Theo och Alva <3
Ibland säger en bild mer än tusen ord.
Så oerhört mycket kärlek, värme, stolthet, glädje och lycka i en och samma bild.
Älskade ungar!
Jag är en så oerhört stolt pappa till de här två och det går inte
med ord att beskriva hur stort det är att få vara det.
Jag är en så oerhört stolt pappa till de här två och det går inte
med ord att beskriva hur stort det är att få vara det.
Ordning och oordning på samma gång
Ordningen är återställd! Låt det se ut så här, i alla fall i toppen, även efter 30 omgångar:
Trots att MFF gick upp i serieledning i måndags var inte allt frid och fröjd på Stadion. Delar av klacken protesterade inför avspark mot de avstängningar som drabbat egna supportrar efter att polisen gjort ett tillslag för några veckor sedan mot personer som ska ha varit inblandade i bråk i samband med träningsmatchen mot Bröndby i våras. Flera MFF:are stängdes efter det av från hemmamatcherna.
Nu protesterades det mot polisens prioriteringar med banderoller ("olösta mord är inte aktuella, i Malmö är supportrar kriminella") och med att en person iförd polisväst och grismask tände en bengal som hån mot polisen. Fyndigt tyckte en del, löjligt tycker jag. Jjag har ingen aning om vad personerna som fått tillträdesförbud har gjort, men slåss man i MFF:s namn (vilket man kan gissa att personerna har gjort) har man inte på Stadion att göra. Sen kan man diskutera polisens prioriteringar i all evighet, men det är en annan fråga.
Nu protesterades det mot polisens prioriteringar med banderoller ("olösta mord är inte aktuella, i Malmö är supportrar kriminella") och med att en person iförd polisväst och grismask tände en bengal som hån mot polisen. Fyndigt tyckte en del, löjligt tycker jag. Jjag har ingen aning om vad personerna som fått tillträdesförbud har gjort, men slåss man i MFF:s namn (vilket man kan gissa att personerna har gjort) har man inte på Stadion att göra. Sen kan man diskutera polisens prioriteringar i all evighet, men det är en annan fråga.
Jag saknar över lag egenansvar i samhället. Klart olika myndigheter, polis, skola etcetera gör fel ibland. Men det egna ansvaret? Finns inte det längre?
Dåliga betyg är skolans fel, stenkastning mot blåljuspersonal är hela samhällets fel, folk som begår brott oc åker dit skyller på polisen. Jag kan fortsätta i evighet. Vart tog det egna ansvaret vägen?
Det är klart att man kan gnälla över att polisen lägger resurser på att ta fast bengalbrännare när andra klart grövre brott förblir olösta, men har jag stått för en handling som enligt samhällets lagar och regler anses fel är det knappast polisens fel om de gör sitt jobb och ser till så att jag åker dit.
Det är klart att man kan gnälla över att polisen lägger resurser på att ta fast bengalbrännare när andra klart grövre brott förblir olösta, men har jag stått för en handling som enligt samhällets lagar och regler anses fel är det knappast polisens fel om de gör sitt jobb och ser till så att jag åker dit.
Jag köper inte själva huvudbudskapet i måndagens läktarprotest, att fotbollssupportrar ses som kriminella medan riktiga brottslingar går fria. Det går att diskutera vad som ska anses brottsligt i samband med en fotbollsmatch, exempelvis om användade av pyroteknik ska vara lagligt eller inte. Men så länge du sköter dig utifrån de lagar som faktiskt gäller nu blir det heller inga problem. Och jag är av uppfattningen att så länge något du gör kan skada MFF så ska du som riktig MFF:are inte göra det. Får MFF böta för att jag tänder en bengal så ska jag låta bli, exempelvis.
Det är inte sunt med någon form av civil olydnad. Samhället bygger på lagar och regler och oavsett vad man tycker om dem är det nog klokast att följa dem. Annars raserar vi den stabila grund som det är tryggt och bra att stå på.
Men nu ska jag inte moralpredika mer, riskerar väl att låta gnällig och bitter. Tvärtom är jag nöjd! Nöjd över att MFF är tillbaka där de hör hemma, över att man lockade över 16 000 till mötet med Falkenberg och att stämningen ska ha varit kanon trots missnöjda miner inledningsvis, över att sommarlovet snart är här och att det då vankas både fotbolls-EM och Kroatienresa, nöjd över... Ja, det finns mycket mer att vara nöjd över men vi sparar det till ett annat inlägg :)
Svårlöst men livsviktigt
Det här reportaget är väldigt intressant och det känns som att det är viktigt att sånt här också kommer upp till ytan. Det negativa som kan ske är att det spär på främlingsfientliga åsikter och ökar motsättningar mellan människor, men samtidigt får sådana här saker inte tystas ner. Tvärtom! Det är viktigt att man kan se olika delar av rasism och hat mot människor på grund av deras bakgrund.
Det blir en väldigt farlig utveckling för alla i samhället om de här parallellsamhällena växer, om de tillåts i det tysta. Då är risken stor att vi kommer ha stora områden där barn och ungdomar fostras av "de egna" att hata människor med annan bakgrund, hata polisen etcetera. Och det förstår alla vart det kommer leda på sikt: till våld, konflikter, hat. Så det gäller verkligen att hela samhället gör gemensam sak och sätter ner foten samtidigt som man jobbar på konstruktiva lösningar.
Vi ser ett samhälle idag där attackerna mot polis, ambulanspersonal och brandmän ökar lavinartat. Sjukt nog. Hur kan man attackera människor som viger sina liv åt att hjälpa mig, dig, oss - alla oavsett bakgrund? Det är helt sinnesjukt. Men det är trots allt tragiskt nog verklighet och det sker främst i områden där risken är stor att det växer fram parallella samhällen där svensk lag inte gäller, där respekten för polis och andra myndighetspersoner är noll och känslan av uppgivenhet och hat tar över.
http://www.expressen.se/nyheter/attacker-mot-blaljus-personal-okar-i-landet/
Det är oerhört viktigt att man vågar prata om de här problemen och att politikerna vågar ta tag i dem. Om "fel" människor får bli de enda vuxna förebilderna som finns för barn och ungdomar som växer upp i områden där den här problematiken är som störst kommer det få katastrofala följder. Främst för människorna själva, men även för samhället i stort.
Viktigast av allt är nog dock att avskärma barn och ungdomar från de här vägarna, att skapa en meningsfull vardag för unga människor i de här områdena idag och få dem att känna att det inte ens är ett alternativ att ta rygg på människor i deras närhet som har vänt samhället ryggen och nu bara står på den mörka sidan.
För att kunna göra det tror jag att det är viktigt att lyfta fram de problem som finns och att alla i samhället i övrigt oerhört tydligt visar vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
Vad är då lösningen på det här? Förmodligen en balansgång mellan krav och stöttning. Jag personligen kan bli förbannad när folk ibland får det att låta som att allt är samhällets fel, att människorna som begår de här handlingarna är svikna av politikerna, att de inte har några möjligheter. De möjligheterna som du ges när du växer upp i Sverige är tvärtom enorma. Sedan förstår jag att alla inte har samma förutsättningar, att det är tufft för många, men du får ändå många chanser i det här samhället. Något som jag också tror måste göras väldigt tydligt för människor som väljer att ta den här vägen, som kastar sten på blåljuspersonal och bara hatar. Det måste vara tydliga krav. Samtidigt är det självklart att man någonstans måste kunna stötta och försöka vägleda på ett konstruktivt, inspirerande sätt. Frågan är bara hur.
Viktigast av allt är nog dock att avskärma barn och ungdomar från de här vägarna, att skapa en meningsfull vardag för unga människor i de här områdena idag och få dem att känna att det inte ens är ett alternativ att ta rygg på människor i deras närhet som har vänt samhället ryggen och nu bara står på den mörka sidan.
För att kunna göra det tror jag att det är viktigt att lyfta fram de problem som finns och att alla i samhället i övrigt oerhört tydligt visar vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
Klok röst i debatten, spellistor och filmtips
Det har återigen varit en del snack om våld och problem i samband med fotboll sedan det tändes bengaler och inte minst kastades knallskott under cupfinalen i Malmö. Som oftast kommer, som jag varit inne på och kritiserat hårt i bloggen, en hel del mindre genomtänkta inlägg och kommentarer i debatten som alltid följer när det har varit någon form av läktarproblematik.
När nu Sportbladet och Inzio gjorde en undersökning direkt efter den avbrutna matchen i Göteborg och nämnda cupfinal svarade fler än tidigare tydligen att de känner sig otrygga när det gäller att gå på fotboll. Givetvis tråkigt, så ska det aldrig behöva vara. Men å andra sidan verkade många av de tillfrågade inte ens vara intresserade av att faktiskt gå på fotboll. Med bifogade kommentarer som "spela utan publik", "låt bara kvinnor och barn gå på matcherna så får alla män se dem hemma på tv" och "spela fotbollen i obygden i stället" så kändes inte undersökningen helt seriös eller pålitlig.
När nu Sportbladet och Inzio gjorde en undersökning direkt efter den avbrutna matchen i Göteborg och nämnda cupfinal svarade fler än tidigare tydligen att de känner sig otrygga när det gäller att gå på fotboll. Givetvis tråkigt, så ska det aldrig behöva vara. Men å andra sidan verkade många av de tillfrågade inte ens vara intresserade av att faktiskt gå på fotboll. Med bifogade kommentarer som "spela utan publik", "låt bara kvinnor och barn gå på matcherna så får alla män se dem hemma på tv" och "spela fotbollen i obygden i stället" så kändes inte undersökningen helt seriös eller pålitlig.
Hursomhelst, en röst i debatten som gjorde sig hörd och var oerhört klok var den här:
Jag har inte hört något om skribenten, Hans Fridlund, tidigare men han verkar ha oerhört sansade och kloka åsikter. Inte minst vill jag lyfta fram de här formuleringarna:
"Men för att finna hållbara lösningar på de utmaningar fotbollen står inför måste vi klara av att skilja på klacken som helhet och dess beståndsdelar"
"Det är olyckligt att Fundberg drar alla individer över en kam och gör gällande att männen i klacken, likt obstinata barnungar, inte fogar sig i gällande sociala normer. Det är så klart en grovt vinklad framställning. Den absoluta lejonparten av ståplatsbesökarna hejar fram sitt lag i med- och motgång"
"Men för att finna hållbara lösningar på de utmaningar fotbollen står inför måste vi klara av att skilja på klacken som helhet och dess beståndsdelar"
"Det är olyckligt att Fundberg drar alla individer över en kam och gör gällande att männen i klacken, likt obstinata barnungar, inte fogar sig i gällande sociala normer. Det är så klart en grovt vinklad framställning. Den absoluta lejonparten av ståplatsbesökarna hejar fram sitt lag i med- och motgång"
Sammanfattningsvis: Klacken är inte en heterogen grupp, alla kan inte ställas till svars för få individeras beklagliga agerande och dåliga beteende de gånger det uppstår problem. Tyvärr buntar många ihop alla ståplatssupportrar till en problemgrupp när det väl har hänt något, som knallskottskastandet på Ullevi. Då fastnar vi också i samma gamla icke-konstruktiva diskussion där fotbollen ses som boven, när det precis som Robert Laul skrev i en krönika nyligen är fotbollen i sig som är utsatt för attack (av folk som beter sig som idioter och på så sätt bara förstör).
Det här är också intressant: "Allsvenskan mår ur ett publikperspektiv oerhört bra. Publiksnittet ökar från år till år." Precis så är det, allt fler går på allsvensk fotboll och är det något svensk fotboll har hyllats för utifrån har det varit för stämningen och publiken på de inhemska matcherna.
. . . . . . . . .
Med hjälp en bra playlist i Iphonen och en riktigt inspirerande mördarbacke i en grusgrop här i Hille har jag kommit igång med träningen rätt skapligt. Några tunga löprundor per vecka och ett införskaffat Friskis-kort, som dock använts för sällan än så länge, gör att det finns hopp för formen även hos mig.
. . . . . . . . .
Bra filmer har vi sett en del på sistone. Först Spotlight som verkligen fångade mig. Jag har ju länge varit intresserad av journalistik. Den här filmen handlar om hur en tidningsredaktion i Boston avslöjade ett väldigt stort antal katolska prästers sexuella förgripanden på barn, inte bara i USA utan även i flera andra länder. Att den var verklighetsbaserad höjde själva intressegraden och spänningsmomentet i den. I sig ingen fantastisk film men historien bakom gjorde den oerhört sevärd i mina ögon.
Därefter har vi också sett The Revenant. Leonardo Di Caprio var lysande i huvudrollen och att filmen fick en Oscar för bästa foto var lätt att förstå när man såg de fantastiska miljöerna i Nordamerika som handlingen utspelade sig i.
Spotlight kunde vi ha sett hemma, ingen typisk biofilm även om det alltid är kul att gå på bio, men The Revenant var en film som man bara måste se på bio om man ska se den. Grym upplevelse!
Utöver de här två har vi även passat på att se En man som heter Ove. Både bättre och av annorlunda karaktär än jag hade förväntat mig faktiskt. Förväntingarna var höga men att filmen var klart allvarligare och djupare än vad jag hade trott gjorde den också ännu bättre än man vågat hoppas. Lassgård mycket bra, som så ofta.
. . . . . . . . .
Till sist, Sveriges EM-låt. Herrrrrrrrregud, för att citera Björn Ranelid. Och då var mitt "herregud" inte i positiv bemärkelse.
Majdagar att vara nöjda över
Så kom den ändå, försommaren. Och med den en rad riktigt sköna majdagar här uppe i Gävle. Bara att ta vara på det, njuta och vara nöjd. Bortsett från Kristi himmelsfärdshelgen, eller själva torsdagen där, som var den värsta fotbollsdagen jag upplevt på länge.
Cupfinalförlusten mot Häcken, den värsta fotbollsförlust jag har upplevt sedan Milan tappade 3-0 och fick stryk på straffar mot Liverpool i Champions League-finalen 2005, som dessutom följdes av en oerhört jobbig derbyförlust gjorde veckan i sig till värdelös fotbollsmässigt. Tur då att det fanns en hel del positivt under långhelgen som vägde upp.
Cupfinalförlusten mot Häcken, den värsta fotbollsförlust jag har upplevt sedan Milan tappade 3-0 och fick stryk på straffar mot Liverpool i Champions League-finalen 2005, som dessutom följdes av en oerhört jobbig derbyförlust gjorde veckan i sig till värdelös fotbollsmässigt. Tur då att det fanns en hel del positivt under långhelgen som vägde upp.
Strålande försommarväder, mycket tid med familjen, små utflykter och lunch hos svärmor. Det gick inte att klaga på något annat än fotbollen faktiskt. Tvärtom, det här var majdagar som verkligen var värda att ta vara på.
Världens finaste bebis :)
Testar vårens keps- och hattmode...
Kvalitetstid med min älskade son.
Theo ser dock mindre intresserad ut än vad jag gör av boken om traktorn :)
Theo ser dock mindre intresserad ut än vad jag gör av boken om traktorn :)
Stolt farmor med sitt första barnbarn.
Härlig försommardag på Engeltofta.
Nöjd tjej tränar på att gå med mormor.
Picknick vid Forsbybadet.
Alva stoppar allt i munnen, äter på allting :)
En nostalgitripp under påsken
Bättre sent än aldrig, eller vad man ska säga, kommer här ett påskinlägg. Det är på sin plats då påsken bjöd på en riktig nostalgitripp i form av Smålandsbesök där jag fick vara en stolt pappa då min lille son gick i min gamla fotspår där hemma på gården. Så kul att se honom köra runt med min gamla leksakstraktor i trädgården och titta fascinerat på farfars stora traktor på logen.
Som alltid när vi är hemma hos mamma och pappa blev det några lugna dagar med mycket fokus på barnen och lite gamla sköna minnen som exempelvis ett besök på gamla kära Ljungvallen.
Om möjligt ännu stoltare och gladare över att få komma hem till barndomshemmet igen är jag nu när jag är tvåbarnspappa. Alva kommer säkerligen också att älska att tulta runt i den stora trädgården och nyfiket se sig om. Än så länge är hon nöjd med att få massa uppmärksamhet från farmor och farfar och hasa runt på golvet i mitt tidigare pojkrum.
Karin och jag tog också en tur in till Kalmar där vi träffade Emma, en av de barndomsvänner som står mig allra närmast och som jag har känt längst. Det var längesen vi sågs och det var oerhört kul att träffas igen. Hon och Karin har heller aldrig haft möjlighet att prata lite mer med varandra men klickade och det blev en väldigt lyckad eftermiddag. Värdefullt att ha kvar några riktigt bra vänner där hemma också.
Våren visade sig turligt nog också under de här dagarna så det blev promenader, lek i trädgården och lite fotboll fru och man emellan. Karin är inte född fotbollsspelare, men hon är en ettrig rackare när hon väl spelar. Småful, aggressiv mittfältare skulle jag nog säga :)
Klippkort, fel vänsterback och andra EM-tankar
Så var Sveriges EM-trupp presenterad. Inga skrällar direkt, väntad trupp över lag och inte så värst mycket att orda om. Dock finns det några saker som jag ändå bara måste gnälla på, även om jag var helt på det klara med att Erik Hamrén skulle göra de val som han gjorde.
Twittrade ut några tankar direkt efter att truppen hade offentliggjorts:
Som MFF:are gläds jag oerhört åt att Pontus Jansson är uttagen. Han har gjort det bra i Serie A i Torino och är en framtidsman som mittback. Gott så!
Däremot skulle inte Erkan Zengin ha en chans att ta en plats med tanke på att han varken presterar i blågult eller i Turkiet. Det är helt obegripligt att man kan prestera så dåligt gång på gång på gång i landslaget och dessutom långt ifrån vara en dominerande spelare i sitt klubblag och ändå bli uttagen i landslagstruppen hela tiden. Noll logik i det. Men å andra sidan har Hamrén gjort märkliga val ett x antal gånger och någonstans blir det väl logiskt att han återigen tar ut Zengin och då följer den inslagna vägen.
Att Oscar Wendt däremot ställs åt sidan är bara löjligt. Hamrén menar att han tar ut de spelare som han anser är bäst, men inte ens han kan väl ha missat att Wendt varit riktigt bra i en av världens bästa ligor senaste säsongerna och numera rankas som en av Bundesligas bästa ytterbackar? Martin Olsson är inte ens i närheten. Galet!
I övrigt inte så mycket att anmärka på. Sebastian Larsson kunde visserligen petats till förmån för exempelvis Sam Larsson men var nog rätt given. MFF-Lewicki har gjort det riktigt bra i landslaget och satt nog också säkert trots en faktiskt ganska tam vår i MFF. Han gör det inte dåligt på något sätt hos oss, men han dominerar inte heller på det sätt man egentligen ska kunna kräva av en allsvensk spelare som ska tas ut i landslaget. Men å andra sidan har Lewicki stått för bra insatser för Sverige tidigare och spelet i landslaget, där det mer handlar om att försvara och ligga rätt som defensiv mittfältare jämfört med MFF:s spel som kräver mer kreativitet och offensiv delaktighet, verkar passa Lewicki bättre. Däremot hade enbart hans vår i allsvenskan aldrig räckt för att ta en plats.
Hursomhelst kul med ett EM som närmar sig. Egentligen är allsvenskan, MFF och även till viss del Milan och internationell fotboll mer intressant än landslaget men nu när det kommer närmare börjar jag faktiskt få lite EM-feeling också. Alltid kul med stora mästerskap när de väl drar igång.
