Snart efterlängtat besök och lov
En jobbvecka till är iland och det är något så gott som höstlov nästa vecka. Visserligen jobbar jag måndag-onsdag, men två extra lediga dagar blir det. Förstås aldrig fel, särskilt inte då ett besök från mamma och pappa väntar. Det ska bli riktigt kul att träffa dem igen, inte minst nu när de för första gången ska få träffa sitt första barnbarn. Det blir stort, riktigt stort! :)
Familjelivet är förresten riktigt njutbart. Visserligen blir det en del långa nätter och slit, inte minst Karin gör ett imponerande jobb med den lille och är värd all beundran, men i slutändan är det givetvis värt allt. Känslan och glädjen som det ger att komma hem till sina underbara flickvän och lille son slår allt, utan minsta tvekan.
Att jobbet dessutom känns fortsatt kul trots väldigt mycket som måste göras just nu gör allt ännu bättre, om möjligt, i nuläget. Det ger mycket att jobba med 10-11-åringar har jag märkt och det har ärligt talat varit en stor positiv överraskning hittills.
Samtidigt blir det skönt med en vecka där man kan fokusera på annat än att planera och genomföra lektioner. Att rensa huvudet lite är säkerligen välbehövligt med jämna mellanrum.
Så det är med mycket positiva känslor jag utnyttjar den här helgen och blickar fram mot nästa vecka. Och det kan ju dessutom kryddas med ett SM-guld om allt går som det ska... :)
Ganska vanlig vecka, men en väldigt speciell dag
Så var första jobbveckan, en fyradagarsvecka för mig, sedan den sköna inledande pappaledigheten över. En vecka som har varit rätt hektisk med allt från sömnsnåla nätter till långa dagar med utvecklingssamtal som extra krydda. Samtidigt har det trots allt gått bra att jobba igen och trots en viss trötthet och en hel del slit har det varit lyckade dagar. Men det är förstås ändå givet att man längtar hem till Karin och Theo och varje dag ser fram emot att komma hem till de två igen, oavsett hur bra dagen på jobbet är.
Välkomnandet tillbaka till skolan värmde då såväl kollegor som väldigt många av eleverna har passat på att gratulera och fått mig att känna att jag ändå var lite saknad när jag var borta. Förstås alltid skönt att få lite bekräftelse på att man gör någonting bra och är uppskattad :)
Det är överhuvudtaget något som faktiskt gör det roligare att jobba med barn än med gymnasielever, just det att de är duktiga på att visa att de uppskattar oss lärare och ofta är tacksamma att arbeta tillsammans med, även de dagar som långt ifrån går klockrent.
Veckan har på det stora hela rullat på utan något annat av större värde att notera när det gäller jobb och vardag. Men däremot var onsdagen en riktigt speciell dag. Det av två anledningar som involverar de två överlägset viktigaste och mest betydelsefulla kvinnorna i mitt liv. Till att börja med ett stort grattis på födelsedagen, alltså 16/10, kära mamma. Och tack för att jag har fått känna dig i sex år nu Karin! Sex år på dagen, i onsdags, var det nämligen sedan vi träffades för första gången och med facit i hand förändrade ju minst sagt det tillfället mitt liv för alltid.
Karin och jag fick inget direkt tillfälle att fira våra sex år som väldigt nära, det blir ju inte så mycket egentid nu med lillen i huset, men fick passa på att ha en mysig hemmakväll med vårt lilla nytillskott och det var förstås ett firande i sig. Mamma får i sin tur vänta med uppvaktning tills hon och pappa kommer hit om några veckor, men för att skicka en extra varm tanke till min kära mor passade jag på att köpa årets Rosa Band, något som har varit en självklarhet för mig sedan den tuffa tiden 2006.
Så många varma tankar både till min älskade sambo och mamma, alla dagar förstås men särskilt i onsdags :)
Två viktiga kvinnor! (och en viktig pappa, förstås)
Så många känslor och så mycket lycka
Lycklig.
Trött.
Pigg.
Glad.
Stressad.
Avslappnad.
Överlycklig.
Frustrerad.
Oförstående.
Harmonisk.
Vuxen.
Barnslig.
Stolt.
Orden som beskriver hur det har varit att vara pappa hittills är många och inte sällan varandras raka motsatser. I slutändan landar allt i en enorm stolthet och lycka, känslor som är så starka och överväldigande att de knappt kan beskrivas med ord. Men samtidigt pendlar förstås känslotillståndet - både hos vår älskade lille son och hos en själv.
Man är alltid glad, stolt och lycklig samtidigt som det förstås kan vara både stressande och frustrerande när han skriker, skriker och skriker lite till. Och man står där oförstående ibland när man inte har en aning om vad som är fel, varför han inte är nöjd. Dessutom känner jag mig oerhört vuxen av själva titeln pappa - samtidigt som man aldrig varit så barnslig som nu när man skojar, busar och myser med den lille.
Stressad.
Avslappnad.
Överlycklig.
Frustrerad.
Oförstående.
Harmonisk.
Vuxen.
Barnslig.
Stolt.
Orden som beskriver hur det har varit att vara pappa hittills är många och inte sällan varandras raka motsatser. I slutändan landar allt i en enorm stolthet och lycka, känslor som är så starka och överväldigande att de knappt kan beskrivas med ord. Men samtidigt pendlar förstås känslotillståndet - både hos vår älskade lille son och hos en själv.
Man är alltid glad, stolt och lycklig samtidigt som det förstås kan vara både stressande och frustrerande när han skriker, skriker och skriker lite till. Och man står där oförstående ibland när man inte har en aning om vad som är fel, varför han inte är nöjd. Dessutom känner jag mig oerhört vuxen av själva titeln pappa - samtidigt som man aldrig varit så barnslig som nu när man skojar, busar och myser med den lille.
Det är kort och gott en mängd känslor och att bli pappa är utan tvekan det överlägset största som jag har varit med om i livet.
Om att ifrågasättas
Det är intressant att se hur många som blivit experter på hur skolverksamhet ska skötas och hur pedagoger ska agera här uppe i Gävletrakten efter den senaste tidens skriverier i tidningarna om de påstådda (säger absolut inte att jag inte tror på det, men väljer att inte okritiskt köpa allt tidningarna skriver rakt av heller) trakasserierna mot en sjuårig pojke på Ulvsätersskolan.
Givetvis är det djupt tragiskt varje gång en elev mår dåligt och behandlas illa i skolan, men läraren i mig blir ändå vansinnig av att läsa kommentarer som "fy helvete för skolan" och sågningar hit och dit riktade mot såväl lärare som rektorn på den aktuella skolan. Är det verkligen rimligt att totalsåga allt och alla på grund av ett enskilt fall? Och hur mycket legitimitet har man egentligen att spy galla över mer eller mindre hela lärarkåren när man själv, som många verkar vara i det här fallet, är totalt oinsatt i skolverksamheten?
Tycker även det blir snudd på patetiskt när Arbetarbladet letar upp ett annat, flera år gammalt, mobbningsfall på den aktuella skolan och vinklar det som att mobbning är vardag.
Var skrivs det om alla de barn och ungdomar, såväl på den skolan som generellt, som ges en trygg, bra och givande skolgång dagligen? Eller finns de inte?
Som krona på det journalistiska verket rundar Arbetarbladet av med en spalt med "läsarnas egna erfarenheter och tips" där än den ena, än den andra kommer med kritik mot Gävles skolor eller levererar sina egna briljanta tips på hur skolan givetvis skulle bli hundra gånger bättre...
Givetvis är det djupt tragiskt varje gång en elev mår dåligt och behandlas illa i skolan, men läraren i mig blir ändå vansinnig av att läsa kommentarer som "fy helvete för skolan" och sågningar hit och dit riktade mot såväl lärare som rektorn på den aktuella skolan. Är det verkligen rimligt att totalsåga allt och alla på grund av ett enskilt fall? Och hur mycket legitimitet har man egentligen att spy galla över mer eller mindre hela lärarkåren när man själv, som många verkar vara i det här fallet, är totalt oinsatt i skolverksamheten?
Tycker även det blir snudd på patetiskt när Arbetarbladet letar upp ett annat, flera år gammalt, mobbningsfall på den aktuella skolan och vinklar det som att mobbning är vardag.
Var skrivs det om alla de barn och ungdomar, såväl på den skolan som generellt, som ges en trygg, bra och givande skolgång dagligen? Eller finns de inte?
Som krona på det journalistiska verket rundar Arbetarbladet av med en spalt med "läsarnas egna erfarenheter och tips" där än den ena, än den andra kommer med kritik mot Gävles skolor eller levererar sina egna briljanta tips på hur skolan givetvis skulle bli hundra gånger bättre...
Givetvis ska vi lärare och andra inom skolan kunna ta kritik men det är tröttsamt när såväl journalister och krönikörer som "vanligt" folk gärna får det att låta som att allt med skolan idag är dåligt. Det blir inte heller bättre av att många verkar ha åsikten att det där med att vara lärare och pedagog inte verkar särskilt svårt, utan att de förmodligen skulle göra det bättre själva.
Till er som går runt med den åsikten och attityden kan ju ett tips alltid vara att söka till lärarutbildningen, gå fyra-fem år på högskola och sedan skaffa ett lärarjobb för att styra upp den skola ni tydligen inte tycker att vi redan utbildade pedagoger sköter som vi borde.
Till er som går runt med den åsikten och attityden kan ju ett tips alltid vara att söka till lärarutbildningen, gå fyra-fem år på högskola och sedan skaffa ett lärarjobb för att styra upp den skola ni tydligen inte tycker att vi redan utbildade pedagoger sköter som vi borde.
Välförtjänt, riktigt välförtjänt!
Måndagskvällen bjöd på en rysare i fotbollsväg av det jobbiga slaget när MFF till slut besegrade Mjällby med 1-0 och tog tre så grymt viktiga poäng i guldstriden. 90 nervösa minuter och ganska mycket frustration - men när väl det matchavgörande målet kom i 84:e minuten var det både välförtjänt och roligt på flera sätt.
Framför allt för att det var så viktigt, förstås, och för att MFF dessutom var förtjänta av såväl ett ledningsmål som en seger. Men även för att spelaren som avgjorde, Erik Friberg, var extra värd att få bli matchvinnare.
För som jag unnar Friberg att få spela den hjälterollen. En krigare, en spelare som alltid ger 100% för MFF men som ändå har varit ifrågasatt, kritiserad av ganska många supportrar, bänkad och inte ansetts vara nog bra för att kunna bära upp MFF-mittfältet. Det är han kanske inte heller, han är rätt bra på det mesta men saknar delvis spetsegenskaper som de andra innermittfältarna har i dagens Malmö. Men han är förtjänt av så mycket mer än den många gånger orättvisa kritiken och suckarna från folk på läktarna, folk som inte sällan saknar förmågan att se vilken nytta spelare som Friberg gör utan bara ser de avgörande passningarna, de snygga dribblingarna och de avgörande målen. Sådant som Friberg normalt sett väldigt sällan står för, men för den skull ändå med sina löpningar, sitt slit och sin energi alltid bidrar med mycket.
Jag älskar att de såna spelare, de som aldrig ger sig och som man alltid vet att man kommer att få se ett 100-procentigt jobb från i varje match, vecka efter vecka. Att då just Friberg, riktigt bra såväl i derbykrossen förra veckan som i måndags, dessutom fick kliva fram som matchvinnare värmde verkligen extra.
Framför allt för att det var så viktigt, förstås, och för att MFF dessutom var förtjänta av såväl ett ledningsmål som en seger. Men även för att spelaren som avgjorde, Erik Friberg, var extra värd att få bli matchvinnare.
För som jag unnar Friberg att få spela den hjälterollen. En krigare, en spelare som alltid ger 100% för MFF men som ändå har varit ifrågasatt, kritiserad av ganska många supportrar, bänkad och inte ansetts vara nog bra för att kunna bära upp MFF-mittfältet. Det är han kanske inte heller, han är rätt bra på det mesta men saknar delvis spetsegenskaper som de andra innermittfältarna har i dagens Malmö. Men han är förtjänt av så mycket mer än den många gånger orättvisa kritiken och suckarna från folk på läktarna, folk som inte sällan saknar förmågan att se vilken nytta spelare som Friberg gör utan bara ser de avgörande passningarna, de snygga dribblingarna och de avgörande målen. Sådant som Friberg normalt sett väldigt sällan står för, men för den skull ändå med sina löpningar, sitt slit och sin energi alltid bidrar med mycket.
Jag älskar att de såna spelare, de som aldrig ger sig och som man alltid vet att man kommer att få se ett 100-procentigt jobb från i varje match, vecka efter vecka. Att då just Friberg, riktigt bra såväl i derbykrossen förra veckan som i måndags, dessutom fick kliva fram som matchvinnare värmde verkligen extra.
Så grymt imponerad
Jag är så grymt imponerad och det av min min flickvän och sambo Karin. Som nybliven pappa har man förstått vilket slit det har varit att vara gravid i nio månader och det går förstås inte att undgå hur mycket jobb det är för en mamma till ett litet spädbarn. Karin sköter dock allt det här grymt bra och jag kan inte sluta att imponeras.
Tvärtom är jag både stolt och oerhört imponerad, som sagt, över hur stark, positiv och duktig min älskade tjej är. Att först vara gravid och sedan inleda ett liv fyllt av slit med amning, långa vakna nätter och allt som en härlig liten bebis medför utan att ens för en sekund tycka synd om sig själv, klaga eller tappa motivationen är i mina ögon ruskigt starkt.
Nu är jag inte förvånad, jag har under hela graviditeten imponerats och sagt att jag har en oerhört stark, tuff tjej. Men jag är inte desto mindre stolt eller glad över hur pigg och handlingskraftig som min bättre hälft är :)
Du är grym älskling! :)
