alfredssons vardag

 

Att bli pappa är det överlägset största jag har varit med om i livet. Båda gångerna har varit helt obeskrivligt, helt fantastiskt. Att det är en helt sagolik höjdpunkt i livet verkar den här kloka basketcoachen hålla med om i det här klockrena klippet:

 

 
Mitt mål är att alltid vara en så bra pappa som det bara går för våra barn. De är det viktigaste vi har förstås. Ändå kan jag givetvis inte låta bli att le och tänka att det kan vara jag om några år när jag ser den här videon:

 

 

 

Ler gör man däremot inte om man tittar på SVT:s dokumentär Pure football.  Den handlar om det israeliska laget Beitar Jerusalem och deras fans och hur de med ett enormt, skrämmande hat vänder sig emot den egna klubben sedan två spelare med muslimsk tro kontrakterats. Vidden av hat är enorm och det är nästan obehagligt att se det. Samtidigt fascinerande, det är för mig väldigt märkligt att man kan vara så hatisk bara på grund av människors religion och ursprung och inte minst när ens eget folk varit så fruktansvärt utsatta för samma sak genom åren. Kanske är det dock just det, den behandling som judarna har fått utstå genom historien, som framkallar det där hatet och den där extrema rasismen. Intressant att se är det oavsett vad, även om det också är otäckt.

 

Nu går vi på Håkan Hellström i kväll, sedan styr vi mot västkusten och Tjörn i morgon bitti för att spendera en vecka inklusive midsommar där. Då börjar också semestern för min del. Gott!

 

Det här lilla charmtrollet fyllde år.
Här är hon på en fin bild från Elins student.

 

 

 

 

 

 

Måndagskväll.
Tidig ödesmatch mot Hedesunda IF.
90 nerviga minuter.
1-0.
Enorm lättnad och glädje i slutändan.

 

 

För mig blev det återigen en hel del bänknötande. När klockan passerat 80 minuter fick undertecknad till slut hoppa in. Det är å ena sidan lite tröstlöst att i flera matcher i rad få minimalt med speltid, efter att dessutom ha suttit 90 minuter på bänken mot Torsåkers IF, men å andra sidan ändå klart roligare att få några minuter och på så sätt kunna känna sig delaktig i högre utsträckning än vid en hel match på bänken. Dessutom en helt annan sak att gå in i slutminuterna när så mycket står på spel - 1-0-ledning och tre oerhört viktiga poäng inom räckhåll - än om matchen redan är avgjord.

Nu var det inte bara ett byte för att, utan det fanns en taktisk tanke med att ta in mig. Vi flyttade in vår högerback som mittback och spelade en fembackslinje sista minuterna. Jag hann naturligt nog inte påverka särskilt mycket, men låg rätt i positionerna och löpte rätt samt hade någon bra passning på offensiv planhalva. Jag tog så mycket ansvar som jag kunde och det var, även om speltiden förstås helst hade fått vara klart längre för min del, en makalöst skön känsla när slutsignalen gick.

Äntligen! Både glädje och lättnad samtidigt som jag trots de få matchminuterna kände mig delaktig i årets första trepoängare.

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra fredagen var det återigen dags för MittMedia att livesända en av våra division 4-matcher. Den här gången när vi gästade Årsunda IP och hemmalaget Årsunda IF. Kul med den här storsatsning på lokalfotbollen, men mindre kul match då vi förlorade med hela 6-0. Det är förstås svårt att snacka bort en 6-0-förlust, men i en timme var det ändå en ganska jämn match (även om deras tränare tyckte annorlunda i intervjun efteråt). När Årsunda sedan gjorde 3-0 efter en riktigt bra första kvart av oss i inledningen av andra halvlek dog tyvärr matchen ganska rejält. Att det sedan får rinna iväg till 6-0 efter alldeles för enkla misstag från vår sida är givetvis åt helvete för dåligt. 

För egen del blev det ett inhopp på cirka en kvart den här gången. Trots siffrorna och att matchen redan var avgjord vid det laget var det ändå ganska roligt att få lite speltid. Det som jag hade att göra som högerback under slutkvarten gick dessutom bra.

På det stora är det dock inte mycket som är särskilt roligt för oss i Hagaström när det gäller fotbollen just nu. Det är klart att det är kul att komma ner till IP och träna, jag är väldigt glad att jag har återupptagit fotbollsspelandet igen. Men resultaten hittills i division 4 är minst sagt mindre roliga och det gör att fotbollen börjar tära på humöret nu, ärligt talat. Vi har en ynka poäng på sex matcher, fick storstryk igen i torsdags med 2-6 mot Gefle Legend (efter att ha haft 2-2 fram till 75:e minuten men åkt på ett 2-3-mål följt av två röda kort) och ligger ohjälpligt sist i fyran. Vi måste börja plocka poäng nu, annars kommer det bli riktigt svårt att rädda kontraktet i höst.

Själv spelade jag bara fem minuter senast, på grund av en skada i slutet. Fem minuter som innermittfältare (!) i en 3-2-3-uppställning, med två man utvisade. Det var förstås inte optimalt men det är bara att kriga på. Det är inte läge att tjura över utebliven speltid eller gräva ner sig över de svaga resultaten. Vi måste helt enkelt jobba oss tillbaka in i det här tillsammans.

Arbetarbladet har matchen mot Årsunda uppe på sin hemsida och även artiklar om den för de som är Pluskunder (något man kan bli för en krona):

 

Fredagskvällen var en kväll som fylldes av glädje och stolthet.

Men även, i slutändan, av besviken känsla.

 

Det var nämligen match igår. En viktig sådan då vi mötte svårspelade, starka Torsåkers IF på bortaplan. Det efter två raka förluster i inledningen av årets division 4-säsong. Vi behövde med andra ord poäng och vi ordnade det, trots att vi var rejält nederlagstippade och (förvisso under helt andra förutsättningar, men ändå) hade förlorat mot just Torsåker med förnedrande 9-1 i DM tidigare under våren.

Nu gjorde mina lagkamrater en grymt stark insats, en insats som man verkligen kunde vara både stolt och glad över. Två gånger hämtade vi in underläge, kvitterade till 2-2 och även om de hade en boll i insidan av stolpen och ett par riktigt fina lägen till att avgöra så var det vi som skapade de sista vassa chanserna, bland annat med ett klockrent stolpskott. Vi får vara nöjda med en poäng, helt klart, men samtidigt kunde vi rentav avgjort i slutminuterna.

Det var en oerhört viktig och efterlängtad poäng. Dessutom var vi så värda den då alla Hagaspelarna slet enormt hårt matchen igen. Laginsatsen var grym! Något att vara stolt över som sagt. Det var härligt att se arbetsmoralen och det jobb mina lagkamrater lade ner. Att det gav resultat i form av säsongens första poäng var förstås extra skönt.

 

Så vad fanns det då, med allt det här positiva i bagaget, att vara besviken över? Jo, för egen del blev det 90 minuter på bänken. Det är aldrig speciellt kul förstås. Att vara med i matchtruppen var visserligen ett steg i rätt riktning, det var första seriematchen jag var uttagen till. Men att sedan bli fast på bänken hela matchen gör att det är svårt att glädjas över poängen fullt ut. Eller gläds åt den gör jag egentligen till 100 %, det var ren och skär glädje vid 2-2-målet och oerhört nervösa slutminuter. Däremot är det svårt att känna sig riktigt delaktig, jag var ju egentligen inte med och bidrog till någonting till skillnad från mina lagkamrater. Det gör att det givetvis är svårt att enbart känna sig nöjd och positiv efter gårdagens match. Jag är oerhört glad för lagets och mina lagkamraters skull, stolt över deras insats, men samtidigt besviken över att inte ha bidragit till poängen som vi tog igår.

Glädjande nog kom besvikelsen över den uteblivna speltiden först efteråt, senare på kvällen. Skönt att man kunde njuta av poängen och laginsatsen där och då. Det gör jag även idag naturligtvis, men det går inte att komma ifrån att man känner sig för lite delaktig för att kunna njuta fullt ut. 

Hursomhelst en viktig pinne och något att bygga vidare på inför nästa veckas två matcher för Haga.


. . . . . . . . . . . .

 

Man måste förresten hylla MittMedias satsning på den lokala fotbollen. Jag har tidigare suttit och svurit för mig själv och gnällt över att tidningarnas matchreferat från småserierna är skrivna av en textrobot och tyckt att man glömt bort lokalfotbollen. Men nu är det bara att lyfta på hatten för den satsning som görs i år. Redan ifjol sände MittMedia, via lokaltidningarna Gävle Dagblads och Arbetarbladets hemsidor, ett antal matcher live från de högre serierna där vi har lokala lag, exempelvis division 2. Nu kör de veckans match varje vecka med matcher ända ner till division 6, med livesnack från arenan i 45 minuter före avspark följt av hela matchen och efterintervjuer. Man kan också läsa om matchen, både i tidningen och på webben, samt se den i efterhand på nätet. Det är grymt, rakt igenom.

 

Just den här veckan var vår match igår veckans match. Mer från den kan ni se via länken här (man måste vara Plus-kund, men det blir man i en månad för en ynka krona). Bland annat utlovas ett riktigt snyggt 2-2-mål av min lagkamrat Joel Ewenson.

 

 

 

Att HV71 vann SM-guld i hockey var riktigt gott. Dels finns det en gammal förkärlek för HV hos mig, även om jag inte alls bryr mig särskilt mycket om vilka som vinner i hockey numera. Men då grät jag faktiskt, en gång i slutet av 90-talet, när HV åkte ut mot Djurgården i slutspelet och jag ägde en HV-mössa som jag var mäkta stolt över. Dels är det skönt att alla de medgångssupportrar till Brynäs som vaknade i mitt Facebookflöde tystnade i samma sekund som HV avgjorde finalen förra lördagen.

. . . . . . . .

Det som debatterades från min sida efter lördagens avgörande final - och som väckte ganska många känslor - var den här artikeln och dess citat från Brynäs lagkapten Jacob Blomqvist:

http://www.expressen.se/sport/hockey/shl/jacob-blomqvist-jag-tycker-det-ar-fjantigt/

Så här skrev jag på Facebook i samband med att artikeln hade kommit ut:
"Vänta här nu, står en lagkapten och legitimerar att en motståndare hånas för sin ADHD och Asperger? På allvar? Ja, det verkar ju inte bättre. Helt bedrövligt uttalande.

Nog för att trashtalk och psykningar för att få motståndarna ut balans absolut hör till när det är täta, tuffa slutspelsmatcher. Men det är väl en jävla skillnad på "hård jargong", som Blomqvist tar upp i intervjun, och Aspergerhån? Oavsett vad som sagts och inte sagts på isen är det obegripligt att en lagkapten uttalar sig så.

 

Det dök upp en del vettiga inlägg i debatten men också en del kommentarer som inte alls var relevanta för diskussionen. Helt plötsligt skulle jag stå till svars för filmingar inom fotbollen och MFF-spelaren Yotuns armbåge upp i ansiktet på en Djurgårdare när lagen möttes för ett par veckor sedan. Folk undrade om det var manligt och sportsligt rätt då. Jag kunde inte någonstans se hur det skulle vara relevant för diskussionen eller hade med det som jag tog upp och kritiserade att göra, men valde ändå att svara så gott det gick: 
 

 

 

 

Jag har en fantastisk fru, på många sätt. Ett nytt bevis på det fick jag i veckan. Eller vad sägs om det här?

 

I senaste inlägget skrev jag om att ta en förlust.

Helvete i havet vad jag själv fick känna på att göra just det igår.

Jag och övriga lagkamrater i Hagaströms SK.

Efter finfina 4-0 mot Älvkarleby och bra chans på gruppvinst i DM så gick allt åt helvete, minst sagt.

En poäng hade räckt för gruppvinst och avancemang till slutspelet. Nu blev det inte så, inte ens nära.

 

9-1 fick vi stryk med. 9-1.

 

Nu var de inte SÅ bra även om de förstås imponerade och vi är egentligen inte SÅ dåliga som vi var igår.

Men en rad omständigheter och framför allt en usel insats gjorde att vi förlorade pinsamt stort.

 

 

Nu är det bara att bryta ihop, ta lärdom och komma igen.

 

Tack och lov sitter jag på tåget mot Göteborg för den allsvenska premiären för MFF:s del i morgon. Det gör det ändå ganska enkelt att, åtminstone för stunden, skjuta bort de negativa tankarna från gårdagen och ladda inför det som komma skall i morgon. Framåt Malmö!

Börjar det här inlägget med att citera mig själv från ett tidigare inlägg:

 

På Strömsbro skola där jag är nu, och även på Prolympia där jag var tidigare, har vi många idrottande elever som gillar idrott såväl på skoltid som på fritiden. Det är då också naturligt att det finns en del vinnarskallar bland eleverna. På gott och ont, får man lov att säga. Mest på gott, skulle jag hävda. Men samtidigt vet jag att många kollegor förmodligen inte delar den uppfattningen. 

 

Ibland går förstås den där viljan att vinna över styr för en del. Så kommer det förmodligen alltid vara. Och givetvis får man inte agera hursomhelst bara för att man blir förbannad över en förlust, vare sig det handlar om fotboll på skolgården eller idrottande i mer organiserad form. Självklart måste man kunna hålla sig inom vissa ramar för hur man ska bete sig. Klarar man inte det måste man jobba med sig själv och de bitarna, alternativt hålla sig ifrån exempelvis fotbollsspelandet på rasterna men det är ju ingen lösning på lång sikt.  

 

Samtidigt tycker jag att ett visst mått av dålig förlorar-anda är vettigt och nyttigt. Det skulle förmodligen många säga emot rätt skarpt, inte minst bland mina kollegor, men det är något som jag verkligen håller fast vid. Kanske för att jag själv varit, och är, en så dålig förlorare. Många gånger har jag varit alldeles för dålig på att hantera förluster, långt bakom gränsen för det som kan ses som ett okej beteende. Det gör säkert att jag själv idag har klart större förståelse för människor, oavsett om det handlar om 10-åringar på skolgården eller handlar om vuxna elitidrottare, som tappar humöret rejält vid motgångar jämfört med många som kanske inte har idrottat eller själva varit de där vinnarskallarna. 

 

Jag agerar givetvis om elever beter sig illa, men jag tycker samtidigt att man måste få bli lite förbannad och grinig över en förlust. Någonstans är det sunt i mina ögon, sunt att man bryr sig och brinner för det man gör. Att det sedan finns gränser och att det måste markeras när man kliver över dessa är en sak, men du måste få visa lite känslor och du måste få ha den där brinnande vinnarinstinkten inom dig.

 

Mycket värre att vara en dålig vinnare än en dålig förlorare, i min bok. Dålig förlorare, inom vissa gränser, är snarare ett sundhetstecken enligt mig.

 

 

Jag är helt klart nostalgisk av mig, rejält till och med. Förvisso njuter jag gärna av nuet, jag är väldigt nöjd med livet just nu. Men det är ändå alltid kul att blicka tillbaka, inte minst till studenttiden och de sena kvällarna i studentettan på Pinnmovägen 8.