alfredssons vardag

Jag har, liksom många andra människor från såväl höger som vänster politiskt och med olika bakgrund och ursprung, reagerat på att kvinnorna i den svenska delegationen som var på besök i Iran valde att täcka håret när de mötte Irans president. Jag tycker det är ett hån mot alla de iranska kvinnor, och andra kvinnor också för den delen, som har kämpat i många år för att få bort slöjtvånget som råder i landet. Iran styrs som en diktatur, mänskliga rättigheter är extremt eftersatta och oliktänkande straffas stenhårt. Exempelvis kvinnor som inte vill bära slöja. Man har de senaste dagarna - och förstås långt före det också - kunnat läsa berättelser om kvinnor som fått syra kastad i ansiktet och på andra hemska sätt straffats för sin vägran att underordna sig det patriarkala, diktatoriska styret. Berättelser som har kommit från kvinnor som själva varit utsatta, eller som slåss för de iranska kvinnornas frihet.

Trots att de förtryckta kvinnornas situation var känd sedan tidigare valde alltså Sveriges delegation från regeringen att helt underkasta sig slöjtvånget. Det trots att man gärna på hemmaplan pratar om hur feministisk vår regering och vårt land är. Jag tycker som sagt att det är ett hån och väldigt skenheligt. Man kan prata om att "ta seden dit man kommer", till viss del ska man givetvis göra det. Men att som politisk delegation, som företrädare för ett helt land, inte ta tillfället i akt och markera mot det som vi - de flesta av oss i det här landet och förhoppningsvis alla förtroendevalda politiker i regeringsstyret  - anser är förtryck och kraftigt inskränkande av kvinnors rättigheter utan i stället böja sig för stenåldersvärderingar är skamligt. 

 

Och det tycker långt ifrån bara jag.

Agerandet har naturligt nog väckt enorm kritik. Inte bara här i Sverige. Jag har följt det hela ganska ingående på nätet, inte minst via Twitter, och sett hur erkända och respekterade företrädare för människorätts- och kvinnorättsorganisationer, ledarskribenter med iransk och/eller muslimsk bakgrund och liknande har varit stenhårda i sin kritik. Alla har samstämmigt pekat på det faktum att man sviker de utsatta kvinnorna. En vars kritik får ses som extra tung i sammanhanget är Shirin Nariman (människorättsaktivist, tidigare politisk fånge under diktatorn Khomeini i Iran, slåss för ett fritt Iran och för fria kvinnor). Även vänsterpartiets Amineh Kakabaveh, som gjort sig känd för sin kamp mot islamism, sågar valet att använda slöja:

Kritiken är med andra ord utbredd och kommer från många olika håll. Men alla håller inte med om det olämpliga i den svenska delegationens agerande. Anders Lindberg, en ledarskribent som jag personligen har oerhört svårt för (det ska erkännas), går mot strömmen och spyr ur sig det här:

 

 

Bra märkligt då att den skarpaste kritiken kommer från just muslimska kvinnor och människor som kämpar för deras rättigheter.

 

Sedan finns det garanterat de med extrema högeråsikter som gärna använder den här händelsen för att trycka ner allt som har med muslimsk kultur att göra. Men att på allvar mena att en stor del av kritiken drivs av hat mot muslimer och bygga sitt resonemang på det, när verkligheten uppenbarligen är en helt annan, är ett rejält lågvattenmärke. Det är i sig också ett hån mot de frihetskämpande iranska kvinnorna, mot de som till skillnad från våra svenska politiker vågar stå upp för de kvinnornas rättigheter och mot de som ger dessa kvinnor stöd genom att nu kritisera den svenska delegationens handlande.