Diverse sommarreflekioner
Sommar, semester och en del husfix står på programmet just nu. Jag har målat och skrapat huset senaste dagarna. Helt perfekt när man kan kombinera det med poddar. Har lyssnat på P3 dokumentär om svenskarna i Bosnien. Lyssna på det avsnittet om ni inte har gjort det. Väldigt intressant, även om det är hemskt med krig är det ju intressant rent historiskt. Man fick veta mycket om bakgrunden till kriget och mer om hur det utvecklade sig än vad åtminstone jag kände till. Ser man till krig tycker jag Balkankriget är väldigt intressant i och med att det både är så nära rent tidsmässigt och geografiskt. Ett givande avsnitt, utan tvekan, där man både påmindes om det fasansfulla som kriget förde med sig och lärde sig en hel del nytt om detsamma.
Ska lyssna igenom det om folkmordet i Rwanda med. Intressant och hemskt även det, men samtidigt garanterat lärorikt.
Ska lyssna igenom det om folkmordet i Rwanda med. Intressant och hemskt även det, men samtidigt garanterat lärorikt.
. . . . . . . . . . . . . .
Jag förstår att inte alla brinner för landslaget och känner mycket starkare för ett klubblag. Jag brinner mer för MFF än för Blågult, absolut. Dessutom erkänner jag utan omsvep att jag under ett antal år allt mer tappade intresset och passionen för landslaget på grund av att jag tyckte det snudd på enbart behandlades och sågs som Zlatans lag. Mitt ointresse för landslaget nådde kulmen i EM 2016, då kände jag verkligen noll för Sverige och blev ärligt talat uppriktigt glad när Italien vann med 1-0. Så ja, jag förstår faktiskt om man inte bryr sig om landslaget (även nu, till och med).
MEN, till mina poänger:
Nej, jag höll inte på Sverige i EM men det jag dock inte gjorde var att twittra om hur mycket jag inte brydde mig om landslaget. Stör mig på hur en del gör det egna ointresset för landslaget och dess öde i VM till något som varje dag måste påpekas i sociala medier (de tog upp det i senaste avsnittet av fotbollspodden Tutto Balutto, håller helt med dem). Det blir bara fånigt när man ska göra det till en grej att påpeka att man minsann INTE bryr sig om hur det går för landslaget i VM.
En annan sak inte minst andra MFF:are gör i hög utsträckning och som stör mig rejält även det är att ständigt håna och utan grund kritisera enskilda spelare i landslaget. Inte minst Granqvist och Larsson. Ja, jag kommer också bli glad om Granen och HIF misslyckas men bara för att man avskyr HIF måste man ju kunna se nyktert på vad han har presterat. Ser många som ironiserar och förlöjligar forfarande. Samma med Sebastian Larsson. Senast igår skrev en Malmösupporter på twitter, till en bild där Larsson skrek och jublade på läktaren senast, att Larssons största kvalitet i landslaget är och alltid varit att skrika. Ärligt, ser man ens matcherna då eller har man bara bestämt sig för att håna?
Hur många av våra exporter, från MFF alltså, i modern tid slår det? Zlatan ja, men fler? Forsberg förstås. Men han är väl enda självklara? Några stycken är på god väg, spelare som Pontus Jansson och Filip Helander kan få riktigt framgångsrika och långa utlandskarriärer som det ser ut. Men många har inte alls lyckats på samma sätt som exempelvis Larsson och Granqvist, tvärtom.
Klart man kan pika och håna konkurrenters spelare men det blir en löjlig, ovärdig nivå när man inte ens vill se till kvalitéer och prestationer utan har en förutbestämd agenda som går ut på att kritisera och raljera.
. . . . . . . . . . . . . .
Hur många av våra exporter, från MFF alltså, i modern tid slår det? Zlatan ja, men fler? Forsberg förstås. Men han är väl enda självklara? Några stycken är på god väg, spelare som Pontus Jansson och Filip Helander kan få riktigt framgångsrika och långa utlandskarriärer som det ser ut. Men många har inte alls lyckats på samma sätt som exempelvis Larsson och Granqvist, tvärtom.
Klart man kan pika och håna konkurrenters spelare men det blir en löjlig, ovärdig nivå när man inte ens vill se till kvalitéer och prestationer utan har en förutbestämd agenda som går ut på att kritisera och raljera.
. . . . . . . . . . . . . .
Apropå VM, vilken insats Sverige har gjort hittills! Det är så oerhört imponerande att man tagit sig till kvartsfinal med den kanske på pappret sämsta landslagstruppen på många år och mästerskap. Man har gjort det som ett LAG, det går inte att överskatta lagsammanhållningen och inställningen som gör att spelarna alltid krigar för varandra. Det är Sverige anno 2018 ett tydligt bevis på.
För egen del följer jag landslaget nu med klart större intresse och fler känslor inblandade än vad som har varit fallet de senaste mästerskapen. Inte för att det råkar gå bra nu, inte för att jag på något sätt är en medgångssupporter, utan för att det förut kretsade alldeles för mycket kring en enda spelare. Jag är svag för när fotbollslag agerar som just ett lag, när alla sliter för varandra och när attityd i kombination med taktisk perfektion besegrar motstånd med bättre individuella spelare. 2004 grät jag när Sverige åkte ut i semifinalen i EM mot Holland, även i VM 2006 brann jag ganska mycket för Blågult men sedan dess har successivt känslorna för landslaget tonats ner. Nu däremot har de väckts på allvar egentligen, sedan Janne Andersson tog över och Sverige spelade första kvalmatchen till VM. Då kryssade de mot Holland, hade lite flyt som klarade 1-1, men det var då och även när de ett par omgångar senare förlorade mot Frankrike som de, genom inställningen och attityden som spelarna visade prov på, fick mitt landslagsintresse att vakna igen.
För egen del följer jag landslaget nu med klart större intresse och fler känslor inblandade än vad som har varit fallet de senaste mästerskapen. Inte för att det råkar gå bra nu, inte för att jag på något sätt är en medgångssupporter, utan för att det förut kretsade alldeles för mycket kring en enda spelare. Jag är svag för när fotbollslag agerar som just ett lag, när alla sliter för varandra och när attityd i kombination med taktisk perfektion besegrar motstånd med bättre individuella spelare. 2004 grät jag när Sverige åkte ut i semifinalen i EM mot Holland, även i VM 2006 brann jag ganska mycket för Blågult men sedan dess har successivt känslorna för landslaget tonats ner. Nu däremot har de väckts på allvar egentligen, sedan Janne Andersson tog över och Sverige spelade första kvalmatchen till VM. Då kryssade de mot Holland, hade lite flyt som klarade 1-1, men det var då och även när de ett par omgångar senare förlorade mot Frankrike som de, genom inställningen och attityden som spelarna visade prov på, fick mitt landslagsintresse att vakna igen.
Ny lyckad västkustvecka
Ifjol spenderade vi första semesterveckan på Tjörn och firade midsommar där. Något som gav medsmak så i år hade vi exakt samma upplägg: iväg till västkusten och Tjörn direkt efter skolavslutningsveckan, en vecka där med midsommarfirande följt av Smålandsskogarna och Kalmar på midsommardagen.
Trots sämre väder i år än ifjol med regn under flera dagar hade vi en jättebra vecka. Vi hann med att åka paddan i Göteborg, spendera en eftermiddag på Liseberg (och under Göteborgsdagen hade vi dessutom tur med vädret), fiska krabbor, få besök av (min) svärmor, besöka akvarellmuseet samt ta en tur till en känd, stor skulpturpark på midsommarafton plus runda av midsommarfirandet med vin, räkor och kräftor på balkongen 😊
På vägen mot Kalmar tog vi ett stopp i Jönköping och fick se lite mer den staden. Fin stad och helt klart värd besöket 😊
LAGET bättre utan Zlatan
Andra tycka-till-om-gällande-VM-skriverier:
Zlatans vara eller inte i landslaget har ofrånkomligt nog debatterats flitigt inför VM.
Nu ville han ju aldrig själv vara med i Blågult i slutändan, dörren stod ändå öppen. Men trots har det inte bara innan VM utan även under turneringen diskuterats flitigt hur en VM-medverkan från Zlatans sida hadd påverkat landslaget.
En del, förmodligen fortfarande relativt många, menar även nu att det här landslaget vore bättre med Zlatan. Jag hävdar motsatsen. Och det utan att vilja förringa något av det som han gjort och betytt för svensk fotboll samt utan att hävda att han inte rent individuellt skulle vara bättre än Toivonen, Berg, Kiese-Thelin och Guidetti som är med nu.
Med Zlatan hade vi haft en matchvinnare av högre rang än de som finns i dagsläget, men vi hade inte alls haft samma LAG och det är laget som vinner matcherna nu.
Förstår man inte vikten av att, särskilt som mindre fotbollsnation med få världsspelare, jobba hårt och dra åt samma håll förstår man inte fotboll. Många har ju hånat, raljerat och höhöhö:at åt snacket om gruppdynamik. Då förstår man väldigt lite om fotboll och framgångsfaktorer inom den.
Många menar att man inte kan jämföra med hur det var under Hamréns tid som förbundskapten då alldeles för mycket enbart handlade om Zlatan, att han skulle ha agerat annorlunda under Janne Andersson och att spelet inte hade kretsat enbart runt honom i Jannes landslag. Men det är ju ett önsketänkande. Kunde ha funkat ja, men hur många gånger har Zlatan accepterat att rätta in sig i ledet och inte styra allt själv? Kunde han inte göra det i Barca när lagkamraterna hette Messi och Etoo är man ju tveksam till att han hade köpt att underordna sig taktik och lagarbete i ett lag med Toivonen, Larsson och Granqvist som lagkamrater...
Det klart mer troliga är ju antingen att han själv hade tjurat över att de inte hade anpassat sig efter honom och då gjort laget sämre eller att de andra oavsett Jannes direktiv inte hade vågat något annat, medvetet eller omedvetet, och anpassat sig efter Zlatan i alla fall vilket vi under Hamrén såg inte var lyckat alls.
Man måste kunna tycka att Zlatan är en fantastisk spelare och vår bäste genom tiderna samtidigt som man tycker att laget nu funkar bättre utan honom. Det finns i mina ögon inget motsatsförhållande de två åsikterna emellan.
Åttondelsfinaltips
Dags för lite VM-tips igen nu när åttondelarna väntar. Så här går det i morgon lördag:
Frankrike-Argentina
Argentina vidare. Egentligen trodde jag mycket på fransoserna inför VM och utan att direkt imponera så har de varit bättre än Argentina hittills. De har också en enormt bred trupp och kan ställa ett par riktigt bra elvor på benen. Men Argentina visade
prov på en aggressivitet och krigarinställning som väckte visst hopp för sydamerikanerna. Det sena avgörandet stärker moralen och dessutom verkar Messi kunna vakna vad det lider. Mitt tips är att Argentina kämpar ner Frankrike och tar sig vidare.
Uruguay-Portugal
Den här åttondelen trodde jag på inför turneringen. Mitt tips då var att portugiserna skulle ta sig vidare, men nu får Uruguay tipset. De har imponerat, har VM:s vassaste anfallspar och dessutom en oerhört stark defensiv med Diego Godin (världens
bästa mittback?) i spetsen. Uruguay är starkare, tyngre och bättre defensivt. Då räcker det inte ens att ha Cristiano Ronaldo för Portugal.
Övriga åttondelsfinalvinnare blir Sverige, Colombia, Spanien, Brasilien, Kroatien och Belgien.
Colombia har jag sett för lite av egentligen, men trots det och trots att de tydligen var riktigt svaga i första halvlek mot Senegal imponerade de så mycket på mig mot Polen att jag hävdar att de har kapacitet att gå riktigt långt. Kroatien är bäst hittills
i VM, Spanien är klart bättre än Ryssland, Belgien är också klasser bättre än motståndet när de ställs mot Japan, brassarna är favorit att vinna turneringen och går förstås vidare. Sverige har gjort det fantastiskt bra hittills och
fick en på pappret överkomlig lottning. Jag är grymt imponerad över hur Janne Andersson har fått ihop den här truppen till VM:s kanske bästa LAG och tror stenhårt på fortsatt framgång även på tisdag.
VAR - bra eller dåligt?
Briljant summerat av Leifby på Sportbladet. En journalist jag förövrigt gillar skarpt, han sticker ut genom att gilla det lite klassiska och sånt som är gammeldags (typ som text-tv). Underbart att läsa hans texter, i alls fall oftast.
Hursomhelst, nu sätter han ord på många av mina tankar kring VAR, den nya tekniska bedömningshjälpen för domarna.
Även rutinerade domare som Jonas Eriksson och Stefan Johannesson har varit inne på flera nackdelar med VAR under VM hittills. Det finns givetvis fördelar, en hel del beslut har ju blivit rätt mycket tack vare systemet,
men jag är ändå skeptisk.
Eriksson tog upp en annan sak: VAR ger domarna tid att fundera för mycket. Domarna är vana vid att ta blixtsnabba beslut och visst blir det fel ibland, men samtidigt kan det vara negativt om domaren får tid att fundera på väg ut till tv-skärmen och då
frångår den första, ögonblickliga tanken och känslan. Dessutom gör systemet domarna passiva samt riskerar att få sin roll och status delvis underminerad. Nu undviker de att ta till synes klara beslut och lutar sig mot VAR i för hög utsträckning.
Dessutom har flera omdiskuterade situationer dykt upp trots VAR (eller rentav på grund av). Sverige borde ju exempelvis fått straff mot Tyskland men då valde man att inte ens granska situationen. Dessutom går det att ifrågasätta hur man kunde undvika
att blåsa straff för Hernandez hands trots VAR-koll mot Mexiko och, om man ska vara än mer kritisk, gnälla över att domarteamet helt i onödan tog till VAR-granskning trots att de med all säkerhet borde ha kunnat ta ett säkert beslut utan hjälp
när Sverige fick straff mot Sydkorea (något som skett i flera andra matcher också där domarna borde ha kunnat ta egna beslut på ett tydligare sätt).
Det må ha hjälpt oss mot Sydkorea och sett till så att ett avtal bedömningar blivit rätt, men jag går på Leifbys linje och förblir kritisk.
VM så här långt
Tippade grupperna och även hela slutspelet inför VM. Hittills ser det ganska ok ut, men samtidigt har man långt ifrån alla rätt. Att kroaterna ska åka redan i åttondelen som jag hade tippat vore en rejäl sensation sett till hur kroaterna har sett ut. De har imponerat mest av alla i VM så här långt och varit helt briljanta. Min tanke var ju att Argentina skulle vinna den gruppen och att Kroatien då skulle ställas mot Frankrike i åttondelen. Något som nu inte blir verklighet. Jag missbedömde, säkerligen likt många andra, Argentina och gjorde en allt för svag analys av deras lagbygge. Offensivt har de en fantastisk trupp men den är också väldigt felbalanserad.
Kroatien har som sagt imponerat mest på mig. Colombia såg riktigt bra ut igår mot Polen efter en inledande förlust och de kan bli farliga framöver. Även Uruguay kan ställa till bekymmer för många lag i slutspelet med världens kanske bäste mittback i Godin och en livsfarlig forwardsduo i Suarez/Cavani.
Annars kommer nog Tyskland och Brasilien igång på allvar när det bränner till nu. De två kommer slåss om VM-titeln med Kroatien som outsider. Det är tipset just nu.
Om mitt tips har varit godkänt hittills har min VM-drömelva varit en rejäl besvikelse:
. . . . . . . . . . .
Andreas Granqvist blev hyllad efter premiären och visst stod han för en klart godkänd insats, även om det var utan att direkt glänsa rejält. Efter handlade diskussionerna mycket om huruvida hyllningarna var rättmätiga. Tyvärr blev det som så många gånger allt för svart eller vitt. Jag tycker också att det överdrevs en hel del i hyllningarna, insatsen var bra men mot ett relativt mediokert motstånd samtidigt som Granqvist inte var varken bättre eller sämre än förväntat egentligen, men blir samtidigt trött på att inofficiella VM i att håna, såga och raljera gällande Granen tycks pågå - inte minst i våra egna MFF-kretsar på sociala medier. Han är inte världens bästa mittback men inte heller en snedsparkande sopa på något sätt.
Tycker han gör det bra i landslaget. Står för över lag bra insatser, är en bra ledare och en spelare som övriga i truppen respekterar vilket är nog så viktigt om du ska ha en ledande roll. Han sköter sitt uppdrag som lagkapten på ett bra sätt, varken mer eller mindre. Som MFF:are har jag stor respekt för honom i rollen som lagkapten för Blågult och som fotbollsspelare, hans HIF-bakgrund till trots.
. . . . . . . . . . .
Vidrigt förstås med personangreppen, hoten och rasismen mot Jimmy Durmaz efter hans tyvärr usla och matchavgörande inhopp senast. Hans insats var dålig och det är klart att elitidrottare ska kunna få kritik för undermåliga prestationer, men att ge sig på personen i fråga och dessutom komma med rasistiska påhopp är givetvis helt åt helvete.
Nya, verklighetsfrånvända skolförslag
Det är valår och förslagen från de olika politiska sidorna står som sommarregn i backen.
För egen del följer jag mest det som rör skolan, naturligt nog. Och som vanligt blir man mest uppgiven, irriterad och om möjligt fortfarande förvånad över att förslagen som läggs fram i så hög utsträckning saknar verklighetsförankring.
Det senaste som fick en som lärare att sucka uppgivet och skaka på huvudet var Alliansens utspel om mer undervisningtid, betyg från årskurs 4 samt omdömen i ordning från högstadiet. Ytterligare flera i raden av förslag som inte alls kommer att hjälpa skolan och rätta till de problem som råder idag.
Även om mycket fortfarande är bra med den svenska skolan idag är det också uppenbart att det finns problem. I många utsatta områden är andelen elever som inte når godkända betyg oroväckande hög, rentav skyhög, samtidigt som lärarbristen är riktigt akut och bara blir värre. Dessutom ökar sjukskrivningarna och arbetsbördan är redan tung som den är för de utbildade, behöriga lärarna som finns.
Jag har påtalat det tidigare och kan göra det många gånger till: det behövs helt enkelt mer pengar och resurser till skolan för att man ska kunna ha mindre grupper, fler lärare och på så sätt ge elever som behöver det mer stöd. Så mycket svårare än så behöver det inte vara. De politiska förslagen trumfar dock varandra i att vara verklighetsfrånvända och varje gång något nytt kommer på förslag verkar det som att politikerna helt undvikit att lyssna på oss lärare. Fridolin har inte alls visat att han är rätt man att ansvara för skolans utveckling och tyvärr verkar Alliansen inte ha några bättre idéer är vad vår nuverande utbildningsminister sitter på. Åtminstone inte att döma av deras senaste förslag.
Är det inte vettigt med mer undervisningstid om många elever behöver stärka sina kunskaper då? Nej. Kvalitet måste ju gå före kvantitet. Ökad undervisningstid i en skolvärld fylld av lärarbrist, outbildad personal och allt för många lärarbyten kommer inte ge någonting annat än fler utbrända lärare.
Det antal undervisningstimmar vi har i grundskolan idag skulle garanterat vara tillräckligt för att ge eleverna de kunskaper de förväntas skaffa sig om bara förutsättningarna var de rätta med mindre grupper, fler (utbildade) lärare, arbetsro och trygghet.
Fler lektioner/mer undervisningstid hade säkert kunnat öka kunskaperna och resultaten ytterligare i en redan välfungerande skola. Nu däremot måste de fokusera på kvalitet och inte kvantitet. Att tro sig lösa problem i skolan med mer undervisningstid är oerhört märkligt. I skolor med mycket stök och dålig arbetsro och där eleverna har svåra förutsättningar kommer det inte hjälpa alls. Blir bara kvantitet av det med fler outbildade vikarier som kommer behöva rycka in och det kommer säkerligen också leda till ännu tyngre arbetsbörda för de behöriga lärarna som redan kämpar på i utsatta skolor i utsatta områden.
Du måste ha arbetsro, bra arbetsmiljö och en redan fungerande undervisning först. Då kan man inte börja i andra änden och utöka undervisningstiden. Hur ska det hjälpa redan skoltrötta svaga elever som tvingas försöka lära sig saker i allt för dålig arbetsmiljö dagligen? Dessutom frågar man sig ju var politikerna tänker sig hitta de lärare som behövs med tanke på den enorma lärarbristen (som man inte heller löser med fler utbildningsplatser, givetvis, trots att Fridolin tror det).
Betyg från fyran ger också noll positiv effekt, det vågar jag lova. Jag har svängt helt gällande betyg, efter att ha varit positiv tidigare. Mina egna erfarenheter från undervisning på mellanstadiet numera samt givande diskussioner med andra lärare har fått mig att ända uppfattning helt. Problemet är ju inte att vi lärare missar elever som inte hänger med och därför behöver betyg som måttstock. Problemet är att lärarna i många fall inte har nog förutsättningar för att hjälpa och stötta de elever som halkar efter. Betyg bör man inte lägga allt för stor vikt vid, inte heller klart längre upp i ålderna numera. Det är processen och vägen dit som är intressant. Det är resurser för att ge eleverna bästa möjiga förutsättningar på vägen mot betyg som vi behöver, inte betyg för att ha koll på vilka elever som behöver mer stöd.
Alliansen vill förvisso lätta på vår arbetsbörda genom annan personal som ska ha hand om mer administrativa uppgifter. Bra, så långt. Men som jag läste i ett klokt debattinlägg i Dagens samhälle häromdagen: "Men i stället förelås ett antal förändringar som kommer att öka lärares administration. Fler betyg ska sättas, ordningsomdömen ska skirvas och viktigast av allt: huvuddelen av lärares administration är direkt kopplad till undervisningen och kan inte göras av någon annan lärare".
Varför kan inte politikerna bara lyssna på lärarna och facket? Alla dessa verklighetsfrånvända förslag från såväl högern som vänstern gör mig både less och smått mörkrädd.
Det senaste som fick en som lärare att sucka uppgivet och skaka på huvudet var Alliansens utspel om mer undervisningtid, betyg från årskurs 4 samt omdömen i ordning från högstadiet. Ytterligare flera i raden av förslag som inte alls kommer att hjälpa skolan och rätta till de problem som råder idag.
Även om mycket fortfarande är bra med den svenska skolan idag är det också uppenbart att det finns problem. I många utsatta områden är andelen elever som inte når godkända betyg oroväckande hög, rentav skyhög, samtidigt som lärarbristen är riktigt akut och bara blir värre. Dessutom ökar sjukskrivningarna och arbetsbördan är redan tung som den är för de utbildade, behöriga lärarna som finns.
Jag har påtalat det tidigare och kan göra det många gånger till: det behövs helt enkelt mer pengar och resurser till skolan för att man ska kunna ha mindre grupper, fler lärare och på så sätt ge elever som behöver det mer stöd. Så mycket svårare än så behöver det inte vara. De politiska förslagen trumfar dock varandra i att vara verklighetsfrånvända och varje gång något nytt kommer på förslag verkar det som att politikerna helt undvikit att lyssna på oss lärare. Fridolin har inte alls visat att han är rätt man att ansvara för skolans utveckling och tyvärr verkar Alliansen inte ha några bättre idéer är vad vår nuverande utbildningsminister sitter på. Åtminstone inte att döma av deras senaste förslag.
Är det inte vettigt med mer undervisningstid om många elever behöver stärka sina kunskaper då? Nej. Kvalitet måste ju gå före kvantitet. Ökad undervisningstid i en skolvärld fylld av lärarbrist, outbildad personal och allt för många lärarbyten kommer inte ge någonting annat än fler utbrända lärare.
Det antal undervisningstimmar vi har i grundskolan idag skulle garanterat vara tillräckligt för att ge eleverna de kunskaper de förväntas skaffa sig om bara förutsättningarna var de rätta med mindre grupper, fler (utbildade) lärare, arbetsro och trygghet.
Fler lektioner/mer undervisningstid hade säkert kunnat öka kunskaperna och resultaten ytterligare i en redan välfungerande skola. Nu däremot måste de fokusera på kvalitet och inte kvantitet. Att tro sig lösa problem i skolan med mer undervisningstid är oerhört märkligt. I skolor med mycket stök och dålig arbetsro och där eleverna har svåra förutsättningar kommer det inte hjälpa alls. Blir bara kvantitet av det med fler outbildade vikarier som kommer behöva rycka in och det kommer säkerligen också leda till ännu tyngre arbetsbörda för de behöriga lärarna som redan kämpar på i utsatta skolor i utsatta områden.
Du måste ha arbetsro, bra arbetsmiljö och en redan fungerande undervisning först. Då kan man inte börja i andra änden och utöka undervisningstiden. Hur ska det hjälpa redan skoltrötta svaga elever som tvingas försöka lära sig saker i allt för dålig arbetsmiljö dagligen? Dessutom frågar man sig ju var politikerna tänker sig hitta de lärare som behövs med tanke på den enorma lärarbristen (som man inte heller löser med fler utbildningsplatser, givetvis, trots att Fridolin tror det).
Betyg från fyran ger också noll positiv effekt, det vågar jag lova. Jag har svängt helt gällande betyg, efter att ha varit positiv tidigare. Mina egna erfarenheter från undervisning på mellanstadiet numera samt givande diskussioner med andra lärare har fått mig att ända uppfattning helt. Problemet är ju inte att vi lärare missar elever som inte hänger med och därför behöver betyg som måttstock. Problemet är att lärarna i många fall inte har nog förutsättningar för att hjälpa och stötta de elever som halkar efter. Betyg bör man inte lägga allt för stor vikt vid, inte heller klart längre upp i ålderna numera. Det är processen och vägen dit som är intressant. Det är resurser för att ge eleverna bästa möjiga förutsättningar på vägen mot betyg som vi behöver, inte betyg för att ha koll på vilka elever som behöver mer stöd.
Alliansen vill förvisso lätta på vår arbetsbörda genom annan personal som ska ha hand om mer administrativa uppgifter. Bra, så långt. Men som jag läste i ett klokt debattinlägg i Dagens samhälle häromdagen: "Men i stället förelås ett antal förändringar som kommer att öka lärares administration. Fler betyg ska sättas, ordningsomdömen ska skirvas och viktigast av allt: huvuddelen av lärares administration är direkt kopplad till undervisningen och kan inte göras av någon annan lärare".
Varför kan inte politikerna bara lyssna på lärarna och facket? Alla dessa verklighetsfrånvända förslag från såväl högern som vänstern gör mig både less och smått mörkrädd.
En känsla av fotbollsmässig glädje trots allt
Nu blir det trots allt lite mer fotboll här i bloggen, något som jag nyss skrev inte skulle bli fallet. Men hursomhelst, vi kör det här inlägget ändå.
Det går tungt, minst sagt tungt, för oss i division 4. Åtta raka förluster och ännu ingen poäng, jumboplats och en situation som förstås tär på en. Jag själv var i smått upplösningstillstånd, i alla fall inombords, efter förlusten mot Järbo IF senast. Likaså när vi tappade 1-0 till 1-3 mot Valbo FF för ett par veckor sedan. Sömnen har påverkats, jag har legat vaken i flera timmar för att gräma mig och försöka analysera misslyckandena, humöret har blivit lidande även om jag har varit ganska bra på att hålla det inom mig och det har varit oerhört svårt att släppa motgångarna på planen för att kunna koppla av och njuta av ledig tid de senaste helgerna.
Igår, när det var dags att träna igen, kändes det dock som att humöret vänd och glädjen på planen kom tillbaka. En klart godkänd träning över lag av oss och framför allt riktigt gott att uppleva en bra stämning och många skratt trots den resultatmässiga misären. Vi har ändå något bra på gång, både spelmässigt och som lag på och utanför planen. Vi ska inte lägga oss ner och ge upp utan kommer kriga på och så länge vi håller huvudena uppe och lyckas frambringa en positiv stämning även framöver kommer det att vara en styrka för oss i längden.
Skrev så här i vår Facebookgrupp om gårdagens träning:
"Riktigt kul att träna igår och framför allt skönt att se stämningen vi har i truppen trots resultaten. Tycker att gårdagens träning gjorde så att glädjen kom tillbaka igen, i alla fall för egen del, efter fredagens sjukt tunga förlust.
Och så här på Twitter:
"Att komma ner till träning efter åtta (!) raka förluster och slås av att det ändå är så kul att träna och av att vi ändå har riktigt bra stämning i truppen, det gjorde riktigt gott. Efter att ha varit upproriskt tjurig inombords sen i fredags kom glädjen tillbaka igår. #HSK"
Fina dagar
Försommaren har varit fantastisk så här långt, det har knappast undgått någon. Att vi då bor som vi gör ger oss dessutom en fantastisk omgivande miljö. Det är bara att blicka ut över sjön, njuta av vyn, ta vara på de fina dagarna och vara nöjd.
I morgon blir det nationaldagsfirande på Furuviksparken med familjen. Det blir skönt att koppla av lite. Även om inte stressen är så värst hög på jobbet nu, det mesta som ska göras är redan gjort och det blir lite av en väntan på lovet för ungarna nu, så är ändå mycket i veckorna. Jobb, fotbollsträningar och matcher, familjeliv och alla vardagssaker som behöver göras ska pusslas ihop och det är sällan det är många minuter över. Därför blir det extra skönt att bara koppla av, ha kul tillsammans och ta det lugnt i morgon. Snart väntar som sagt dessutom västkusten, närmare bestämt Tjörn följt av Småland och en skön semester.
Rådjur, burgare och sommarplaner
Det vore synd att säga att det har bloggats frekvent de senaste månaderna. Det har nästan uteslutande blivit fotboll när det väl skrivits något, som runt 07-08 när fotbollsinlägg totalt dominerade bloggen.
Nu har fotbollen gått fullständigt åt helvete under våren och jag blir inte gladare av att skriva fler fotbollsinlägg, så nöjer mig med att skriva om den annars så älskade fotbollen för egen räkning och nöjer mig med att inte publicera det. Här får det bli lite blandat, när det väl är dags att blogga som nu.
Allt har gått så snabbt på sistone känns det som, som det brukar kännas så här års och som man alltid klyschigt också säger att det gör. Frågan är om inte den här våren/försommaren varit den snabbaste på många år. Det gick ju från vinter med flera decimeters snö till sommartemperaturer och grönska på bara några veckor, i princip.
Nu har fotbollen gått fullständigt åt helvete under våren och jag blir inte gladare av att skriva fler fotbollsinlägg, så nöjer mig med att skriva om den annars så älskade fotbollen för egen räkning och nöjer mig med att inte publicera det. Här får det bli lite blandat, när det väl är dags att blogga som nu.
Allt har gått så snabbt på sistone känns det som, som det brukar kännas så här års och som man alltid klyschigt också säger att det gör. Frågan är om inte den här våren/försommaren varit den snabbaste på många år. Det gick ju från vinter med flera decimeters snö till sommartemperaturer och grönska på bara några veckor, i princip.
På samma sätt har också allt gått snabbt hemma och på jobbet. Alva fyller tre på söndag och det ska vi se till att fira. Det är samtidigt knappt två veckor kvar till sommarlov och semester, nästa lördag drar vi till Tjörn för en vecka där och sedan väntar Kalmar innan semestern fortsätter på hemmaplan. Då kommer dessutom pappa upp och hjälper oss, tacksamt nog, att måla. Sedan lär väl även sommaren rulla på snabbt, men vi ska nog hinna med att njuta rejält av den. Just nu känns det även som att jag kommer se fram emot höstterminen, jag trivs väldigt bra i Strömsbro nu och ser fram emot att följa mina fyror upp i femman och därefter även vidare genom årskurs 6. Det kommer att bli en bra sommar följt av en riktigt lyckad jobbhöst, det är åtminstone (ta i trä) känslan.
Finbesök på baksidan av vårt hus, många gånger under vintern och våren.
Mycket god mat under våren, burgare står alltid högst på önskelistan.
Theo har gått på gympa och det har blivit många roliga söndagsförmiddag för oss.
Småtrött pappa och trött dotter.
Fin dotter och fin mamma.
Elsa.
Mer god mat!
Tillbaka vid gamla gatan och huset i Hille för valborgsfirande.
Syns dåligt här, men mängder med lekande fisk när vi var och tittade vid
Silverbäcken.
Silverbäcken.
Vårens stora Twitterhöjdpunkt för min del. MFF:s gamla guldhjälte och
publikfavorit Markus Halsti visade uppskattning för min kommentar.
publikfavorit Markus Halsti visade uppskattning för min kommentar.
Cupfinalfiasko
Sent, väldigt sent, kommer här ett inlägg som legat i utkast-mappen ända sedan cupfinaldagen. Det blev en strålande torsdag i Stockholm sett till väder, umgänge och tid före matchen. Men sedan kom själva cupfinalen och förstörde mycket av intrycken. En bedrövlig MFF-insats och en odiskutabel 3-0-förlust drog förstås ner humöret, men tack vare kul umgänge med bröderna Thyberg blev ändå timmarna efter matchen och hemresan genomlidbara.
Så här kan dagen summeras i bilder:
Så här kan dagen summeras i bilder:
Fotbollsveckan som gick
Mitt inlägg, från Twitter, summerar väldigt bra förra veckan fotbollsmässigt. En vecka som det fanns så tydliga, starka anledningar att se fram emot och som om man försöker bortse från fotbollen - vilket förstås är svårt då den var så framträdande hela förra veckan - var väldigt bra på många sätt.
Försommarvärmen kom, eller försommar är fel ord då det var ren högsommarvärme snarare, mamma var på besök här över långhelgen och vi fick fina dagar tillsammans, hela torsdagen var bortsett fotbollen (som det visserligen alltså inte går att bortse från) var en grymt skön dag i Stockholm med bra sällskap i form av bröderna Thyberg och ledigheten gav också fin, viktig tid med familjen.
På fotbollsfronten var det däremot nattsvart. Cupfinalen var det sämsta jag sett MFF prestera på år och dar, derbyförlusten mot Trelleborgs FF var ännu mer salt i såren och att förlora mot största rivalen Blåvitt är alltid ett lågvattenmärke. När vi dessutom fortsatte på det inslagna spåret och förlorade ytterligare två matcher i fotbollsfyran här uppe med Hagaström. Fem raka nederlag så här långt, oerhört tungt förstås. Samtidigt så har vi jobbat på bra i de senaste matcherna, förlorat med uddamålet (2-3, 1-2) och fått något positivt att ta med. Dock en klen tröst förstås och snart måste poängen börja ramla in om vi inte ska åka ur fyran även det här året.
MFF:s tränarförändring
Så kom då beskedet igår att MFF har sparkat Magnus Pehrsson. Inte direkt oväntat med tanke på den senaste tidens usla resultat, med fem förluster senaste sju matcherna. Jag tycker att det var rätt med en förändring, något behövde göras och då är det alltid enklast att byta tränare även om det långt ifrån alltid ger positiv effekt. Samtidigt är det inte roligt, förstås, att MFF behöver göra den här förändringen nu efter att ha hamnat i ett krisartat läge sportsligt.
Även om MP inte har nått de resultat som man kan förvänta sig och kräva hittills i år är det lätt att känna sympati för honom, det är ju en vanlig människa bakom tränarrollen och dessutom är det en tränare som har gett oss ett SM-guld.
Många menar att han gjorde det mycket tack vare en grym trupp och att han inte behövde göra något för det själv. Det är en bild som jag tycker är orättvis och förenklad. Det här skrev jag på tåget, på väg ner mot Stockholm för cupfinalen i torsdags, och det står jag för även idag nu när MP inte längre är MFF:s tränare:
Även om MP inte har nått de resultat som man kan förvänta sig och kräva hittills i år är det lätt att känna sympati för honom, det är ju en vanlig människa bakom tränarrollen och dessutom är det en tränare som har gett oss ett SM-guld.
Många menar att han gjorde det mycket tack vare en grym trupp och att han inte behövde göra något för det själv. Det är en bild som jag tycker är orättvis och förenklad. Det här skrev jag på tåget, på väg ner mot Stockholm för cupfinalen i torsdags, och det står jag för även idag nu när MP inte längre är MFF:s tränare:
Skiddebut
Det mesta har rullat på under de senaste månaderna. Ett roligt minne från vintern som gick var när jag för första gången någonsin testade att åka utförsskidor. Karin har länge varit på mig om att jag måste prova, men jag har varit skeptisk. Så även när vi skulle iväg, vi två tillsammans med Karins bror Jonas. Vi begav oss till Kungsberget och det är synd att säga att min entusiasm var stor. Jag var tvärtom ganska nervös och inte alls särskilt sugen på att ta mig an skidliftar, branta backar och bångstyriga skidor. Det skulle dock visa sig att det var värt det. Utan minst tvivel.
Att åka utför var utan tvekan bland det roligaste jag någonsin har provat.
Det var en grymt skön känsla att ta sig ner, faktiskt utan att ramla mer än någon enstaka gång, för backarna och inse att det bara var roligt, inte alls skräckinjagande och frustrerande vilket jag hade befarat på förhand. Det gav enorm mersmak och nästa skidsäsong kommer jag garanterat vara en klart mer frekvent besökare i Kungsbergets skidbackar.
Det var en grymt skön känsla att ta sig ner, faktiskt utan att ramla mer än någon enstaka gång, för backarna och inse att det bara var roligt, inte alls skräckinjagande och frustrerande vilket jag hade befarat på förhand. Det gav enorm mersmak och nästa skidsäsong kommer jag garanterat vara en klart mer frekvent besökare i Kungsbergets skidbackar.
Någon som betyder mycket
Det blir inte så mycket bloggat nu för tiden. Inte för att jag saknar uppslag, eller saknar sug efter att skriva. Mer för att tiden inte räcker till och för att andra skrivprojekt prioriteras före när jag väl tar mig tid för att skriva.
Det här inlägget har dock varit på gång ett bra tag. I flera månader faktiskt. Det har blivit liggande som utkast, varit på väg att tas tag i och färdigställas bara för att i slutändan förbli orört och ofärdigt.
Hade det varit för sisådär tio år sedan hade ett inlägg likt det här säkerligen såväl skrivits som publicerats i rask takt. Det ska nämligen handla om min fru Karin och på den tiden, när vi ganska nyligen hade träffats och lärt känna varandra, skrev jag mycket, ofta och kärleksfullt om henne i den här bloggen.
Det här inlägget har dock varit på gång ett bra tag. I flera månader faktiskt. Det har blivit liggande som utkast, varit på väg att tas tag i och färdigställas bara för att i slutändan förbli orört och ofärdigt.
Hade det varit för sisådär tio år sedan hade ett inlägg likt det här säkerligen såväl skrivits som publicerats i rask takt. Det ska nämligen handla om min fru Karin och på den tiden, när vi ganska nyligen hade träffats och lärt känna varandra, skrev jag mycket, ofta och kärleksfullt om henne i den här bloggen.Toffligt i överkant tyckte säkerligen vissa. Och visst, när jag tittar tillbaka och läser vad jag skrev på den tiden så är det enkelt att konstatera att tjejen som numera är en fantastisk mamma till våra barn och inte minst en ovärderlig partner till mig nämndes i snudd på vart och vartannat inlägg. Men på samma gång som det var toffligt och något som jag kan le lite åt nu samtidigt som jag konstaterar att det ibland tenderade att bli lite barnsligt så var det ju mitt sätt att med ord beskriva mina känslor och den glädje som jag upplevde då tack vare Karin.
Att det inte, på senare tid, har blivit något bloggat om henne och hennes betydelse för mig är både logiskt och ologiskt. Logiskt då det förmodligen är vanligare att man bloggar lite lagom toffligt när man precis lämnat tonåren jämfört med när man passerat 30-strecket och är tvåbarnsförälder, ologiskt då den betydelse Karin har i mitt liv bara har ökat för varje dag som vi har levt tillsammans och det därmed borde vara så att bloggen svämmade över av hyllningstexter till denna underbara kvinna. Men det är som sagt mindre tid för bloggande och det är säkert så att man som 31-åring har ett annat sätt skriva på än vad man har när man är runt 20.
De där känslorna för Karin, som jag beskrev så ofta här för ett antal år sedan, har inte på något sätt svalnat. Möjligtvis mognat och garanterat utvecklats, men inte minskat. Tvärtom. Därför är det faktiskt på sin plats att återigen, för första gången på länge, i text uttrycka hur betydelsefull den här kvinnan är.
Med åren har betydelsen som min älskade fru har för mig bara vuxit. Nog för att hon redan från början spelade en stor roll i mitt liv, men i takt med att våra dagar tillsammans har blivit allt fler så har jag också fått allt fler konkreta exempel på hennes betydelse.
Det finns ingen människa som har utvecklat mig som person så mycket som Karin. Hon har stöttat mig, ifrågasatt mig, utmanat mig och fått mig att vidga mina vyer och se saker ur klart fler synvinklar än vad som tidigare har varit fallet. På samma gång har jag utvecklats av att göra samma med henne: utmana henne, kritisera ibland, ifrågasätta, provocera, stötta, pusha och uppmuntra. Det här har utvecklat mig på ett sätt som jag varken hade kunnat förutspå eller våga hoppas på när vi träffades för första gång för drygt tio år sedan.
När det gäller min personliga utveckling går Karins roll inte att överskatta. Inte heller när det gäller mitt välmående och min känsla av trygghet. Ända sedan först stund har jag känt mig så trygg vid Karins sida, jag har alltid känt att hon finns där som stöd om det behövs och även de gånger vi har bråkat och gjort varandra arga eller ledsna så har det alltid varit just henne som jag har velat vara nära direkt efter för att återfå den där känslan av trygghet.
På senare år har jag också haft förmånen att se Karin i rollen som mamma. Det har gjort att min beundran för henne har blivit ännu större. Våra barn är lyckligt lottade som har en sådan mamma och det värmer att se henne med dem. Att se hur hon alltid sätter Theo och Alva främst, alltid värnar om deras bästa och på ett grymt bra sätt löser konflikter, stöttar dem och hittar vägar framåt i situationer där jag själv har kört fast både imponerar och värmer i hjärtat, dagligen.
Jag är helt enkelt väldigt glad över att få ha Karin i mitt liv, över att få vara en del av hennes och över att just hon är mamma till mina barn. Jag skriver det inte lika ofta nu som förut, men jag känner det, om möjligt bara starkare för varje dag som går.
Med åren har betydelsen som min älskade fru har för mig bara vuxit. Nog för att hon redan från början spelade en stor roll i mitt liv, men i takt med att våra dagar tillsammans har blivit allt fler så har jag också fått allt fler konkreta exempel på hennes betydelse.
Det finns ingen människa som har utvecklat mig som person så mycket som Karin. Hon har stöttat mig, ifrågasatt mig, utmanat mig och fått mig att vidga mina vyer och se saker ur klart fler synvinklar än vad som tidigare har varit fallet. På samma gång har jag utvecklats av att göra samma med henne: utmana henne, kritisera ibland, ifrågasätta, provocera, stötta, pusha och uppmuntra. Det här har utvecklat mig på ett sätt som jag varken hade kunnat förutspå eller våga hoppas på när vi träffades för första gång för drygt tio år sedan.
När det gäller min personliga utveckling går Karins roll inte att överskatta. Inte heller när det gäller mitt välmående och min känsla av trygghet. Ända sedan först stund har jag känt mig så trygg vid Karins sida, jag har alltid känt att hon finns där som stöd om det behövs och även de gånger vi har bråkat och gjort varandra arga eller ledsna så har det alltid varit just henne som jag har velat vara nära direkt efter för att återfå den där känslan av trygghet.
På senare år har jag också haft förmånen att se Karin i rollen som mamma. Det har gjort att min beundran för henne har blivit ännu större. Våra barn är lyckligt lottade som har en sådan mamma och det värmer att se henne med dem. Att se hur hon alltid sätter Theo och Alva främst, alltid värnar om deras bästa och på ett grymt bra sätt löser konflikter, stöttar dem och hittar vägar framåt i situationer där jag själv har kört fast både imponerar och värmer i hjärtat, dagligen.
Jag är helt enkelt väldigt glad över att få ha Karin i mitt liv, över att få vara en del av hennes och över att just hon är mamma till mina barn. Jag skriver det inte lika ofta nu som förut, men jag känner det, om möjligt bara starkare för varje dag som går.
2017 summeras
Vi är redan ett par veckor in på det nya året och det är hög tid att sammanfatta vad som hände i mitt liv under fjolåret. Så vi kör, dags för en ny årssammanfattning.
2017 var året...
Annars var 2017 musikåret då jag gick tillbaka flera år i tiden, i tankarna upplevde gamla minnen och återupptog lyssnandet på alltifrån fantastiska Tracy Chapman till Augustana och diverse punkrock i form av låtar som Basketcase, Stacys mom och Teenage dirtbag. Det samtidigt som jag gnällde för mig själv varje gång oerhört överskattade, i mina öron, låtar som Despacito och Thunder dök upp på radion.
2017 var året...
...då vi köpte hus. Radhuset i Hille byttes mot villa i Hillevik ett par mil norr om stan. Det blev klart under våren och i somras flyttade vi in i vad som snudd på kan betecknas som vårt drömhus. Vi har fått en bra start i nya huset och trivts tillsammans med barnen från dag ett. Området är lugnt och trevligt, sjön ligger precis bakom vårt hus och vi har snabbt kommit in i livet där ut.
...då jag återupptog min långt ifrån imponerande men i alla fall mångåriga fotbollskarriär.
Det efter ett upphäll endast undantaget Korpen sedan vi flyttade tillbaka till gävle sommaren 2013. Då lämnade jag HF Olympia efter knappa fyra säsonger där och i januari 2017 blev det klart med min nya klubbadress: Hagaströms SK.
...jag på allvar hittade min roll och fullt ut började trivas riktigt bra på min nuvarande arbetsplats.
...då vi spenderade en vecka i Skärhamn på Tjörn i samband med midsommarhelgen. Det blev så lyckat att vi kommer göra om det i år. Sol, bad, krabbfiske, midsommarfirande och ett lokalderby i fotbollsfemman för min del bjöd veckan oss på och förhoppningsvis blir vi lika nöjda i år.
...då vi efter den veckan hade en fortsatt bra sommar som innefattade bland annat ett Smålandsbesök, direkt efter Tjörn, och ett stopp i Kolmården inkluderat (ett regnigt men kul) djurparksbesök förstås.
...när vi fick tillökning i familjen. Inte i form av ett till barn den här gången, men väl i form av en grymt söt kattunge. En katt som Theo fick döpa och då föll valet på Elsa. Hon har redan gett oss många roliga och mysiga stunder. Att sedan namnet ställer till det lite, då jag gång på gång kallar katten för Alva och ibland även min dotter för Elsa, är en annan femma.
...jag drog till Göteborg första helgen i april. Det för att se den allsvenska premiären tillsammans med bland andra 5000 andra MFF:are. Det var så kul med allsvensk premiär att jag tänker göra om det, men resa till Borås den här gången, den här våren.
...som det gjordes en hel del bra låtar. Låtar som jag i vanlig ordning upptäckte ett par månader efter alla andra. De bästa levererades nog ändå av artister och band som sedan tidigare är favoriter hos mig, exempelvis i form av dessa:
-
Something just like this, Coldplay (och The Chainsmokers)
Something just like this, Coldplay (och The Chainsmokers)
Perfect, Ed Sheeran
Annars var 2017 musikåret då jag gick tillbaka flera år i tiden, i tankarna upplevde gamla minnen och återupptog lyssnandet på alltifrån fantastiska Tracy Chapman till Augustana och diverse punkrock i form av låtar som Basketcase, Stacys mom och Teenage dirtbag. Det samtidigt som jag gnällde för mig själv varje gång oerhört överskattade, i mina öron, låtar som Despacito och Thunder dök upp på radion.
...då Tom Petty tyvärr lämnade in. Free fallin' är precis lika bra varje gång man lyssnar på den.
...då jag för andra gången i mitt fotbollsliv var med om att åka ur en A-lagserie. Åtta ynka poäng noterades vi för i division 4 Gästrikland och slutade därmed sist. Tungt förstås och tämligen knapert mer speltid blev det för egen del men att ta upp fotbollsspelandet igen var trots allt en bra idé. Det har gett mycket både sett till träning och gällande det rent sociala.
...då jag som sagt kom in i jobbet på Strömsbro skola men samtidigt hade en ganska rörig jobbhöst under vilken vi omorganiserade. Jag fick kliva ner och ta över fyrorna och därmed lämna mina femmor. Det var något jag var skeptisk till när förslaget först lades fram men som jag snabbt ändrade inställning till och nu ser som en intressant utmaning.
...då våra små älskade ungar fyllde fyra respektive två år. Ibland blir det extra tydligt hur fort tiden egentligen verkar gå, som när man tittar på bilder från när de var små bebisar och sedan kastar en blick på de två trollen nu.
...då vi tog en tripp till Åbo och Mumindalen. Ett besök som var uppskattat, inte minst hos Theo och Alva. Theo fick krama Muminmamman och även om Alva inledningsvis var lite rädd för mumintrollen och syskonen även hamnade i fängelset så blev det en riktigt fin familjedag för oss.
...när det hände en massa andra saker också, mest bra för vår del glädjande nog. 2017 var helt klart ett bra år, för att summera.
. . . . . . . . . . .
Det blir för övrigt lätt väl klyschigt och populistiskt med nyårslöften men 2018 bli året då jag blir en bättre pappa och make i motgång, helt enkelt blir bättre på att inta en positiv ledarroll även när det tar emot. Det ska också bli året då jag - som sagt: klyschigt nog - tränar mer och framför allt skaffar mig en oerhört mycket bättre disciplin när det gäller vad jag stoppar i mig. Jag ska också fortsätta att försöka ta kliv framåt och ta mer plats på ett positivt sätt på mitt jobb.
Det ska jag göra. Och mycket mer.
Jag ska åka på den allsvenska premiären, stå för några fler snedsparkar i Hagaströms backlinje, ta vara på och glädjas av en massa familjetid med mina älskade barn och fru, svära över matcher som går dåligt, säkert besöka diverse fina och spännande resmål med familjen, gå på lokalfotboll på Tjörn och njuta av västkustens skaldjur på midsommarafton, skriva ett antal mer eller mindre meningslösa blogginlägg och kommentarer på Twitter, skälla på elever, berömma elever, bjuda på mig själv, krama mina barn, titta på VM, fortsätta inspireras av Per Morbergs kökskonster, återigen upptäcka "nya" låtar en månad eller två efter alla andra och oerhört mycket mer än så.
Det kan bli bra. Hursomhelst är det redan igång, år 2018. Så det är bara att åka med.
Jag ska åka på den allsvenska premiären, stå för några fler snedsparkar i Hagaströms backlinje, ta vara på och glädjas av en massa familjetid med mina älskade barn och fru, svära över matcher som går dåligt, säkert besöka diverse fina och spännande resmål med familjen, gå på lokalfotboll på Tjörn och njuta av västkustens skaldjur på midsommarafton, skriva ett antal mer eller mindre meningslösa blogginlägg och kommentarer på Twitter, skälla på elever, berömma elever, bjuda på mig själv, krama mina barn, titta på VM, fortsätta inspireras av Per Morbergs kökskonster, återigen upptäcka "nya" låtar en månad eller två efter alla andra och oerhört mycket mer än så.
Det kan bli bra. Hursomhelst är det redan igång, år 2018. Så det är bara att åka med.
Potentiellt resmål
Zlatan orättvist behandlad av medierna?
Intervjun som Zlatan gjorde med en fransk tv-kanal (https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/l1z3GM/zlatan-det-handlar-om-rasismfick) fick inte oväntat stort genomslag här i Sverige igår. Själv kände jag mig också manad att skriva ett antal rader om innehållet.
Det är många som har ridit ut till Zlatans försvar, det har jag enkelt kunnat konstatera genom en koll i mitt Twitterflöde. Få argument som hans beskyddare kommer med är sådana som jag köper.
"Han har rätt, han har banat väg för många som honom såväl inom fotbollen som i samhället", är ett av argumenten. Det kan jag till viss del köpa, men det är inte enbart positivt. Om det nu är så att Zlatan har behövt kämpa hårdare på grund av sitt ursprung och sitt "osvenska" sätt och på det viset, genom sin framgång, banat väg för andra med utländsk bakgrund i det svenska samhället är det förstås positivt men samtidigt går det inte att komma ifrån att det då också talar för att alldeles för många rakt av anammat hans arroganta, nedsättande attityd. Den kanske funkar för Zlatan, men den fungerar inte, och ska inte tillåtas göra det, för vanliga tonårskillar (eller tjejer för den delen) i skolåldern som fått det hela om bakfoten och tror att en kaxig, självsäker attityd är nyckeln till framgång rakt igenom i livet.
Det är många som har ridit ut till Zlatans försvar, det har jag enkelt kunnat konstatera genom en koll i mitt Twitterflöde. Få argument som hans beskyddare kommer med är sådana som jag köper.
"Han har rätt, han har banat väg för många som honom såväl inom fotbollen som i samhället", är ett av argumenten. Det kan jag till viss del köpa, men det är inte enbart positivt. Om det nu är så att Zlatan har behövt kämpa hårdare på grund av sitt ursprung och sitt "osvenska" sätt och på det viset, genom sin framgång, banat väg för andra med utländsk bakgrund i det svenska samhället är det förstås positivt men samtidigt går det inte att komma ifrån att det då också talar för att alldeles för många rakt av anammat hans arroganta, nedsättande attityd. Den kanske funkar för Zlatan, men den fungerar inte, och ska inte tillåtas göra det, för vanliga tonårskillar (eller tjejer för den delen) i skolåldern som fått det hela om bakfoten och tror att en kaxig, självsäker attityd är nyckeln till framgång rakt igenom i livet.
Tro gärna på dig själv, våga ta plats och kräv givetvis samma förutsättningar som de runt omkring dig får oavsett vad du har för bakgrund men låt det inte övergå i en tro på att kaxighet och arrogans är något åtråvärt och något att sträva mot.
Argumentet kring att Zlatan har banat väg för många är samtidigt det enda jag delvis köper. Det kommer dessutom från personer som försvarar honom, det är inte något som han själv poängterar i intervjun med fransk tv. Det Zlatan själv tar upp där är mestadels så verklighetsfrånvänt att man tvingas blinka ett par gånger och fundera på om man verkligen läst rätt. Menar han verkligen att medierna inte har stått upp för honom och försvarat honom? Det är ju smått bisarrt. Det kan inte finnas någon annan idrottspersonlighet, eller kändis överhuvudtaget, som har varit så omhuldad och hyllad av de svenska medierna i modern tid. Om ens någonsin? Våra medier tävlar ju med varandra om att kunna skriva flest hyllningsartiklar och uppmärksamma Zlatan i flest posititva ordalag. Det är klart att han för sina sportsliga prestationer ska hyllas, men det är lika givet att han hyllats in absurdum även om han är vår bästa spelare genom tiderna. Som sådan ska han utan tvekan hyllas stort, men han ska också kritiseras när han beter sig illa och är en dålig förebild. Något som han varit vid x antal tillfällen. Dock utan att få den kritik han då förtjänat. Medierna har i stället allt för ofta strukit medhårs utan kritiskt granskande och dansat efter Zlatans pipa. Att han menar att det är tvärtom är snudd på komiskt.
Det hade varit en sak om han hade hållit sig till att berätta att det var svårt att komma in i MFF med hans bakgrund och med en attityd som inte alla gånger uppskattades, om han hade nöjt sig med att kritisera behandlingen då. Då hade man kunnat lyfta frågor gällande likabehandling, allas lika värde etcetera och enbart diskuterat dessa. Något som även idag är nog så viktigt. Men nu tappar han i mina ögon mycket trovärdighet när han återigen börjar svinga vilt mot medierna,
Om det nu var så att han behandlades annorlunda i MFF för att han hade utländsk bakgrund ska det givetvis kritiseras och fördömas. Att han inte var omtyckt av alla i MFF:s omklädningsrum under den tiden är dock knappast svårt att förstå med tanke på den attityd han verkar ha haft då. Sedan är det förstås oacceptabelt om hans bakgrund spelade in i hur folk bemötte honom, men den arroganta och dryga attityd han många gånger visat upp (och visade upp redan då) tycker inte jag är något som ska vara acceptabelt oavsett varifrån du kommer. Om sedan attityden kom fram för att han var tvungen att ha den för att lyckas slå sig fram eller om den kom för att han inte klarade hantera sina framgångar är en annan diskussion. Hursomhelst är det lätt att förstå att andra kunde störa sig på hans sätt att vara utifrån vad man har kunnat läsa och se från den här tiden.
Det hade varit en sak om han hade hållit sig till att berätta att det var svårt att komma in i MFF med hans bakgrund och med en attityd som inte alla gånger uppskattades, om han hade nöjt sig med att kritisera behandlingen då. Då hade man kunnat lyfta frågor gällande likabehandling, allas lika värde etcetera och enbart diskuterat dessa. Något som även idag är nog så viktigt. Men nu tappar han i mina ögon mycket trovärdighet när han återigen börjar svinga vilt mot medierna,
Om det nu var så att han behandlades annorlunda i MFF för att han hade utländsk bakgrund ska det givetvis kritiseras och fördömas. Att han inte var omtyckt av alla i MFF:s omklädningsrum under den tiden är dock knappast svårt att förstå med tanke på den attityd han verkar ha haft då. Sedan är det förstås oacceptabelt om hans bakgrund spelade in i hur folk bemötte honom, men den arroganta och dryga attityd han många gånger visat upp (och visade upp redan då) tycker inte jag är något som ska vara acceptabelt oavsett varifrån du kommer. Om sedan attityden kom fram för att han var tvungen att ha den för att lyckas slå sig fram eller om den kom för att han inte klarade hantera sina framgångar är en annan diskussion. Hursomhelst är det lätt att förstå att andra kunde störa sig på hans sätt att vara utifrån vad man har kunnat läsa och se från den här tiden.
Kanske är jag naiv och bara okunnig, men jag skulle ändå hävda att du kan slå dig fram oavsett bakgrund om du är duktig på det du gör och har bra attityd. Att vara kaxig och tuff ska inte behövas och även om det med all sannolikhet var svårare att komma fram i samhället som ung kille med invandrarbakgrund i slutet av 90-talet så kan ju ingen med säkerhet hävda att Zlatan inte hade slagit igenom i MFF utan sin karaktäristiska, kaxiga image. Det hade kanske räckt väldigt långt att "bara" vara så talangfull och duktig på att spela fotboll som han har varit sedan barnsben.
Det är mycket väl så att svenska medier inte alltid har stått ut för Zlatan. Men han refererar ju till nutid, till det som nyss varit och det som är, genom att exempelvis använda sina enorma framgångar som något slags märkligt argument för varför medierna borde uppskatta honom mer:
Jag tycker de sista raderna i det stycket, tyvärr, säger mycket om Zlatan Ibrahimovic. Det känns så typiskt honom, att gång på gång peka på hur bra han är och genom det på något sätt försöka motivera att han borde vara befriad från kritik. Vad spelar det för roll hur bra fotbollsspelare du är om du samtidigt beter sig arrogant och använder dig av en unken härskarteknik så fort någon ens yppar något kritiskt gällande dina handlingar?
Och varför skulle det finnas ett motsatsförhållande mellan att vara imponerad, stolt och glad över vad någon uppnår och att samtidigt kunna kritisera den personen när den förtjänar kritik? Det är självklart att du både kan vara stolt över någon och kritisera densamma vid behov. Allra helst då, när man verkligen ser upp till någon, borde man också ha all rätt i världen att kritisera personen när denne inte uppträder som det föredöme han eller hon förväntas vara och redan är i så många människors ögon. Zlatan borde inse att han kritiseras när han förtjänar det för att folk bryr sig om honom, för att folk ser upp till honom, för att han förväntas leva upp till rollen som föredöme för tusentals ungdomar i Sverige och världen över idag. Han borde ta det som ytterligare ett kvitto på att han betyder mycket för många i stället för att återigen driva sitt eget korståg mot medierna.
Jag är djupt imponerad över vad Zlatan har åstadkommit på fotbollsplanen. Han har betytt mycket för mitt MFF, även om han aldrig han göra så stora avtryck där spelmässigt var han med och tog allsvenskan med storm och såg med försäljningen till Ajax till att rädda föreningens då usla ekonomi. Hans genombrott var viktigt för det som har lagt grunden till dagens framgångsrika MFF. Han var också briljant i det Milan som inernationellt är mitt favoritlag och har varit det sen barnsben. Så nog har jag många gånger uppskattat Zlatan som spelare. Dessutom tycker jag att han på senare år stundtals har visat upp en mer ödmjuk sida, med mer självdistans. Den här intervjun förstärker dock min bild av en person som även idag använder sig av sin härskarteknik och fortfarande inte verkar klara av att ta kritik utan att direkt sparka bakut och sätta sig över folk. Det kommer tyvärr alltid
14/12
Det datumet, 14/12, är speciellt varje år.
Varje år medför den dagen många tankar, väcker många minnen.
Ofta är det då skönt att skriva av sig, även om det behovet oundvikligt blir mindre med tiden.
Samtidigt letar jag efter orden, efter de rätta formuleringarna som gör känslorna inombords rättvisa.
Ibland räcker det nog dock egentligen med att plocka fram sådant som har skrivits, för det stämmer så väl in på hur det fortfarande är:
Ibland räcker det nog dock egentligen med att plocka fram sådant som har skrivits, för det stämmer så väl in på hur det fortfarande är:
Idag, på årets näst sista dag, var jag förbi Simons grav. Det sker alldeles för sällan numera, det är inte många gånger per år jag är hemma numera. Men besöket idag var värt mycket. Att vara där helt själv, kunna tänka efter och känna från hjärtat helt i lugn och ro, var värdefullt. Det väckte, likt årsdagen, minnen och det var skönt att få lite tid att minnas. Den stunden tar jag med mig in i 2018.
Gör er inte dumma
Det har stormat en del på nätet efter den här kommentaren på Twitter från terrorexperten Magnus Ranstorp:
Kritiken har kommit från privatpersoner, journalister och andra tyckare. En del har gjort sig lustiga och ironiserat kring Ranstorps kunskaper, en del har varit kritiska då de menar att det på Ranstorp låter som att exempelvis polisen inte gör något åt problemen.
Givetvis kan man om man tolkar Ranstorps kommentar bokstavligt hävda att han menar att vi i Sverige rakt av accepterar den här typen av beteende. Men det är självklart att kommentaren inte ska tolkas så. Jag håller i stället helt med den här talaren:
Givetvis kan man om man tolkar Ranstorps kommentar bokstavligt hävda att han menar att vi i Sverige rakt av accepterar den här typen av beteende. Men det är självklart att kommentaren inte ska tolkas så. Jag håller i stället helt med den här talaren:
Det är ju så, det är uppenbart vad Ranstorp syftar på och vad han efterfrågar. Det går väl knappast att undgå att förstå? Därav förstår jag inte de som är seriöst kritiska och menar att åsikten är så felaktig. Det är uppenbart att polisen i Sverige gör ett jättejobb men saknar resurser och det är lika uppenbart att ansvaret vilar tungt på politikerna. Många, inte minst poliser, har krävt krafttag mot den här typen av brottslighet i samband med de kraftfulla attacker mot poliser som skett i år. Detsamma gör Ranstorp, men med andra ord. Märkligt att en del inte förstår det.
Än värre är det när det kommer till alla de som hånar Ranstorp och gör sig löjliga kring hans titel som expert. Lever ni under en sten? Ranstorp är en internationellt erkänd terrorexpert, han är inte någon av alla dessa självutnämnda tyckare som dyker upp titt som tätt. Tvärtom. Att ironisera kring hans kompetens och experttitel gör bara att man själv framstår som ganska korkad.
Varför gör sig folk dummare än vad de är?
Det kan man fråga sig relativt ofta.
Å andra sidan har vi ett debattklimat och ett samhälle där många på fullt allvar verkar tro att Henrik Schyffert är expert inom migrationspolitik och att Jonas Gardell (eller annan valfri tyckare som helt plötsligt poppar upp) besitter stor kunskap om problem inom fotbollens supporterkultur. En verklighet där folk på fullt allvar lyssnar mer på ovan nämnda herrar, och andra hobbytyckare, än på personer som faktiskt har kompetens inom aktuellt område. Då kanske man inte ska ha så höga förväntningar på debatten heller.
Det kan man fråga sig relativt ofta.
Å andra sidan har vi ett debattklimat och ett samhälle där många på fullt allvar verkar tro att Henrik Schyffert är expert inom migrationspolitik och att Jonas Gardell (eller annan valfri tyckare som helt plötsligt poppar upp) besitter stor kunskap om problem inom fotbollens supporterkultur. En verklighet där folk på fullt allvar lyssnar mer på ovan nämnda herrar, och andra hobbytyckare, än på personer som faktiskt har kompetens inom aktuellt område. Då kanske man inte ska ha så höga förväntningar på debatten heller.
