Börjar med lite frustration och besvikelse
Var ska man börja egentligen? Det är en berättigad fråga. Det finns nämligen mycket att skriva om: Håkan Hellström, västkustensemester, Kalmarbesök, Kolmården, flytt. Mycket av vikt för mig och familjen har hänt på sistone.
När det nu är dags att blogga igen, för första gången på evigheter, hoppar jag till en början över allt det där och skriver av mig lite efter MFF:s bedrövliga uttåg ur Champions League-kvalet i tisdags. 1-3 borta mot makedonska Vardar, 2-4 totalt, ut i första dubbelmötet. MFF med andra ord borta från chansen till såväl ett löjligt hett skandinaviskt derby mot FC Köpenhamn i nästa omgång som från möjligheten att för tredje gången på de tre senaste försöken nå huvudturneringen med allt vad det hade inneburit i form av intressanta matcher och enorma pengar.
Ett jättefiasko, hur man än vänder och vrider på det.
Vi supportrar kan förstås inte förvänta oss att MFF ska nå CL vid varje tillfälle som de är med och kvalar till turneringen, men att åka ut redan i första dubbelmötet mot ett lag som Vardar Skopje är inget annat än för dåligt. MFF ska med de pengar, förutsättningar och spelare klubben har nu slå ut ett sådant motstånd. Att åka ut mot exempelvis FC Köpenhamn skulle vara en helt annan sak, det skulle svida rejält men ändå vara logiskt. Vardar däremot ska besegras även om laget inte var dåligt på något sätt. Det var dock inte ett lag som skulle vara nog bra för att slå ut MFF heller.
Tyvärr blev det så och där rök ett av säsongens stora mål.
Nu är det ”bara” Allsvenskan kvar, men det är inte så bara då den alltid är viktigast.
MFF ska vinna SM-guld igen och på så sätt ge sig själva chansen att kvala till CL nästa år igen.
Då gäller det också att vara bättre, både än senast i CL-kvalet och än i lördags då MFF:s makalöst onödiga poängtapp efter en egentligen lysande spelmässig insats mot Sirius (3-3) föranledde ett av mina vanliga, men som tur är allt mindre frekventa, utbrott:
Jag är väldigt masochistiskt lagd av mig när det gäller mitt förhållande till fotboll och MFF. Efter en förlust, särskilt om det är en riktigt tung sådan i en viktig match som den i tisdags, läser jag alltid mycket mer om matchen efteråt. Jag försöker ta in allt: krönikörers och journalisters åsikter, medsupportrarnas tyckande på sociala medier och så vidare. Det fungerar som en slags terapi, tror jag.
Efter tisdagens fiasko var känslan en annan än efter Siriustappet:
Tonen på sociala medier har dock varit bedrövlig efter tisdagens misslyckande. Det finns många MFF:are som är väldigt vettiga att diskutera med, nästintill alla jag följer på exempelvis Twitter är sansade och konstruktiva. Så även nu. Men väldigt många som uppenbarligen saknar fotbollskunnande har gjort sig hörda de senaste dagarna. Tränaren Magnus Pehrsson ska avgå, spelarna får utstå än det ena och än det andra i långt ifrån konstruktiv anda, den och den och den ska säljas, vi måste värva ett helt nytt lag för att räcka till och så vidare. Man blir så trött även när man försöker scrolla förbi och undgå de mest uppseendeväckande kommentarerna som folk vräker ut sig.
Självklart ska det vara höga krav från oss supportrar. Självklart är det också så. Det finns inga som är så kritiskt granskande när det gäller MFF som supportrarna själva. Men någonstans går ju gränsen. Det samtidigt som ett visst kunnande borde vara kravet när man ska uttrycka sina åsikter.
Hån utifrån kan jag ta. Det är liksom öppet mål nu, när ett självsäkert MFF med överlägset mest pengar i allsvenskan och högt ställda målsättningar stod för ett gigantiskt magplask. Men när folk som säger sig stötta MFF visar prov på såväl okunskap som en oförmåga att kunna diskutera på ett vettigt sätt blir man mest trött.
MFF sparkade Allan Kuhn från tränarrollen efter fjolårssäsongen trots att klubben vann SM-guld. Många tyckte det var oerhört märkligt. MFF sa själva att man ville ha ett annat ledarskap. Det är enkelt att, som många både utifrån och inom de egna supporterleden, hånfullt påpeka att ”det gick ju bra med det ledarskapet, det tog verkligen MFF till nästa steg". Men då gör man det väldigt enkelt för sig och gör dessutom en rejäl felanalys i affekt.
En blind kan nämligen se att Malmö FF årgång 2017 är klart bättre på många sätt jämfört med 2016 års upplaga. Årets MFF är bättre rent spelmässigt, laget har spelat bättre över lag än vad man gjorde i fjol, press- och återerövringsspelet är klart vassare, linjerna i spelet är tydligare. Ja, det finns många faktorer som är positiva och inte minst bättre än under fjolåret. Att då börja gapa på tränarens avgång och håna denne efter ett misslyckande i Europaspelet är patetiskt. Jag var också skeptisk till Pehrsson när han anställdes i vintras, men numera är jag positivt överraskad. Det ser lovande ut och dessutom har det varit tydligt att spelarna uppskattar Pehrssons upplägg klart mer än Kuhns, det har varit lätt att läsa sig till via intervjuer och uttalanden.
