alfredssons vardag

Jag tar mig för sällan tid att blogga nu och uppdaterandet haltar en del, men vi slänger in lite bilder och summerar den senaste tiden lite kort nu: 

 

Allsvenskan närmar sig med stormsteg - åtminstone om man tänker positivt och likt mig ser fram emot seriestarten - och som alltid pratas det ganska mycket om hur man ska gå till väga för att skapa bättre stämning, läktararrangemang och atmosfär kring matcherna samt få bukt med fotbollsvåldet. Nu tycker jag att just stämningen är en av allsvenskans största styrkor, de svenska toppklubbarnas fans är riktigt bra på att skapa riktigt tryck och atmosfär på läktarna. Jag tycker inte heller att fotbollsvåldet är så utbrett eller ett så stort problem som politikerna och delvis medierna stundtals vill mena. Det samtidigt som man förstås inte får blunda för de problem som finns. Det finns problem med våld i samband med matcher och det går absolut att göra mer för matcharrangemangen i sin helhet.

Hursomhelst, regeringens försök att komma med lösningar på problemen och skapa en bättre stämning har gång på gång varit smått skrattretande. Förut under Alliansens ledning och nu är det dags igen. I dagarna släppte regeringen det senaste kring vad de anser bör göras för att skapa en positiv supporterkultur. Senaste idén som de ansvariga politikerna har kläckt handlar om alkoholtester. Rose-Marie Frebran, samordnare för projektet, menar att lösningen på de problem (vilka de nu konkret är får ingen reda på, för det preciserar som vanligt inte de politiskt ansvariga utan allt är oerhört luddigt) som man vill komma till tals med helt enkelt är att låta blåstesta folk innan de ska in på arenorna:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/article20238667.ab

Jag har nog aldrig någonsin hört något mer korkat i den här frågan någonsin och då har ändå förslagen från politikerna varit allt annat än bra. 

 

Det är återigen så löjligt tydligt att de som nu på högsta politiska nivå ansvarar för supporter- och läktarfrågor inom idrotten (fotbollen) aldrig någonsin har satt sin fot på en allsvensk match. Eller åtminstone inte verkar ha en aning om vad de pratar om. 

 

Givetvis vore det bra att få bort drängfulla människor från arenorna, men själva fyllan är absolut inte problemet. Till att börja med skulle jag gärna höra vad Frebran, idrottsminister Gabriel Wikström och co egentligen räknar som problem. Vad är det man vill åtgärda? Det finns absolut saker att jobba på, men vad exakt menar dessa människor är problemet/problemen? Det har aldrig preciserats. Inte heller den förra regeringen var bra på tydlighet kring det. 

 

Vad som än är de problem som Frebran och hennes gäng har kommit fram till kan jag lova att alkoholtest inte är en lösning på dessa. Det är som sagt inte fylla och sprit som utgör något stort problem på de allsvenska arenorna. Visst finns det en del fulla människor på matcher, men hur många av dem utgör någon form av fara eller hot? Ytterst få. Dessutom skulle man med samma logik som Frebran kunna slå igen varenda musikfestival i landet på stört. Det sker ju enligt statistiken fler brott på Peace and love (namnet till trots) än vad det gör under en allsvensk fotbollssäsong. Och alla är knappast nyktra på en sådan tillställning... 

 

En annan intressant fråga, eller flera frågor rättare sagt, är av det rent praktiska slaget. Hur tänker sig Frebran att man ska kunna kontrollera 20 000 besökare inför en toppmatch i allsvenskan? Hon menar å ena sidan att man inte ska släppa in berusade, men å andra sidan att ett blåstest i slutändan ändå måste vara frivilligt. Faller inte hela syftet då? Samtidigt förstås precis varenda människa att det är omöjligt rent praktiskt att låta ett x antal tusen människor blåsa före en match. Dessutom undrar åtminstone jag var gränsen skulle gå? 0.2 promille som i trafiken? Eller högre? Hur högt? 

 

Vill man komma åt de huliganer som slåss utanför arenorna inför matcher spelar en låg alkoholtolerans givetvis ingen roll. Inte heller om man jagar bengalbrännare. Jag kan lova att inte många av dem lägger fokus på att dricka öl före matcherna. De enstaka idioter som kastar knallskott och beter sig som grottmänniskor är det dessutom långt ifrån någon garanti att man skulle komma åt vilka alkoholtest och alkoholregler man än använde sig av. Det är helt enkelt väldigt fel ände att börja i.

 

Men så blir det tyvärr ofta när folk som totalt verkar sakna kunskap om ämnet (i det här fallet fotbollsallsvenskan och supporterkultur) kliver in med någon slags målsättning om att styra upp. 

 

 

Om det nu inte missades något på ultraljudsundersökningen som vi var på i måndags kommer vårt välkomna tillskott till sommaren att vara en liten lillasyster till Theo :)

Jag hade en stark känsla av att den lilla ungen i Karins mage var en kille, medan alla andra i den nära kretsen tippade på en tjej. Oavsett vad det nu blir så kommer vi förstås att vara väldigt lyckliga, men visst vore det kul med en tjej nu när vi redan har en kille.

Hursomhelst är det så grymt spännande och häftigt att vara på väg att bli pappa till ytterligare ett barn :)

 

 

 

 

Jag var en av dem som gav mig in i diskussionen och jag har min åsikt så solklar som den bara kan vara. En åsikt som jag också förmedlade:

 

 

 

Så var nyår över, 2015 igång för fullt och det är hög tid att blogga lite igen. Sedan nyårsbloggandet har inte bara ett nytt år inletts utan även min fantastiska pappaledighet tagit slut och ett nytt jobb blivit ett faktum för min del. Det samtidigt som Karin, oerhört välförtjänt, har fått lite tid hemma med Theo igen. Just nu är det jag som jobbar och Karin som är föräldraledig innan vi båda kommer att jobba från mitten av februari. 

 

Min nya arbetsgivare nu är Prolympia, en F-9-skola här i stan ett stenkast från min gamla studentetta i Sätra. Jag är svenska/SO-lärare för två niondeklasser och en åtta samtidigt som jag har mentorsansvar för en nia. Jobbstarten har känts helt klockren faktiskt. Jag hade från början ganska höga förväntingar, jag har fått goda vitsord om Prolympia och skolan har såvitt jag vet ett bra rykte, men trots det var jag ändå nervös när jag klev in här för att träffa eleverna för första gången. Som tur var blev det första mötet positivt och den känslan har sedan bara stärkts. 

 

Det är kul att ha lite äldre elever igen, även om jag trivdes i Kungsgården också. Eleverna har en lagom kaxig attityd, mycket glimt i ögat och jag kan slänga lite käft med dem samtidigt som de tål en tillsägelse. Dessutom går det ju att ställa skapligt höga krav på 15-16-åringar. Så jag tror att det här kommer att passa mig. Spelar in gör också att skolan från år sju och uppåt har idrottsprofil och eleverna, samt även många av lärarna, är starkt idrottsintresserade. Det om något passar förstås mig. 

 

Utanför jobbet rullar familjelivet på. Att jag åtminstone hittills känner mig klart mer avslappnad jobbmässigt jämfört med förra tjänsten gör att jag också kan vara en klart bättre man och pappa där hemma. Något som känns så oerhört bra och är så viktigt. Jag vill kunna ge tillbaka en massa till Karin som alltid gör det så grymt bra med Theo och jag vill förstås också kunna vara med vår lilla son. Jag vill inte bara vara där för dem fysiskt utan även mentalt, något som inte alltid var fallet när tankarna fullständigt virvlade runt kring jobb, jobb och åter jobb före pappaledigheten. Därför känns det så oerhört mycket skönare och roligare nu, både med jobb och med privatliv. 

 

Allt detta ger mig en fin start på den här lördagen: