”Det är osannolikt”
Så sa Cmores expert tillika MFF-legenden Anders Andersson i direktsändningen när MFF avgjorde i 94:e minuten borta mot Djurgården förra måndagen. Ett citat jag har hört x antal gånger senaste dagarna då jag om och om igen har njutit av Svanbergs matchavgörande mål. Och nog stämmer Anderssons ord väl överens med vad man kände där och då, när ett decimerat MFF tog ledningen efter en match som långa stunder dominerats av hemmalaget och där Malmö varit illa ut vid många tillfällen.
Det kändes nästintill osannolikt, men det var likväl verklighet och fakta.
Djurgården var ju bättre, det erkänner även jag. MFF hsade en spelare utvisad, ett kryss hade varit bra för vår del och slutsignalen närmade sig. Att Svanberg då fick tag i bollen, utmanade, kom förbi och via en Djurgårdsspelare skickade in matchavgörande 1-0 var nästan för bra.
Glädjen var helt sanslös i samband med målet. Det kom precis framför vår drygt 1000 personer starka klack och lyckoruset var enormt.
Rubriken på inlägget kunde likaväl ha varit yrsel. För det var snudd på vad jag kände efter jublet vid 1-0-målet. Två gånger i livet kan jag minnas att jag har jublat så enormt mycket så att det nästan svartnat och det snurrat till i huvudet. 3-2-målet borta mot AIK 2014, när guldet säkrades, var fram till i måndags den enda gången. När Svanbergs inspel gick i mål blev jublet lika intensivt. Helt underbart, galet, härligt!
