alfredssons vardag

Jag har den senaste tiden haft mycket att engagera mig i när det gäller allsvenskan. MFF blandar och ger och berör samtidigt som en del mindre roliga debatter och diskussioner har blossat upp. Dels gällande bengalerna (ett problem ibland men debatten är sällan i proportion till problemet), dels klimatet som har existerat främst på sociala medier till följd av MFF:s svaga insatser.

Till att börja med kan vi ta upp diskussionen kring bengalerna. En debatt som är så galet uttjatad och aldrig leder till något konstruktivt. Själv slängde jag ändå in några rader på MFF:s forum, ett forum där åsikterna alltid går isär och leder till viss splittring fansen emellan (tråkigt nog) när det gäller just bengalfrågan. Mitt bidrag till diskussionerna såg hursomhelst ut så här: 

 

 

När det gäller snacket efter Malmös senaste vecka som förde med sig två förluster har många lagt nivån åt helvete för lågt. Jag blir riktigt trött på att läsa om hur vissa seriöst ifrågasätter om Åge Hareide ens ska sitta kvar som tränare och som kommer med rena påhopp på spelarna. Vad är ni för supportrar? Det är ju nu laget behöver stöd, det är nu man ska visa att man är en riktig MFF:are. Det är väldigt lätt att gå med MFF-tröjor på sig och visa upp sitt stöd för klubben när det går bra, men det är ju nu när de väl är inne i en sämre period som det verkligen visar sig vilka som stöttar på riktigt. Själv gick jag lika stolt i min MFF-hoodie i måndags som jag gör efter segrar och även om det är en form av stöd som MFF-spelarna inte märker av är det en självklarhet för mig att visa det. 

Att kraven på såväl spelare som ledare i MFF ska vara riktigt höga ser jag som en självklarhet. För en så stor klubb, med de framgångarna och resurserna i bagaget, ska kravnivån sättas högt. Men allt måste i grunden också vara i en konstruktiv anda. Visst, går Malmöspelarna ut och struntar i att göra sitt bästa har man rätt att klaga, men när spelarna försöker och sliter utan att få det att stämma och man ser hur besvikna de själva är ska man sitta ner i båten. Givetvis är jag frustrerad, jag var på uselt humör i söndags och även stora delar av måndagen efter förlusten mot Kalmar, men lite tålamod måste finnas där. MFF har för första gången sedan 2011 torskat två matcher i rad. Det säger en del om hur bortskämda vi himmelsblå fans varit de senaste åren. Då kan man också ha viss förståelse för att nyare supportrar som knappt vet att ekvationen MFF = dåliga säsonger har existerat visar prov på dåligt tålamod. Men om man ens har följt laget i 5-10 år så vet man ju att framgång inte kommer per automatik. Så återigen, sitt ner i båten! MFF har satt sig själva i en svår uppförsbacke i allsvenskan nu, men guldet är långt ifrån kört och supportrarnas stöd ska de känna i ryggen. Det är nu det behövs som mest.

Det som gör mig mest irriterad och förbannad, men även besviken, är när folk kommer med riktiga påhopp på enskilda individer. Det är stundtals bedrövligt att följa MFF via sociala medier nu när det går lite sämre och många så kallade supportrar helt förlorar såväl tålamod som förmåga att bete sig någorlunda okej. MFF-mittbacken Erik Johansson raderade exempelvis sitt Twitterkonto i måndags och utan att veta säkert så kan jag lätt lista ut (vilket många också har nämnt) att det berodde på en rad påhopp från folk på grund av hans svaga insatser i de senaste matcherna. När man hör sånt blir man bara less och besviken på hur vissa hanterar sin besvikelse. 

 

 

 

Som vanligt numera bloggas det inte flitigt, men jag ser det som ett gott tecken. Det beror ju nämligen på att jag gör annat, sånt som jag måste säga att jag trivs med. Exempelvis jobbar, är med min underbara lilla familj och följer mitt MFF (som visserligen just för tillfället inte sprider så mycket glädje).

 

Jag har tänkt slänga in x antal inlägg här senaste tiden men inte hunnit/velat/tagit mig tid. Det har varit fullt upp med allt möjligt: jobb, utbildning i Stockholm, GIF-premiären på nya arenan, familjeliv och en hel del annat.

 

 

För tusende gången är det på sin plats att påpeka hur sjukt snabbt tiden går. Bara ett par veckor kvar till skolavslutningen och dessutom bara några veckor till beräknat förlossningsdatum för vårt lilla nytillskott, Theos kommande lillasyster. Det närmar sig, minst sagt :)

 

Det känns oerhört spännande och även om det förstås blir en ny omställning som säkert kan bli ganska tuff i början för oss alla så är det givetvis en enorm lycka och stolthet som finns hos mig nu. Jag är redan väldigt stolt över att ha Theo och Karin och att då dessutom få en till liten familjemedlem är fantastiskt.

 

Senaste tiden då, ja den har som sagt varit intensiv med många höjdpunkter och mycket att göra. För några veckor sedan var vi iväg, jag och fyra kollegor, till Stockholm för utbildning. Betygsättning och bedömning i SO stod på schemat ena dagen följt av "den digitala SO-läraren" dagen efter. Båda dagarna var faktiskt riktigt givande och det kändes helt klart vettigt att vara där. Det var dessutom kul att göra något med kollegorna utanför själva skolan.

Tack vare Prolympia, skolan jag jobbar på, fick vi också - lärare och elever - se GIF:s premiär på nya arenan, Gavlevallen. Ett klart uppköp jämfört med Strömvallen förstås och även om själva arkitekturen inte imponerade så enormt på mig var det en tät arena som kan ge en bra inramning om bara publiken kommer. Premiären hade naturligt nog många besökare men det intressanta blir att se hur det ser ut om två, tre, fyra omgångar. Kommer folket då också?

 

 

. . . . . . . . . . .
 

Vi har också hunnit med att ha Prolympiamaran. En löpartävling på drygt 7 km som en otränad lärare för Aten ville göra lite mer prestigefylld genom att lova lunch på Gavlerinken till alla i klassen som slog mig. Blev en rätt dyr historia, trots att jag var rätt nöjd med min insats. Sju stycken nöjda grabbar hängde hursomhelst på och åt den utlovade lunchen några dagar senare... :)


. . . . . . . . . . .

 

Varje dag påminns jag om hur sjukt lyckligt lottad jag är som har Theo och Karin. Världens mest underbara familj innehållandes en fantastisk liten son och en underbar fru. Kunde inte ha delat livet med några bättre.
 

 

 

Nu: på väg mot Göteborg. Klassresa med mina nior onsdag-fredag. Kommer bli bra det här. Därefter full fart mot skolavslutningen, ett värdefullt litet tillskott till familjen och en sommar fylld av familjetid. Gott snack! 

 

 

 

 

Idag, 2/5, är det exakt fem år sedan Karin och jag tog bussen över Öresundsbron till Köpenhamn för att lite senare under samma dag förlova oss på Tivoli. En förlovning som vi hade planerat sedan ett tag tillbaka, trots att vi då "bara" hade varit tillsammans i 1.5 år.

 

Åren som har gått sedan dess har fört med sig så oerhört mycket. Bara att jag har fått spendera dem med Karin har gett mig så många minnen för livet och så många nyttiga erfarenheter. Helsingborg, Skåne, Zanzibar, Grekland, Paris, Jamaica, tillbaka till Gävle - destinationerna har varit många och upplevelserna helt oslagbara många gånger om.

 

Att vi dessutom har fått en underbar son tillsammans, hunnit med att dra till Chania och gifta oss samt nu väntar barn på nytt gör knappast åren med denna fina tjej mindre minnesvärda :)

 

Vi har skapat så många minnen tillsammans, vi har så mycket positivt att bära med oss från alla stunder vi har delat och vi har förhoppningsvis oerhört mycket tid tillsammans framför oss. Vi och våra små barn. Just Theo är en person som om möjligt gör Karin ännu viktigare för mig och som gör att jag beundrar henne än mer för varje dag som går. Att se henne med vår son är fantastiskt. En bättre mamma kunde han inte ha haft och jag är så grymt stolt över Karin. Att se de två tillsammans är det finaste jag kan uppleva och jag har den ovärderliga förmånen att få göra det varje dag.

 

 

 

 

 

 

 

Så var det dags igen. Efter Diamant Salihus smått verklighetsfrånvarande krönika om supporterkulturen är det nu Metros Cissi Wallin som ger sig in i debatten. Efter Salihus skriverier om handgranater och krigsstämning svingar Wallin vilt i sin krönika med rubriken "Alla idioter tycks dras till sport".

 

 

Till att börja med är det förstås för jävligt rent ut sagt att Johanna Garå väljer att lämna sin roll som fotbollskommentator/expert på TV4 på grund av näthat. Det är bedrövligt och inget någon ska behöva kännas vid. Jag tycker personligen att Garå har varit för dålig rent fotbollsanalytiskt för sin roll och helt enkelt inte räckt till, men att hon nu väljer att sluta på grund av alla kränkande kommentarer via nätet är oerhört ledsamt. Men att generalisera som Wallin gör och mena att alla som skriver sådana kommentarer, främst till kvinnor, på nätet är sportintresserade män är ju absurt. Dessutom kan man tycka att om Wallin nu velat diskutera näthat och bygga sin krönika kring Garås avhopp skulle hon också ha hållit sig till det. Nu ger sig Wallin i stället in i debatten kring läktarkulturen och hamnar helt snett i mina ögon.

 

Egentligen borde jag inte gå i fällan. Jag borde inte kommentera, borde inte bry mig, borde inte bli upprörd. För det är väl precis vad sådana här skribenter och människor vill. Att vi fotbollssupportrar ska bli förbannade så att de, skribenthopen som ska berätta för alla hur fruktansvärt illa det är på arenorna runt om i landet (utan att själva ha någon erfarenhet av det), ska kunna ge oss epitet som lättkränkta och gnälliga utöver allt det negativa som vi redan har stämplats med.

Jag kan dock inte hålla käften och sitta lugnt i båten. Inte när jag läser sånt här:

 

Sedan är det självklart att det liksom när det gäller oerhört många andra företeelser i samhället finns undantag som bekräftar regeln. Jag har själv tagit upp det i form av dödsfallet i Helsingborg. Ja, det orsakades av oprovocerat våld. MEN det våldet stod en ensam individ för. Det är inget som alla Helsingborgsfans ska lastas för eller som hela fotbolls-Sveriges supportrar runt om i landet ska tvingas utstå en massa påhopp och ogrundad kritik för. På samma sätt som inga supportrer någonsin ska behöva ta emot kritik för vad en enskild individ, eller ett fåtal människor, gör.

 

Att enskilda invidiver agerar som idioter kan vi inte försvara oss mot. Det finns det otaliga exempel på i vårt samhälle, tyvärr. Det märkliga är dock att man i de flesta fall numera, inte minst från mediernas sida, aktar sig oerhört noga för att dra alla över en kam i samtliga fall utom när det gäller fotbollssupportrar. Då går det bra att direkt eller indirekt kritisera den stora massan. Är det inte för att massan i sig beter sig illa så är det för att den inte tar ansvar för andra, enskilda individers handlande. Inte logiskt någonstans om man ser till hur det faktiskt är i verkligheten, utanför dessa krönikörers och skribenters bubbla. 

 

Hur man kan få sitta där inne i den där bubblan och redan på förhand bestämma sig för att kritisera något utan den minsta kunskap i ämnet, för att sedan dessutom få publicera sina okunniga påhopp och få en mängd läsare på köpet, är en gåta. Det är dessutom illavarslande om det ska fortsätta att vara så. Det kommer bara leda till en polarisering där fotbollssupportrarna hamnar på ena sidan och resten av samhället på den andra. För det är självklart att man som supporter blir både förbannad och besviken när ogrundad kritik, ofta i form av rena påhopp och hån, får basuneras ut som någon slags sanning. Lika givet är det att folk som själva inte är fotbollsintresserade tar avstånd från fotbollen och dess supportrar när texter som Wallins får sätta agendan. Det är det värsta som jag ser det, att "vanliga" människor utan fotbollskoll lätt tror att det verkligen är så i samband med matcher. 

Är det positivt Wallin? Att genom totalt onyanserade krönikor, kring ämnen som man uppenbarligen helt saknar kunskap om, skapa fler motsättningar och ett vi mot dom? Jag trodde det var det där "vi mot dom" som vi skulle försöka jobba bort här i Sverige. Tydligen gäller inte det alla. 

 

Jag kan inte annat än att återkomma till det där med oprovocerat våld och dåligt ölsinne. Jag antar att Wallin fullständigt avskyr allt som har med konserter, musikfestivaler, dansbandskryssningar, kåraktiviteter, Valborgsfirande och nattliv (jag kan göra listan en mil lång) att göra också då. Det är ju nämligen så att det dricks mer och dessutom sker fler brott i sådana sammanhang än vad det gör i samband med allsvenska matcher. Det är så ironiskt så man vet inte om man ska skratta eller gråta egentligen. Valborgsfirandet i Lund lockade uppemot 30 000 personer och polisen gav gott betyg till besökarna efteråt då man ansåg att en rad stölder, fylla, narkotikabrott, några misshandelsfall och ett storbråk med många inblandade var relativt lugnt med tanke på det stora besökarantalet. Hur hade det låtit om det hade handlat om en allsvensk toppmatch, säg ett Stockholmsderby med 30 000 på läktarna? Givetvis hade det vållat krigsrubriker i tidningarna och fler pinsamma krönikor från folk utanför själva fotbollsmiljön och utan koll på den. 

 

Det anmäldes fler brott i samband med Peace & Love-festivalen (jag måste bara använda det exemplet även i det här inlägget) för något år sedan än det i genomsnitt gör under en allsvensk säsong i fotboll. Då pratar vi om narkotikabrott, misshandel, fylla och våldtäkter. Hur det är möjligt när alla idioter tydligen dras till sport är ju smått omöjligt att begripa. Eller är det så att samma idioter som samlas på fotbollsläktarna även råkar vara lite mer kulturella av sig så de mellan matcherna drar iväg på festival och stökar till det? Förlåt min ironi men man kan ju undra...

 

Det är farligare att besöka Peace and Love, gå på stan valfri helgkväll eller fira Valborg än att gå på allsvensk fotboll. Men trots det ser man aldrig någon krönikör förfasa sig över studenternas Valborgstraditioner eller festivalernas baksida. Något som är väldigt märkligt i min värld. 

 

Jag väntar nu spänt på krönikorna om hur alla idioter dras till Valborgsfirandet i Lund eller om hur Peace & Love gav det dåliga omdömet ett ansikte. Har dock en känsla av att den väntan blir evig. Däremot vässar garanterat Cissi Wallin, Diamant Salihu och andra egenutnämnda experttyckare sina såga-fotbollssupportrar-pennor igen. Det är ju Stockholmsderby på måndag...