En betydelsefull dag
Lärarglädje
Dessutom finns det fina minnen från lärarlivet att luta sig emot de dagar det ändå känns tyngre. Jag blev nostalgisk för ett par veckor sedan när jag satt uppe sent en kväll och lyssnade på Seven years med Lukas Graham. Det slog mig att jag hörde den första gången då några av mina gamla Prolympiaelever drog igång den inne på mitt och kollegans arbetsrum, där de ofta hängde mellan lektionerna, en dag under höstterminen 2015. Av de eleverna och deras klass fick jag dessutom ett mer konkret, rent praktiskt, minne i form av den här bilden (där hjärtat består av mängder med kommentarer om mig som eleverna själva skrivit ner):
Ännu mer Malmö
I torsdags, för en vecka sedan alltså, tog MFF en av de mest meriterande segrarna som de har gjort under min livstid. Åtminstone under den tid som jag har varit MFF:are, det vill säga sedan mitten av 90-talet. Visserligen börjar torsdagens motståndarlag, Besiktas, bli ålderstiget men den kvaliteten som finns i deras trupp och de meriterna (VM-final, EM-guld, Champions League-segrar, Champions League-final, mängder med landskamper för starka nationer) som deras spelare har på respektive CV imponerar. Sett till det var det här ett starkare lag än Shakhtar som MFF slog i Champions League 2015 och Olympiakos som stod för motståndet, och besegrades, i CL 2014. Att ta trepoängare i CL-gruppspelet var väl visserligen större sett till status och turnering, men oavsett vad så var det här en meritmässigt oerhört tung seger.
Att MFF dessutom tog den med ett stort mått av självklarhet, genom att man klev in och vågade spela sitt spel och kliva högt upp med laget. Malmö vågade pressa Besiktas, vågade spela offensivt och kliva framåt. Nu kunde matchen absolut slutat 1-1 likaväl, men det var samtidigt inte alls orättvist eller ologiskt att MFF vann. Efter 2-0-målet, eller redan efter 1-0, kontrollerade MFF matchen fullständigt och tillät inte gästerna skapa någonting. Ett styrkebesked och ännu ett bevis på att MFF har tagit rejäla kliv framåt senaste månaderna.
Oavsett vart den här säsongen tar vägen har den här hösten fört med sig så mycket optimism o tecken på att 2019 kan bli fantastiskt. Förvandlingen som har skett sedan Rösler tog över är ovärderlig. Det MFF lyckas med är viktigt i nuet, men förmodligen ännu viktigare på sikt.
Enda som kan oroa lite inför 2019 är hur vi ska få plats för våra egna ynglingar. Samuel Adrian, Hugo Andersson med flera kommer behöver speltid för att ta de kliv som de högst troligt har kapacitet för. Men konkurrensen är ju mördande och lär inte vara sämre i januari nästa år.
Älskade femåring
Tittar man dessutom i ett längre, bredare perspektiv är det lätt att konstatera att åren går ganska fort också. Helt plötsligt har Theo hunnit bli fem och nästa höst väntar förskoleklass. Det går fort, som sagt. Ibland lite väl fort, men mestadels tycker jag att det är roligt och häftigt att se hur mycket som händer, hur barnen växer och utvecklas och hur man själv utvecklas såväl i sin föräldra- som yrkesroll. Det är mycket som sker även i vardagen och tiden flyger fram.
Om vi ska tillbaka till den 23/9, Theos födelsedag, firade vi den i lugn och ro med mina föräldrar. Precis som Theo själv önskade. Dagen innan hade vi ett fint födelsedagsfirande för släkten med sopplunch och tårta. Förutom att sonen verkade nöjd med presenterna och uppvaktningen hade vi tur med hela upplägget då det bjöds på grymt höstväder och över lag en fin dag. En värdefull dag också, då det är så fint att se ens älskade unge som har lärt sig så mycket under de här åren få fira tillsammans med nära och kära. Det är verkligen sådant som betyder, väldigt mycket.
