alfredssons vardag

Måndag morgon, klockan ringer och man vet ju redan långt i förväg hur jobbigt det är. Varenda gång. Vecka efter vecka. Alltid likadant, eller?

Nej, den senaste måndagsmorgonen var något helt annat. Visserligen vaknade jag av att klockan ringde 05.48 (allt före 06 känns som brutalt tidigt), men det var ändå annorlunda än en vanlig tung veckostartande morgon. Den här gången var det rentav helt fantastiskt att vakna upp.

Känslan av att vakna och få uppleva att det första man känner är en liten, liten hand som petar till en är nämligen helt magisk. Det är också känslan när man vänder sig om, ser sin lilla son ligga där försjunken i skönhetssömn med en lite gott sovande och underbar, lika gott sovande, mamma tätt intill sig. Vackrare och mer energigivande än så kan förmodligen ingen morgon någonsin vara.

Såna gånger är det enkelt att kliva upp med ett stort leende på läpparna, en varm känsla inombords och det är givet att tänka på hur lyckligt lottad man är.

Ja, ungefär så går det om dagarna nu med massvis att göra på jobbet, varav mycket positiv men också en del negativa saker som måste tas itu med och styras upp. Man får veta att man lever med stundtals oerhört mycket att göra, men jag måste ändå helt ärligt säga att det känns givande och nyttigt även de gånger det är som mest stressigt. Eller kanske inte precis i de ögonblicken, men när man får lite tid att reflektera och fundera över arbetsdagen.

Jag är övertygad om att jag utvecklas som ledare och lär mig mycket, även de gånger det är slitsamt och bitvis tufft. Min ledarstil finslipas garanterat och förbättras för varje vecka. Något som jag är väldigt positiv till och glad för givetvis. Mycket finns att lära men det känns faktiskt bra.

Nu tänker jag hålla mig ifrån Trapattoni-stilen, den pedagogiken är inte riktigt min stil, men den här videon är ändå för alltid en klassiker och en källa till skratt för min del:

http://www.youtube.com/watch?v=6w-tihuQAY0

Helt obetalbart att se den gamle italienske stjärntränaren gå loss på en presskonferens en gång i tiden efter svaga resultat för hans Bayern München och spelarinsatser som uppenbarligen inte gjort mister Trapattoni helt nöjd... :)

Under den gångna helgen låg mycket av fokus på en jubilar: Karins morfar Lauritz. Han har nämligen nyligen fyllt 80  och i lördags var det dags att fira. Något som innebar en lördag fylld av roliga aktiviteter och firande.

Vi inledde med ett besök i Hemlingby där en tur med häst och vagn faktiskt stod på schemat. Ett originellt men roligt inslag i firandet. Inte varje dag man susar fram på en hästvagn (det gick ärligt talat fort, det krävdes en hel del hästkrafter bokstavligt talat). Det var en rolig upplevelse, säkerligen för alla inblandade. Det samtidigt som huvudpersonen själv verkade nöjd :)

 

Karins kusin och "plastkusin" samt födelsedagsbarnet själv i bakgrunden :)

 

Därefter fortsatte kalasandet i princip hela dagen. Sopplunch i Hemlingby följt av några timmars paus innan trerätters middag (”är magen glad är människan glad” och vilken kvalité det var på den middagen!) följt av tårta förstås. Kul att många hade varit med och bidragit till att laga och baka. Ett perfekt initiativ och en mycket lyckad kväll, inte bara för den goda maten utan även för sällskapet (Tutturen-släkten är alltid rolig att umgås med har jag märkt, många sköna personligheter och alltid bra stämning) och firandet som helhet.

80-årspresenten från släkten var också fin, en välfylld fotobok med mänger av bilder på släktingarna från de senaste åren. En klockren idé, vems den nu än var, och något som jag själv tänker ta efter. Jag klurar redan på fotoböcker både när det gäller familjen och fotbollen. Kan bli fina samlingar av minnen, utan tvekan.

Familjehelgerna har avlöst varande de senaste veckorna. Först ett kärt återseende av mamma och pappa förra och senast en heldag med 80-årsfirande för Karins morfar i lördags.

Att ha mamma och pappa på besök var riktigt kul. Jag har länge sett fram emot att ta emot dem som pappa och givetvis var det stort att få presentera sin lille son för hans farmor och farfar. Stoltheten lös igenom både hos dem och hos mig, förstås :)

Det blev en fin familjehelg med Hemlingbypromenad, middagar och slappande. Mycket av fokus låg förstås på lillkillen och det var skönt att kunna ta ett steg tillbaka för att låta strålkastarljuset riktas mot någon annan samt att inte vara så mycket barn själv längre i föräldrarnas ögon :)

Alltid roligt att ha mamma och pappa på besök men förstås extra stort den här gången. Inte varje dag någon träffar sitt första barnbarn en första gång. Det kändes som att ta ett nytt, stort steg framåt och det är fantastiskt att nu gå in i en ny slags era med Karin, vår lille son och alla nära och kära runt omkring oss.

Fullständigt magiskt.
Så kändes det i måndags kväll, strax före 20.50, när slutsignalen gick på Borås Arena och MFF via en 2-0-seger hade säkrat SM-guldet 2013.

Vilken känsla, vilken glädje!