Det kanske är jag som är okunnig och visst, särskilt politiskt insatt är undertecknad inte direkt, men jag tycker ändå att det genomgående avtrycket som sätter sig när man synar partiprogrammet är ett ifrågasättande kring hur realistiska FI:s åtgärder och idéer verkligen är. En del är det förstås, men en del känns också totalt ogenomförbara och som något som enbart ska locka väljare. Det känns inte trovärdigt och det är för mig en gåta att de inte synas mer i sömmarna.

Jag kan, som sagt, vara okunnig men jag skulle gärna få förklarat för mig hur sex timmars arbetsdag med bibehållen lön ska fungera. Hur ska vi kunna jobba mindre men tjäna lika mycket som innan? Vem ska stå för det? Är det bara jag som rycker till när den punkten dyker upp i partiprogrammet (som finns länkat i artikeln)? Det kan väl knappast vara så många arbetsgivare som är sugna på betala lika lön som nu för två timmar mindre utfört arbete per dag? Sedan är jag över lag skeptisk till att vi ska sträva efter att jobba mindre, även om det förstås kunde bara skönt att ha sex timmars arbetsdag. Jag tror inte det är rätt väg att gå, men om det vore så att folk är beredda att tjäna mindre för mer ledig tid så kanske det vore en lösning. Men det här, att ha sex timmars arbetsdag med BIBEHÅLLEN lön? I vilken värld funkar det?

Jag har sett en hel del kritiska röster på sociala medier gällande FI. En av de som kritiserat är min gamla studiekamrat från tiden på Högskolan i Gävle, Lisa Eriksson, idag arbetandes med kommunikation för Moderaterna. Saxade följande FB-inlägg från henne nyss:

 

Jag tycker det är kloka ord och jag både hoppas och tror att många håller med, oavsett vilket parti man röstar på och om man är röd eller blå i politikens värld. Just det sista, om att "klä sina förslag med 'jämställdhet' kräver gransking", tycker jag är en kärnfråga här. Eller borde vara i alla fall. FI borde granskas hårdare av medierna nu och inte kunna leva enbart på att prata vitt och brett om jämställdhet. Visst är det oerhört viktigt, en av de viktigaste frågorna inom politiken och i samhället idag, men det gäller ju att kunna backa upp det man säger och står för också. Något som jag tror att merparten av de mer etablerade partierna klarar bättre än FI.

Sedan är jag långt ifrån någon expert i ämnet, men jag hoppas att FI hamnar under större granskning så att svar kan ges på de frågor gällande partiets politik som verkar ha dykt upp hos många efter valet. Då kanske jag får backa och ändra åsikt, men tills vidare tillåter jag mig själv att vara kritisk och skeptisk till Gudryn Schyman och co.

 

 

 

 

 

 

 

Så summerade jag min helg på Facebook och det är bara att strö lovord över hela helgen. Den inleddes med 50-årsfirande för svärmor i fredags och avslutades med en löjligt skön trepoängare mot Elfsborg för MFF på söndagskvällen. Däremellan hanns mer familjeumgänge med och vi fick dessutom en del fixat här hemma i huset och trädgården.

 

Med andra ord en riktigt produktiv och rolig helg. Och det är så mycket värt att få umgås med Karin och Theo samt förstås med de som står oss närmast. Kul också att få träffa Karins morbror Bjarne och hans familj, de är alltid så härliga att träffa och så enkla att vara med. Stort plus!

 

Vi hade bidragit med att skriva en sång, jag och Karin plus en rad av de andra närmaste släktingarna, om (svärmor) Anna till melodin till Kalle på Spången. Ett kul inslag som berättade ganska mycket om hennes liv och våra tankar om henne :)

 

Lördagen innehöll en tur med tittande på utemöbler - vi håller på och ska styra upp det här hemma också. Därefter blev det rester hemma hos svärmor, lika gott som dagen före! Dessutom plus för umgänget, Jonas och Erika (Karins brorsa och hans tjej) är alltid roliga att träffa. Glädjande nog dök de upp en sväng i söndags också, då hemma hos oss i sällskap av svärfar Håkan.

Söndagen innebar också seriefinal i Borås mellan Elfsborg och mitt kära MFF. Nu måste jag väl erkänna att Malmö hade en del flyt, Elfsborg var det bättre laget och borde ha gjort ett-två mål på sina chanser, men samtidigt är det inget att skämmas över.

Det går ju ut på att göra fler mål än motståndarna och MFF har i flera matcher den här säsongen utan att spela särskilt bra och när de har varit det sämre laget ändå visat hur vassa de är offensivt genom att skapa fyra, fem, sex riktigt farliga lägen och också oftast utnyttjat någon eller flera av chanserna. Det är en styrka i sig, att alltid kunna hota framåt även om man inte spelar bra. Så jag tycker inte MFF behöver be om ursäkt för 1-0-seger på något sätt. Bara att tacka för den och njuta av sex poängs serieledning under VM-uppehållet :)

 

 

Zlatan Ibrahimovic röstade inte i Europaparlamentsvalet och hade heller mycket att säga på frågan om vad han kände inför att flera högerextrema partier gått starkt framåt. Det kan man förstås kritisera och hans uteblivna röstande (liksom Erik Hamréns och Pia Sundhages) har också, rättmätigt, kritiserats av flertalet sportjournalister.

 

En annan journalist, Fredrik Virtanen, har tydligen missat det och gör  i mina ögon ett rejält självmål när han i ett försök att kritisera Zlatan, Hamrén och Sundhage ger sig in i ett snårigt (men framför allt hånfullt) resonemang kring fotbollen i stort i samhället. Hans krönika i Aftonbladet har ni via länken nedan och mina tankar kring det hela får ni också serverade:

 

Det känns ganska märkligt att man å ena sidan raljerar och mellan raderna hånfullt låter läsarna förstå att man inte delar åsikten att fotbollen har en stor och viktig effekt på samhället och inte heller håller med om att fotbollen tar ett stort samhällsansvar för att i nästa andetag såga enskilda fotbollspersonligheter för att de inte röstade. Det med motiveringen att de som förebilder och representanter för fotbollen borde ta sitt ansvar, annars blir fotbollen en destruktiv farlig kraft.

 

Absolut, jag tycker det är dåligt av Zlatan, och övriga som inte röstade för den delen, men om nu fotbollen inte har någon (positiv) betydelse i samhället och dess representanter själva sätter dig på höga hästar utan fog för det har det väl heller ingen betydelse vad Zlatan eller andra kända personer inom fotbollens värld tycker, tänker och förmedlar?

 

Eller? Helt plötsligt verkar Virtanen ändå anse att fotbollen, eller åtminstone dess affischnamn, har stor påverkan på människors attityd och åsikter. Jag kan inte tolka följande textrader på annat sätt:
"När tre av de mest namnkunniga personerna inom svensk idrott kommer ut som bimbos blir fotbollen i så fall en motsvarande destruktiv, farlig kraft. Några få sportjournalister reagerade men de flesta slätade över som luttrade alkoholisthustrur....".

 

Visst, man kan hävda att det handlar om den enskilda individen och dennes påverkan på andra. Det kan jag hålla med om, en känd person med många beundrare påverkar och influerar säkerligen ett x antal enskilda individer när kommer till åsikter, värderingar och attityd. Men varför då ge sig in i någon slags egenstartad diskussion där man tillåter sig själv att hånfullt ifrågasätta en hel idrotts positiva effekter? Jag ser inte det logiska i att koppla ihop en enskild individs tyckande, eller icke tyckande som i det här fallet, med en hel idrott eller för den delen med något annat som denne har som jobb eller annan sysselsättning.

 

Virtanens raljerande och hånfullhet kring fotbollen som samhällskraft är också intressant. Jag menar inte att fotbollen är något som för med sig mirakel och löser alla världsproblemen. Men det är okunnigt att påstå, även om man gör det mellan raderna som Virtanen, att påstå att fotbollen inte tar stort samhällsansvar och att den har en väldigt positiv påverkan på många människor. Läs på, läs Erik Nivas och andra erkänt skickliga journalisters skildringar om sporten från världens alla hörn, prata med människor i fotbollens närhet - fattiga och rika, vita, svarta, gula, vad som - lyssna till alla berättelser om fattiga, unga människor som genom fotbollen har fått en väg ut ur misären. Läs det näst senaste numret av utmärkta Offside och reportaget där om hur folk sätter sitt hopp till fotbollen i det så av krig söndertrasade och präglade landet. Lyssna och ta också del av alla de berättelser som finns om hur fotbollen har varit en enormt stark, enande kraft i krigshärjade länder (Bosnien som snart ska spela VM är ett utmärkt exempel). Eller gå på en match, stå i en klack, se hur mängder med olika personligheter med olika ursprung tillsammans gör allt för sitt lag. Jag kan inte komma på någonting i samhället som enar folk i lika stor utsträckning sätt som fotbollen då den är utövas av och intresserar så många. Allt från mitt eget spelande på gärdsgårdsnivå till matcherna i MFF-klacken har gett mig otaliga exempel på hur mångfalden har kunnat ta plats på ett naturligt sätt, något som ju långt ifrån är en självklarhet i andra sammanhang alla gånger.

Sen finns det givetvis mindre bra element inom fotbollen också, det försöker jag inte på något sätt förneka. Men fotbollens representanter tar ansvar för dessa också och jobbar mot dem. Att det sedan finns mer och göra går inte att motsäga, men det positiva väger över och det rejält.

 

Virtanen skriver att Zlatan måste orka ägna fem minuter åt att läsa en tidning. Han själv borde kanske ägna fem minuter åt att själv läsa på och sätta sig in i frågor som han tar upp för diskussion.

Sportbladets Robert Laul gav svar på tal på Twitter och det är märkligt att Virtanen har missat att flera sportjournalister, en yrkesgrupp han också ger en känga, visst kritiserade Zlatans beslut att inte rösta.

 

. . . . . . . . . . .

Jag undrar också var Virtanens och hans musikskribentkollegors fördömande av pajasen Sebbe Staxx i Kartellen efter Uppdrags Gransknings program om det vänsterextrema våldet tog vägen? Denne Staxx stod i programmet för det ena dåliga försöket efter det andra när han kämpade med att komma på vettiga, trovärdiga förklaringar (vilket totalt misslyckades) till varför han hade med autentiska bilder från våldsamma överfall utförda av extremistiska Revolutionära fronten (som man också kunde lista ut att han stöttade) i sina videos. Det var väl något oerhört konkret att kritisera? Nu har det i och för sig inte med Virtanens ovan länkade krönika att göra för fem öre, men i min värld är det oerhört viktigt att vi står enade mot våld i samhället - oavsett vilka som utsätts för det och vad man tycker om deras åsikter. Det som Staxx försvarade där känns som ett klart större hot mot samhället än att Zlatan skiter i att rösta...

 

 

En intressant fundering är ju faktiskt också vad Zlatan hade röstat på om han nu hade bestämt sig för att rösta. Nu tror jag inte alls att karln skulle ha röstat på SD och det skulle förmodligen inte Sundhage eller Hamrén heller, men tänk OM.

 

Det vill jag komma till är att de här tre sågas för sitt beslut att inte rösta på grund av de mer högerextrema partiernas framgångar. Hade exempelvis SD landat på typ en halv procentenhet och vänstern dominerat i resten av Europa hade Zlatan aldrig ens fått frågan om huruvida han utnyttjade sin demokratiska rättighet (skyldighet också beroende på hur man ser det) eller inte. Så tänk OM Zlatan, eller någon av de andra som jag har nämnt, hade svarat att "javisst, jag röstade på SD". Hade denne då applåderats för att personen i fråga tog sitt ansvar och röstade? Knappast.

 

Nu förstår jag förstås varför jubel inte hade utbrutit, men jag tycker ändå att man ska se det från den här vinkeln också. Det är ju faktiskt inget som säger att man bara för att man ses som en stor förebild, idol och har kändisstatus lägger sin röst på ett accepterat parti. Men ändå tas det för givet. Det är ju ingen hemlighet att SD faktiskt också har ett antal väljare med utländska rötter, så varför skulle rent teoretiskt inte vår svenske lagkapten i blågult kunna rösta på dem? Bara en förutsättningslös tanke, men ändå.

 

 

Virtanen skriver också rätt hånfullt följande:
Zlatan hade förstås inte blivit ett fotbollsgeni om han funderat på andra saker än fotboll. Det är det enda han kan, det finns inte plats för annat. Han förstod inte ens att beklaga att han inte har tid med politik.

 

Jag tycker att det blir lätt patetiskt när man får det att låta som att bara för att man är fotbollsspelare kan man inte fundera på någonting annat utan är, rätt och slätt, ganska dum i huvudet samt allmänt okunnig. Det är tyvärr en bild många verkar ha av professionella idrottare, men det är ju oerhört generaliserande. Nu är väl inte just Zlatan den som har satsat mest på skolan eller har brytt sig mest om att skaffa sig allmänbildning kanske, men det finns förstås en mängd andra som går rakt emot den när nidbilden som bland andra Virtanen målar upp. Ta Philip Haglund i Blåvitt exempelvis. Han har garanterat fler högskolepoäng och är mer välutbildad än de flesta av oss då han har kombinerat allsvenskt spel med bland annat rikliga ekonomistudier på universitetsnivå. Så visst kan man kunna mer än bara fotboll...

 

Och förresten, om nu fotboll är det enda Zlatan kan är det kanske bäst att han struntade i att rösta, för då är väl knappast hans omdöme att lita på när det gäller ämnen som Europaparlamentsvalet?

 

 

Men ja, jag tycker att det är dåligt att inte gå att rösta. Det är en rättighet som är ack så viktig och som ska utnyttjas. Det gäller dock precis lika mycket Nisse Nilsson i Ånge eller gamla Agda i Höör och som det gäller Zlatan Ibrahimovic.

 

Så lägg ner försöken att vinna billiga poänger på Zlatans och fotbollens bekostnad.