alfredssons vardag

Donald Trump vann alltså det amerikanska presidentvalet. Helt galet egentligen. Även utan att vara särskilt insatt i vad Hillary Clintons politik står för kan jag lätt konstatera att jag hellre sett henne som vinnare alla dagar i veckan. Att väldigt många är av samma åsikt har gått att förstå på sociala medier idag. Men då kommer vi till något annat än själva valresultatet som stör mig. Något förvisso klart mindre betydelsefullt men likväl irriterande: den inofficiella tävlan i att övertrumfa varandra i populistiska, småfyndiga klagorop gällande valets utgång.


Nog för att jag säkerligen delar er åsikt om denne Trump och det faktum att han mot alla odds nu kan titulera sig USA:s president, men det hjälper inte. Jag är ändå, redan, oerhört trött på alla kommentarer från folk som ska flytta till månen, bosätta sig på Mars eller bara gräva ner sig. Ja, det är jävligt illa att en sexistisk, nationalistisk narcissist numera får ses som en av världens mäktigaste män. Helt enig om det. Men det blir ändå tröttsamt och på något sätt oäkta, påklistrat, med alla dessa domedagskommentarer. Vettiga analyser som man kan lära sig något av tar jag gärna emot, men när det mer känns som att folk ser chansen att visa sig lite duktiga och samhällsengagerade där det syns för allt från vänner och kollegor till gamla ex så tröttnar åtminstone jag snabbt.

Självklart är det förståeligt att folk reagerar och oroas över en situation som mycket väl kan medföra att grupper av redan utsatta människor får det ännu värre. Det är naturligt och bra. Men jag gillar inte retoriken, att man får det att låta som att det är den egna individen som drabbas. Att känna med utsatta människor är en fin egenskap, men sättet en del uttrycker sig på irriterar mig. Eller kanske snarare att man passar på att ondgöra sig nu när det handlar rätt mycket om att slå igen öppna dörrar, att höras och synas tillsammans med många likasinnade utan krav på något egentligt engagemang. Det blir ganska tydligt vilka som faktiskt har något att säga, som faktiskt bryr sig och vilka som i ärlighetens namn mest slänger ut något lite slentrianmässigt för att synas och få några likes.


Jag kanske är överdrivet kritisk, men det irriterar mig ändå att folk dyker upp nu från ingenstans och ska låta engagerade i kampen mot orättvisor samtidigt som de annars inte visar något som helst intresse kring alla hemskheter som pågår i världen.

Till viss del kan det säkert ursäktas och förklaras med närhetsprincipen. Den tar jag själv upp som förklaring ibland, exempelvis när människor ifrågasätter varför medierna fokuserar mer på ett terrordåd i Paris än på de som sker i Mellanöstern eller Afrika. Det blir ganska naturligt att vi reagerar mer, bryr oss och tar till oss mer information om det när det sker närmare oss. Och även om USA ligger långt bort geografiskt är det väl närmare oss kulturellt än många andra länder, vi åker dit på semester etcetera. 


Men ändå, det blir lite för mycket av domedagsprofetiorna och världen-kommer-att-gå-under-retoriken. Att Trump vann valet är problematiskt och jag ser ärligt talat inget positivt med det, men det finns klart större problem runt om i världen som folk inte alls är lika snabba med att reagera på. I samma stund som väldigt många avreagerar sig för valresultatet i sociala medier lider mängder med människor i Afrika, IS använder barn som mänskliga sköldar i Mosul, krig pågår, flickor könsstympas för varje minut som går, homosexuella diskrimineras för sin sexuella läggning, kriminella grupperingar har makten över samhällen och städer, kvinnor på platser världen över straffas om de själva har blivit våldtagna och bara i Sverige räknar man med att uppemot så många som 70 000 kvinnor lever under hedersförtryck utan rätten att själva bestämma över sina liv. 


Det finns med andra ord ganska många andra, större, problem att förfasas över och skriva om på sin Facebooksida eller sitt Twitterkonto. 

Världen tog ytterligare några steg bakåt i natt när Trump utropades som vinnare i valet, det håller jag helt med om. "Vart är världen på väg?" har många personer frågat sig själva och omgivningen idag. Förståelig fråga, till viss del. Dock borde man, om man nu undrar det, ha ställt den frågan mycket tidigare än när det stod klart att Donald Trump är USA:s nye president.

Med det sagt tycker jag fortfarande att valet av Trump som president är för jäkla korkat och galet. Men jag tänker varken åka till månen, flytta till Mars eller ens gräva ner mig för det. Det hjälper ingen. Varken de utsatta grupperna i ett allt mer splittrat USA eller de många individer som av olika anledningar behandlas illa och lider i vår värld idag. 

Nej, MFF har inte glänst spelmässigt rakt igenom. Inte varit en maskin som bara rullat på. Men de här siffrorna säger ändå en del.

Dessutom har MFF bara förlorat en enda match mot topp 8-lagen, mot Östersund i lördags. Fram till i onsdags när ÖFK tog steget upp bland de åtta bästa hade MFF plockat 36/42 poäng mot topp 8 och inte förlorat mot något av de lagen.

Bäst när det gäller, minst sagt.

Det är också  paradoxalt nog det som imponerar mest på mig med MFF och SM-guldet i år, att de inte har imponerat så där extremt eller varit en självgående vinstmaskin under säsongen.

De har visserligen plockat väldigt många poäng, har chans på poängrekord för allsvensk segrare (de har själva rekordet sedan 2010), avgör i tredje omgången från slutet, har släppt in näst minst antal mål hittills och gjort näst flest (flest enligt tabellen, men vi räknar bort skrivbordssegern mot IFK Göteborg). Så all statistik säger att MFF har varit oerhört starka. Och visst har de varit starka, alla siffror bevisar ju det.

Men de har ändå inte glänst spelmässigt rakt igenom, tvärtom. De har fått slita för poäng, tvingats lita till individuell briljans för att avgöra vissa matcher, fått kriga sig till en del andra segrar, varit ifrågasatta, kritiserade, inlett allsvenskan med två förluster på de första omgångarna, fått ta något steg tillbaka med det nya väldigt offensiva spelsättet för att sedan ta ett par steg framåt men först efter hand, varit några minuter ifrån att helt plötsligt vara fem poäng bakom IFK Norrköping (innan Erdal Rakip frälste oss med ett mål på stopptid mot Elfsborg), inte bara vunnit genom offensiv styrka utan försvarat sig till enormt viktiga trepoängare i Borås och Norrköping, stått för några (för många) plattmatcher mot bottenlag där de för att citera Kari Arnason varit "pissdåliga", slitit med skador på tre-fyra av de absolut viktigaste spelarna (ja, några av de bästa i hela allsvenskan) och på slutet fått laborera rejält med startelvan. Allt det här har varit MFF 2016, inte lika mycket som en rad fina insatser även sett till spelet och en hel massa inspelade poäng förstås men ändå en verklighet för de nyblivna mästarna.

Och just det, att det långt ifrån enbart har gått som på räls och varit en promenad i parken imponerar så enormt på mig. MFF har klivit fram när det har behövts som mest, såväl med hjälp av stjärnor som de truppspelare som på slutet fått allt mer speltid och då visat att de förtjänar den och har helt rätt attityd. De har slitit och ibland fått kämpa i motvind, åkt på en del tunga smällar och blivit utskällda men alltid rest sig och följt upp det med imponerande insatser och matchsviter där poängen har ramlat in i behövlig takt. Man har också, som tabellen ovan är ett bevis på, visat klass mot de andra toppkonkurrenterna. Visst, i den tabellen döljer sig skrivsbordssegern mot Blåvitt, men räknar vi den matchen som ett kryss i stället ser vi ändå att MFF varit överlägsna AIK, Göteborg och Norrköping i inbördes möten. Lägstanivån har varit alldeles för låg, men det har kompenserats av en väldigt hög högstanivå och poäng som tagits på många olika sätt. 

Det här SM-guldet har MFF verkligen jobbat sig till på alla tänkbara vis och det gör det både extra skönt, värmande och välförtjänt. 

Grattis, mesta mästarna!