Inget mirakel...
...utan degradering till femman.
Allt kan summeras med att lördagen var en tung dag.
Den här bilden som jag hittade på nätet symboliserar känslan på ett slående sätt.
Det var egentligen inte i lördags som vi åkte ur. Även om det var då allt blev klart på pappret. Det var i stället de bedrövliga förlusterna mot bottenkonkurrenterna tidigare i höst som förstörde hela den här säsongen. Några poäng där och vi hade fixat det här.
Nu räckte det inte med att vi räddade spänningen inför sista veckan genom att stå för en strålande insats mot NorrHam förra fredagen. För vi lyckades inte upprepa den bedriften - och vi fick heller inte den hjälpen vi hade behövt.
Länge stod vi ändå bra upp redan klara seriesegrarna SAIK. Väldigt olyckligt tog de ledningen i mitten av första halvlek efter en riktig indianpass på mittfältet som gav dem ett friläge, men vi vek inte ner oss. I stället krigade Admir in en retur till 1-1 och jublet som följde var fint att få vara delaktig i. Vi visste förstås att vi i alla fall behövde ett mål till, men just glädjen efter målet visade vilken inställning alla hade och att vi verkligen trodde att det var möjligt att klara kontraktet.
Allt kändes faktiskt bra från början också. Uppvärmningen var kanon, alla verkade väldigt fokuserade och taggade. Och att få kvittera och känna att vi var med igen höjde moralen ytterligare.
Chansmässigt var vi väl så vassa som SAIK ända fram till efter 75-80 minuter. 1-1 stod det fortfarande på resultattavlan och förhoppningen var att det då bara behövdes ett mål för att säkra kontraktet. Känslan var också den att vi mycket väl kunde göra 2-1. Men så kom rapporterna från SAIK-bänken att Årsunda ledde med 4-0 mot Stensätra. Ett besked vi egentligen inte skulle ha fått, då våra egna ledare valde att inte meddela oss spelare något om hur det gick i den matchen. Men i alla fall, med den vetskapen om att allt var kört (Årsunda var ju tvungna att tappa poäng) så rasade vårt lag ihop sista tio minuterna. SAIK gick ifrån till 4-1, ett resultat som aldrig hade blivit om hoppet hade levt.
Vi hade själv satt oss i den här situationen, så det finns inget att skylla på. Men ändå pinsamt att Stensätra går ut och lägger sig sig i sista och förlorar mot Årsunda med 7-0...
Vi får försöka att ta med oss NorrHamsmatchen och även stora delar av säsongsavslutningen mot SAIK. Då visade vi i alla fall att vi faktiskt kan spela bra fotboll. Förvisso en minimal tröst då slutsignalen i lördags förkunnade att vi var ur fyran, men man får försöka ta med något från en i övrigt bedrövlig höstsäsong.
Jag har förresten aldrig varit med om att åka ur en serie tidigare.
Men nu vet jag hur det känns.
Fy fan så tungt rent ut sagt.
Framförallt när man fick höra att Årsunda hade 4-0 i sin match.
Tyngsta beskedet på länge.
Då fanns inte ens hoppet kvar längre.
Och det är ju det sista som överger en sägs det.
Så när det försvann då försvann också KBK:s division 4-plats.
Allt kan summeras med att lördagen var en tung dag.
Den här bilden som jag hittade på nätet symboliserar känslan på ett slående sätt.
Det var egentligen inte i lördags som vi åkte ur. Även om det var då allt blev klart på pappret. Det var i stället de bedrövliga förlusterna mot bottenkonkurrenterna tidigare i höst som förstörde hela den här säsongen. Några poäng där och vi hade fixat det här.
Nu räckte det inte med att vi räddade spänningen inför sista veckan genom att stå för en strålande insats mot NorrHam förra fredagen. För vi lyckades inte upprepa den bedriften - och vi fick heller inte den hjälpen vi hade behövt.
Länge stod vi ändå bra upp redan klara seriesegrarna SAIK. Väldigt olyckligt tog de ledningen i mitten av första halvlek efter en riktig indianpass på mittfältet som gav dem ett friläge, men vi vek inte ner oss. I stället krigade Admir in en retur till 1-1 och jublet som följde var fint att få vara delaktig i. Vi visste förstås att vi i alla fall behövde ett mål till, men just glädjen efter målet visade vilken inställning alla hade och att vi verkligen trodde att det var möjligt att klara kontraktet.
Allt kändes faktiskt bra från början också. Uppvärmningen var kanon, alla verkade väldigt fokuserade och taggade. Och att få kvittera och känna att vi var med igen höjde moralen ytterligare.
Chansmässigt var vi väl så vassa som SAIK ända fram till efter 75-80 minuter. 1-1 stod det fortfarande på resultattavlan och förhoppningen var att det då bara behövdes ett mål för att säkra kontraktet. Känslan var också den att vi mycket väl kunde göra 2-1. Men så kom rapporterna från SAIK-bänken att Årsunda ledde med 4-0 mot Stensätra. Ett besked vi egentligen inte skulle ha fått, då våra egna ledare valde att inte meddela oss spelare något om hur det gick i den matchen. Men i alla fall, med den vetskapen om att allt var kört (Årsunda var ju tvungna att tappa poäng) så rasade vårt lag ihop sista tio minuterna. SAIK gick ifrån till 4-1, ett resultat som aldrig hade blivit om hoppet hade levt.
Vi hade själv satt oss i den här situationen, så det finns inget att skylla på. Men ändå pinsamt att Stensätra går ut och lägger sig sig i sista och förlorar mot Årsunda med 7-0...
Vi får försöka att ta med oss NorrHamsmatchen och även stora delar av säsongsavslutningen mot SAIK. Då visade vi i alla fall att vi faktiskt kan spela bra fotboll. Förvisso en minimal tröst då slutsignalen i lördags förkunnade att vi var ur fyran, men man får försöka ta med något från en i övrigt bedrövlig höstsäsong.
Jag har förresten aldrig varit med om att åka ur en serie tidigare.
Men nu vet jag hur det känns.
Fy fan så tungt rent ut sagt.
Framförallt när man fick höra att Årsunda hade 4-0 i sin match.
Tyngsta beskedet på länge.
Då fanns inte ens hoppet kvar längre.
Och det är ju det sista som överger en sägs det.
Så när det försvann då försvann också KBK:s division 4-plats.
Kommentarer
Trackback
