alfredssons vardag -

14/12

Det datumet, 14/12, är speciellt varje år.

Varje år medför den dagen många tankar, väcker många minnen.

Ofta är det då skönt att skriva av sig, även om det behovet oundvikligt blir mindre med tiden.

Samtidigt letar jag efter orden, efter de rätta formuleringarna som gör känslorna inombords rättvisa.
Ibland räcker det nog dock egentligen med att plocka fram sådant som har skrivits, för det stämmer så väl in på hur det fortfarande är:

Idag, på årets näst sista dag, var jag förbi Simons grav. Det sker alldeles för sällan numera, det är inte många gånger per år jag är hemma numera. Men besöket idag var värt mycket. Att vara där helt själv, kunna tänka efter och känna från hjärtat helt i lugn och ro, var värdefullt. Det väckte, likt årsdagen, minnen och det var skönt att få lite tid att minnas. Den stunden tar jag med mig in i 2018.

2017-12-31 @ 00:26:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gör er inte dumma

Det har stormat en del på nätet efter den här kommentaren på Twitter från terrorexperten Magnus Ranstorp:

Kritiken har kommit från privatpersoner, journalister och andra tyckare. En del har gjort sig lustiga och ironiserat kring Ranstorps kunskaper, en del har varit kritiska då de menar att det på Ranstorp låter som att exempelvis polisen inte gör något åt problemen.

Givetvis kan man om man tolkar Ranstorps kommentar bokstavligt hävda att han menar att vi i Sverige rakt av accepterar den här typen av beteende. Men det är självklart att kommentaren inte ska tolkas så. Jag håller i stället helt med den här talaren:

Det är ju så, det är uppenbart vad Ranstorp syftar på och vad han efterfrågar. Det går väl knappast att undgå att förstå? Därav förstår jag inte de som är seriöst kritiska och menar att åsikten är så felaktig. Det är uppenbart att polisen i Sverige gör ett jättejobb men saknar resurser och det är lika uppenbart att ansvaret vilar tungt på politikerna. Många, inte minst poliser, har krävt krafttag mot den här typen av brottslighet i samband med de kraftfulla attacker mot poliser som skett i år. Detsamma gör Ranstorp, men med andra ord. Märkligt att en del inte förstår det.

Än värre är det när det kommer till alla de som hånar Ranstorp och gör sig löjliga kring hans titel som expert. Lever ni under en sten? Ranstorp är en internationellt erkänd terrorexpert, han är inte någon av alla dessa självutnämnda tyckare som dyker upp titt som tätt. Tvärtom. Att ironisera kring hans kompetens och experttitel gör bara att man själv framstår som ganska korkad.

Varför gör sig folk dummare än vad de är?
Det kan man fråga sig relativt ofta.

Å andra sidan har vi ett debattklimat och ett samhälle där många på fullt allvar verkar tro att Henrik Schyffert är expert inom migrationspolitik och att Jonas Gardell (eller annan valfri tyckare som helt plötsligt poppar upp) besitter stor kunskap om problem inom fotbollens supporterkultur. En verklighet där folk på fullt allvar lyssnar mer på ovan nämnda herrar, och andra hobbytyckare, än på personer som faktiskt har kompetens inom aktuellt område. Då kanske man inte ska ha så höga förväntningar på debatten heller.

2017-12-30 @ 23:40:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Färre nationella prov är fel väg att gå

https://www.svd.se/regeringen-beslut-antalet-nationella-prov-halveras

Att minska stress genom att ta bort nationella prov tycker jag är helt fel väg att gå. Varför ska jag snart förklara.

Först ska jag dock börja med att konstatera att det faktum att skolungdomar känner sig stressade idag inte är något som ifrågasätts eller på något sätt förlöjligas av mig. Det är säkert så, det är inte konstigt med tanke på att vi lever i ett samhälle där vi alla - inte minst barn och ungdomar - översköljs med information och intryck dagligen. Det är klart det är lätt att bli stressad. Men just det, anledningen till stressen, är ett tungt argument för varför det INTE är rätt att minska antalet nationella prov. Jag hävdar nämligen att de inte är upphov till själva stressen.

Däremot är jag övertygad om att dagens informations- och mediesamhälle inte bara skapar många bra möjligheter utan även leder till att inte minst ungdomar blir mer stressade. Jag blir själv det. Jag är alldeles för dålig på att låta mig vara otillgänglig, jag har ständigt koll på mobilen och givetvis tittar jag till när det dyker upp någon notering. Precis som väldigt många barn och ungdomar i skolåldern. Det är självklart att det skapar en stress att hela tiden hålla sig uppdaterad, känna oskrivna krav på att själv synas och höras i olika mediekanaler och att jaga likes till höger och vänster. Det - i kombination med krav och normer på hur du ska se ut, hur du ska vara etcetera - skulle jag hävda skapar en osund press på väldigt många unga människor idag.

Jag tror det är klart viktigare att vägleda ungdomar i informationshantering, lära dem sålla bland all information och hjälper till att skapa ett sunt förhållande till sociala medier, smartphones och dylikt än att lätta på kraven i skolan.

Är det så att elever trots allt upplever just prov och i synnerhet nationella prov som väldigt stressande jag pressande tror jag ändå inte att det är utvecklande eller givande att plocka bort nationella prov. Det är inte mindre krav som är lösningen. Det är bara en björntjänst. Eleverna ska ju förberedas för ett liv utanför skolan, för arbetslivet och liknande. Då behöver de lära sig att hantera stress och krav, inte genom att man så fort det tar emot befriar dem från krav utan genom att vi inom skolan hjäper dem att hitta strategier för att hantera stress av olika slag.

Blir eleverna stressade av de nationella proven gäller det exempelvis att hitta ännu bättre sätt och nya strategier när det gäller förberedelserna inför proven. Ju bättre förberedd du är, ju större chans att du kan klara av stressen och kraven bra. Är stressen delvis eller helt orsakad av andra saker, som sociala medier och likehets, gäller det att hitta strategier för att klara av det också. Även där kan säkerligen skolan hjälpa till, stötta och utbilda på olika sätt. Att stänga av den smarta telefonen eller avsluta sina konton på sociala medier vore, likt mindre antal nationella prov, en lösning på kort sikt men inget som skulle leda till utveckling i ett längre perspektiv. Det gäller att snarare att lära sig hantera krav och stress än att ducka och undvika situationer där man riskerar att känna sig stressad.

Sedan går det att diskutera hur stor betydelse de nationella proven ska ha för betyget, hur tungt de ska väga kontra det mer vardagliga skolarbetet i form av läxtest, prov och inlämningsuppgifter. Det är dock en helt annan diskussion och även om man är för att minska vikten av de nationella proven har jag svårt att se på vilket sätt minskade krav skulle hjälpa eleverna på sikt.

2017-12-29 @ 00:10:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ett tungt fotbollsbesked

Tanken var att döpa inlägget till "Ett tungt besked" men sedan insåg jag att det skulle kunna låta som något mycket värre än det handlar om. Samtidigt gäller det här ett väldigt tungt besked, men "bara" på fotbollsfronten. Det handlar inte om någon som är sjuk eller om något annat hemskt som har inträffat, men det var samtidigt ett riktigt jobbigt besked som nådde många av oss gamla NIK:are förra veckan:

http://www.nickeboik.com/vi-tar-en-paus-2018/

Min spontana reaktion var den här:

Detsamma känner jag nu, med lite distans till beskedet. Det var inte oväntat, de senaste åren har eldsjälarna runt NIK slitit livet ur sig för att få det att gå ihop och för att såväl få tag i tränare som spelare till verksamheten. Det har inte varit lätt, man har kunnat ana att det skulle komma ett år då det inte längre var hållbart. Samtidigt så har man som gammal Nickeboare bävat för den dagen. NIK har betytt mycket fotbollsmässigt för många personer. Det framgick väldigt tydligt via sociala medier att många gamla spelare och ledare kände med klubben nu och verkligen från hjärtat blev ledsna över att höra den här nyheten.

För egen del har NIK alltid funnits där när det gäller fotbollen. Klubben där pappa spelade 560 matcher och var tränare under två sejourer blev också, naturligt nog, min första seniorklubb. Jag har, kunde jag konstatera i mina gamla statistikpapper, spelat 114 matcher för klubben totalt och sett ett x antal till hemma på idylliska Ljungvallen och på en rad andra arenor runt om i Småland. Jag följde laget ända sedan jag var en liten knatte, blev senare själv spelare i laget och webbansvarig när jag drog igång hemsidan som projektarbete i skolan under 2005. I rollen som webbmaster blev jag kvar ända fram till våren 2015, trots att jag flyttade från Kalmartrakten och därmed minskade besöken på Ljungvallen drastiskt redan hösten 2006.

Med andra ord har NIK varit en stor del i mitt liv på många sätt genom åren. Även om jag nu inte kände någon av de aktiva i spelartruppen har känslorna för klubben funnits kvar och jag har med stort intresse följt lagets kamp för nytt kontrakt i division 5 under den gångna hösten. Att de klarade av det glädjer trots allt, det känns någonstans bättre att de tar en paus nu med division 5-statusen i behåll än om de hade ramlat ur femman och sedan kastat in handduken.

Å andra sidan känner jag mig väldigt tveksam till om klubben klarar av att komma tillbaka på fotbollssidan. Det är inte lätt att locka spelare och tränare till småklubbarna numera, det syns inte minst på hur många klubbar som likt NIK tvingats lägga ner fotbollsverksamheten eller slå ihop sig med tidigare rivaler för att kunna ha ett lag. NIK följer tyvärr bara en negativ trend som för många är oundviklig, men det smärtar ändå för oss som verkligen har Nickebo IK i hjärtat.

2017-10-27 @ 15:25:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

SM-guld!

Förra måndagen var en oerhört fin och betydelsefull måndag på alla sätt. Mammas födelsedag, tio år sedan jag träffade Karin för första gången i livet och SM-guld för Malmö.

Så här skrev jag på Twitter inför matchen där guldet skulle komma att säkras:

Nu blev det ju precis så. MFF säkrade SM-guldet på en redan speciell dag och krönte dagen på ett sätt som man knappt hade vågat drömma om.

Jag såg matchen hemma hos Thyberg och även om jag förstås i efterhand kan ångra att jag inte gjorde slag i saken och åkte ner som tanken var i ett tidigare skede så blev det en grym kväll. Thyberg flyttar inom kort så det var bara att skrika, hoppa och jubla för fullt utan att behöva oroa sig för vad grannarna skulle tycka :)

Samtliga guld MFF har tagit på 2000-talet (2004, 2010, 2013, 2014, 2016, 2017) har säkrats på första (eller enda) matchbollen, slog det mig efter det här guldet. Alla gånger MFF har haft chansen att säkra guldet har man lyckats direkt, det har inte blivit en missad chans som följts upp av att man omgången efter fått en ny möjlighet och då löst det.

2010 var jag på plats i Malmö när Mjällby besegrades och guldet plockades hem igen. Det guldet är det som jag håller allra högst. Guldstriden det året var grymt jämn och bra, Helsingborg hotade in i sista omgången och stämningen när MFF vann den avslutande matchen hemma på Stadion var elektrisk. Även 2014 var jag på plats, den gången i Solna när MFF slog AIK med 3-2 och därmed säkrade ett nytt guld. Då var det också fantastiskt att vara på plats, även om upplevelsen inte nådde upp till 2010 års nivå. Gulden därefter, 2016 och 2017, har jag bevittnat via tv och förstås saknat känslan av att vara nära, på plats, men särskilt det här årets guld smällde riktigt högt ändå. Givetvis även fjolårets, att vinna SM-guld är stort och det blir aldrig enformigt har jag märkt. Glädjen är enorm, glädjetårarna sipprar fram varje gång. Ska jag jämföra årets guld med 2016 års så rankar jag detta högre.

Framför allt för att det här var året då MFF tog sitt 20:e guld och äntligen kunde sy fast den andra stjärnan på bröstet. Det betyder mycket för oss supportrar och för hela föreningen.

MFF har rent statistiskt inte varit nämnvärt bättre än ifjol och Europaspelet var ett stort misslyckande, men samtidigt så har Malmö spelat bättre i år och på ett tydligt sätt tagit flera kliv framåt spelmässigt. Laget är mer taktiskt flexibelt, mångsidigare och tydligare jämfört med i fjol. Något som jag tror kommer synas även 2018 då grunden som man nu står på är klart mer stabil och klar än vad den var när Allan Kuhn lämnade över tränarbänken till Magnus Pehrsson inför årets säsong.

Nu ska jag dock inte fundera på 2018 utan njuta rejält av nuet. Närmast på söndag då jag ska ner till Uppsala för att se mesta mästarna gästa Sirius. Dessutom ska jag fortsätta att fälla glädjetårar till denna:

https://www.fotbollskanalen.se/video/3939749/malmo-ff-svenska-mastare-pa-nytt---se-guldinslaget/

Fint att se mästarna applåderas in av AIK-spelarna inför måndagens match på Stadion.

2017-10-27 @ 14:42:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

SM-guld, feber och jobb

En rörig vecka det här, men till slut en riktigt bra sådan. Jag ska försöka summera den och få lite ordning på saker och ting.

Först SM-guld i måndags, en fantastisk kväll då jag helst av allt hade velat vara i Norrköping men var väldigt nöjd ändå där jag satt hemma hos Thyberg (eller satt, snarare hoppade och studsade och skrek) samtidigt som MFF vände 0-1 till 3-1 och säkrade det 20:e SM-guldet genom tiderna. Det hade varit ännu skönare att uppleva guldet på plats, men det var helt fantastiskt även framför en tv i centrala Gävle.

Glädjeruset från måndagskvällens SM-guld hade inte hunnit lägga sig innan det visade sig att det inte skulle bli någon njuta-och-vara-stolt-över-guldet-dag på jobbet under tisdagen. I stället blev det vab med till början en sjuk dotter. Framåt lunch blev sedan också Theo hängig och dagen hann resultera i en feberkramp för sonen också innan lugnet till sist infann sig igen. Omtumlande men allt gick väldigt bra i slutändan.

Just den här veckan har egentligen varit den sämsta hittills under terminen när det gäller att vara frånvarande för min del. Det är mycket nu, vi har många nya vikarier hela tiden och det är lite smårörigt samtidigt som det är en rad saker utöver den vanliga undervisningen som ska hinnas med. Samtidigt går barnens hälsa före alla dagar i veckan förstås och att vara hemma med de två under torsdagen var kanon. Vi hade en perfekt dag med film, bad och bokläsning och ungarna var klart piggare än tidigare under veckan glädjande nog. Kvalitetstid rakt igenom!

Idag har det varit jobb igen och det rullar på, även om det är ganska mycket att stå i för tillfället. Jag trivs, jag känner verkligen att jag har rotat mig på Strömsbro skola och jag har inget emot när jag behöver kliva fram och ta mer ansvar än tidigare. Tvärtom känner jag mig bekväm i rollen just nu.

Extra kul är det när jobbdagarna erbjuder såna här ögonblick:

2017-10-20 @ 13:48:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

16/10

Det datumet, 16/10, är väldigt speciellt för mig.

Dels fyller min älskade mamma, som förtjänar alla hyllningar som hon bara kan få, år.

Dels var det den dagen, 2007, som jag för första gången någonsin träffade tjejen som skulle komma att bli min fru och mamma till mina barn.

16/10 är med andra ord ett datum som ligger mig varmt om hjärtat.

I år är det än mer speciellt då det är på dagen exakt tio år sedan jag mötte Karin. Just den dagen glömde jag också, för första och hittills enda gången (det stannar förhoppningsvis vid en gång), mammas födelsedag. Minns fortfarande att hon lät lite besviken när jag ringde dagen efter och hon påpekade att "jag trodde du skulle ha ringt igår". Det misstaget ska jag verkligen inte göra om, men jag skyller på att jag var stressad över att ha träffat tjejen som senare blev min fru och min största förebild här i livet.

Hursomhelst, de här kvinnorna är värda allt beröm de kan få och de har en enormt stor plats i mitt hjärta. De är viktiga för mig precis varenda dag, ja de är helt ovärderiliga, de finns alltid där och ska alltid lyftas fram mer än vad de egentligen gör. Men just idag tänker jag om möjligt lite extra på de två och konstaterar att jag är extremt lyckligt lottad som får ha dessa kvinnor i mitt liv varje dag.

2017-10-16 @ 10:34:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lättnad

De senaste två veckorna har fotbollstränandet legat nere. Säsongen är slut, matcherna över, vi har träningsuppehåll. Jag har inte rört en boll sedan sista bolltouchen mot Valbo i årets sista divison 4-omgång.

Lättnad.

Ja, det känns faktiskt så. Som en lättnad. Det är skönt just nu att inte ha några träningar eller matcher inbokade, att inte behöva tänka på det egna fotbollsspelandet.

Det kan låta märkligt, fotboll är ju något av det som undertecknad brinner allra mest för. Dessutom har jag tidigare varit inne på att det har varit grymt kul att spela fotboll igen, efter flera års uppehåll för egen del. Trots det går det dock inte att komma ifrån att det känns väldigt bra att inte behöva lägga något som helst fokus på fotbollen för närvarande.

Självklart hänger det ihop med hur säsongen artade sig för vår del. Vi åkte på motgång efter motgång, förlorade 18 av 22 matcher i serien och det säger sig självt att glädjen över att spela igen får sig en törn. Mot slutet var det svårt att känna glädje, besvikelserna och förlusterna hade varit för många.

Samtidigt ångrar jag inte för en sekund att jag återupptog fotbollsspelandet igen i år. Det var ett mycket bra beslut. Trots de tunga resultaten har det allt som oftast funnits något positivt att plocka med sig tycker jag, bara att vara en del av ett lag igen och att få ladda inför matcher har varit betydelsefullt. Även om jag inte har fått så rikligt med speltid har det ändå blivit dryga tiotalet matcher i division 4 och en rad matcher under försäsongen. Det har varit en bonus, det viktigaste med att ta tag i "fotbollskarriären" igen har varit att få igång kroppen och träningen. På så sätt är jag ändå nöjd med mycket samtidigt som jag förstås är missnöjd med resultaten, känner att jag själv kunnat prestera bättre i vissa matcher och att saker runt omkring hela laget kunde ha gjorts bättre.

Å ena sidan kommer jag minnas den här säsongen som den sämsta någonsin i karriären sett till resultat och kanske även gällande speltid. Å andra sidan kommer 2017 alltid vara det fotbollsåret då jag äntligen började spela igen, något som i slutändan ändå gav mig mycket trots de usla resultaten och många sportsliga motgångarna.

Med det sagt mår jag ändå bra av att vi har uppehåll just nu, det är skönt att rensa tankarna för att senare fokusera på vad det blir fotbollsmässigt för min del i framtiden.

2017-10-13 @ 11:54:23 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Degradering

2-9 mot Brynäs IF förra helgen följt av 0-8 mot Järbo IF i lördags. Det samtidigt som Hedesunda vann sin match i helgen och därmed definitivt skickade ur oss ur division 4.

Hagaströms SK degraderade ur fyran 2017,

Något som med tanke på de nämnda resultaten - och säsongen som helhet - egentligen var helt logiskt. Vinner man endast två av 21 hittills spelade matcher, förlorar 17 av dem, så räcker man helt enkelt inte till. Siffrorna är skoningslösa och förstås sanna. Vi har inte varit nog bra.

Å ena sidan kan man prata om små marginaler, om att vi spelat bra i flera matcher och att vi lärt oss mycket. Å andra sidan är det som sagt så att siffrorna inte ljuger på något sätt. Vi har varit för dåliga. Vi har släppt in oerhört många mål, vi har läckt defensivt och även om vi haft flera offensiva spelare som spelmässigt har presterat bra har vi varit ineffektiva i motståndarnas box. Det är alldeles för mycket som inte har varit av nog hög kvalitet i Hagaström 2017. Det kommer vi inte ifrån tyvärr.

För min egen del har jag varit med om två nedflyttningar i A-lagssammanhang. Dels den här, dels nedflyttningen 2008 när jag spelade för Korsnäs BK och vi, efter en bedrövlig höst och en avslutande först i slutomgången, förlorade vår division 4-status. Det var riktigt tungt i söndags att få beskedet att Hedesunda vunnit sin match och att chansen att hänga kvar därmed var borta, men samtidigt var det en annan känsla 2008. Då hade vi förvisso nio raka förluster under hösten, men slog NorrHam i säsongens näst sista match och hade chansen inför den avslutande omgången. När vi förlorade mot Saik i sista matchen och därmed var ute ur fyran blev det mer definitivt, mer brutalt, än den här gången. Nu fanns förstås hoppet om att Hedesunda skulle förlora och att serien skulle leva in i det sista, men samtidigt så var det en allt för tunn livlina att förlita sig på och därmed blev inte besvikelsen så påtaglig hos mig själv som när slutsignalen gick den gången och allt blev så svart på vitt.

Det är självklart en stor besvikelse att återigen behöva lämna en division för att ens eget lag inte räcker till. Det är tungt, ledsamt och frustrerande. Men även om det går att analysera den här säsongen i all evighet och ta isär den i väldigt små beståndsdelar för att försöka utröna vad exakt som gick fel så är det egentligen - hur vi än vänder och vrider på det - inte mycket mer att säga om slutresultatet. Vi var inte bra nog, dessvärre.

2017-09-27 @ 15:23:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sandlådenivå inom svensk politiken

Nivån hos våra politiker är något som jag länge har stört mig på. Jag är så oerhört trött på den låga nivå som råder. Det är sandlåda rakt igenom, om ens det. Bara massa påhopp och tjafs, ytterst lite konstruktivt och en oförmåga att ta ansvar för landets utveckling. Det gäller i mina ögon generellt inom politiken och är inte bundet till en viss politisk färg och är inte heller en åsikt som är baserad på mina egna politiska ståndpunkter.

Så här twittrade vår inrikes- och justitieminister Morgan Johansson förra veckan:

Nivån?
Jag tycker det är pinsamt.
Och hade tyckt samma sak om det varit från en borgerlig politiker.

Tyvärr är Johansson långt ifrån ett undantag och ensam när det gäller att agera så här. Det är vardagsmat att politikerna agerar så här i sociala medier numera och det är så oerhört tröttsamt.

2017-09-25 @ 15:44:36 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förutsättningar som borde få politikerna att vakna

https://www.svtplay.se/video/15082528/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-18-gangmorden-i-goteborg-del-2?start=auto&tab=senaste

Det här var både intressant och skrämmande på samma gång. Jag tycker det är oerhört viktigt att situationen lyfts upp till ytan och åskådliggörs för allmänheten samtidigt som man blir mörkrädd och rejält oroad över hur det ser ut på en del skolor i landet. Det är tyvärr knappast något engångsfall heller, det här är verkligheten för många lärare och annan skolpersonal samt för många elever som verkligen gör sitt bästa och vill skaffa sig en bra utbildning men som tvingas uppleva en otrygg och allt annat än bra arbetsmiljö i skolan dagligen. Det är tyvärr enkelt att återigen konstatera att förutsättningarna för den svenska skolan på många håll är alldeles för dåliga i dagsläget. Märkligt egentligen, vi är ett rikt land med i grunden väldigt goda utsikter för att kunna skapa en bra och trygg skola för alla. Å andra sidan är det uppenbart att prioriteringarna från våra styrande regeringars sidor - såväl den blå som den rödgröna - har varit mindre lyckade och att skolan dessutom, naturligt nog, speglar samhället i stort.

Det är förstås inte ett skolproblem, det är mycket större än så. Segregation, kriminalitet och ojämlika levnadsförhållanden sliter sönder samhället på många platser idag och det är oundvikligt att det också syns i skolan. Därför blir jag irriterad när reportern i reportaget försöker pressa skolledarna angående de svaga resultaten och de stora problem som omgärdar deras skolor. Det kan absolut vara så att lärarna har brister, det är väl snarare logiskt än otänkbart med tanke på att många skolor tvingas ta in outbildade och väldigt oerfarna lärare idag, en det är ändå väldigt orättvist att kritisera skolorna för hur situationen ser ut. Tänk er själva att som lärare gå till jobbet varje dag och vara orolig för att det ska bli allvarliga bråk mellan elever, att du ska utsättas för våld och med vetskapen om att det med stor sannolikhet kommer vara en okontrollerbar situation i ditt klassrum. Skulle du ens gå till jobbet då? Skulle du känna att det var värt det? Skolan kan absolut bli bättre, det finns många skolor som inte håller måttet av olika anledningar, men att ge skolorna och lärarna skulden för att många elever hamnar i kriminalitet är både orättvist och att göra det för enkelt för sig.

Jag tycker det är fruktansvärt att höra hur en del kollegor har det. Att inte medierna, politikerna och allmänheten i sig reagerar mer på det här är också för jävligt egentligen. Det är bra att det lyfts i Uppdrag Granskning, men det är bara toppen på isberget och det är ett så allvarligt, stort problem att det borde uppmärksammas klart mer. Var är debatten och var är krafttagen för att försöka lösa en situation som redan har spårat ur å det grövsta på flera håll? Hur var det Fridolin, skulle inte skolan fixas på ett par månader? Jag vet att det egentligen är fånigt att dra upp det där gamla llöftet och det är som jag varit inne på redan inte ett isolerat skolproblem, tvärtom. Men det är ändå uppseendeväckande att mer inte görs och att politikerna inte verkar ta det här på allvar.

2017-09-19 @ 10:15:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Igenkänning

Fick se den här videon på Facebook häromdagen och kunde snabbt konstatera att jag vet precis vem det där är. Det är nämligen jag själv. Det är som en kardonkopia på hur undertecknad alltid agerar när någon vänlig själ har ställt fram godis i personalrummet. Jag kan inte hejda mig.

2017-09-15 @ 12:54:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tungt, tyngre, tyngst

Rubriken summerar gårdagen när det gäller fotboll för egen del. Egentligen är det långt ifrån tungt i övrigt, tvärtom då allt rullar på och känns bra både privat och på jobbet för närvarande, men gårdagens fotbollsupplevelser var fullständigt värdelösa och blytunga.

Vi åkte till Hedesunda för ett oerhört viktigt bottenmöte.
Inför matchen var vi en poäng före Hedesunda, efteråt var vi två efter.

Det i sig är en smärre katastrof sportsligt sett för oss. Nu är vi på nedflyttningsplats, jumbo i serien, med tre matcher kvar och måste dels vinna minst en av våra matcher som återstår, dels hoppas på att gårdagens motståndare inte tar fler poäng.

Division 5 närmar sig med otäck fart...

För egen del var hela eftermiddagen i sig dessutom oerhört dryg då jag förutom en oerhört tung förlust fick uppleva 90 minuter på bänken. Det är förstås aldrig roligt. Å ena sidan förstår jag fullt ut att man aldrig kan garantera samtliga spelare speltid, å andra sidan är det givetvis segt att lägga 5-6 timmar en söndagseftermiddag på att nöta bänk och inte ens vara nära ett inhopp.

Även om jag på förhand vet om förutsättningarna och naturligtvis rättar mig efter dem vill jag knappt tänka på hur många timmar jag lagt ner på matcher (med resor och samlingar inräknat) under säsongen kontra speltid i antal minuter. Med svaret på en sådan uträkning i sin hand skulle vem som helst ha fog för att fråga mig om det är värt det. Om det är värt att lägga ner så många timmar, på bekostnad av tid med familjen, för att spela så pass lite. Mitt svar på den frågan? Det vet jag inte. Det får jag diskutera med mig själv rejält efter säsongen.

Samtidigt är det grymt kul att träna, det är gott att äntligen efter flera år utan det få uppleva alla känslor och den spänning som finns i samband med matcher, få vara en del av ett lag, få vara delaktig i allt från smågnabb på träningarna och kul umgänge till peptalk inför matcherna och måljubel när vi väl lyckats näta. Så visst var det, utan tvekan, ett bra beslut att börja spela igen och jag är glad att jag hamnade i Hagaströms SK. Det trots årets tunga säsong rent sportsligt.

För att återknyta till gårdagens överjävligt tunga fotbollsmässiga detaljer: jag hann inte mer än in i omklädningsrummet för att plocka upp telefonen och se hur det gick för MFF förrän Örebro givetvis (lagen om alltings jävlighet ni vet) gjorde 2-1 på stopptid. Så gick dagen från att vara usel på fotbollsfronten till fullständigt jäkla genomusel. Tack och godnatt, minst sagt.

2017-09-11 @ 16:02:11 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Båt

Hastigt och lustigt har vi nu passande nog, med tanke på hur vi numera bor, blivit båtägare. Vi satt i tisdags kväll, kikade på en del alternativ (eller ärligt talat, Karin var flitig och gjorde det, jag satt mest vid sidan av och nickade lite med jämna mellanrum) och vips så hade vi, dagen efter, köpt oss en liten båt.

Den röda här på bilden är numera vår och kommer säkerligen användas flitigt de närmaste månaderna och åren. Det ska erkännas att jag var skeptisk, jag kände mig inte alls säker på att det här var ett bra köp först. Men när svärfar entusiastiskt hade konstaterat att "det är ett kap" och jag själv hade hunnit pröva den på en kort tur i sjön utanför vår tomt svängde min uppfattning helt. Det här är verkligen ett klockrent köp!

Sjön ligger så galet fint, egentligen oavsett väder men inte minst en sensommarkväll som den då vi la i båten, och att nu ha möjlighet att ge sig ut på en avkopplande roddtur när man vill känns grymt.

2017-09-01 @ 13:08:36 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

”Det är osannolikt”

Så sa Cmores expert tillika MFF-legenden Anders Andersson i direktsändningen när MFF avgjorde i 94:e minuten borta mot Djurgården förra måndagen. Ett citat jag har hört x antal gånger senaste dagarna då jag om och om igen har njutit av Svanbergs matchavgörande mål. Och nog stämmer Anderssons ord väl överens med vad man kände där och då, när ett decimerat MFF tog ledningen efter en match som långa stunder dominerats av hemmalaget och där Malmö varit illa ut vid många tillfällen.

Det kändes nästintill osannolikt, men det var likväl verklighet och fakta.

Djurgården var ju bättre, det erkänner även jag. MFF hsade en spelare utvisad, ett kryss hade varit bra för vår del och slutsignalen närmade sig. Att Svanberg då fick tag i bollen, utmanade, kom förbi och via en Djurgårdsspelare skickade in matchavgörande 1-0 var nästan för bra.

Glädjen var helt sanslös i samband med målet. Det kom precis framför vår drygt 1000 personer starka klack och lyckoruset var enormt.

Rubriken på inlägget kunde likaväl ha varit yrsel. För det var snudd på vad jag kände efter jublet vid 1-0-målet. Två gånger i livet kan jag minnas att jag har jublat så enormt mycket så att det nästan svartnat och det snurrat till i huvudet. 3-2-målet borta mot AIK 2014, när guldet säkrades, var fram till i måndags den enda gången. När Svanbergs inspel gick i mål blev jublet lika intensivt. Helt underbart, galet, härligt!

2017-08-14 @ 10:37:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sommaren 2017

Vilken sommar det har varit egentligen, så mycket den här innehållit för vår del. Egentligen borde jag fylla inlägg efter inlägg med sommarberättelser och summeringar av vad den här sommaren har fört med sig hittills, men jag tänker försöka koka ner allting till ett enda inlägg. Det blir en salig blandning, förmodligen blir det rörigt och för mycket, egentligen är det snudd på oförskämt att bara skriva ett inlägg om en hel innehållsrik och givande sommar samtidigt som jag i ren frustration slänger ihop lika mycket om MFF - men hursomhelst, nu kör vi, nu ska sommaren 2017 fram till slutet av juli summeras.

Den här sommaren har vi...

...gått på Håkan Hellströms konsert i Gasklockorna och likt många andra Gävlebor och fått en riktigt lyckad kväll. Det går inte att komma ifrån att den mannen kan charma och underhålla på absolut bästa sätt. En grymt bra konsert precis som förväntat inledde semestern för vår del.

...spenderat en vecka på västkusten, närmare bestämt på Tjörn. Det visade sig vara en riktigt bra idé och blir säkerligen något vi gör om någon eller flera gånger de närmaste somrarna. Grymt fin miljö, perfekt läge några hundra meter från havet, spännande krabbfiske, midsommarfirande, en dag i Göteborg, en tur till Lysekil där Havets hus-besöket var höjdpunkten, fotbollsderby i division 5 och utsökta räkor bjöd de dagarna på. Synd att klaga då.

...haft några av de bästa Kalmar-med-omnejd-dagarna där nere som vi någosin haft, skulle jag nog våga påstå. Det var riktigt mysigt, trevligt och kul för barnen. Vi var nöjda efter några dagar där vi och ungarna hann med allt från traktoråkande till Kalmarstrosande.

…varit på Kolmården. En kanondag för såväl oss vuxna som barnen. Det känns alltid värt besöket när man väl är där. Perfekt för både oss och ungarna att knalla runt och titta på de respektingivande djuren och åka karuseller i Bamsevärlden.

…flyttat norrut, om än bara ett par mil. Från Hille till Hillevik, från radhus till villa. Något som känns mycket bra på alla sätt än så länge. Det är stort, gott om plats, bra planlösning, fint med sjön mindre än 100 meter från huset och inte mycket längre till havet. Det känns dessutom verkligen som hemma redan, som vårt hem och inte bara som en bostad.

…varit på båtkryssning till Åbo. Det några dagar nu i slutskedet av semestern, långt efter att de första raderna i det här inlägget skrevs. Två dagar i Finland med besök i Mumindalen, Nådendal, som huvudaktivitet blev det. En perfekt avslutning på semestern för mig och Karin innan vardagen med jobb, dagis och allt sådant tar vid igen.

…hittat på en hel del annat roligt med barnen och trots att det varit mycket att fixa kunnat njuta av tiden här uppe i Hillevik där vi verkligen har en sommaridyll med nära till sjön, nära till hamn och badplats, skön natur runt omkring och allt man tänkas vilja ha för att njuta av sommaren på hemmaplan på allvar.

...firat mig på födelsedagen. Nu ville jag inte bli firad på "riktigt", men Karin ordnade med en jättefin frukost på sängen och hade fixat flera fina presenter. Det gav mig en perfekt start på min 31-årsdag, en dag som sedan spenderades i Sundsvall i sällskap med Thyberg för att se MFF ta tre poäng. Perfekt födelsedag med andra ord.

...fått träffa många fina människor som kommit hit på besök och som vi träffat på annat håll. Värdefullt.

2017-08-14 @ 10:21:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

"Malmö har bara tur"

Ungefär som rubriken säger lät det från ganska många sedan MFF, förvisso inte särskilt rättvist alls, avgjorde i matchens sista sekunder borta mot Djurgården i måndags. Från Djurgårdens sportchef Bosse Andersson och spelare i DIFtill diverse folk på sociala medier gnälldes det om hur Malmö har haft turen med sig hela säsongen.

Det är intressant att man kan tycka det om laget som leder tolv poäng före närmaste konkurrent i serien, enligt statistiken har haft fler avslut än motståndarna i 16/18 matcher och haft mer bollinnehav än motståndarna i 17/18 matcher så här långt.

Dock har en del hakat upp sig på att MFF har avgjort många matcher sent, inte minst fyra stycken på stopptid. Men handlar det om det tur? Inte en chans, hävdar jag bestämt. En åsikt som jag ska förklara närmare här:

Det är klart att MFF har haft tur i några enstaka, isolerade situationer. Som i matchen mot Östersund, som MFF vann med 3-2 efter ett sent avgörande, när gästerna prickade stolpen på stopptid minuten före Malmös avgörande. Visst var det också turligt för vår del när 1-0 styrdes i eget mål av Djurgårdsbacken i måndags. Så tittar man bara på isolerade situationer går det att skrika "jävla tur!" Men vi kanske ska ta en titt på helheten?

Är det tur att Eikrem levererar ett millimeterprecist inlägg som Carvalho stöter in till 1-0 mot AIK? Nej, det är kvalitet. Rakt igenom.

Är det tur att Eikrem sätter ett perfekt inspel i huvudet på Berget som med en lika perfekt nick skarvar in 2-1 mot Elfsborg då? Nej, det är också kvalitet.

Är det tur att Rakip är iskall när han avslutar en i sig perfekt genomförd omställning i slutsekunderna mot Östersund? Givetvis inte, för det bygger också på kvalitet.

Allt det här dessutom i matcher där MFF spel- och chansmässigt varit det bättre laget. Det tillsammans med skicklighet i matchavgörande lägen har lett till tre poäng x tre.

I måndags då, bara tur förstås? Nej, för det som föregår Gunnarssons självmål är också frukten av kvalitet. Det är nämligen inte ren tur att Berget vinner duellen, nickar ner till Svanberg och att den sistnämnde gör bort Käck, utmanar Walker och sätter ett stenhårt inspel som oavsett vad hade lett till en farlig målchans. Klart det är tur att Gunnarsson styr in den, men utan kvaliteten på förarbetet hade det aldrig blivit mål.

Att sen motståndarna bränner solklara chanser är absolut inte otur för deras del. Det är för dåligt. Att missa en straff som DIF gjorde och flera helt öppna lägen är inte otur, det är brist på kvalitet. Rent krasst och ärligt är det ju så. MFF har även de missat alldeles för många lägen i år, det har också hos de himmelsblå saknats kvalitet till viss del när det gäller förmågan att förvalta chanserna. MFF har absolut inte varit särskilt effektiva trots sena avgöranden och snacket om tur, tvärtom. Skillnaden är dock att man trots allt har mer kvalitet och skicklighet än motståndarna, bevisligen, i avgörande lägen.

Segern mot DIF var inte välförtjänt, men MFF vann för att man vågade. Hur många hade inte, med en man mindre och sekunder kvar i en match där man stundtals varit rejält tillbakatryckta, gått ner mot hörnflaggan och försökt få tiden att gå i stället för att gå på mål som Svanberg gjorde? Likadant var det mot Östersund, där MFF vågade kliva upp högt i press och sedan gå för fullt i den efterföljande omställningen trots två spelare utvisade. Mot AIK var det dessutom MFF som på allvar gick för segern sista 20 minuterna, det var MFF:arna som ville höja tempot, snabbt få igång spelet när bollen var död och det var MFF som VÅGADE gå för det. Det, modet och tron på den egna förmågan i kombination med hög kvalitet, ger utdelning i klart högre utsträckning än ren tur.

2017-08-09 @ 00:06:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Diverse skrivande

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/LVLMx/dags-att-sluta-gulla-med-94-laget?renderAsWeb=true

Vad är det här för tomte? Nog för att undertecknad kan vara väl nostalgisk ibland, men att ge sig på bronshjältarna från 94 gör du bara inte. Särskilt inte när du inte har några vettiga argument och uppenbarligen helt saknar kunskap i ämnet.

Bulgarien och Rumänien skrämmer kanske inte nu när det gäller landslagsfotboll, men att den här killen kan jobba på Sportbladet är smått uppseendeväckande med tanke på att han är totalt historielös och helt verkar ha missat att de två länderna stoltserade med riktiga stjärnlag (Hagi och Stoichkov, för att ta ett par exempel på två av den tidens absolut bästa fotbollsspelare i världen) som innehöll en rad grymt duktiga spelare. Rumänien slog exempelvis världslaget Argentina i samma turnering och bulgarerna slog ut regerande världsmästarna Tyskland.

Nej, gör om och gör rätt. Eller avgå. Helst det sistnämnda.

. . . . . . . .

Annars då? Jo, förutom att gnälla över småsaker här i bloggen och på Twitter roar jag mig med att sortera ut allt jag skrivit om fotboll i bloggväg genom åren. Det har landat på cirka 300 sidor och ska förhoppningsvis resultera i en rejäl sammanställning i tryckt format vad det lider.

Det tar tid att få ihop allt, men det ska göras. Det och att sammanfatta sommaren så här långt för eventuella bloggläsare ska göras den närmaste tiden i skrivarväg.

Passande nog har vi ett riktigt trevligt kontorsutrymme, med sjöutsikt, i vårt nya hus. Perfekt för mig!

2017-07-27 @ 23:32:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Börjar med lite frustration och besvikelse

Var ska man börja egentligen? Det är en berättigad fråga. Det finns nämligen mycket att skriva om: Håkan Hellström, västkustensemester, Kalmarbesök, Kolmården, flytt. Mycket av vikt för mig och familjen har hänt på sistone.

När det nu är dags att blogga igen, för första gången på evigheter, hoppar jag till en början över allt det där och skriver av mig lite efter MFF:s bedrövliga uttåg ur Champions League-kvalet i tisdags. 1-3 borta mot makedonska Vardar, 2-4 totalt, ut i första dubbelmötet. MFF med andra ord borta från chansen till såväl ett löjligt hett skandinaviskt derby mot FC Köpenhamn i nästa omgång som från möjligheten att för tredje gången på de tre senaste försöken nå huvudturneringen med allt vad det hade inneburit i form av intressanta matcher och enorma pengar.

Ett jättefiasko, hur man än vänder och vrider på det.

Vi supportrar kan förstås inte förvänta oss att MFF ska nå CL vid varje tillfälle som de är med och kvalar till turneringen, men att åka ut redan i första dubbelmötet mot ett lag som Vardar Skopje är inget annat än för dåligt. MFF ska med de pengar, förutsättningar och spelare klubben har nu slå ut ett sådant motstånd. Att åka ut mot exempelvis FC Köpenhamn skulle vara en helt annan sak, det skulle svida rejält men ändå vara logiskt. Vardar däremot ska besegras även om laget inte var dåligt på något sätt. Det var dock inte ett lag som skulle vara nog bra för att slå ut MFF heller.

Tyvärr blev det så och där rök ett av säsongens stora mål.
Nu är det ”bara” Allsvenskan kvar, men det är inte så bara då den alltid är viktigast.
MFF ska vinna SM-guld igen och på så sätt ge sig själva chansen att kvala till CL nästa år igen.

Då gäller det också att vara bättre, både än senast i CL-kvalet och än i lördags då MFF:s makalöst onödiga poängtapp efter en egentligen lysande spelmässig insats mot Sirius (3-3) föranledde ett av mina vanliga, men som tur är allt mindre frekventa, utbrott:

Jag är väldigt masochistiskt lagd av mig när det gäller mitt förhållande till fotboll och MFF. Efter en förlust, särskilt om det är en riktigt tung sådan i en viktig match som den i tisdags, läser jag alltid mycket mer om matchen efteråt. Jag försöker ta in allt: krönikörers och journalisters åsikter, medsupportrarnas tyckande på sociala medier och så vidare. Det fungerar som en slags terapi, tror jag.

Efter tisdagens fiasko var känslan en annan än efter Siriustappet:

Tonen på sociala medier har dock varit bedrövlig efter tisdagens misslyckande. Det finns många MFF:are som är väldigt vettiga att diskutera med, nästintill alla jag följer på exempelvis Twitter är sansade och konstruktiva. Så även nu. Men väldigt många som uppenbarligen saknar fotbollskunnande har gjort sig hörda de senaste dagarna. Tränaren Magnus Pehrsson ska avgå, spelarna får utstå än det ena och än det andra i långt ifrån konstruktiv anda, den och den och den ska säljas, vi måste värva ett helt nytt lag för att räcka till och så vidare. Man blir så trött även när man försöker scrolla förbi och undgå de mest uppseendeväckande kommentarerna som folk vräker ut sig.

Självklart ska det vara höga krav från oss supportrar. Självklart är det också så. Det finns inga som är så kritiskt granskande när det gäller MFF som supportrarna själva. Men någonstans går ju gränsen. Det samtidigt som ett visst kunnande borde vara kravet när man ska uttrycka sina åsikter.

Hån utifrån kan jag ta. Det är liksom öppet mål nu, när ett självsäkert MFF med överlägset mest pengar i allsvenskan och högt ställda målsättningar stod för ett gigantiskt magplask. Men när folk som säger sig stötta MFF visar prov på såväl okunskap som en oförmåga att kunna diskutera på ett vettigt sätt blir man mest trött.

MFF sparkade Allan Kuhn från tränarrollen efter fjolårssäsongen trots att klubben vann SM-guld. Många tyckte det var oerhört märkligt. MFF sa själva att man ville ha ett annat ledarskap. Det är enkelt att, som många både utifrån och inom de egna supporterleden, hånfullt påpeka att ”det gick ju bra med det ledarskapet, det tog verkligen MFF till nästa steg". Men då gör man det väldigt enkelt för sig och gör dessutom en rejäl felanalys i affekt.

En blind kan nämligen se att Malmö FF årgång 2017 är klart bättre på många sätt jämfört med 2016 års upplaga. Årets MFF är bättre rent spelmässigt, laget har spelat bättre över lag än vad man gjorde i fjol, press- och återerövringsspelet är klart vassare, linjerna i spelet är tydligare. Ja, det finns många faktorer som är positiva och inte minst bättre än under fjolåret. Att då börja gapa på tränarens avgång och håna denne efter ett misslyckande i Europaspelet är patetiskt. Jag var också skeptisk till Pehrsson när han anställdes i vintras, men numera är jag positivt överraskad. Det ser lovande ut och dessutom har det varit tydligt att spelarna uppskattar Pehrssons upplägg klart mer än Kuhns, det har varit lätt att läsa sig till via intervjuer och uttalanden.

2017-07-22 @ 23:47:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tycker till igen

Återigen, man vinner inte med 1-3. Att en journalist dessutom skriver det stör besserwissern i mig ännu mer. Avgå!

Ditt lag vinner med 3-1. 1-3 förlorar man med. Punkt slut.

. . . . . . . .

http://www.aftonbladet.se/a/xqbmV

Jag läste den här debattartikeln i helgen och började fundera. Å ena sidan finns det en rad saker gällande hur illa killar och män beter sig som är självklara, men å andra sidan kunde jag inte komma ifrån att jag kände mig kritisk till skribentens agerande. Varför ska jag försöka reda ut här.

För det första: ja, det är för jävligt och vidrigt att det är så, att kvinnors kroppar ses som objekt. Jag har oerhört svårt för grabbig jargong och machoattityd. Det stör mig enormt. Jag klarar inte av den grabbiga, eller gubbiga om man hellre vill, attityd som kan råda i många mijöer och sammanhang bland killar (fotbollsomklädningsrum exempelvis). Och då förstår jag förstås att det är extremt mycket värre att vara tjej och utsättas för den. Det är vidrigt, det är illa och det är inte okej någonstans att se och behandla kvinnor som objekt.

Med det sagt ställer jag mig ändå frågande till den upplevelse tjejen beskriver i debattartikeln. Att killarna hon beskriver inte hade särskilt bra kvinnosyn och att deras syfte med agerandet under utekvällarna var tydligt går det knappast att undgå att förstå, så långt är jag med. Men jag tycker inte det låter som att hon och hennes kompisgäng verkade vara särskilt intresserade av att bryta den struktur och den norm som verkade råda där (och som förstås, tyvärr, råder på många andra platser och i andra sammanhang).

Hon beskriver hur hon och hennes kompisar fick gå in gratis och fick VIP-platser på klubben där de festade bara för att placeras vid ett bord väl synligt, för att locka dit fler besökare. Hon berättar också att de bjöds på gratisdrinkar kväll efter kväll av killar som såg en egen vinning i bjudningarna och vad det låter på henne tog de emot de där drinkarna gång på gång. Det låter märkligt, att känna sig utnyttjad och uppleva att killarna man umgås med har dålig kvinnosyn men ändå fortsätta på samma spår varje utekväll under semesterveckan.

Vem tvingar tjejerna i det här fallet att ta emot VIP-platserna på klubben om de nu känner att de lockas dit för att synas och objektifieras, låta sig bjudas på mängder av alkohol och låta män som de vet är ute efter mer ge dem saker?

Självklart ska tjejer kunna gå på krogen och festa utan att bli antastade men du kan inte både ta emot VIP-erbjudande, gratis inträde och låta okända män bjuda dig på alkohol natten igenom och sedan kritisera att det är så det fungerar. Då måste du väl kunna avstå allt det där själv annars blir det väldigt mycket dubbelmoral.

Tar du emot VIP-biljetter, sätter dig på VIP-platser och går med på att sitta där och synas för klubbens PR, tar emot gratisdrinkar och så vidare stöder du ju ett system du säger dig vara väldigt kritisk till. Du blir en del av det, ser till att det rullar. Det är knappast under tvång, du är fri att tacka nej och avvisa. Säger du nej till gratisdrinkar, VIP och inviter går förvisso grabbarna vidare till nästa tjejgäng, men då har i alla fall inte du genom ditt val spätt på och förstärkt den kvinnoförnedrande, objektifierande struktur som råder.

Väljer du däremot att bli en del av det hela genom att tacka ja till de där drinkarna, tillåta den där armen runt ryggen så länge alkoholen flödar fritt och sätter dig på de där VIP-platserna som du själv egentligen känner finns till bara för att klubben vill visa upp snygga tjejer är du i allra högsta grad delaktig till att det fortsätter rulla på i samma hjulspår resten av sommaren, nästa sommar, nästa igen och så vidare. Det gör inte killarnas inställning, attityd och handlingar ett dugg bättre. Men det är ärligt talat inte läge att kritisera företeelsen om man själv är så aktivt bidragande till att detta sker.

2017-07-20 @ 20:55:33 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg