alfredssons vardag

På pappret är det verkligen ett nytt Malmö FF, för att räta ut frågetecknet i rubriken. Om det sedan blir ett nytt, bättre MFF även spelmässigt jämfört med hur det har sett ut under vårsäsongen återstår att se. Hursomhelst verkar de många nyförvärven, som MFF mer eller mindre har varit tvungna att skaffa sig i och med att större klubbar har kommit med tunga erbjudanden gällande en rad av MFF:s ordinarie spelare, kunna tillföra något som jag delvis har saknat i år: aggressivitet och energi. 

 

Att laget köps sönder av utländska klubbar är en baksida med fjolårets så enormt framgångsrika säsong och givetvis är det lite synd. Hade MFF kunnat behålla merparten av spelarna som tog dem till Champions League ifjol hade man sprungit hem allsvenskan i år igen, det är jag snudd på övertygad om. Samtidigt är det intressant att se hur MFF löser situationen nu. Laget såg på förhand riktigt intressant ut i vintras och har stundtals visat sin klass, men det har ändå saknats en del kvalité och resultaten har inte imponerat nämnvärt. 

 

Precis som alla andra MFF:are har jag förstås funderat på varför. Jag har min uppfattning klar om vad som mest har saknats och det är ett aggressivt presspel:

 

 

 

 

 

 

En kompis länkade häromdagen det här debattinlägget, skrivet av Jennifer Wegerup, om hur viktigt det är att det inte får bli inflation gällande ett slarvigt användande av ordet rasist: 

Jag måste säga att jag håller med Wegerup här, rakt igenom. Ordet rasist är väldigt viktigt, innebörden av ordet är förstås något som man aldrig får nonchalera eller vifta bort. Men just därför blir det, precis som Wegerup påpekar, ännu viktigare att använda det i rätt lägen. Det får aldrig bli så att folk nästintill slentrianmässigt använder sig av ord som rasist och rasism. Då riskerar som jag ser det den viktiga innebörden och tygden i det att minska. 

 

Som Wegerup också påpekar, något som samtidigt är en självklarhet, är riktig rasism avskyvärd och givetvis ska man alltid ta stort avstånd från den men det gör man inte genom att ständigt kasta ur sig anklagelser om rasism hit och rasister dit. 

Apropå rasism så kan mycket sägas om TV4 och deras inbjudan av den personliga tränaren Louise Andersson Bodin som tidigare uttalat sig rasist i en av sina videos på nätet. Som bekant blev det väldigt uppmärksammat i samband med att Adam Tensta reste sig och gick från morgonsoffan i protest mot Kriatt Andersson Bodin tidigare fått gästa programmet. Att Tensta reagerar (han skrev för övrigt en bra och vettig debattartikel i Aftonbladet om samma sak) är ju fullt förståeligt och att allmänheten gör detsamma är också både naturligt och positivt förstås. Men vad som däremot gör mig konfunderad och även irriterad är att det nu, efter Adam Tenstas nämnda protest, helt plötsligt snudd på tävlas i att fördöma TV4 och Andersson Bodins medverkan bland kändisar, artister och diverse någorlunda "högstatusmänniskor". Det säger sig självt att man ska fördöma rasism, MEN var höll alla dessa personer som nu väldigt gärna uttalar sig och ställer sig bakom Adam Tensta (exempelvis på Twitter med #backaadam) hus direkt efter att Andersson Bodin var med i TV4:s morgonprogram? På sociala medier kvar kritiken från "vanligt" folk stark redan då och det hela togs upp i flera medier så nog borde uppmärksamheten blivit större än hos exempelvis kändiseliten? 

Jag står utan minsta tvekan bakom kritikerstormen mot att TV4 lät Andersson Bodin medverka i sig. Men däremot får jag dåliga vibbar när det känns som att det är lika viktigt att säga "rätt" saker vid rätt tillfällen och i rätt sammanhang som det är att faktiskt sätta ner foten mot rasismen i det enskilda fallet. Missförstå mig inte, jag tror inte att någon av alla de kändisar (exempelvis) som nu utåt har backat upp Adam Tensta nonchalerar någon form av rasism eller inte bryr sig. Däremot kan det ibland verka som att folk hakar på sådana här stormar lika mycket för att slipa på sin egen image som för att verkligen påverka och bidra till förändring.

 

Nu kan det ju vara så att precis varenda en av de som reagerade och kritiserade TV4 först när det blev en stor grej på sociala medier (inte minst bland "kända" människor) är bra på att säga ifrån och ta ställning mot vardagsrasismen. Jag tycker bara att tajmingen och föremålen för reaktionerna ibland antyder något annat. 

 

Det är bara att hoppas (och tro egentligen, även om jag med det här inlägget gör motsatsen) att alla är lika noga med att slå ner på rasismen i vardagen när den okände, anonyme killen eller tjejen utsätts som de är när det handlar om att slå ner på den mer "offentliga" rasismen, den som syns och hörs och vars motreaktioner också får helt annan uppmärksamhet. Bara på det sättet kan vi fullt ut motverka den rasism som finns i samhället.  

 

 

 

Ja, det har varit en hel del onödigt tjafs och missnöje runt MFF senaste tiden. I takt med att resultaten inte har varit nog bra har också gnället startat, inte minst via nätet, och nivån på kritiken har blivit allt lägre. Fokus har också lagts på fel saker, exempelvis på att tjafsa de olika supportergrupperna emellan som effekt av en protest en av grupperna hade riktad mot klubbledningen för att MFF stängt av vissa supportrar. 

 

Jag är själv delvis kritisk till MFF:s spel i år och förstås inte alls nöjd med läget i Allsvenskan, men jag har så oerhört svårt för när nivån sjunker hos oss fans och allt vad konsruktiv kritik och stöd i motgång heter snudd på försvinner. Då blir jag både förbannad och besviken, något som jag ganska tydligt uttryckte så här på MFF:s Svenska Fans-forum för någon vecka sedan. 

Jag sågade Zara Larsson, eller snarare hennes attityd, via Twitter för någon vecka sedan och det tog ju hus i helvete hos vissa. Det blev en del heta diskussioner via nätet om huruvida jag var en vidrig kvinnohatare som i smyg är för hot och våld mot kvinnor eller inte. Ja, det var nivån som vissa debattörer tog det hela till.

Vad skrev jag då? Jo, detta:



Att Zara Larsson står upp för tjejer och kvinnor, att hon är uttalad feminist och att hon gärna tar ton i jämställdhetsdebatten stör mig inte det minsta. Givetvis kan väl tilläggas, det är i mina ögon självklart att det är viktiga frågor och jag tror inte att mina åsikter i dem skiljer sig särskilt mycket från Larssons i grunden. Det som däremot stör mig är hennes attityd som många gånger om innehåller rejält med arrogans och överlägsenhet och inte sällan är onödig provokativ. Att kliva in i debatter med ett sånt förhållningssätt leder garanterat bara till fler motsättningar och onödiga konflikter människor emellan. Inte konstruktivt någonstans.

Dessutom blir det bara pinsamt när hon plockar fram jämställdhetskortet i samband med att hon gnäller över utebliven marknadsföring från festivalarrangörer i stället för att inse att hon helt enkelt förmodligen marknadsförs mindre än en del manliga artister/band för att hon är mindre känd och lockar färre besökare än vad de gör. Därav min kom ner på jorden-kommentar.

Svar på tal fick jag som sagt och absolut, jag köper att formuleringen angående hur lätt det är att vara Zara Larsson var klumpig. Hon har det nog inte så lätt alla gånger i och med det näthat som hon utsätts för och som givetvis är för jävligt. Men själva kärnfrågan i min kritik kvarstår ändå orubbad, något som jag också förklarade:

 

 

Apropå festivaler så skedde det bara under första dygnet på Bråvalla två våldtäkter. Utan att låta för ironisk eller hånfull kan jag inte låta bli att undra var självutnämnda experttyckare som Diamant Salihu och Jonas Gardell är nu. De, och en lång rad andra mer eller mindre kända mediepersonligheter, har ju gått loss om hur hemskt farligt det är att gå på allsvensk fotboll och om hur fruktansvärda fotbollssupportrar är. Märkligt att det inte generaliseras och raljeras kring festivalbesökare nu...

 

Som alltid bevisas det år efter år att det är mycket annat som har med nöje, fritid och kultur att göra som är klart mer riskfyllt att göra eller besöka än vad det är att gå på allsvenska fotbollsmatcher. Som vanligt väljer många av tyckarna dock att inte se det.

 

Fotbollskarriären har aldrig varit mycket att skryta med och ens värde på transfermarknaden har knappast ökat senaste åren. Det är två år sen jag spelade min senaste "riktiga" match. Sjukt vad tiden går egentligen. I år levde jag länge på min insats i korppremiären och givetvis på våra fem raka nollor mot eleverna. Efter 1-6 i sista korpmatchen - min blott andra för säsongen - före uppehållet är jag dock iskall även resultatmässigt 2015... :)

Det finns många människor som jag beundrar och ser upp till av olika anledningar men ingen kommer i närheten av min fru. Jag är så grymt stolt över Karin och över hur fantastisk hon är som mamma till våra två fina barn samt som fru. Att se henne med Theo och Alva är ovärderligt och på samma gång är det underbart att vakna varje morgon med vetskapen om att jag delar livet med henne. Karin och barnen gör mig så oerhört stolt och lycklig just nu och kommer fortsätta att göra det. 

 

 

Längtar rejält till på måndag nu faktiskt. Då packar vi nämligen in oss i bilen och åker söderut. Först väntar övernattning utanför Norrköping, därefter Kolmårdens djurpark på tisdag och vidare färd mot Kalmar på onsdag. Blir några välkomna, efterlängtade dagar i Småland och det blir ett första möte mellan mina föräldrar och lilla Alva. Stort! 

 

 

För några dagar sedan fick vi på Prolympia, skolan där jag jobbar, svidande kritik i form av en insändare i Gävle Dagblad. Jag tycker absolut att vi inom skolvärlden - rektorer, lärare, andra pedagoger, annan personal - ska vara oerhört lyhörda och lyssna på synpunkter för att ständigt kunna utveckla arbetsmiljön och förutsättningarna för eleverna. I det här fallet kände jag dock direkt att insändaren gav en bild av min arbetsplats som jag inte alls känner igen. Därför skrev jag en lång rad tankar kring det hela på Facebook. Helt i egenskap av privatperson och inte på något sätt som representant för Prolympia, men jag kände att det var viktigt att få ge min bild.

Insändaren med kritiken mot oss hittar ni via länken och mitt Facebookinlägg därunder:

 

 

 

"Som lärare på Prolympia reagerar jag starkt på den här insändaren. Det ska dock påpekas att jag inte på något sätt för skolans talan här, bara min egen.

 

Hursomhelst blir jag både väldigt förvånad och besviken när jag läser det här. Min bild av min arbetsplats, det vill säga Prolympia, är att det är en skola där det råder en stor acceptans och öppenhet eleverna emellan och där ordet avslappnad beskriver stämningen bra.

 

Jag har nog exempelvis aldrig varit i närheten av en högstadieskola där man dagligen ser så många ungdomar i träningsoverallsbyxor och löpartajts, så att man skulle behöva ha de senaste märkeskläderna för att passa in har jag oerhört svårt att förstå.

 

Självklart ställs det krav på eleverna men i vilken värld ska skolan vara kravlös? Vem skulle gynnas av det? Dessutom upplever jag att eleverna ställer RIMLIGA krav på sig själva, inte på varandra, oavsett om det gäller skolresultat eller idrott. Jag har aldrig upplevt någon betygshets eller konkurrens gällande betyg.

 

 

Bilden av hårdhudade elever och duktiga idrottare som stöter bort andra känner jag överhuvudtaget inte igen. Tvärtom kan jag säga att jag haft många riktigt duktiga idrottskillar och idrottstjejer som i stället för en hård, exkluderande attityd varit begåvade med såväl ett stort mått självdistans som varm humor.

 

"Vinnartänket genomsyras på alla nivåer – hos elever, lärare och ledning" skriver insändarskribenterna. Vad menar man då med vinnartänk? I mina ögon är eleven som har svårigheter i ett ämne och kämpar till sig ett E en riktig jäkla vinnare. Precis som eleven som beslutsamt och envetet jobbar ihop till en rad A. Och eleven som når stor framgång inom sin idrott. Eller den som inte är bäst varken på fotboll eller i skolbänken, men som alltid gör sitt bästa och sprider positiv energi runt sig. I min värld kan man vara en vinnare på många olika sätt och åtminstone jag strävar ständigt efter att mina elever ska bli just vinnare, oavsett vad det innebär för just den enskilda individen. Det genom att göra sitt bästa och alltid sträva efter att utvecklas. Den inställningen kan aldrig vara fel som jag ser det, för självklart ska utveckling i olika former alltid vara målet. Att vi däremot skulle premiera enbart de som når toppresultat - om det nu är vad skribenterna menar - kan jag bestämt förneka. Men i mina ögon ska ett vinnartänk alltid finnas där, ett vinnartänk som anpassas för varje enskild individ. För då kan vi tillsammans, hur olika vi än är och hur olika förutsättningar vi än har, utvecklas och ta stora steg framåt.

 

 

Självklart ska vi lärare vara väldigt lyhörda och ta åt oss av kritik. Dessutom kan man inte ta ifrån någon dennes upplevelse och känsla. Det är väldigt tråkigt om någon av våra elever och/eller dennes föräldrar uppfattar situationen så här. Samtidigt tycker jag att det är väldigt trist om det här ska vara bilden som basuneras ut till allmänheten.

 

 

Den gångna terminen har varit den roligaste och bästa i mitt lärarliv. Det tack vare väldigt många roliga, trevliga och ödmjuka elever. Det dessutom tack vare en grymt skön stämning på skolan. En stämning byggd på en stor öppenhet och en avslappnad attityd hos såväl chefer och kollegor som hos elever.

 

I min värld pratar vi om en skola där eleverna får chansen att utvecklas och trivas samt där de har ett öppet, avslappnat förhållningssätt gentemot varandra.

 

Det är min bild av Prolympia. Alla delar den säkert (uppenbarligen) inte, men jag vill ändå delge den. Jag är nämligen både stolt och glad över att jobba på Prolympia i Gävle."