Brothers in arms
I kväll lyssnar jag på den här och minns min allra närmaste barndomsvän Simon. För 16 år sedan tvingades han, 18 år ung, ge upp efter tre års kamp mot cancern. Den 14/12 kommer därför alltid vara ett speciellt datum.
Den här låten kommer också alltid att vara speciell. Den spelades nämligen på minnesstunden i skolan några dagar senare. Det var första gången jag hörde den och sedan dess har den betytt något extra för mig.
Jag har lyssnat på den mängder med gånger genom åren. Och just i kväll gör jag det för en fin vän som borde fått chansen att liksom jag plugga, resa, bilda familj och ta vara på livet.
I ett samtal förra veckan, där just Simons bortgång kom upp, påmindes jag förresten om att han har del i allt det fina jag har fått uppleva tack vare flytten till Gävle sensommaren 2006. Det var nämligen Simons idé om att kanske bli medialärare som väckte mina tankar på att just det yrket faktiskt kunde vara något att utbilda sig till.
Om nu Simon hade valt den vägen i slutändan får vi aldrig veta. Däremot vet jag nu, med facit i hand, att hans funderingar födde en tanke hos mig som i förlängningen fick mig att söka till en lärarutbildning med mediainriktning. Det iedde i sin tur till att jag lämnade Kalmar, flyttade drygt 50 mil norrut och resten är väl som man brukar säga historia.
Simons betydelse för det jag har idag ska inte underskattas och det är extra fint att tänka på en kväll som denna, till tonerna av Brothers in arms.
Den här låten kommer också alltid att vara speciell. Den spelades nämligen på minnesstunden i skolan några dagar senare. Det var första gången jag hörde den och sedan dess har den betytt något extra för mig.
Jag har lyssnat på den mängder med gånger genom åren. Och just i kväll gör jag det för en fin vän som borde fått chansen att liksom jag plugga, resa, bilda familj och ta vara på livet.
I ett samtal förra veckan, där just Simons bortgång kom upp, påmindes jag förresten om att han har del i allt det fina jag har fått uppleva tack vare flytten till Gävle sensommaren 2006. Det var nämligen Simons idé om att kanske bli medialärare som väckte mina tankar på att just det yrket faktiskt kunde vara något att utbilda sig till.
Om nu Simon hade valt den vägen i slutändan får vi aldrig veta. Däremot vet jag nu, med facit i hand, att hans funderingar födde en tanke hos mig som i förlängningen fick mig att söka till en lärarutbildning med mediainriktning. Det iedde i sin tur till att jag lämnade Kalmar, flyttade drygt 50 mil norrut och resten är väl som man brukar säga historia.
Simons betydelse för det jag har idag ska inte underskattas och det är extra fint att tänka på en kväll som denna, till tonerna av Brothers in arms.
