Hoppet släcktes men tändes på nytt
Torsdagskvällen blev en oerhört tung historia. Säsongens sista match på Swedbank Stadion, 18000 åskådare på plats för att lyfta MFF i guldstriden och en match mot ett lag (Örebro) som redan åkt ur. Inget skulle gå fel, tre poäng var det enda som räknades och arenan kokade vid avspark. Allt kändes så bra, men slutade så illa.
Det trots att MFF tog ledningen en bit in i andra halvlek och därefter tryckte på rejält för ytterligare mål. Utan att ha spelat särskilt bra hade Malmö ändå kontrollerat matchen rakt igenom, bränt en straff (hur kunde den alltid lika illa omtyckta domaren Martin Hansson undgå att visa ut Örebromålvakten där?) och dessutom tagit ledningen.
Det trots att MFF tog ledningen en bit in i andra halvlek och därefter tryckte på rejält för ytterligare mål. Utan att ha spelat särskilt bra hade Malmö ändå kontrollerat matchen rakt igenom, bränt en straff (hur kunde den alltid lika illa omtyckta domaren Martin Hansson undgå att visa ut Örebromålvakten där?) och dessutom tagit ledningen.
Då, från ingenstans, kvitterade Örebro på lagets enda målchans (som egentligen var en ren slump) och resten, sista 20, blev en ångestfylld stund där MFF förgäves jagade ett segermål. Närmare än en nick i insidan av stolpen kom man aldrig och i stället är förutsättningarna inför söndagens avslutning nu klart sämre än vad de borde ha varit. MFF måste slå AIK borta samtidigt som Elfsborg måste tappa poäng hemma mot Åtvidaberg.
Det kändes helt kört när slutsignalen gick, frustrationen och besvikelsen var enorm. Så orättvist, men framförallt så slarvigt och onödigt. Guldet kändes extremt avlägset och det var med tunga steg man lämnade Stadion för sista gången i år.
Men nu, med lite distans till det hela, finns det ändå en rejäl strimma av hopp. Förutom att jag tar med mig en del riktigt fina minnen även från säsongens sista hemmamatch (stämningen vid avspark, den galna glädjen vid 1-0-målet, stödet matchen igenom från läktarna) så har den pessimistiska inställningen så sakteliga börjat svänga över i en nån slags naiv, spännande förhoppning.
Guldet är inte borta, inte än. Större under har ju skett. Minns 2004, när MFF var tvungna att vinna och Halmstad inte fick besegra Göteborg hemma. Den gången gick det vägen och det ska gå i morgon också: guldet ska hem!
Det kändes helt kört när slutsignalen gick, frustrationen och besvikelsen var enorm. Så orättvist, men framförallt så slarvigt och onödigt. Guldet kändes extremt avlägset och det var med tunga steg man lämnade Stadion för sista gången i år.
Men nu, med lite distans till det hela, finns det ändå en rejäl strimma av hopp. Förutom att jag tar med mig en del riktigt fina minnen även från säsongens sista hemmamatch (stämningen vid avspark, den galna glädjen vid 1-0-målet, stödet matchen igenom från läktarna) så har den pessimistiska inställningen så sakteliga börjat svänga över i en nån slags naiv, spännande förhoppning.
Guldet är inte borta, inte än. Större under har ju skett. Minns 2004, när MFF var tvungna att vinna och Halmstad inte fick besegra Göteborg hemma. Den gången gick det vägen och det ska gå i morgon också: guldet ska hem!
Kommentarer
Trackback
