Höstsyssor
Jag fortsätter med lite höstbloggande om diverse saker här. Det är ju mest så att veckorna rullar på, det är fullt upp och både roligt och stressigt om vart annat, utan att det behöver vara så att något speciellt eller konkret av "nyhetsvärde" händer.
Närmast väntar nu en helg med lite första advents-firande då mamma kommer hit från Småland och även Karins brorsa Jonas och hans tjej Erika kommer till stan på besök. Det ska bli kul, utan tvekan. I övrigt inväntar vi nästa helgs Helsingfors-kryssning.
Vi har börjat med julfixandet så smått och bakade lite lussebullar den gångna helgen. Karin och jag fick dessutom lite välbehövlig tid bara vi två då vi hade barnvakt en stund igår och passade på att gå ut och äta på Mezopotamya. Riktigt bra mat och helt klart värt ett besök. Ruskigt skönt att få lite egentid tillsammans också, även om tiden med Theo förstås är fantastisk. Men det behövs ju lite tid utan barn också ibland.
Förra helgen var vi en sväng till Norberg där Karins mormor och morfar bor. Det var kul att hälsa på dem, det var ett bra tag sen sist. Som alltid hade de fixat massa god mat och stod värd för en väldigt trevlig eftermiddag.
God mat i Norberg!
Närmast väntar nu en helg med lite första advents-firande då mamma kommer hit från Småland och även Karins brorsa Jonas och hans tjej Erika kommer till stan på besök. Det ska bli kul, utan tvekan. I övrigt inväntar vi nästa helgs Helsingfors-kryssning.
Vi har börjat med julfixandet så smått och bakade lite lussebullar den gångna helgen. Karin och jag fick dessutom lite välbehövlig tid bara vi två då vi hade barnvakt en stund igår och passade på att gå ut och äta på Mezopotamya. Riktigt bra mat och helt klart värt ett besök. Ruskigt skönt att få lite egentid tillsammans också, även om tiden med Theo förstås är fantastisk. Men det behövs ju lite tid utan barn också ibland.
Förra helgen var vi en sväng till Norberg där Karins mormor och morfar bor. Det var kul att hälsa på dem, det var ett bra tag sen sist. Som alltid hade de fixat massa god mat och stod värd för en väldigt trevlig eftermiddag.
God mat i Norberg!
Hösten har bjudit på flera fina promenader, som här i Boulognerskogen i Gävle.
Fint här i Hille när vintern dök upp också faktiskt.
Theo älskar att gunga, det är alltid populärt!
Vår nyaste familjemedlem har verkligen gjort sig hemmastadd.
Höst i Hille, Järnvägsmuseet och farmorbesök
Det har varit dåligt med bloggandet på sistone men nu levereras det ett inlägg som berör vardagen igen och inte bara är av debattstuk. De senaste veckorna har rullat på i ganska hög takt och det närmar sig nu ganska snart slutet på en suverän pappaledighet. Synd på ett sätt, det är fantastiskt att få vara hemma med vår lilla älskade son. Samtidigt ska det bli intressant med nyt jobb, ett jobb jag verkligen ser fram emot och känner mig taggad för att börja på. Skön känsla ändå.
Vad har då hänt den senaste tiden här? Jo, vi har bland annat varit på Sveriges Järnvägsmuseum som finns här i Gävle. Det var verkligen på tiden att besöka det för min del då jag trots ett antal år som Gävlebo vid det här laget aldrig hade varit där. Det var helt klart värt ett besök. Jag är ganska intresserad av historia på det sättet och där fanns många spännande saker för såväl stora som små. Det blir säkerlien fler besök framöver när Theo blir lite äldre.
Dessutom har mamma varit uppe en sväng från Småland. Det var roliga dagar för både henne och oss. Skönt också att få lite avlastning, även om det förstås inte är den minsta börda att vara med Theo om dagarna. Men nu fick jag möjlighet att fixa i ordning lite här, något som behövdes efter att vi har med hjälp av en målare nyligen har gjort om vardagsrummet och det då fanns en hel del att iordningställa.
Väldigt fint också att se hur bra Theo funkar tillsammans med sin farmor och hur trygg han är i hennes sällskap. Det är förstås härligt att se som förälder och ger en extra trygghet för oss. Just stödet vi har runt omkring oss med nära och kära är oerhört viktigt och då blir det än skönare att se hur mycket Theo uppskattar våra nära när de umgås med honom.
Vad har då hänt den senaste tiden här? Jo, vi har bland annat varit på Sveriges Järnvägsmuseum som finns här i Gävle. Det var verkligen på tiden att besöka det för min del då jag trots ett antal år som Gävlebo vid det här laget aldrig hade varit där. Det var helt klart värt ett besök. Jag är ganska intresserad av historia på det sättet och där fanns många spännande saker för såväl stora som små. Det blir säkerlien fler besök framöver när Theo blir lite äldre.
Dessutom har mamma varit uppe en sväng från Småland. Det var roliga dagar för både henne och oss. Skönt också att få lite avlastning, även om det förstås inte är den minsta börda att vara med Theo om dagarna. Men nu fick jag möjlighet att fixa i ordning lite här, något som behövdes efter att vi har med hjälp av en målare nyligen har gjort om vardagsrummet och det då fanns en hel del att iordningställa.
Väldigt fint också att se hur bra Theo funkar tillsammans med sin farmor och hur trygg han är i hennes sällskap. Det är förstås härligt att se som förälder och ger en extra trygghet för oss. Just stödet vi har runt omkring oss med nära och kära är oerhört viktigt och då blir det än skönare att se hur mycket Theo uppskattar våra nära när de umgås med honom.
Myskillar :)
Fint med höstpromenader i Hille.
Jag trivs grymt bra i vårt område här och man kan ju inte klaga när det bjuds på sån här skön höstmiljö.
Nostalgisk promenad i Sätra, nära min gamla studentetta.
Theo och morfar Håkan.
Karin, Theo och gudmor Fia på Fias födelsedagskalas.
Glad kille sorterar tvätt :)
Gamla tåg. Ett riktigt intressant besök på museet.
Fler tåg...
Stolt farmor och glad Theo :)
Bra Facebooktugg
Mitt blogginlägg här om skenheligheten hos de svenska sportjournalisterna i samband med Fotbollsgalan drog igång bra diskussioner på Facebook. Precis som man önskar när man skriver något som kan tänkas väcka viss debatt.
Så här gick snacket på min Facebooksida:
Ytterligare några balanserade och vettiga kommentarer har skrivits sedan jag gjorde en printscreen på de tidigare svaren. Kul med bra tugg och en vettig diskussion!
Pinsam skenhelighet, journalister!
Dagens i särklass skenheligaste gäng måste vara sportjournalisterna där uppe på toppen, med Robert Laul i spetsen. Eller vad sägs om den här krönikan?
Hela diskussionen som förs i medierna, av journalisterna själva, kring gårdagens Fotbollsgalan och den plats i skuggan som damfotbollen fick ta där är skenhelig i mina ögon. Något som jag återkommer till.
Bakgrunden är, för att förtydliga, dels att galan är lagd samtidigt som flera av de bästa damspelarna som är utlandsproffs lirar i Champions League med sina klubbar och därför inte kunde närvara på galan, dels att Therese Sjögrans hyllning för 200 landskamper uteblev på grund av ett tajt galaschema. Kritiken har varit stor mot TV4 och Svenska fotbollförbundet från många håll. Inte minst från spelarna själva och representanter från damsidan inom fotbollen, men även från allmänheten.
Den kritiken är inte oväntad och givetvis ska det vara fritt fram att framföra den. Det säger jag absolut inget om. Man måste kunna kritisera och få tycka till, inte minst när det gäller orättvisor och folk som känner sig illa behandlade. Då är kritik som kan leda till en konstruktiv diskussion oerhört viktig.
Så vad vänder jag mig då emot? Hur kan det vara skenheligt av journalister som Robert Laul med flera att just kritisera förbundet, TV4, galan och därmed föra folks talan i debatten?
Jo, för att medierna själva gör exakt samma sak som ovan nämnda aktörer (de ansvariga för Fotbollsgalan). De skuffar undan damfotbollen, ger den lite uppmärksamhet och gör inte någonting en enda dag i veckan för att lyfta sporten, för att höja statusen och öka intresset hos allmänheten.
Givetvis både förstår och anser jag själv att det är ett större intresse för herrarna för att herrfotbollen är större, mer spridd och har fler stora profiler. Men jag kan ändå inte undgå att uppröras när journalister som 364 dagar om året inte skriver en rad om ett enda damlag eller en enda damspelare, för att sedan på den 365:e dagen se chansen att tjäna lite populistpoäng genom att känna av hur vindarna blåser och helt plötsligt låta mycket engagerad i damernas situation och förutsättningar.
Det är inte annat än pinsamt.
Medierna har ju en väldigt stor makt när det gäller att både skapa och sprida intresse, oavsett om det gäller fotboll eller något helt annat. De kan påverka folks intresse genom vad de skriver, säger och visar. De sitter på den makten. Och om nu herr Laul (som jag annars anser är en riktigt bra journalist faktiskt) tycker att det är så viktigt med visat intresse för damfotboll, varför skriver han då enbart om herrarna? Varför skriver inte han eller någon annan av hans kollegor i journaliteliten (Simon Bank för att ta ett annat exempel på duktig journalist som dock gärna jagar populistpoäng när tillfälle ges, för att sedan återgå till att enbart ägna herrfotbollen intresse när de där poängen är inkasserade) krönikor och artiklar någorlunda kontinuerligt om damernas allsvenska, CL, landslag etcetera? I stället för som det är nu enbart om sådant som för herrsidan.
Det går bra att skriva 467 artiklar i veckan om Zlatan för dessa journalister (Bank, Wegerup, Frändén, Sjögren för att namedroppa några).
Och att plita ner långa, målande krönikor om diverse stormatcher - när det handlar om herrfotboll.
Eller att ha folk på plats i Paris, London, Milano och Barcelona för att bevaka storlagen där - på herrsidan.
Men inte att skriva om damfotboll.
Förutom när det börjar blåsa kritiska vindar och de känner att de genom att haka på det tåget kan plocka lätta poäng hos allmänheten. För det är vad det handlar om, inget annat.
Missförstå mig inte, jag kräver inte att exempelvis Laul eller Bank ska frångå sitt vanliga skrivande som de normalt sett gör bra för att bevaka FC Rosengård i damernas Champions League. Jag förstår prioriteringarna, jag förstår att man skriver om det som säljer mest och intresserar flest. Jag själv läser ju exempelvis nästintill enbart om herrfotboll och det handlar förstås om utbud och efterfrågan.
Men poängen är däremot den att så länge de själva inte skriver en bokstav om damfotboll och samtidigt jobbar åt en arbetsgivare som inte heller på det stora hela ägnar damerna något vidare intresse ska de heller inte helt plötsligt vända kappan efter vinden och iklä sig kostymen som damfotbollens främsta förespråkare och försvarare. Det blir inte trovärdigt någonstans.
Ta i så fall ert ansvar först innan ni pekar finger åt andra. Se i så fall till att folks intresse för damfotboll ökar. För ni har den makten. Och även om ni skriver för att sälja tidningar och jaga klicka har ni trots allt en valmöjlighet. Ni kan välja vad ni ska skriva om, ni kan påverka genom vad ni skriver. Något som också ger er klart större ansvar än vad som TV4, SvFF och Fotbollsgalan någonsin kommer att ha.
Glädje och sorg
En Facebookuppdatering som jag väldigt gärna ville skriva och med glädje präntade ner förra veckan:
Riktigt skönt att ha fått klart med jobb och riktigt kul att det blev just Prolympia, en idrottsinriktad skola och dessutom jobb med elever någorlunda i den åldergrupp som jag är utbildad för. Det ska bli intressant och spännande. Av vad jag har hört från kompisar som har jobbat där är det riktigt sköna kollegor. Rektorn känner jag till sedan tidigare då han fanns på John Bauer när jag hade praktik där hösten 09 och han har redan gjort gott intryck.
En annan uppdatering som jag däremot verkligen helt att sluppit att skriva, men som nu ändå kändes självklar att publicera:
Klas Ingessons död påverkade mig och väldigt många andra rejält. Han är ju dels en fotbollslegend i Sverige, dels har hans kamp mot cancern de senaste åren gjort att man har känt extra för honom. Dessutom berörs åtminstone jag mycket när någon får ge vika för den sjukdomen då jag har haft många i min absoluta närhet som har drabbats av cancer och gått olika öden till mötes genom åren.
Därför blir det extra sorgligt när någon som man redan kan relatera till genom fotbollsintresset och som dessutom verkar vara en fantastisk människa och personlighet förlorar kampen mot den förhatliga cancern.
Samtidigt så är jag säker på att just Ingessons enorma kämparglöd även utanför fotbollsplanen, i kampen mot sin sjukdom, hjälper andra drabbade i deras kamp och får många att kriga på ännu hårdare för att bli kvitt den.
Sex underbara år
Idag är det exakt sex år sedan jag och Karin "officiellt" blev ett par. Sex helt fantastiska, underbara och enormt utvecklande år. Jag kunde inte ha träffat någon bättre, jag kunde inte ha mött någon annan tjej som skulle kunna få mig att utvecklas så som person och bidra till att jag skulle få uppleva så mycket som just Karin har gjort.
Det har hänt så mycket under de här åren. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, gjort så många roliga saker och blivit så många erfarenheter rikare. Jag har många gånger tidigare här i bloggen varit inne på hur mycket jag har utvecklats tack vare Karin och det tåls att understrykas, gång på gång. Jag hade säkerligen inte varit i närheten av att skaffa mig all den erfarenhet eller av att få med mig alla de upplevelser som jag nu har i bagaget utan min nuvarande fru och underbara partner.
Det känns som att vi har varit med om en lång resa tillsammans, en resa som bara ska bli längre och längre och ännu mer innehållsrik med tiden. Vi startade den i Gävle och har under åren hunnit med så mycket på vägen: Helsingborgsflytt, drygt tre fina år där, samboliv, förlovning, Zanzibar, Jamaicavistelse, "hemflytt", barn, husköp, giftermål.
Från mysiga filmkvällar hemma i min studentetta via en takvåning på Södergatan och en gästlägenhet i Montego Bay till småbarnsliv (inklusive kombi och katt) i radhus i Hille :)
Jag skulle kunna skriva flera tjocka böcker om hur mycket Karin har betytt för min personliga utveckling, för mitt självförtroende, för mitt liv - men samtidigt känns det inte rätt. Det går inte med ord göra hennes betydelse för mig rättvisa. Karins inflytande på mig och mitt liv är och har länge varit allt för stort och viktigt för att den ska kunna summeras i ett blogginlägg. Eller i en tjock bok, för den delen.
Du är ovärderlig för mig, min älskade fru :)
Tack för att du har stått ut med mig i sex år och jag hoppas (och tror ska tilläggas) att det kommer att bli många, långa härliga år med mängder av upplevelser och erfarenheter tillsammans för oss framöver.
Vilken jävla nivå, det var läge att ryta ifrån
MFF förlorade igår en för laget egentligen totalt betydelselös match mot Åtvidaberg. Ingen anledning till någon större ilska egentligen, kan man tycka, men tydligen ansåg ett antal i min värld mindre klyftiga forumskribenter det på Himmelriket (Malmös Svenska Fans-forum). Särskilt målvakten Zlatan Azinovic fick ta emot oerhört mycket skit av vissa på forumet efter hans misstag som gav Åtvidaberg 2-1-målet. Jag är själv alltid besviken efter en förlust, så också igår, men när folk börjar håna de egna spelarna och lägger nivån så enormt lågt kan jag inte hålla tyst. Jag blir både förbannad och frustrerad när jag ser sånt.
Resultatet av min ilska och frustration blev ett långt inlägg runt midnatt igår där jag skrev precis vad jag tyckte om attityden gentemot våra egna spelare. Responsen blev väldigt god och det var skönt att känna att man hade fått skriva av sig.
"Skönt att nivån verkar ha förbättrats något här jämfört med för några timmar sen. Då var det fan bedrövligt. Så pinsamt låg den tack vare ett antal forumskribenter är i samband med svaga MFF-insatser.
Jag var under ett antal år skribent på Milans Svenska Fans-sida och även redaktör under nåt år. Slutade med det bland annat för att forumnivån blev allt sämre med åren och mot slutet var så låg att man trodde att det nästintill, med några lysande undantag, var omogna 14-åringar som skrev av sin pubertetsfrustration.
Här har jag alltid upplevt att nivån varit högre, men frågan är om det är så i dagsläget när vi väl förlorar en match.
Ja, Zlatans miss idag är bedrövlig och Hammars klumpiga utvisning imponerade inte. Och nej, det imponerar inte överhuvudtaget att torska mot Åtvidaberg, eller att förlora två av de tre sista matcherna.
Men helt seriöst, gick man som totalt ovetande om årets allsvenska in här runt slutsignalen idag kunde man lätt tro att vi på sin höjd var ett rätt dassigt mittenlag, eller snarare till och med åkte ur serien.
Hur orkar ni (några stycken här) lägga så mycket energi på att gnälla, spy galla över spelare och leta fel? Ni följer och stöttar (?) ett lag som säkrade det allsvenska guldet i den fjärde sista omgången, då ledde serien med 12 poäng och dessutom hade kvalificerat sig för CL och där slagit Olympiakos. Har ni helt missat det??
Självklart ska man få ha krav på spelarnas insatser och man har rätt att klaga, jag är inte dummare än att jag inser det. Men det måste ju finnas proportioner och lite sans.
Vi har förlorat två matcher som har gällt någonting på hela jäkla allsvenska säsongen. Hur orkar man då ens lägga energi på att hetsa upp sig så enormt över en förlust i sista omgången, med ett halvt B-lag, så att man drar igång någon slags interntävling om vem som kan håna de egna spelarna mest och om vem som har plockat med sig störst såg hit? Det är för mig helt obegripligt.
Klart jag också var besviken idag, det svider alltid rejält att förlora. Men för vissa verkar ju dagens förlust (och den mot Elfsborg) betyda mer än att vi har vunnit andra raka guldet och spelar i CL.
Sedan måste man ju trots allt någonstans älska kommentarer som "spelar vi så här på tisdag blir vi överkörda". Hur kan man ens försöka jämföra de två matcherna?
Är man inte nöjd med årets säsong (man undrar ju på allvar om en del här inte är det) så är det nog bäst att börja hålla på Real Madrid, Bayern eller nåt annat lag - om ens det räcker. Arsenals årgång som inte torskade en match för ett antal år sedan kanske snarare är vad som duger åt er. Eller gör som jag (och säker många fler), lira lite FM. Gick obesegrad igenom sjunde säsongen med Milan, då borde ju MFF också klara det, eller...
Får väl be om ursäkt för mitt ironiserande men man blir lätt både förbannad och bitter när man ser hur vissa smutsar ner forumet. Klart man får klaga och ställa krav, som sagt, men det måste ju finnas såväl fog för det som gränser för kritiken.
Det vidrigast idag är i mina ögon hur folk här inne hånar enskilda spelare. Man hånar fan i mig inte en MFF:are, oavsett hur dålig insats denne har stått för. Att på sitt eget fyndiga sätt börja skriva låttexter som enbart syftar till att håna eller på andra liknande sätt totalt nedvärdera och förlöjliga våra egna spelare är så lågt, så patetiskt. Hur tänker ni?!
Jag hoppas verkligen inte ni står och sjunger med i textraden "i med- och motgång tillsammans..." på Stadion eller på bortastå någonstans i landet, för då är det bara pinsamt. Ni är med MFF i medgång, inte annars (om man nu ens kan kalla en förlust i en betydelselös match för motgång, det är mindre än så men för vissa verkar det vara definierande för hela säsongen).
Jag tycker inte heller att man ska ha rätt att glädjas och njuta av framgångarna, att känna sig lite delaktig och stolt över dem, om man inte kan ta en enda förlust utan att börja håna och häckla de egna.
Det är väl i motgång spelarna behöver oss mest. Inte minst de som inte är ordinarie, de som får sparsamt med speltid och får slåss för varje minut de ska få. Hur tror ni Zlatan Azinovic mår i kväll? Tror ni han sitter på guldmiddagen och tycker allt är så jäkla härligt, att den allsvenska säsongen fick ett perfekt slut? Och Hammar, tror ni hans känslor var angenäma när han från sidan såg Åtvidaberg avgöra och samtidigt på allvar insåg att hans sista minuter för säsongen säkerligen var över? Jag kan garantera att de här spelarnas känslor inombords var nog för att de skulle må skit och känna sig oerhört besvikna, känna att de hade svikit oss fans och att de borde ha kunnat göra det så mycket bättre. Det är bara att hoppas att de inte går in här och läser och ser hur vissa pajaser mer eller mindre sitter och gottar sig åt deras misslyckanden (och då är det de egna fansen som hånar, inte motståndarnas, sjukt...).
Hammar och Zlatan var inte bra idag, men vissa forumtomtars insatser under eftermiddagen var så enormt mycket sämre ändå."
Jag var under ett antal år skribent på Milans Svenska Fans-sida och även redaktör under nåt år. Slutade med det bland annat för att forumnivån blev allt sämre med åren och mot slutet var så låg att man trodde att det nästintill, med några lysande undantag, var omogna 14-åringar som skrev av sin pubertetsfrustration.
Här har jag alltid upplevt att nivån varit högre, men frågan är om det är så i dagsläget när vi väl förlorar en match.
Ja, Zlatans miss idag är bedrövlig och Hammars klumpiga utvisning imponerade inte. Och nej, det imponerar inte överhuvudtaget att torska mot Åtvidaberg, eller att förlora två av de tre sista matcherna.
Men helt seriöst, gick man som totalt ovetande om årets allsvenska in här runt slutsignalen idag kunde man lätt tro att vi på sin höjd var ett rätt dassigt mittenlag, eller snarare till och med åkte ur serien.
Hur orkar ni (några stycken här) lägga så mycket energi på att gnälla, spy galla över spelare och leta fel? Ni följer och stöttar (?) ett lag som säkrade det allsvenska guldet i den fjärde sista omgången, då ledde serien med 12 poäng och dessutom hade kvalificerat sig för CL och där slagit Olympiakos. Har ni helt missat det??
Självklart ska man få ha krav på spelarnas insatser och man har rätt att klaga, jag är inte dummare än att jag inser det. Men det måste ju finnas proportioner och lite sans.
Vi har förlorat två matcher som har gällt någonting på hela jäkla allsvenska säsongen. Hur orkar man då ens lägga energi på att hetsa upp sig så enormt över en förlust i sista omgången, med ett halvt B-lag, så att man drar igång någon slags interntävling om vem som kan håna de egna spelarna mest och om vem som har plockat med sig störst såg hit? Det är för mig helt obegripligt.
Klart jag också var besviken idag, det svider alltid rejält att förlora. Men för vissa verkar ju dagens förlust (och den mot Elfsborg) betyda mer än att vi har vunnit andra raka guldet och spelar i CL.
Sedan måste man ju trots allt någonstans älska kommentarer som "spelar vi så här på tisdag blir vi överkörda". Hur kan man ens försöka jämföra de två matcherna?
Är man inte nöjd med årets säsong (man undrar ju på allvar om en del här inte är det) så är det nog bäst att börja hålla på Real Madrid, Bayern eller nåt annat lag - om ens det räcker. Arsenals årgång som inte torskade en match för ett antal år sedan kanske snarare är vad som duger åt er. Eller gör som jag (och säker många fler), lira lite FM. Gick obesegrad igenom sjunde säsongen med Milan, då borde ju MFF också klara det, eller...
Får väl be om ursäkt för mitt ironiserande men man blir lätt både förbannad och bitter när man ser hur vissa smutsar ner forumet. Klart man får klaga och ställa krav, som sagt, men det måste ju finnas såväl fog för det som gränser för kritiken.
Det vidrigast idag är i mina ögon hur folk här inne hånar enskilda spelare. Man hånar fan i mig inte en MFF:are, oavsett hur dålig insats denne har stått för. Att på sitt eget fyndiga sätt börja skriva låttexter som enbart syftar till att håna eller på andra liknande sätt totalt nedvärdera och förlöjliga våra egna spelare är så lågt, så patetiskt. Hur tänker ni?!
Jag hoppas verkligen inte ni står och sjunger med i textraden "i med- och motgång tillsammans..." på Stadion eller på bortastå någonstans i landet, för då är det bara pinsamt. Ni är med MFF i medgång, inte annars (om man nu ens kan kalla en förlust i en betydelselös match för motgång, det är mindre än så men för vissa verkar det vara definierande för hela säsongen).
Jag tycker inte heller att man ska ha rätt att glädjas och njuta av framgångarna, att känna sig lite delaktig och stolt över dem, om man inte kan ta en enda förlust utan att börja håna och häckla de egna.
Det är väl i motgång spelarna behöver oss mest. Inte minst de som inte är ordinarie, de som får sparsamt med speltid och får slåss för varje minut de ska få. Hur tror ni Zlatan Azinovic mår i kväll? Tror ni han sitter på guldmiddagen och tycker allt är så jäkla härligt, att den allsvenska säsongen fick ett perfekt slut? Och Hammar, tror ni hans känslor var angenäma när han från sidan såg Åtvidaberg avgöra och samtidigt på allvar insåg att hans sista minuter för säsongen säkerligen var över? Jag kan garantera att de här spelarnas känslor inombords var nog för att de skulle må skit och känna sig oerhört besvikna, känna att de hade svikit oss fans och att de borde ha kunnat göra det så mycket bättre. Det är bara att hoppas att de inte går in här och läser och ser hur vissa pajaser mer eller mindre sitter och gottar sig åt deras misslyckanden (och då är det de egna fansen som hånar, inte motståndarnas, sjukt...).
Hammar och Zlatan var inte bra idag, men vissa forumtomtars insatser under eftermiddagen var så enormt mycket sämre ändå."
Jag är långt ifrån någon "like-jagare", som vill ha en massa gilla-klick när jag skriver något, men att 51 stycken i skrivande stund har bemödat sig at gilla inlägget och flera dessutom uttryckt hur bra det var är viktigt för mig i just det här sammanhanget. Det visar att merparten där inne har samma värderingar som mig och i det här fallet, när det gäller hur man ska bete sig och uttrycka sig efter en förlust, tycker jag att det är viktigt.
Nya tag på tisdag! Framåt Malmö!
