alfredssons vardag

Höstterminen är numera i full gång och därmed också mitt jobb. Vi startade med några riktigt sköna och bra dagar blandat med planering, utbildning och en grym kick off-dag uppe vid Engeltofta. Sol, bad, minigolf, beachvolley och en skön tur med ribbåt bjöd den dagen på. Synd att klaga, kan man ju lugnt konstatera. 

 

Överhuvudtaget kan jag inte klaga när det handlar om mitt jobb för närvarande. Eller möjligtvis på en enda sak: att mitt vikariat bara sträcker sig hösten ut. Det känns så galet fel att behöva börja söka nytt jobb igen nu. Jag hade velat skriva livstidskontrakt med Prolympia som det känns idag. Visst har jag trivts fint och lärt mig mycket på mina tidigare skolor också, men det här är ändå det överlägset bästa lärarjobbet som jag har haft hittills i livet. Och känslan säger att allt annat är att byta ner sig i dagsläget. Så får jag förstås inte tänka den dagen jag kliver in på en ny arbetsplats, men just nu trivs jag så enormt bra på Prolympia. 

 

Jag trivdes kanon redan från start i vintras, såväl med mina elever som med mina kollegor. Starten på den här terminen har dessutom inte varit sämre. Tvärtom är min nya mentorsklass Sydney (en ny sjua), som jag har i både svenska och SO, klockren så hår långt. Det är väldigt roligt att jobba med eleverna i den, samt med eleverna i den andra sjuan som jag undervisar. Jag har utan att överdriva en riktigt positiv jobbkänsla varje dag och det är förstås mycket tack vare eleverna. Den avslappnade, sköna stämningen som vi har på skolan är oerhört värdefull. 

 

Självklart känns det tungt att behöva lämna allt det här när mitt vikariat (jag jobbar för en tjej som är mammaledig) går ut efter höstterminen. Jag hade så gärna velat följa mina mentorselever hela vägen upp till nian och väl där fått vara med om att skicka iväg dem till gymnasiet. Men nu får jag ta vara på tiden som återstår på Prolympia för den här gången, med de här grymma eleverna, och tänka positivt inför nästa jobb vilket det nu än blir.