Om att ta kampen
Till att börja med ska det sägas att jag inte gillar de, oftast från äldre generationer, som slentrianmässigt hävdar att dagens generationer är lata, slappa och vill ha allt serverat. Visst är det säkerligen så att det finns en annan mentalitet bland yngre idag än för x antal år sedan och rent generellt var kanske de generationerna mer arbetsföra, eller tvingades vara det. Men hursomhelst, det finns garanterat många unga idag som är engagerade, duktiga, villiga att jobba och beredda att offra en del för något de tror och brinner för.
Med det sagt tänker jag, med risk för att till synes slänga in en skopa dubbelmoral i inläggt, ändå kritisera något som jag hävdar gäller främst ungdomar idag. Unga killar, närmare bestämt. Kanske även tjejer i och för sig, men de fall jag har i åtanke rör främst killar.
Vad är det då jag irriterar mig på? Vad handlar det om? Jo, det handlar om fotboll och det handlar om en tendens som har blivit allt tydligare i "modern" tid, det vill säga på senare år. Nämligen tendensen att unga fotbollsspelare inte är beredda att kämpa för en plats i laget utan vid minsta motgång, det räcker inte sällan med några matcher på bänken, bestämmer sig för att gräset är grönare på andra sidan och söker lyckan i en annan klubb.
Givetvis ska man han rätten att själv välja klubb, valfriheten och rörligheten ska finnas där. Men jag tycker att det har gått inflation i att byta runt mellan klubbarna. Det märks väldigt tydligt inom lokalfotbollen, såväl hemma i Småland som i Skåne och förmodligen även här uppe. Nu har jag ingen statisitk som bevisar det, men den titt bland övergångarna inför varje säsong och en titt på hur trupperna förändras under säsongerna ger en tydlig bild av hur spelare byter runt mellan klubbarna titt som tätt.
Självklart ska man byta om man inte trivs, om man behöver en ny utmaning och har kört fast i sin nuvarande klubb. Men den mentalitet som verkar råda hos många - att får jag inte spela är det tränarens fel och då ska jag minsann byta till en klubb där jag får spela - gör mig irriterad och även besviken. Det är inte vad lokalbollen behöver, den behöver spelare med klubbhjärtan som är beredda att slita lite extra för den småklubb de tillhör. Det behövs de som förstår vikten av att lägga ner hårt arbete för folket inom klubben och kanske även i samhället eller byn som klubben kommer ifrån.
Låt gå då om man spelar en säsong eller två och sedan lämnar, men att byta mitt i en säsong tycker jag är illa. Särskilt om man precis har kommit till klubben. Vi har några färska exempel från min egen gamla Smålandsklubb där flera unga, skapligt talangfulla killar skrev på inför säsongen bara för att några månader senare, efter mindre speltid i träningsmatcherna än beräknat (det är den enkla förklaringen, det vågar jag lova utan att vara närmare insatt) lämna klubben.
Vart tog viljan att slåss för en plats vägen? Försvann det här med att knyta näven och verkligen bestämma sig för att visa att man är nog bra på vägen?
Jag måste ställa frågorna, men det gör mig både förvånad och bekymrad. Varför är man så bekväm och ovillig att borra ner huvudet och göra skitjobbet för att förtjäna en plats?
Många verkar ha en övertro på sig själva, en tanke om att man ska vara given i ett lag utan att sedan bygga den tanken på hårt jobb och en attityd på planen som motiverar en A-lagsplats. Nu menar jag inte att man ska stå där med mössan i hand och närmast be om ursäkt för sin egen existens, det gäller förstås att ha en tro på sig och ta plats oavsett vilken nivå det handlar om när det gäller fotboll. Men det är en viktig skillnad på att ha tro på sig själv och att ha en ÖVERTRO på sin egen förmåga.
Bit ihop, kämpa, ge det en chans. Först därefter tycker jag det kan vara okej att se sig om efter en ny klubb.
