alfredssons vardag

Det blir inte så frekvent bloggande nu på grund av en massa jobb och en härlig familj att spendera tiden med. Men nu är det i alla fall dags igen och då blir det en summering med lite gott och blandat från de senaste veckorna. 

Två veckor har gått sedan vi var på bio jag och Karin och såg Mig äger ingen. Jag måste dock passa på att hämningslöst hylla filmens huvudrollsinnehavare, Mikael Persbrandt. Han har själv sagt att det här var hans bästa roll i karriären om jag inte minns fel och man kan verkligen förstå varför. Fullständigt magnifik i rollen som den alkoholiserade pappan som försöker hålla ihop sitt, familjens och inte minst den lilla dotterns liv. Briljant! Jag gillar att se bredden hos Persbrandt, han är inte bara som klippt och skuren för machoroller likt Gunwald i Beck och Hamilton utan är även grymt bra när han spelar djupare roller som den här eller i till exempel Hämnden eller Stockholm Östra. Sveriges bästa manliga skådespelare i mina ögon, utan tvekan.

 

Jag var förkyld förra veckan och är det någonting som gör mig gnällig och vek så är det när jag är förkyld. Jag får väl erkänna att jag klagade ganska friskt och gnydde där hemma, i hopp om lite medlidande. Något sådant fick jag dock inte. I stället svarade Karin med kommentaren "själv födde jag barn för två månader sedan...". Man får ge henne att hon har en viss poäng där :)

 

Jag har tidigare varit skeptisk till Hamrén - även om också jag i början var positiv och tyckte att det verkade spännande med honom vid rodet - och återigen tycker jag att man ganska enkelt kan konstatera att han inte lyckas med att skapa ett stabilt lagbygge av Sverige. Något som hans företrädare i klart högre utsträckning har lyckats med.

Att förbundet nu väljer att förlänga hans kontrakt är märkligt. Visst hr han gjort det godkänt resultatmässigt men han har också haft fyra år på sig att lyckas bygga ett lag med en tryggd grund med hjälp av kontinuitet, något som han har misslyckats med.

Undertecknad gick likt många andra in i diskussioner på sociala medier efter Sveriges förlust i VM-kvalets play off-spel mot Portugal. Många sågar - ganska orättvist i mina ögon - spelarna rakt av och hittar sina egna syndabockar. Själv har jag sedan en tid i stället riktat min personliga kritik mot bristen på taktiskt tänkande och avsaknaden av en stabil grund att stå på. Hamrén har misslyckats många gånger om med att bevara den defensiva styrkan som fanns och krydda med bättre offensiv. Det sistnämnda har han visserligen till viss del lyckats skapa, men vad hjälper det när defensiven läcker som ett såll och balansen i laget saknas? 


Skrev följande på Facebook efter förlusten mot portugiserna och kritiken mot mittbackarna som då lades fram i en diskussion: 

"Antonsson var inte bra igår men räddade Sverige flera gånger i fredags. Visst, mittbackarna är inte bra nog men det märkliga är att samtliga oftast presterar mycket bra i sina klubblag (även Olsson som jag också föredrar egentligen) samtidigt som de rasar ihop i blågult. Tycker mer handlar om att Hamrén visat sig vara komplett oduglig på att bygga ett balanserat lag. Vi har inte haft bättre backar under Lagerbäck-tiden heller på det stora hela men ändå varit så extremt mycket bättre defensivt (och lite sämre framåt, absolut). 

Hamrén har inte gjort det dåligt resultatmässigt men det är väl ändå uppenbart att landslaget är extremt svajigt byggt? Tyskarna kunde gjort 7-0 på oss i Berlin likaväl som den sjuka vändningen, Österrike var ett par kanonräddningar från Isaksson ifrån 2-0 och tyskarna (förvisso i en betydelselös match) kunde gjort tvåsiffrigt på Friends.

För dåliga spelare till viss del, absolut. För dålig tränare till viss del också, lika givet."