alfredssons vardag

Pridefestivalen gick av stapeln förra helgen och blev mycket uppmärksammad i medierna. Den hyllades av många och budskapen som den står för är förstås både viktiga och vettiga. Men jag kan ändå inte komma ifrån att hela arrangemanget för med sig en delvis bitter eftersmak. Kanske inte hos så många, men hos mig för i min värld finns det en del detaljer i det hela som är värda att granska kritiskt.

 

Att alla ska få vara som de är och vill, älska vem de vill och behandlas lika oavsett sexuell läggning borde givetvis vara en självklarhet men är det inte, därav Pridefestivalen, ännu trots att Sverige ändå gjort mycket för att få bort all form av diskriminering mot HBTQ-personer.  Så syftet är förstås bra, det kan man inte på något sätt förneka eller blunda för.

 

Jag kan dock vara skeptisk till, och har så varit länge, att det har blivit en stor grej för många att verkligen försöka sticka ut och göra sig annorlunda i paraden. Självklart kan man göra en grej av att man ska få vara och se ut precis som man vill och ändå ha samma rättigheter, vilket givetvis ska vara en självklarhet. Men ändå känner jag en viss tveksamhet, hade jag varit exempelvis homosexuell hade jag nog inte uppskattat att vissa snarare gör en maskerad av Pridefestivalen i stället för att fokusera på att få bort den tidigare rådande uppfattningen (som många säkerligen har haft och även fortfarande delvis har) om att homo-, bi- eller transpersonen (för att ta exempel) är konstiga, annorlunda, udda. Var som vanligt helt enkelt, var den du är utan att behöva göra något spektakulärt av det.

 

Det här var dock en parantes i min kritik. Folk får förstås göra som de vill och syftet är ändå gott, som sagt. Dock är inte syftet enbart gott och av godo från alla håll, det vågar jag lova. Vad jag menar med det ska jag utveckla på de kommande raderna.

 

Det jag främst ställer mig kritisk till med paraden är att många nu verkar använda den snarare som ett sätt att sälja in sig själva och sin grej, som ett sätt att sno åt sig positiv publicitet och PR. Kanske är jag bara för cynisk, kanske är det inte alls fallet. Men jag reagerade exempelvis starkt på hur Sportbladet tog tillfället i akt (enligt mig) att se bra ut i allmänhetens ögon och på så sätt säkerligen tjäna några läsare och sälja några extra lösnummer. Att de ställer upp i pen paraden är förstås inget problem i sig, tvärtom är det givetvis något positivt. Att visa sitt stöd är aldrig fel. Det är det däremot att efteråt göra en stor grej av det. Sportbladet toppade med "nyheten" om att deras deltagande i paraden blev en succé i sin egen tidning dagen efter. Förstasidan och hela första uppslaget dominerades totalt av skriverier och bilder från Sportbladets deltagande på Pride.

 

I mina ögon är det fel att lyfta fram sitt eget deltagande på det sättet och Sportbladet var inte ensamma om att agera så. För mig känns det som att man då minst lika mycket strävar efter att nå egen vinning som att verkligen göra ett ställningstagande för HBTQ-personers rättigheter och för allas lika värde.

 

Visa ditt stöd genom att vara med och var den du är men gör inte en stor grej av ditt eget deltagande, kan jag tycka. För det ska ju vara en naturlig sak att gå med i Prideparaden, inget som ska föranleda en indirekt hyllning till en själv och fokus på ens egen "insats" i sammanhanget.

 

Jag är även, för att fortsätta på det cyniska spåret, något skeptisk till hockeylaget Kiruna IF som kommande säsong ska spela i regnbågsfärgade tröjor. Nu är jag förvisso inte alls insatt i klubbens värdegrundsarbete och kan inte uttala mig om huruvida de ligger långt fram där eller inte, men att spela i regnbågsfärger (något som förstås har uppmärksammats i medierna) känns mest som ett PR-trick.

 

Missförstå mig rätt, Kiruna kan mycket väl göra ett strålande värdegrundsarbete och slita enormt för allas lika värde. Dock tycker jag att det är bra mycket mer värt om det arbetet (oavsett inom vilken förening eller organisation det sker) genomförs kontinuerligt och som en naturlig del av verksamheten än om man som i det här fallet gör något spektakulärt och iögonfallande. Även om Kiruna, vilket jag som sagt inte vet något om, sköter sitt värdegrundsarbete även i det tysta så tycker jag snarare att det arbetet förminskas av detta PR-trick, vilket det om man ska se det hela ur ett cyniskt perspektiv utan tvekan verkar vara.  

 

Fredrik Reinfeldt var för övrigt på plats på Pride. Är jag fel ute eller var han den första statsministern någonsin som har varit delaktig i festivalen? Har för mig att jag läste det. Hursomhelst, Reinfeldt är säkerligen medveten om hur viktigt det är att se till allas lika värde oavsett om han agerar i rollen som statsminister eller som privatperson. Men å andra sidan lär det inte vara någon slump att han fanns där när det råkar vara 2014 och valår...

 

Jag må vara cynisk och kritiskt granskande i överkant, men de ovan nämnda exemplen gör mig ytterst tveksam till om alla Pridefestivalen-aktörer i första hand såg till alla HBTQ-människors bästa i stället för till sin egen vinning.