alfredssons vardag

Förra måndagen var en oerhört fin och betydelsefull måndag på alla sätt. Mammas födelsedag, tio år sedan jag träffade Karin för första gången i livet och SM-guld för Malmö.

Så här skrev jag på Twitter inför matchen där guldet skulle komma att säkras:

Samtliga guld MFF har tagit på 2000-talet (2004, 2010, 2013, 2014, 2016, 2017) har säkrats på första (eller enda) matchbollen, slog det mig efter det här guldet. Alla gånger MFF har haft chansen att säkra guldet har man lyckats direkt, det har inte blivit en missad chans som följts upp av att man omgången efter fått en ny möjlighet och då löst det.

2010 var jag på plats i Malmö när Mjällby besegrades och guldet plockades hem igen. Det guldet är det som jag håller allra högst. Guldstriden det året var grymt jämn och bra, Helsingborg hotade in i sista omgången och stämningen när MFF vann den avslutande matchen hemma på Stadion var elektrisk. Även 2014 var jag på plats, den gången i Solna när MFF slog AIK med 3-2 och därmed säkrade ett nytt guld. Då var det också fantastiskt att vara på plats, även om upplevelsen inte nådde upp till 2010 års nivå. Gulden därefter, 2016 och 2017, har jag bevittnat via tv och förstås saknat känslan av att vara nära, på plats, men särskilt det här årets guld smällde riktigt högt ändå. Givetvis även fjolårets, att vinna SM-guld är stort och det blir aldrig enformigt har jag märkt. Glädjen är enorm, glädjetårarna sipprar fram varje gång. Ska jag jämföra årets guld med 2016 års så rankar jag detta högre.

Framför allt för att det här var året då MFF tog sitt 20:e guld och äntligen kunde sy fast den andra stjärnan på bröstet. Det betyder mycket för oss supportrar och för hela föreningen.

MFF har rent statistiskt inte varit nämnvärt bättre än ifjol och Europaspelet var ett stort misslyckande, men samtidigt så har Malmö spelat bättre i år och på ett tydligt sätt tagit flera kliv framåt spelmässigt. Laget är mer taktiskt flexibelt, mångsidigare och tydligare jämfört med i fjol. Något som jag tror kommer synas även 2018 då grunden som man nu står på är klart mer stabil och klar än vad den var när Allan Kuhn lämnade över tränarbänken till Magnus Pehrsson inför årets säsong.