alfredssons vardag

Fotbollsallsvenskan har dragit igång sedan ett par veckor tillbaka och förutom att det går rätt bra för mitt MFF så kan man glädjas åt att den allsvenska starten har kantats av publikfester, bra stämning och mängder med rättmätiga hyllningar till den läktar- och supporterkultur som har visat upp sig från en bra sida. Det har bjudits på flera riktiga kanonmatcher redan när det gäller inramning och tryck på läktarna. Något som har medfört många positiva rubriker på sportsidorna och hyllningar även från andra länder.

Mycket märkligt och ledsamt är det då att vissa andra journalister (som inte har med sport att göra) och andra redaktioner inom mediebranschen har valt att vinkla allt på ett helt annat sätt. Sveriges Radio P1 har exempelvis kört en miniserie i två delar samt ett debattprogram under rubriken/frågeställningen "Hur många våldsamma supportrar tål svensk fotboll":

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/529901?programid=4645


Jag begriper ingenting när det gäller tajmingen kring en sådan programidé. Hade man ställt samma fråga efter fjolårets tragiska premiär då en DIF-supporter slogs ner och dog i Helsingborg hade det till viss del varit förståeligt, men nu när den allsvenska starten har varit en succé? Men det är som vanligt när människor ska tycka till i frågor som de inte har någon kunskap i. Det är samma sak varje gång som människor utanför fotbollsvärlden, personer som saknar såväl intresse som kunskap när det handlar om fotboll, får för sig att man ska diskutera huliganer och våldsamma supportrar. Som alltid buntar man då gärna ihop alla till en stor massa och blandar ihop begreppen helt. Exempelvis sätts inte sällan likhetstecken mellan att exempelvis tända bengaler på läktarna och att rättfärdiga våld mot andra lags supportrar (eller rentav mellan bengaleldande och misshandel).

Nu är jag ingen bengalförespråkare - så länge det skadar MFF (i form av böter) och människor far illa av det (vilket ibland är fallet) tycker jag att bengalerna ska hållas borta trots att de i vissa fall kan vara effektfulla som stämningshöjare - men det är uppenbart att folk helt utan kunskap i frågan nu har sett sin chans att återigen spy galla över svenska fotbollssupportrar för att det har förekommit pyroteknik på en del matcher hittills i vår.

Att kritisera bengaleldandet i sig är väl en sak, men att lyckas dra det hela så långt som till en debatt kring hur många våldsamma fotbollssupportrar fotbollen egentligen klarar av är absurt. Det är så dumt så det finns knappt ord för det. Dessutom är man då så fel ute rent faktamässigt att det är ofattbart hur tesen om den våldsamme fotbollssupporten kan få drivas vidare.


Allsvenskan har hittills varit en fest för alla fotbollsfans och våldet i samband med matcherna har nästintill varit obefintligt. Det ska givetvis inte förekomma alls, men att ge sig på fotbollssupportrar som grupp för att några enstaka incidenter inträffar är som att måla upp alla krogbesökare varje helg som potentiella våldsverkare. För att inte tala om alla festivalbesökare. Det är fortfarande fakta att det sker fler våldsbrott i samband med Peace and love varje år än vad det gör i samband med fotbollsallsvenskan under en hel säsong. Var är de svarta rubrikerna kring festivalbesökarna kan man fråga sig, om man ska använda P1:s logik. 

En annan mediepersonlighet som var ute och svingade mot fotbollssupportrarna för ett par veckor sedan var Expressens Diamant Salihu:

http://www.expressen.se/kronikorer/diamant-salihu/tusentals-skrek-forolampningar-i-kor/

Denne Salihu inledde med att berätta att han bara sett två fotbollsmatcher i Stockholm de senaste åtta åren för att att sedan ändå låta som att han satt på den enda sanningen här i livet om hur stämningen är på just fotbollsmatcher i Allsvenskan. Nu ska man inte ta ifrån honom hans upplevelse (även om den låter otrolig och man undrar hur han egentligen har lyckats få den bilden av läktarkulturen), det måste ändå vara fritt att för var och en känna och tycka. Däremot fanns det i mina ögon mycket att kritisera med hans krönika gällande hur målar upp en bild av svensk fotboll och dess supportrar som är klart mer problemtyngd och mörk än vad som är fallet i verkligheten.

Jag skrev ett långt mejl till Salihu då jag ville framföra mina synpunkter och min kritik på ett civiliserat sätt. Förvisso hade jag, likt många andra, missuppfattat krönikan något och tolkat det som att Salihu var på matchen mellan Hammarby-Djurgården förrförra måndagen men för själv sakfrågan spelar det ingen roll för min helhetssyn kring den. Det då jag ändå anser att han bygger sitt resonemang och många av sina åsikter på felaktiga påståenden och saknar empirisk grund.

Jag kritiserade bland flera saker hans ingress då det i själva texten totalt saknades konkreta exempel som skulle kunna ge hans tes/åsikt om att våldsamma supportrar kidnappar idrotten. Inte någonstans styrker han det påståendet i krönikan. Jag vände mig också starkt emot att han fick det att låta som att folk anser att våld i samband med fotboll är okej "så länge de utkämpar striden för sin grupp" då alla som har någon form av insyn och kunskap när det gäller huliganism inom fotbollen vet att det är en ytterst liten grupp av människor som ägnar sig åt våld. Något som Salihus krönika inte får det att låta som.

Salihu svarade och förklarade att han inte varit på derbyt, utan skrivit baserat på tidigare erfarenheter (två gånger har han alltså sett matcher i Stockholm de senaste åtta åren, alldeles för lite för att ha kunskap nog att skriva om ämnet enligt mig). Han påpekade också, på min fråga om vad som var syftet med krönikan, att poängen var att lyfta fram det faktum att klubbarnas supporterklubbar ansåg sig behöva gå ut och mana fansen till lugn inför derbyt. Där håller jag med honom, det är givetvis inte rätt att det ska vara så att vissa människor ska behöva uppmanas till att inte ställa till bråk inför en fotbollsmatch. Men samtidigt måste man ju se helheten, det är en ytterst liten del av alla de på ståplats som sjunger fram sitt lag i match efter match som även ägnar sig åt våld kopplat till fotbollen. Dessutom blir det lite motsägelsefullt att avsluta krönikan med "samhället kan inte acceptera att vissa grupper rättfärdigar våld mot andra" och mellan raderna få det att låta som att supportrarna inte är emot våld, för att i samma veva hänga upp krönikan på att supporterklubbarna manade till lugn. Deras agerande var väl i så fall just raka motsatsen till att rättfärdiga våld?


Givetvis finns det problem inom fotbollen. Det finns våldsamma supportrar och människor som använder sig av fotbollen för att ha ett forum att utöva våld i. Det faktum att det finns problemområden innebär inte att man vitt och brett ska svartmåla supportrar i allmänhet eller måla upp en bild som inte överrensstämmer med det faktiska. Det gäller ju att fokusera på rätt områden då och inte slå ner på sådant som inte alls har något med de verkliga problemen att göra.

Man ska också ha fog för det man säger och skriver och inte bunta ihop människor till en stor massa. Långt ifrån alla på ståplats uttrycker sig olämpligt och över gränsen för vad som är okej, bengalbrännare tänder inte sina bengaler ena minuten för att lite senare per automatik slåss med motståndarfans etcetera. Det är dags att människor som faktiskt har kunskap och insyn sköter debatten och sätter agendan, inte människor som knappt har satt sin fot på en fotbollsarena. 

Det överlägset bästa som har skrivits i den här frågan på senare tid skrevs av AIK-supportern Björn Enjebo. Han har just kunskap och insyn samtidigt som han har en vettig hållning till supporterskapet i sig: 

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/sport/article20643718.ab

Enjebos ord är precis på pricken vad jag känner och får också avsluta mitt skrivande om den här debatten för den här gången. Tyvärr har jag dock en känsla av att jag dock lär känna mig tvungen att återkomma i frågan flera gånger under säsongen.