Tröttsamt och macho, igen...
Apropå machokultur, inom vilken man ska vara tuff och inte vika ner sig, som jag var inne på i ett tidigare inlägg nyligen: inför matchen mellan Linköping och Brynäs i hockeyslutspelet i söndags var det dags att reagera på andra uttryck av machokultur.
Det blev tjafs redan på uppvärmningen, spelare började knuffas och skjuta puckar mot varandra. Vuxna män ja. Elitidrottare. Herregud, så barnsligt. Jag blir så galet när jag hör sånt och särskilt när man hör eller läser hur en del tycker att det är bra, att det är att "stå upp för laget" och att det hör till. Jävla larv är vad det är, inget annat. Vuxna män, som sagt...
Bort med machomentaliteten
Nyheten om Derry City-spelaren Kenny Shields död dök upp efter helgen. Tragiskt, förstås, oerhört tragiskt. Men det som intresserade mig mest var uppgifterna som dök upp om att han spelat sjuk tidigare under veckan. Något han enligt vissa medier hyllades för av tränaren, som jag tolkar det. Behöver ju inte alls ha nåt samband o oavsett vad är det framför allt väldigt tragiskt. Men hylla någon för att han spelade med influensa?
Om det nu är så att hyllningen handlade om att spelaren "offrade sig" och spelade trots sjukdom. Märkligt att han fick spela för klubben.
"Det är inte tufft att spela med hjärnskakning, feber eller liknande. Bara idiotiskt och farligt. Klubbläkarna borde ta sitt ansvar." Så skrev jag på Twitter och fick flera i mina ögon väldigt genomtänkta och kloka reaktioner:
Håller helt med de här grabbarna. Det är fortfarande alldeles för ofta som det används machomåttstockar i stället för att man tänker på spelarnas hälsa i första hand. Inom hockeyn har förre elitspelaren och numera experten Sanny Lindström, med egen historia när det gäller hjärnskakningsproblematik, har rutit i rejält ett antal gånger under säsongen när spelare tillåtits fortsätta trots rejäla smällar mot huvudet. Det behövs fler med kunskap och status inom idrotten som säger ifrån de gånger spelares hälsa riskeras i jakten på framgång. För oavsett hur viktiga poängen och äran som står på spel är får det aldrig någonsin gå före en spelares hälsa och framtid.
Dags att tycka lite igen
Jag har tyckt till en hel del här i bloggen senaste året men blir nog lite mindre av den varan framöver. Det blir mer fokus på vad som händer i vardagen hos oss och sedan har jag ett par små skrivprojekt på gång rent privat som ska ges lite tid. Så det kanske inte blir jättefrekvent med bloggandet, i alla fall inte samhällsdebatterandet och tyckandet, här framöver. Vi får se.
Hursomhelst är jag ändå igång och tycker lite just nu. Åtminstone kan jag inte låta bli att kritisera en viss demokrati- och kulturminister. Det och lite gnällande över debattklimatet blir det i just det här inlägget.
. . . . . . . . . . . . . .
Att Alice Bah Kuhnke får sitta kvar på platsen som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism är en gåta modell mer svårlöst. Helt sanslöst är det egentligen, när man tänker efter lite närmare. Eller tänker efter, förresten, det behövs ju inte. För det orimliga i att hon får fortsätta med det jobbet är väl solklart? Att en person med en så pass viktig uppgift kan sitta i SVT och visa prov på en så enorm okunskap gällande frågor som hon ska vara ansvarig för är egentligen rejält upprörande. Och oroväckande. Enligt terrorexperter, som Magnus Ranstorp, är återvändande IS-krigare ett stort hot och man behöver inte vara Einstein för att förstå att de kan vara potentiellt livsfarliga för hela svenska samhället. Då borde också personen med högst ansvar för att samhället hanterar dessa människor besitta både kunskaper och intresse kring ämnet. Något som Bah Kuhnke uppenbarligen inte gör och då ska hon inte heller ha rollen. Klarar man inte sitt jobb ska man inte få ha kvar det, det är enkel logik.
. . . . . . . . . . . . . .
Förutom Bah Kuhnkes förehavanden diskuteras samhällsfrågor flitigt på sociala medier, dagligen. Kunde vara intressant. Borde vara det. Men nej, jag har tröttnat. Det snackas Peter Springare, åsikter, ordval, höger- och vänsterextremism, integration, stenkastning, brott, trygghet och otrygghet, allt mellan himmel och jord. Alla ska tycka till, alla ska ha en åsikt. Komiker, krönikörer, avdankade kändisar, vanligt folk, journalister, politiker. Och allt kunde som sagt vara intressant, om folk bara sansade sig och förde en vettig debatt om viktiga frågor som just integration, skolan, samhällsutvecklingen, brott och så vidare. Det finns så mycket viktigt, vettigt och intressant att diskutera. Och jag har själv deltagit i debatten, många gånger, såväl här som via Twitter. Men är det värt det? Jag blir bara irriterad och uppgiven när ALLT ska vara antingen svart eller vitt. Det blir så polariserad, folk söker konflikter, det blir vi mot dom, allt mer splittrat och på så sätt också väldigt okonstruktivt. Det ger ingenting till slut utan skapar bara fler motsättningar.
Man brukar prata om Sverige som mellanmjölkens land och lite hånfullt säga att vi är landet lagom. Vadå landet lagom? Det var längesedan lagom fick existera här. Åtminstone när det gäller åsikter och debattklimat. Man måste kunna få vara just mellanmjölk, någonstans i mitten, utan att bli överkörd av höger- eller vänstersidan när det ska diskuteras. Man måste kunna få säga att Springare säkert har sina poänger och har rätt i sak MEN att han samtidigt använder dåliga ordval och riktar fokus fel utan att folk från de båda flankerna börjar gapa och skrika om att man är både det ena och det andra. Eller konstatera att vi i Sverige har många exempel på hur bra integration kan se ut utan att stämplas som okunnig vänsterextremist MEN samtidigt påtala att vi tyvärr även ser många exempel på där integrationspolitiken har misslyckats kapitalt (exempelvis om man tittar på vad som sker i en del förorter idag) utan att få en stämpel rasist.
Men det är för polariserat, för mycket fokus på ytterligheter och alldeles för stor ivrighet när det gäller att sätta stämplar på varandra. Tyvärr, för det skapar ett destruktivt klimat och leder till få konstruktiva lösningar. Det när allas gemensamma strävan borde vara att hitta vägarna mot ett utvecklande och förbättrande av vårt samhälle.
Kvalitetstid på Hillesjön
Förra helgen (ännu en har snart sprungit förbi), var av det bättre slaget. Särskilt lördagen. Efter att ha inlett veckoslutet med ett 25 minuter långt inhopp i en nygammal men ändå ovan roll som mittback mot ett relativt meriterat motstånd i nysatsande
Åbybyggeby FK (0-0, grymt bra insats defensivt av oss:
https://www.laget.se/HAGAALAG/News/5001948/Oavgjort-mot-Abyggeby) låg hela helgen framför en och vi tog vara på den, inte minst under lördagen.
Förutsättningarna för att göra något bra av den dagen var strålande. Sol från klarblå himmel, behaglig temperatur och äntligen lite riktig vårkänsla i luften. Normalt sett brukar jag ha lite svårt för vinterdagar utomhus - även om det självklart är grymt härligt om man åker skidor, skridskor eller promenera i solen. Vintrarna har ju inte glänst på senare år och snö modell blötare, gråväder eller slask lockar inte direkt att ge sig ut i (trots att det förstås blir klart roligare när man är ute med sina älskade småttingar). Men just den här lördagen, för att komma till poängen, fanns det verkligen inget som inte lockade med att ge sig ut.
Jag, Karin, Theo, Alva och svärmor tog oss iväg till Hillesjön som ligger bara ett par kilometer från vårt hus. En stor sjö, med en tjock och väldigt inbjudande is att röra sig på. Vi, en rad pimpelfiskare och ytterligare en del barnfamiljer spenderade flera timmar ute på isen. Vår kvartett sysselsatte sig med att åka bob och pulka, njuta av vädret, ungarna kollade med stort intresse in pimpelhålen i isen och den hemmagjorda pizzan som följde med i bagaget smakade förmodligen ännu bättre under bar himmel än vad den hade gjort hemma i köket på Spartallsvägen.
Det blev rakt igenom ett par perfekta timmar och en bra lördag för hela familjen.
En av de bästa utevistelserna den här vintern/våren helt klart. Skönt dessutom att vara iväg en stund, bara kunna koppla av och vara helt utan möjlighet att halka in på måste-göra-saker-spåret och i stället bara kunna njuta av förutsättningarna som den här vårdagen bjöd på.
Berörande text, familjetid att njuta av och förlorare
Tog mig tid och läste Mattias Larssons reportage om MFF-spelaren Behrang Safari och hans familj, om hur det är att leva med två barn med autism och om hur vardagen utanför fotbollsplanen ser ut för Behrang och hans fru. Det var verkligen ett reportage värt att läsa, inte bara om man är MFF:are och bryr sig om Safari som fotbollsspelare. Tvärtom, som förälder och pappa var det här verkligen en berörande text:
. . . . . . . . . . .
Sportlovet är över och jobbet rullar på igen. Förra veckan var ett skönt avbrott i vardagen och gav väldigt mycket värdefull familjetid. Jag var sportlovsledig och hemma med barnen veckan igenom, Karin var i sin tur ledig från torsdagen och framåt. Perfekt med lite ledigt tillsammans och vi tog tillvara på tiden genom att spendera två dagar och en hotellnatt i Uppsala. Ingen metropol, ingen jättestad, inget drömlikt resmål - men väldigt trevligt, mysigt och bra. Det var precis lagom, vi ville iväg men inte till någon riktig storstad, inte till något ställe som på något sätt skulle kunna vara stressande varken för oss eller för barnen, och Uppsala var ett klockrent alternativ.
Det blev ett besök på Gränby 4H-gård på vägen ner. Mycket uppskattat, inte bara hos barnen. Det var kul för både ungarna och oss att få klappa får, getter, kor, titta på grisar och trava runt på gården bland djuren. Nostalgi för egen del, jag är ju uppvuxen ute på landet och spenderade många timmar på en gård hemma i byn när jag var yngre.
Efter det stoppet blev det lite fika, en titt i den minst sagt mäktiga domkyrkan i Uppsala och restaurangmiddag innan det var läggdags för våra små.
Dag två på vår miniresa ägnades rakt av åt bad på Fyrishov. Theo och Alva älskar att bada så de var förstås nöjda. Badhuset här hemma är det inget större fel på, men Uppsalas motsvarighet var mer att skryta med. Rutschkanor, småbassänger, bubbelpooler och annat som gick hem hos såväl barn som föräldrar gjorde timmarna där till välspenderade.
Sammanfattningsvis fick vi två fina dagar och det var kul att få lite tid tillsammans, hela familjen, helt utan måsten och saker att beta av från att göra-listan. Välbehövligt, minst sagt.
. . . . . . . . . . .
Vi pratar mycket med eleverna nu om vikten av att inte vara dåliga förlorare och att bete sig rätt efter förlust. Känner mig delvis rätt falsk. Så urusel förlorare som jag varit genom åren är jag inte rätt man att uttala mig. Eller kanske är jag det, just därför.
Mer om det i nästa blogginlägg!
Tillbaka i gulsvart
Nytt år, ny säsong, ny klubb, nytt nummer.
Och tillbaka på planen igen.
För första gången på 3,5 år, sedan juni 2013, spelade jag match i söndags. Så grymt kul!
Allt är nytt, utom färgerna. Tillbaka till en gulsvart förening, något jag inte har varit i sedan jag tog mina saker och lämnade pojkrummet hemma i Smålandsskogarna. Då var det Nickebo IK som var min klubbadress, dessförinnan min moderklubb Läckeby GoIF, båda med gult och svart som klubbfärger. Så tillbaka till rötterna rent färgmässigt alltså.
En annan sak med Hagströms SK, min nya klubb, som påminner om mina fina år hemma i NIK är känslan av att spela för bygdens lag, för samhällets lag. Jag älskade det där hemma i Nickebo, att fotbollslaget var lite av medelpunkt för hela bygden och att vi verkligen hade folket bakom oss. Sedan dess har jag representerat flera fina klubbar som jag trivts i, men ingen har varit en "landsortsklubb" utan det har varit stadslag där man saknat den där lokala förankringen och känslan av att man spelar för ett samhälle, för en "by". Det har också gjort att det saknats riktiga lokalrivaler, det har saknats riktiga derbyn och även om mötena med Stattena när jag spelade i HF Olympia var ganska känsloladdade var det inte samma sak som att spela derbyn mot Läckeby ute i Smålandsskogarna. Att nu få spela för en klubb som också representerar samhället klubben kommer ifrån känns därför extra roligt.
Själva comebacken och debutmatchen i Hagatröjan då? Jodå, 15 minuters spel som högerback blev det och en godkänd debut för min del. Det jag behövde göra gjorde jag utan att ställa till det och 0-0 spelade undertecknad. Det i en match som slutade 2-2 och där vi som lag stod för en klart skaplig insats, särskilt för att vara första matchen för säsongen. Vår coach och hemsideskribent Robin Engberg var i alla fall relativt nöjd:
Högbo levde upp till förväntningarna
Strax före avresan mot Högbo Bruk, strax utanför Gävle och Sandviken, förra lördagen, skrev jag så här på Facebook:
Förväntningarna var minst sagt höga och glädjande nog är det enkelt att med största möjliga ärlighet säga att Högbo också levererade. Förväntningarna infriades, utan minsta tvekan.
Det blev rakt igenom ett fint dygn för mig och Karin där. Vi inledde med fikabuffén, fortsatte med en långpromenad runt sjön och någon timme i spa-anläggningen där vi bubblade bubbelpool och bastade. Därefter varvades kvällen och hela vistelsen upp än mer när det var dags för Högbos erkänt imponerande fyrarättersmeny.
Langos, oxfilé, ost- och kexbricka och desertbuffé.
Inte helt fel, det måste man säga.
Inte oväntat heller att jag väljer att fokusera mycket på maten, det blir lätt så ganska ofta när jag uttrycker mig, såväl i skrift som verbalt...
Hursomhelst, efter promenad plus bastubad blev det alltså god mat och därefter en natts sömn inkluderat sovmorgon utan att bli väckt eller störd av någonting och därefter hotellets frukostbuffé. Med andra ord ett riktigt skönt, avkopplande dygn rakt igenom. För även om det alltid är ovärderligt och fantastiskt att spendera tid med våra barn var det förstås skönt att, snudd på för första gången sedan vi fick barn, äntligen kunna göra allt det där vanliga - äta, sova, slappa - utan att behöva ta ansvar för någon annan än sig själv. Väldigt värdefullt att få lite tid bara vi två också och att då bara kunna bry oss om varandra för ett litet tag. Det var välbehövligt och vi tog verkligen vara på tiden.
Så stort tack till er som gav mig den här upplevelsen i 30-årspresent och tack till Karin som utgjorde det absolut bästa sällskap jag kunde ha under helgen.
Hagaströms SK 2017
Kul att vara en del av ett lag och en trupp igen:
Gamla skrivarminnen
Satt och styrde med lite fotbollskrivande om min nya klubb, dock ej något officiellt än utan bara för egen del. Hursomhelst passade jag på att leta upp en del av det som jag skrivit genom åren när det gäller egna fotbollsklubbar. Det blev en hel del bloggande både om och för IK Sätra och HF Olympia. Kul att titta tillbaka, bli lite nostalgisk och läsa en del av mina gamla inlägg:
Ett axplock från veckan
En riktig förmån i jobbet just nu är att jag får åka skridskor dagligen. Har idrott med fyror, femmor och sexor nu under vårterminen och de senaste veckorna har skridskor utomhus stått på schemat. Helt suveränt!
. . . . . . . . . . . . . .
Redan en vecka sedan lagfesten med Hagaström förra fredagen. Det är riktigt kul att tillhöra en klubb igen och det har varit oerhört lätt att komma in i laget. I fredags hade vi en slags kick off med möte, information, en grymt fin grillbuffé från Golfrestaurangen och en del festande på det. En bra kväll och intrycket av Hagaströms SK är riktigt gott hittills.
. . . . . . . . . . . . . .
Förra helgen innehöll mycket kul. Dels den nyss omnämnda lagfesten, dels bland annat ett besök i simhallen med barnen och deras mormor. Dessutom firade vi svärfar på hans födelsedag i lördags och följde upp det med att vara på middag hos svärmor på kvällen. En riktig god-ätar-helg rakt igenom kan man lugnt säga. Dessutom mycket kvalitetstid med familjen.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
Alla hjärtans dag - 365 dagar om året
I början av mitt och Karins förhållande var jag en klart sämre partner än vad jag är nu i många avseenden, men en sak var jag klart bättre på: att uppvakta henne och komma med överraskningar i vardagen för att visa min uppskattning för henne. Det är jag ärligt talat alldeles för dålig på nu. Inte för att jag på något sätt tar Karin för given i mitt liv, men det blir ändå att vardagen rullar på och dagarna och månaderna går per automatik utan att man tar sig tid att tänka utanför ramarna.
Nu när det var dags för alla hjärtans dag ska jag erkänna att jag först i sista minuten styrde upp det här med present och lite uppvaktning. Mest för att vi egentligen var inne på att slopa alla hjärtans dag-presenter och liknande den här gången, men samtidigt också för att jag återigen var för dålig på att ta tag i det här med att verkligen visa uppskattning för och skämma bort min älskade fru.
Jag borde bli bättre på att visa henne den uppskattningen, det är hon verkligen värd. För även om jag är sämre på att uppvakta och skämma bort Karin så tänker jag väldigt ofta i vardagen på hur oerhört glad och stolt jag är över att ha henne som min fru.
Karin är en fantastisk mamma, att se henne tillsammans med våra barn är det absolut finaste och mest värdefulla i mitt liv. Hon är dessutom en grymt bra partner på alla sätt. Jag har utvecklats och utvecklas ständigt tack vare vårt förhållande och jag har de snart tio åren som vi har känt varandra att tacka för väldigt mycket. Inte minst när det gäller min personliga utveckling.
Med andra ord är hon värd all uppskattning som hon bara kan få, 365 dagar om året.
Sedan visar jag inte alltid det, men jag känner och tänker det och är som sagt så oerhört stolt över henne.
Nej Lindberg, det handlar inte om hat mot muslimer
Jag har, liksom många andra människor från såväl höger som vänster politiskt och med olika bakgrund och ursprung, reagerat på att kvinnorna i den svenska delegationen som var på besök i Iran valde att täcka håret när de mötte Irans president. Jag tycker det är ett hån mot alla de iranska kvinnor, och andra kvinnor också för den delen, som har kämpat i många år för att få bort slöjtvånget som råder i landet. Iran styrs som en diktatur, mänskliga rättigheter är extremt eftersatta och oliktänkande straffas stenhårt. Exempelvis kvinnor som inte vill bära slöja. Man har de senaste dagarna - och förstås långt före det också - kunnat läsa berättelser om kvinnor som fått syra kastad i ansiktet och på andra hemska sätt straffats för sin vägran att underordna sig det patriarkala, diktatoriska styret. Berättelser som har kommit från kvinnor som själva varit utsatta, eller som slåss för de iranska kvinnornas frihet.
Trots att de förtryckta kvinnornas situation var känd sedan tidigare valde alltså Sveriges delegation från regeringen att helt underkasta sig slöjtvånget. Det trots att man gärna på hemmaplan pratar om hur feministisk vår regering och vårt land är. Jag tycker som sagt att det är ett hån och väldigt skenheligt. Man kan prata om att "ta seden dit man kommer", till viss del ska man givetvis göra det. Men att som politisk delegation, som företrädare för ett helt land, inte ta tillfället i akt och markera mot det som vi - de flesta av oss i det här landet och förhoppningsvis alla förtroendevalda politiker i regeringsstyret - anser är förtryck och kraftigt inskränkande av kvinnors rättigheter utan i stället böja sig för stenåldersvärderingar är skamligt.
Och det tycker långt ifrån bara jag.
Agerandet har naturligt nog väckt enorm kritik. Inte bara här i Sverige. Jag har följt det hela ganska ingående på nätet, inte minst via Twitter, och sett hur erkända och respekterade företrädare för människorätts- och kvinnorättsorganisationer, ledarskribenter med iransk och/eller muslimsk bakgrund och liknande har varit stenhårda i sin kritik. Alla har samstämmigt pekat på det faktum att man sviker de utsatta kvinnorna. En vars kritik får ses som extra tung i sammanhanget är
Shirin Nariman (människorättsaktivist, tidigare politisk fånge under diktatorn Khomeini i Iran, slåss för ett fritt Iran och för fria kvinnor). Även vänsterpartiets Amineh Kakabaveh, som gjort sig känd för sin kamp mot islamism, sågar valet att använda slöja:
Kritiken är med andra ord utbredd och kommer från många olika håll. Men alla håller inte med om det olämpliga i den svenska delegationens agerande.
Anders Lindberg, en ledarskribent som jag personligen har oerhört svårt för (det ska erkännas), går mot strömmen och spyr ur sig det här:
Bra märkligt då att den skarpaste kritiken kommer från just muslimska kvinnor och människor som kämpar för deras rättigheter.
Sedan finns det garanterat de med extrema högeråsikter som gärna använder den här händelsen för att trycka ner allt som har med muslimsk kultur att göra. Men att på allvar mena att en stor del av kritiken drivs av hat mot muslimer och bygga sitt resonemang på det, när verkligheten uppenbarligen är en helt annan, är ett rejält lågvattenmärke. Det är i sig också ett hån mot de frihetskämpande iranska kvinnorna, mot de som till skillnad från våra svenska politiker vågar stå upp för de kvinnornas rättigheter och mot de som ger dessa kvinnor stöd genom att nu kritisera den svenska delegationens handlande.
Svagt och orättvist ledarskap
Jag reagerar alltid hårt på när lärare får i mina ögon oförtjänt kritik för hur de har agerat i olika situationer. Just i det här fallet är det inte nödvändigtvis så att lärarens agerande var rätt, eller befogat, men rektorns uttalanden är helt bisarra:
Så uselt ledarskap, så oerhört svagt och så bedrövliga signaler rektorns ord sänder. Du som vikarie är inte lika mycket värd, att eleverna inte lyssnar på dig och respekterar dig är ett mindre problem än att du agerar kraftfullt mot det respektslösa beteende du utsattes för. Ungefär så tycker jag man kan tolka rektorns uttalanden och det gör mig riktigt förbannad.
Det kanske inte var en så pass tillspetsad situation att jag personligen hade valt att ta ut eleven från lektionen, men jag har förståelse för hur läraren i det specifika fallet agerade och resonerade. Man kan säkert tycka att det var överdrivet, men det man borde fokusera på är lärarnas rätt att behandlas med respekt från såväl elever som föräldrar och givetvis skolledare. Just i det här fallet visar tyvärr skolledaren, rektorn, prov på ett oerhört svagt och orättvist ledarskap. Inte minst genom sina uttalanden, med vilka rektorn som sagt får det att låta som att en vikarie är mindre värd än ordinarie skolpersonal och dessutom indirekt ger eleven/eleverna stöd i stället för läraren. Det är bedrövligt. Rektorn är ytterst ansvarig för verksamheten och ska väl om någon verka för att det ska vara arbetsro, bra arbetsmiljö och en respektfull attityd på skolan. I stället mer eller mindre försvarar rektorn i det här fallet elever som beter sig respektlöst och illa mot en lärarvikarie som redan i rollen som just vikarie är extra utsatt för elevers testande av gränser och provokationer. Allt annat än ett bra och förtroendeingivande ledarskap.
Sparka rektorn i stället, som någon av mina Twitterföljare uttryckte det. Det hade varit en lämpligare åtgärd.
Inte läge för aprilskämt än, Göteborg
Nog för att första april är en dag att se fram emot extra i år, inte minst i Göteborg (och i Malmö med för den delen). Den 1/4 2017 är det nämligen allsvensk premiär mellan IFK Göteborg och MFF. Så att längtan efter den dagen är stor på västkusten har jag förståelse för. Men att stadens politiker verkar tro att det är första april redan är däremot mer svårförklarat. För så måste det ju vara, att de verkligen tror det. På vilket annat sätt kan annars de här förslagen förklaras?
Helt allvarligt, hur kan politikerna komma undan med såna här förslag? Det är smått tragikomiskt. Så har också just de här idéerna redan möts av väldigt stor kritik, bland annat kallats för rasistiska. Men ändå, att ens komma på sådana här förslag när ens jobb är att utveckla och förbättra samhället är bisarrt.
MFF-året 2016
Den allsvenska premiären, som jag tänker bevittna på plats den här gången, mellan Göteborg och MFF närmar sig snabbare än man ens vågat hoppas på. Det börjar bli hög tid att fokusera på 2017 års säsong, MFF är redan igång med träningsmatchandet och inom en inte allt för avlägsen framtid är allsvenskan igång igen. Innan jag släpper tankarna på guldåret 2016 och bara blickar framåt ska fjolårssäsongen dock summeras.
Här kommer det som var bäst och mest minnesvärt under året, sett från mitt perspektiv.
Årets...
...bortaresa: IFK Norrköping, 16/10
Just den här bortaresan är jag oerhört glad att jag gjorde ifjol. Det stod ganska tidigt klart att mycket lutade åt att Norrköping-MFF i mitten av oktober skulle ha en seriefinalsstämpel på sig och då var det också ett ganska enkelt beslut att boka biljett och förbereda sig för årets längsta bortaresa. Det blev verkligen en dag att minnas, inte minst eftersom MFF vann med 2-1 och ryckte åt sig en sedermera ointaglig serieledning men även för hela atmosfären och stämningen runt omkring matchen. Väl värt timmarna på tåget och pengarna det kostade.
Även resorna till
Sundsvall och
Stockholm (för AIK-MFF) var klart godkända med relativt bra MFF-resultat och kul sällskap.

...roligaste minne: Olsson-hetsen i Sundsvall
Sundsvalls vänsterback Dennis Olsson är en stabil allsvensk back med fin vänsterfot. Han var inte dålig mot MFF, men han fick se sig omsprungen vid ett antal tillfällen av framstormande MFF:are. När
Anton Tinnerholm susade förbi ytterligare en gång skrek en skön MFF-profil bland oss i klacken "Olsson, du tappade ditt åkband". Den sköna kommentaren blev starten på en underbar Olssonhets där den unge vänsterbacken uppmärksammades gång på gång. Inte elakt, utan mest med skön humoristisk underton. Kul minne!
...snudd på roligaste minne: Norrköpingsdialekten
Småländskan är inte särskilt vacker, skånskan går att göra sig lustig över och uppe i Gävle pratas det inte heller så fint. Men ändå måste jag passa på att skratta lite åt östgötskan. Dialekten till viss del, den i kombination med situationen till ännu större del. Det var nämligen så att tre Pekingsupportrar, långt ifrån utstrålandes någon firma-image, stod och småtjafsade med ett par MFF-killar och en tjej efter matchen. MFF:arna satte sig i sin bil och rullade iväg samtidigt som Norrköpingstrion började gå åt samma håll som jag var på väg åt. De gick strax bakom mig men till skillnad från om jag varit i exempelvis Helsingborg kände jag mig, trots att de tjafsat med MFF-supportrarna nyss, inte det minsta hotad. Det trodde, eller kanske hoppades, dock de åtminstone för stunden bittra och gnälliga östgötarna. Helt plötsligt hör jag hursomhelst hur en av dem, han som skrävlade mest (men var en tvärthand hög och lagom klädsamt fyllig, ingen tung firmakille till utseendet direkt), säger på galet bred östgötska:
- Dü kan va lüüüüüügn, vi ska inte güüüüüüra dig någonting.
Som jag bet mig i tungan för att inte börja skratta högt och ljudligt. Stor humor och ett gott skratt ger minnet mig när jag tänker tillbaka.
...måljubel: 2-1-målet borta mot Norrköping
Att få vråla ut sin glädje och kramas med helt okända män till höger och vänster sekunderna efter att Alexander Jeremejeff skarvade in 2-1 precis framför vår klack var en av säsongens absoluta höjdpunkter. Det var helt euforiskt, helt galet, helt underbart. Ett härligt minne, helt klart.
https://www.youtube.com/watch?v=Me_8t0jlpTM
...mål: Erdal Rakips 1-0-mål mot Elfsborg
90 minuters nervositet, frustration och en känsla av att guldet var på väg att glida MFF ur händerna. Sedan, på stopptid, klev Rakip fram och sköt 1-0 för MFF. En sanslös lättnad och glädje förstås. Det rätt komiska med det hela var att jag firade målet - på Willys. På grund av bedrövlig planering och en nödvändig storhandling inför sonens kalas den stundande helgen drog jag runt i affären mer än lovligt nervös och orolig, med telefonen med Cmores sändning framför mig konstant. När avgörandet kom höll jag på att släppa allt totalt och var ytterst nära att börja springa runt och jubla mellan hyllorna. En minst sagt annorlunda upplevelse och en enorm glädje.
En annan kul detalj var att jag, helt inne i matchen, precis efter målet på väg fram mot kassan tog fel vagn. Jag var så fast vid matchens slutminuter så jag missade helt att det var en annan kunds vagn jag hade fått tag i. "Kan jag ta den", hörde jag någon säga bakom mig (eller förstod jag sedan att rösten sagt). Vände mig om, såg en man med ett par varor i handen och trodde att han sagt något i stil med "kan jag gå före" då jag tolkade det som att de varorna var de enda han hade. "Javisst", svarade jag och lämnade plats. "Nej, alltså den", svarade mannen och pekade på vagnen. Först då gick det upp för mig att han skulle lägga ner varorna han hade i handen och därefter rulla fram SIN vagn till kassan...
....match: Derbyt hemma mot Helsingborg
Jag kunde ha valt guldmatchen mot Falkenberg när titeln säkrades, eller 3-1-segern i rivalmötet med Blåvitt, eller kanske tungviktsvinsten med 2-0 hemma mot AIK. Men allra mest betydde, för helheten, den här trepoängaren. Ett skadeskjutet MFF, drabbat av flera tunga avbräck både före och under matchen, krigade sig till en oerhört viktig seger i hemmaderbyt och få mål har känts så sköna som unge Mattias Svanbergs 2-0-mål i slutminuterna. En tung seger som banade väg för guldet i slutändan.
...geni: Magnus Wolff Eikirem
Norrmannen var briljant rakt igenom. Tog tillbaka sin plats i startelvan några matcher in i allsvenskan 2016, briljerade med magiska framspelningar och radade upp målgivande passningar. Bland många höjdpunkter fanns den sanslöst precisa millimeterspassningen till Kjartanssons 3-0-mål mot Häcken. Det var en fröjd att se Eikrem spela fotboll ifjol.
...jävligaste: cupfinalförlusten
2-0 blev 2-2.
Matchboll i straffläggningen blev till stolpe ut och förlust.
Cupguldet, det så efterlängtade, som såg ut att vara i hamn hamnade hos BK Häcken i stället och det hela slutade i en förlust som var den mest svårsmälta jag upplevt någonsin som MFF:are.
...spelare: Anders Christiansen
Svårt val, för utan att egentligen briljera spelmässigt var MFF över lag ändå bra under förra säsongen. Ska jag välja att lyfta fram en spelare, förutom geniet Eikrem, så är det danske mittfältaren Christiansen. Han var grym ända från dag ett när han anslöt till MFF och bidrog med ett djupledsspel från mittfältet som MFF delvis har saknat de senaste åren. En väldigt bra injektion som tillförde en dimension till i Malmös offensiv samt gjorde stor nytta i defensiven med sitt enorma slit.
Bilden ovan är från Gavlevallen i den näst sista omgången. Förlust för MFF där, 0-1, och alltid tråkigt att behöva se de himmelsblå förlora men å andra sidan var det den enklaste förlusten att ta på länge. Det var ändå kul att vara på plats, se redan klara mästarna och uppleva en skön stämning tillsammans med 400 andra MFF:are. Bra stämning, skapligt tryck ändå och en ganska bra känsla att gå hem med trots förlusten.
Fotboll igen i ny klubb
Transferdeadline idag i de flesta storta europeiska ligor och då passar jag på att slänga in en nyhet om en övergång som spelar roll för mig.
Just den här transfernyheten väcker visserligen ingen stor uppmärksamhet, gav ingen presskonferens och ger heller inga stora rubriker i lokalressen. Men för egen del är det en viktig, eller i alla fall riktigt rolig, nyhet:

För ett par dagar sedan damp det här ner i brevlådan och jag är därmed spelklar för Hagaströms SK, vilket blir min första klubb sedan 2013 då vi flyttade från Helsingborg och tiden i HF Olympia därmed var över.
Min nya klubb kommer hålla till i division 4, efter att ha förlorat i kvalet till fyran ifjol men sedan nyligen fått en gratisplats i fyran då ett lag drog sig ur. Min personliga målsättning när det gäller laget är att vi håller oss kvar och etablerar oss i den divisionen. För egen del hoppas jag bidra när jag väl är med. Hur mycket speltid det sedan blir återstår att se. Vi har en bred trupp, många spelare som känns jämna och många slåss om platserna. Vi har dessutom bara ett lag, ett A-lag och inget mer. Blir det mycket speltid kommer det kännas kul, blir det sparsamt med den varan kommer det ändå kunna bli en riktig rolig säsong. Det känns nämligen grymt roligt att bara vara tillbaka i en klubb, att tillhöra ett lag och vara med och slåss om en plats i ett riktigt fotbollslag igen. Resten är egentligen bara en bonus.
Det lär bli en hel del Haganyheter i bloggen under året. Kanske dyker det rent av upp en mer fotbollsspecificerad blogg vad det lider. Det återstår att se.
Nu ska jag se till att bli frisk från febern som inledde veckan och vara fit for fight för internmatchen på söndag.
Märklig vändning gällande fler idrottstimmar
Jag fortsätter att tycka till och yttra åsikter här i bloggen. Det blev ju mer sånt 2016 som jag nämnde i "årskrönikan". Kanske för mycket ibland men det kan vara svårt att hålla tyst när det handlar om något som ligger nära ens intressen. Som förslag och debatter rörande skolan.
Nu är det dags igen!
Socialdemokraterna gick till val på att man skulle ha 100 timmar mer idrott i skolan (per år, måste det ha varit). Nu är man emot det. Helt obegripligt. Särskilt då all forskning just nu visar att mer idrott ger mer välmående elever och bättre skolresultat.
Jag lyssnade på folkhälsominister Gabriel Wikström i Aktuellt i torsdags kväll och blev inte ett dugg mer övertygad om att regeringen faktiskt har en bra plan för skolan:
Wikström menar att vändningen kring fler idrottstimmar, som S alltså numera är emot, beror på att man har kommit fram till att det inte löser problemet med stillasittande barn och ungdomar som både får sämre hälsa och svårare att koncentrera sig. Enligt Wikström är det i stället "viktigast att få till den här rörelsen under hela skoldagen". Något som ska kunna ske genom att regeringen skärper lagstifningen för att eleverna ska röra sig mer i skolan varje dag. Åtminstone om man lyssnar på vad Wikström säger.
Jag får inte ihop det. Vara emot fler idrottstimmar trots att all forskning är för, men sedan propagera för elever som rör sig mer i skolan? Fler idrottstimmar vore väl en utmärkt början? Och skulle per automatik leda till att eleverna rörde sig mer per vecka. Mer idrott vore dessutom i linje med vad all aktuell forskning säger om sambandet mellan fysisk aktivitet och koncentrationsförmåga/skolresultat.
Men Wikström menar alltså att de som mest behöver röra sig inte går på idrottslektionerna och att det därför inte vore givande. Generaliserande och galet uppgivet, tycker jag. Visst finns det de elever som avskyr idrotten och försöker hålla sig undan, men man måste ju förutsätta att alla lärare gör sitt bästa för att aktivera även de här eleverna och för att få dem att ändå vilja vara delaktiga. Med Wikströms inställning har man gett upp på förhand och satt en stämpel på vissa elever som hopplösa fall. Väldigt märklig attityd i mina ögon.
Fler idrottstimmar skulle däremot ge alla idrottslärare bättre möjligheter att anpassa idrotten även för de som hatar den och verkligen gör allt för att undvika den. Det samtidigt som det ju är nyttigt för ALLA elever att röra sig på skoltid, oavsett hur mycket/lite de tränar och rör sig på fritiden. Så hur man än vänder och vrider på det skulle mer idrott på schemat bara innebära fördelar.
Det är väl i sig inte fel att tycka att elever bör röra sig och ha fysiska aktiviteter varje dag. Så långt är jag med när det gäller själva åsikten. Men som så ofta när politikerna lägger fram förslag numera så handlar det enbart om ord som ska låta bra, men som inte har någon förankring i verkligheten och dess vardagliga verksamhet. Det begriper vem som helst att det inte är rimligt att tro att man ska kunna få in såpass mycket fysisk aktivitet/rörelse under den vanliga skoldagen att det skulle ge lika mycket som fler riktiga idrottslektioner.
Och även om den fysiska akviteten gynnar koncentrationen så vore det fel om ett tvång (Wikström pratade ju faktiskt om att skärpa skollagen) på mer rörelse skulle gå ut över den teoretiska undervisningen. Jag är tämligen övertygad om att eleverna som har svårt i exempelvis svenska gynnas mer av att få mer till till hjälp av mig på svensklektionen än av att få köra ett litet lätt gympapass mitt i. De skulle säkerligen tjäna mer på att få utökad, renodlad idrottsundervisning än vad de skulle tjäna på om vi skulle försöka att omsätta Wikströms luddiga idéer i praktiken.
Tills jag genom väldigt tydliga förslag på HUR den där röresen varje skoldag skulle kunna genomföras på ett bra sätt blir motbevisad av S-politikerna kommer jag att vara starkt kritisk till partiets kovändning i frågan om fler idrottstimmar i skolan.
För mig är Wikströms förklaring bara ännu ett exempel på hur dagens politiker, oavsett färg ska tilläggas, kommer med förslag och idéer som de verkar tycka låter oerhört bra (men inte har någon egentlig verklighetsförankring eller är genomförbara) för att sedan bara tippa över allt ansvar på andra yrkesgrupper som poliser, lärare, socialsekreterare etcetera när de allt annat än konkreta, tydliga förslagen ska omvandlas till praktik.
Ska regeringen kunna motivera ett nej till fler idrottstimmar med ett förslag likt det Wikström talade om i Aktuellt ska de också kunna vara väldigt tydliga och konkreta med HUR vi lärare ska genomföra det.
Den Alfredssonska årskrönikan 2016
När ett år tar slut och ett annat tar vid har jag för vana att summera det gångna året här i bloggen. Och varför ändra på en succéartad tradition? Nej, just det. Lite sent den här gången, men låt gå för det. Vi kör en sammanfattning av Alfredssons 2016, från start till mål.
2016 var året som inleddes med en förändring för min del då jag började på ett nytt jobb.
Prolympia, där jag trivdes enormt bra men bara hade ett vikariat, byttes mot Strömsbro skola och högstadiet mot mellanstadiet. I våras undervisade jag sexorna i svenska/SO. Nu är jag tillbaka efter ett halvår som pappaledig. Svenska/SO med en fyra och idrott i fyran, femman och sexan står numera på schemat.
Våren rullade sedan på i rejäl fart, som den alltid brukar göra inte minst inom skolvärlden. Saknaden av Prolympia var stor men samtidigt fungerade det bra för mig på nya jobbet. Jag fick följa våra sexor under deras sista termin på skolan och säga lycka till framöver till en rad trevliga, duktiga elever. Parallellt med jobbvardagen innebar 2016 en massa värdefull tid med våra små älskade barn, Theo och Alva. Familjetiden har både fyllt och förgyllt det gångna året många gånger om.
Semesterresan 2016 gick till
Kroatien för Tutturen Alfredssons. Ett lyckat val visade det sig. Vackert, varmt, skönt och barnvänligt var det. Två riktigt fina veckor hade vi där i värmen. Mitt under brinnande fotbolls-EM var det så jag passade på att se åttondelsfinalen mellan Kroatien och Portugal bland massa kroater på en pub. Kul upplevelse men väldigt dyster stämning i slutändan när kroaterna åkte ut.

2016 var dessutom året då jag lämnade livet som 20 och officiellt nådde någon form av vuxen milstolpe genom att fylla 30. En födelsedag som firades där allt började, i mitt barndomshem utanför Kalmar. Familjen, svärmor, min svåger och hans sambo hängde med ner och det blev några riktigt roliga, lyckade och minnesvärda dagar med firande, Kalmartur och den vanliga avkopplingen ute på landet. Värdefullt!
Fina presenter fick undertecknad också i överflöd. Inte minst tröjan och de vackra barnmössorna nedan...

När hösten 2016 var här tog pappaledigheten fart. Karin började jobba och jag spenderade dagarna med våra älskade barn. Så oerhört mycket givande kvalitetstid vi fick tillsammans, jag och Alva samt även Theo förstås. Junior gick visserligen en del på förskolan men det blev många timmar för oss tre i varandras sällskap. Jag har skrivit det förut och kan skriva det otaliga gånger till: jag är så oerhört tacksam för den tiden och har verkligen varit så grymt glad över möjligheten att få vara så mycket med våra barn.
Ovärderlig pappaledighet.
Ovärderlig pappaledighet 2.
Varje höst för också med sig några minnesvärda, både positiva och negativa, datum. Så även 2016. Karin och jag firar som bekant bröllopsdag den 2/9. Två år var det i höstas sedan vi gifte oss och förhoppningsvis blir det många fler bröllopsdagar för oss två. Ett annat datum som jag alltid minns är Simons dödsdag, 14/12. I vintras var det snudd på ofattbara tolv år sedan han tvingades ge vika för hjärntumören. Alltid saknad, aldrig glömd.
Mycket som hände under hösten, ja egentligen under hela året, var positivt. Karin började även hon på ett nytt jobb efter mammaledigheten och är numera skolkurator i Sätra, området där hon tidigare bodde och där jag hade min första egna lägenhet i livet. Lite kuriosa. Det viktigaste är dock förstås att hon trivs och att jobbet funkar bra.
2016 var för övrigt året när MFF tog sitt 19:e SM-guld och därmed gick förbi IFK Göteborg i kampen om flest SM-guld. Mesta mästare, helt enkelt. Själv satte jag mig med enorma förväntningar på ett tåg ner mot Norrköping den 16:e oktober i höstas. Seriefinalen väckte förstås stort intresse och MFF hade chans att rycka i tabelltoppen. Det blev en grymt härlig eftermiddag då jag tillsammans med cirka 3000 andra MFF:are kunde njuta av en himmelsblå 2-1-seger. Att uppleva och vara delaktig i måljublet när MFF gjorde 2-1 i andra halvlek, precis framför vår klack, var en av årets absoluta fotbollshöjdpunkter.
Några veckor senare satt jag hemma, eller satt var en sanning med modifikation då jag snarare studsade runt, när MFF säkrade SM-guldet i Falkenberg. En bra fotbollssäsong 2016 med andra ord.
Sommarkväll hemma på altanen i Hille.
Theo leker med min gamla kära traktor hemma i Småland.
Tutturen Alfredssons på brandstationen i höstas.
De återstående månaderna av året försvann i rasande fart. Pappaledigheten gav mycket men gick nästan väl snabbt och helt plötsligt stod julen för dörren vilket innebar slutet för min tid som föräldraledig, i alla fall för den här gången. Julen firade vi här, bland annat med traditionsenligt bad på Fjärran Höjder. Alltid lika mysigt och kul att inleda julaftonen så. Nyår spenderades sedan nere i barndomshemmet i Smålandsskogarna där vi hade en lyckad och fin vecka innan det var dags att återgå till vardagen här uppe igen.
Eller vardag och vardag, det blir tvärtom mycket nytt nu i början av det nya året. Vardag med jobb igen förvisso, men en dotter som skolas in på dagis och två föräldrar i form av mig och Karin som nu ska jobba båda två för första gången sedan Alva kom. Fullt upp är det, men snart är vi förhoppningsvis helt inne i rutinerna och då lär det rulla på.
2016 var också året då jag blev lite argare, lite mer benägen att tycka till och kritisera, här i bloggen. Ibland är det skönt att skriva av sig när man känner frustration. Alla behöver inte hålla med mig i mina åsikter, inte ens mina närmaste gör det alla gånger förstås, men jag hoppas att mina debattliknande inlägg kan leda till konstruktiva diskussioner och sätta igång funderingar ibland.
Under året kände jag även vid ett flertal gånger att jag måste tillbaka till skrivandet när det gäller det yrkesmässiga någon gång, inom en någorlunda överskådlig framtid, igen. Jag älskar ju det, skrivandet. Att få hoppa in för 24Kalmar och skriva om Gefle IF vs Kalmar FF de senaste två åren har varit grymt kul exempelvis. Och ett författarbesök vi hade i Strömsbro, för eleverna, satte igång inspirationen och känslan som sa "jag vill skriva igen". Nu trivs jag visserligen bra i lärarrollen, men att få jobba med skrivande hoppas jag verkligen få göra någon gång igen framöver.
När det gäller att skriva börjar det bli dags att runda av skrivandet här för den här gången.
Jag sätter härmed punkt för summeringen av mitt och familjens 2016 och blickar framåt mot ett spännande 2017.
Ett nytt felriktat, frustrerande inlägg i skoldebatten
Läxor som ges till elever i skolan går absolut att debattera och tycka till om.
Syftet går att diskutera.
Likaså om det är rättvist att ge dem.
Men den här debattartikeln saknar både insikt och träffsäkerhet, enligt mig. Mikael Flovén, som överraskande (när man läser hans artikel verkar han sakna kunskap i ämnet) tituleras "expert på resursanvändning i skolan", sågar läxorna och får det åtminstone i mina ögon att verka som att vi i skolan inte gör vårt jobb.
Frågan om läxornas vara eller icke vara i sig är komplex. Jag förstår om man är emot att de ges med argumentet att det skapar klyftor då många barn och ungdomar inte har förutsättningarna för att få den hjälp hemma med läxor som det krävas. Å andra sidan behöver ofta just de eleverna träna mer och jobba hårdare med skolarbetet för att klara kraven. Något de självklart inte ska tvingas göra utan stöd på fritiden, men det går utmärkt att skapa läxor i repetitionssyfte som inte kräver vuxenstöd. Läxorna ska fungera som komplement och repetion av den kunskap eleverna ska få stöd att ta in i skolan, de ska inte innebära att eleven behöver ta reda på ny fakta som de inte redan kommit i kontakt med.

Att engagera föräldrar och att uppmärksamma dem på vad deras barn jobbar med i skolan är en del av det arbetet, Mikael Flovén. Och nej, att hjälpa barnen med läxläsning är inte detsamma som att föräldrarna "förväntas utföra arbetet med att lära sina barn". Barnen, ungdomarna, eleverna lär sig nya saker och får hjälp att skaffa sig faktakunskaper i skolan. Att sedan repetera det, eller exempelvis lästräna hemma, är inte detsamma som att skolan förväntar sig att föräldrarna ska stå för utbildningen.
Läxfrågan går som sagt att debattera men Flovén är fel ute med sina argument och riktar fokus fel.
Det är rejält okunnigt att hävda att läxorna är orsaken till att elever inte klarar kraven i skolan.
Och det är ett hån mot alla som jobbar livet ur sig i skolorna idag, för elevernas bästa och för deras lärande (samt välmående), att påstå att andelen elever som inte klarar målen skulle kunna vara ner på noll om "skolorna gjorde det arbete de får betalt att göra". Med den logiken borde exempelvis alla brott klaras upp om polismyndigheten skötte sitt. Flovén verkar ha missat att det är fler faktorer än bara de förutsättningar skolan ger som spelar in.
Ansvaret för lärandet läggs dessutom inte alls över på föräldrarna. Det är rent nonsens. Eleverna behöver i vissa fall mer stöd än vad skolan kan ge på grund av för lite resurser, men Flovén verkar på fullt allvar mena att vi lärare i stället för att jobba så hårt som vi borde lämpar över ansvaret genom att ge läxor. Seriöst? Tror du, Mikael Flovén, verkligen att vi lärare resonerar så? Att vi tänker att "äsch, jag orkar inte lära de här ungarna det de ska kunna, de får det i läxa i stället". Okunnigt och hånfullt att antyda det.
Då är det väl just precis resursbrist det handlar om? Jag är tämligen övertygad om att alla lärare skulle vilja lägga mer tid på enbart själva lärandet men som verkligheten ser ut idag behöver vi även agera kuratorer, konfliktlösare, ringa föräldrar, skriva incidentrapporter och annat. Det är inte så att lärarna ägnar mindre än 50% av sin arbetstid till undervisning och sedan slappar bort resten av tiden. Med mer resurser (som jag var inne på i det här inlägget: http://alfredsson86.blogg.se/2016/december/verklighetsfranvarande-skolpolitik.html) skulle vi kunna lägga mer tid åt enbart elevernas kunskapsinhämtning och lärande. Men att läxor på något skulle ersätta tid som jag i min lärarroll inte ger eleverna, eller kompensera för utebliven undervisningstid, är rent nonsens. På skribenten låter det som att vi lärare gärna överöser eleverna med läxor för att minska vår egen arbetsbörda och av ren lathet. Märklig åsikt om det nu är det Flovén menar och tror. Läxor innebär snarare mer jobb för läraren. Hemuppgiften ska planeras, skapas, man ska gå igenom den och dessutom innebär det efterarbete i form av uppföljning och rättning. Så nej, läxor ger inte mig mindre arbetsmängd.
Jag reagerar på budskapet och kritiken i Flovéns debattartikel - det känns så felriktat. Jag tolkar det som att Flovén anser att vi inom skolan dels gör fel som ger läxor och dels inte gör ett nog bra jobb. Men är det något han borde veta är det att felet ligger på en nivå klart över oss skolanställda. Det här handlar om politik, om att vi behöver mer resurser för att kunna ge alla elever oavsett deras förutsättningar det stöd de behöver för att uppnå kraven/målen. Politikerna som ger skolan för lite resurser och för dåliga förutsättningar borde Flovén rikta sin kritik mot. Inte mot att vi lärare, eller en del av oss, väljer att ge läxor som extra träning och som ett komplement till den undervisning eleverna får ta del av i skolan.
För tror man att vi skulle nå ett nollresultat när det gäller elever som inte når målen bara vi tog bort läxorna och i stället bara gjorde vårt jobb (som om vi inte gör det nu) är man rejält naiv och okunnig.
Jag förstår heller inte var Flovén finner lagstöd i att det är fel att ge läxor. Inte ens när han försöker förklara det i texten genom att citera lagen blir det tydligt.

Eleverna får lika tillgång till utbildningen i det offentliga skolväsendet, i skolan. Där sker ju utbildningen. Att förusättningarna för att läsa läxor i hemmet är olika från barn till barn förändrar inte det. Lagbrott? Inte som jag ser det i alla fall.
Det är heller inget som säger att läxor behöver förknippas med en tung börda, att det ska vara ett misslyckande att inte klara sin läxuppgift. Självklart förstår jag att det kan kännas så för en del elever, men då är det ju upp till mig som pedagog att skapa en positiv känsla kring läxläsningen. Det gäller att få eleverna att se läxan som en möjlighet till extra träning, nyttig repetition, något som inte behöver klaras av eller bli helt rätt utan som helt enkelt är bra träning bara man försöker och gör sitt bästa.
Förutom att läxor, om de används rätt, kan ge nyttig träning för eleverna ger de också dessa en möjlighet att träna på att ta ansvar. Ett av skolans uppdrag är att förbereda eleverna för livet utanför skolväggarna. Att då genom en hemuppgift få ta ansvar för att materialet kommer med hem, att det görs ett seriöst försök att lösa uppgiften/göra läxan och att materialet kommer med tillbaka till skolan är nyttig träning när det gäller ansvarstagande och planering av det egna arbetet.
. . . . . . . . . .
Att vara emot läxor, eller framföra saklig kritik mot skolans verksamhet, är en sak. Men det är väldigt frustrerande att läsa hur någon som ska vara expert på vissa skolfrågor uttalar sig i termer som "om bara skolan gjorde sitt jobb". Oerhört arrogant och hånfullt mot alla lärare, specialpedagoger, logopeder, annan skolpersonal och skolledare som dagligen sliter stenhårt för elevernas bästa.
Sedan kan man ju ifrågasätta hur en person som inte verkar ha någon kunskap om hur skolan fungerar kan få titulera sig expert på något som har med skolan att göra.
En underbar höst är över
Den här hösten har gått snabbare än någon annan höst känns det som. Möjligtvis med undantag för min första höst som pappaledig, 2014. Dagarna har rusat förbi och risken för att det skulle bli segdraget, som fanns då mycket givetvis går på rutin när man är föräldraledig, visade sig vara minimal. Tvärtom gick det snabbt, hände massa roliga saker och varenda minut kändes värdefull.
Nu har jag varit pappaledig en längre tid först med Theo och senast med Alva. Något jag är väldigt tacksam för. Att få spendera så mycket tid med sina älskade barn, inte minst under en period när de utvecklas enormt mycket och det händer saker hela tiden, är helt ovärderligt. Det är verkligen en tid man skulle rekommendera alla föräldrar och blivande sådana att verkligen värdesätta.
Jag har lärt mig mycket i min roll som pappa, Alva har förhoppningsvis lärt sig ännu mer och vi har fått en fin tid tillsammans alla tre (Theo har ju också varit hemma ganska mycket med oss).

Nu väntar förskola för Alva, jobbstart igen för mig och sedan är det fullt fart hela våren.