alfredssons vardag

För några dagar sedan fick vi på Prolympia, skolan där jag jobbar, svidande kritik i form av en insändare i Gävle Dagblad. Jag tycker absolut att vi inom skolvärlden - rektorer, lärare, andra pedagoger, annan personal - ska vara oerhört lyhörda och lyssna på synpunkter för att ständigt kunna utveckla arbetsmiljön och förutsättningarna för eleverna. I det här fallet kände jag dock direkt att insändaren gav en bild av min arbetsplats som jag inte alls känner igen. Därför skrev jag en lång rad tankar kring det hela på Facebook. Helt i egenskap av privatperson och inte på något sätt som representant för Prolympia, men jag kände att det var viktigt att få ge min bild.

Insändaren med kritiken mot oss hittar ni via länken och mitt Facebookinlägg därunder:

 

 

 

"Som lärare på Prolympia reagerar jag starkt på den här insändaren. Det ska dock påpekas att jag inte på något sätt för skolans talan här, bara min egen.

 

Hursomhelst blir jag både väldigt förvånad och besviken när jag läser det här. Min bild av min arbetsplats, det vill säga Prolympia, är att det är en skola där det råder en stor acceptans och öppenhet eleverna emellan och där ordet avslappnad beskriver stämningen bra.

 

Jag har nog exempelvis aldrig varit i närheten av en högstadieskola där man dagligen ser så många ungdomar i träningsoverallsbyxor och löpartajts, så att man skulle behöva ha de senaste märkeskläderna för att passa in har jag oerhört svårt att förstå.

 

Självklart ställs det krav på eleverna men i vilken värld ska skolan vara kravlös? Vem skulle gynnas av det? Dessutom upplever jag att eleverna ställer RIMLIGA krav på sig själva, inte på varandra, oavsett om det gäller skolresultat eller idrott. Jag har aldrig upplevt någon betygshets eller konkurrens gällande betyg.

 

 

Bilden av hårdhudade elever och duktiga idrottare som stöter bort andra känner jag överhuvudtaget inte igen. Tvärtom kan jag säga att jag haft många riktigt duktiga idrottskillar och idrottstjejer som i stället för en hård, exkluderande attityd varit begåvade med såväl ett stort mått självdistans som varm humor.

 

"Vinnartänket genomsyras på alla nivåer – hos elever, lärare och ledning" skriver insändarskribenterna. Vad menar man då med vinnartänk? I mina ögon är eleven som har svårigheter i ett ämne och kämpar till sig ett E en riktig jäkla vinnare. Precis som eleven som beslutsamt och envetet jobbar ihop till en rad A. Och eleven som når stor framgång inom sin idrott. Eller den som inte är bäst varken på fotboll eller i skolbänken, men som alltid gör sitt bästa och sprider positiv energi runt sig. I min värld kan man vara en vinnare på många olika sätt och åtminstone jag strävar ständigt efter att mina elever ska bli just vinnare, oavsett vad det innebär för just den enskilda individen. Det genom att göra sitt bästa och alltid sträva efter att utvecklas. Den inställningen kan aldrig vara fel som jag ser det, för självklart ska utveckling i olika former alltid vara målet. Att vi däremot skulle premiera enbart de som når toppresultat - om det nu är vad skribenterna menar - kan jag bestämt förneka. Men i mina ögon ska ett vinnartänk alltid finnas där, ett vinnartänk som anpassas för varje enskild individ. För då kan vi tillsammans, hur olika vi än är och hur olika förutsättningar vi än har, utvecklas och ta stora steg framåt.

 

 

Självklart ska vi lärare vara väldigt lyhörda och ta åt oss av kritik. Dessutom kan man inte ta ifrån någon dennes upplevelse och känsla. Det är väldigt tråkigt om någon av våra elever och/eller dennes föräldrar uppfattar situationen så här. Samtidigt tycker jag att det är väldigt trist om det här ska vara bilden som basuneras ut till allmänheten.

 

 

Den gångna terminen har varit den roligaste och bästa i mitt lärarliv. Det tack vare väldigt många roliga, trevliga och ödmjuka elever. Det dessutom tack vare en grymt skön stämning på skolan. En stämning byggd på en stor öppenhet och en avslappnad attityd hos såväl chefer och kollegor som hos elever.

 

I min värld pratar vi om en skola där eleverna får chansen att utvecklas och trivas samt där de har ett öppet, avslappnat förhållningssätt gentemot varandra.

 

Det är min bild av Prolympia. Alla delar den säkert (uppenbarligen) inte, men jag vill ändå delge den. Jag är nämligen både stolt och glad över att jobba på Prolympia i Gävle."