alfredssons vardag

Ingen har väl missat att Åhléns drar tillbaka sin annons med en liten pojke som Lucia sedan det strömmat in vidriga, rasistiska och hatiska kommentarer angående pojkens hudfärg (och förmodligen också en del kring att det är just en pojke som porträtteras som Lucia). Jag känner egentligen inte att jag behöver säga mycket mer om tillbakadragandet än att det är fullständigt åt helvete att små, ynkliga och fega människor kan sitta och vräka ur sig hemskheter riktade mot ett litet barn. Det borde säga sig självt, för alla, att det är fullständigt vidrigt och oacceptabelt. Det är skamligt och det är förstås fruktansvärt synd om pojken och hans familj. 

Just det sistnämnda gör dock att jag vill ta ämnet vidare och diskutera en annan sak: Åhléns syfte med annonsen. Vad var det egentligen? Och hur stort är egentligen Åhléns ansvar i det hela?

Till att börja med är jag den första att påminna om att jag nyligen blev snudd på vansinnig när huliganernas attack mot Helsingborgs tränare och spelare på Olympia delvis skylldes på dålig säkerhet från HIF:s sida. Jag tålde inte resonemanget och slog bakut då jag anser att det alltid ytterst är individens eget ansvar, den person som begår brottsliga eller på annat sätt förkastliga handlingar bär givetvis ansvaret och ska stå till svars. Men med det sagt tycker jag ändå att man bör ifrågasätta vad Åhléns egentligen ville och hur genomtänkt annonsen egentligen var.

Självklart, det behöver väl inte påpekas egentligen, är det individernas ansvar när det gäller de fega, patetiska och kränkande kommentarerna. Det kan aldrig Åhléns lastas för på något sätt. Det är idioterna bakom tangentbordet som ska kritiseras och som har ansvaret. Men det finns ändå saker man kan kritisera eller åtminstone ifrågasätta när det gäller Åhléns val. 

Att en mörkhyad person är Lucia lägger jag knappt ens märke till, det ska givetvis vara en självklarhet att man ska kunna vara det som vit, svart, gul, brun, blå, röd - vad som helst. Tyvärr är det uppenbarligen inte självklart för alla men jag personligen reagerar förstås inte.

Ska en pojke vara Lucia då? Ja, om pojken i fråga själv har uttryckt en vilja att vara det. Jag tycker absolut att barn ska få välja vad de vill vara när det gäller en banal sak som ett Luciatåg. Det är ingen stor grej. Men då ska barnet själv ha gjort ett medvetet val. Och då kommer vi till det som jag vill kritisera och ställa mig frågande till gällande Åhléns annons. 

För vad är egentligen syftet med annonsen? Även om det inte ens ska diskuteras huruvida Lucia ska kunna vara mörk eller inte så vet man på förhand, tyvärr, att det ändå kommer att väcka debatt. Det har inte undgåt någon som rör sig på nätet idag hur debattklimatet ser ut. Det kan inte heller Åhléns ha missat. Man kunde också räkna med att det faktum att det nu var en pojke som fick ikläda sig Luciarollen skulle vålla viss kritik och väcka debatt. Därmed inte sagt att det är fel med en mörkhyad pojke som Lucia, inte på något sätt, men var det värt att ta risken? 

Det beror, för att retoriskt svara mig själv, på syftet. Var syftet att väcka debatt och lyfta upp en fråga man anser viktig i kampen för jämställdhet och jämlikhet? Jag är ytterst tveksam, faktiskt. Men om vi ändå för en stund utgår ifrån att just det var syftet måste vi ändå fråga oss om det var värt uppståndelsen? En uppståndelse man (tragiskt nog) faktiskt kunde förutse. 

För att svaret på den frågan ska vara ja måste också effekten av den debatt som väcks och åsiktsbomberna som briserar vara väldigt stora och vara det på ett positivt sätt. Då måste det här leda oss rakt in på en utvecklande, tillåtande och respektfull väg i riktning mot ett mer jämställd/jämlikt samhälle. Men har verkligen debatten kring vem som porträtteras som Lucia den effekten? 

Jag är rädd att debatten bara skapar mer splittring. Dessutom tror jag att den kan få till följd att klart viktigare frågor hamnar i skymundan, Självklart är markerandet mot rasism ovärderligt, där måste vi alla stå upp och säga ifrån. Men när det gäller huruvida en pojke ska vara Lucia eller inte finns det klart mycket viktigare saker att fokusera på för att kunna skapa ett jämlikt och jämställt samhälle. Ska man lyckas med det gäller det snarare att jobba från grunden i sitt normbrytande och inte nödvändigtvis dra saker till sin spets. Att stärka kvinnor som kommer hit från andra, mer mansdominerade kulturer, att ge unga tjejer som idrottar samma förutsättningar som killar, att betala kvinnor lika lön för lika jobb som män, att i klart högre utsträckning än vad som nu är fallet både uppmärksamma och stötta de uppskattningsvis cirka 70 000 kvinnor som lever i Sverige idag 2016 och inte själva får själva styra sina liv utan kontrolleras av män - för att ta några exempel. Det ena utesluter inte det andra visserligen, men jag tror ändå vi riktar vårt fokus fel många gånger.

Det finns många normer som det både är viktigt och sunt att bryta, men frågan är om Luciarollen som något tradionellt kvinnligt är en sådan norm. Jag är ytterst tveksam till det och har svårt att se att pojkar som Lucior skulle ha någon stor effekt på sikt när det gäller jämställdhetsarbetet. Och den skepsisen leder till att jag frågar mig igen: Varför väljer då Åhléns att ha just en pojke som Lucia? Vad är deras syfte?

Det hade varit oproblematiskt om syftet varit just att påverka och bidra till en positiv samhällsutveckling och man gjort det genom en vuxen person, erfaren, som kunnat reflektera över sin roll och också försvara sig själv mot eventuellt kritik. Då hade det inte funnits något att kritisera. Nu däremot var insatsen i mina ögon för hög. 

För ingen kan väl på allvar tro att att han själv reflekterat kring sin roll som normbrytande Luciapojke? Han har garanterat inte själv uttryckt en önskan om att få vara just "manlig Lucia" för att bryta normer (vilket indirekt ju blir en följd av Åhléns annons oavsett dess syfte). Då blir det också väldigt fel. Det är en sak att ikläda sig rollen som Lucia i förskolans Luciatåg, en helt annan att helt plötsligt bli ett ansikte utåt i en i allra högsta grad offentlig kampanj. 

Det som sticker mest i mina ögon är dock att jag faktiskt inte tror att Åhléns i första hand, eller åtminstone inte bara, vill bidra till en positiv samhällsutveckling. Jag är så pass cynisk att jag tror att det ganska mycket handlar om att synas, sticka ut och vara normbrytande för att tjäna pengar. Det kanske är för cynskt av mig, men jag skulle bli förvånad om ett vinstdrivande företag som Åhléns inte har det som ett syfte även med den här annonskampanjen. Och då har vi helt plötsligt en ung pojke, ett litet barn, som mer eller mindre har kastats åt de förvisso tragiska, patetiska men likväl lika fullt existerande vargarna. "Offrad", om uttrycket ursäktas, för att skapa en positiv känsla för Åhléns, en känsla som i sin tur ska generera företaget pengar. 

När allt kommer omkring är detta, oavsett syfte och var man står i olika frågor, djupt tragiskt. Jag lider med pojken, hans familj och hoppas att det ändå ska komma något gott ur det hela på sikt.

. . . . . . . .


Jag ramlade över en artikel i Resumé för några dagar sedan och fick delvis svar på min fråga om vad syftet med Lucia-kampanjen var. Samtidigt kvarstår ändå mitt cyniska resonemang, för det är ju inget som säger att uppmärksamheten och chansen att tjäna pengar inte fanns med i utkanten av det syfte som Åhléns officiellt pratar om. 

Donald Trump vann alltså det amerikanska presidentvalet. Helt galet egentligen. Även utan att vara särskilt insatt i vad Hillary Clintons politik står för kan jag lätt konstatera att jag hellre sett henne som vinnare alla dagar i veckan. Att väldigt många är av samma åsikt har gått att förstå på sociala medier idag. Men då kommer vi till något annat än själva valresultatet som stör mig. Något förvisso klart mindre betydelsefullt men likväl irriterande: den inofficiella tävlan i att övertrumfa varandra i populistiska, småfyndiga klagorop gällande valets utgång.


Nog för att jag säkerligen delar er åsikt om denne Trump och det faktum att han mot alla odds nu kan titulera sig USA:s president, men det hjälper inte. Jag är ändå, redan, oerhört trött på alla kommentarer från folk som ska flytta till månen, bosätta sig på Mars eller bara gräva ner sig. Ja, det är jävligt illa att en sexistisk, nationalistisk narcissist numera får ses som en av världens mäktigaste män. Helt enig om det. Men det blir ändå tröttsamt och på något sätt oäkta, påklistrat, med alla dessa domedagskommentarer. Vettiga analyser som man kan lära sig något av tar jag gärna emot, men när det mer känns som att folk ser chansen att visa sig lite duktiga och samhällsengagerade där det syns för allt från vänner och kollegor till gamla ex så tröttnar åtminstone jag snabbt.

Självklart är det förståeligt att folk reagerar och oroas över en situation som mycket väl kan medföra att grupper av redan utsatta människor får det ännu värre. Det är naturligt och bra. Men jag gillar inte retoriken, att man får det att låta som att det är den egna individen som drabbas. Att känna med utsatta människor är en fin egenskap, men sättet en del uttrycker sig på irriterar mig. Eller kanske snarare att man passar på att ondgöra sig nu när det handlar rätt mycket om att slå igen öppna dörrar, att höras och synas tillsammans med många likasinnade utan krav på något egentligt engagemang. Det blir ganska tydligt vilka som faktiskt har något att säga, som faktiskt bryr sig och vilka som i ärlighetens namn mest slänger ut något lite slentrianmässigt för att synas och få några likes.


Jag kanske är överdrivet kritisk, men det irriterar mig ändå att folk dyker upp nu från ingenstans och ska låta engagerade i kampen mot orättvisor samtidigt som de annars inte visar något som helst intresse kring alla hemskheter som pågår i världen.

Till viss del kan det säkert ursäktas och förklaras med närhetsprincipen. Den tar jag själv upp som förklaring ibland, exempelvis när människor ifrågasätter varför medierna fokuserar mer på ett terrordåd i Paris än på de som sker i Mellanöstern eller Afrika. Det blir ganska naturligt att vi reagerar mer, bryr oss och tar till oss mer information om det när det sker närmare oss. Och även om USA ligger långt bort geografiskt är det väl närmare oss kulturellt än många andra länder, vi åker dit på semester etcetera. 


Men ändå, det blir lite för mycket av domedagsprofetiorna och världen-kommer-att-gå-under-retoriken. Att Trump vann valet är problematiskt och jag ser ärligt talat inget positivt med det, men det finns klart större problem runt om i världen som folk inte alls är lika snabba med att reagera på. I samma stund som väldigt många avreagerar sig för valresultatet i sociala medier lider mängder med människor i Afrika, IS använder barn som mänskliga sköldar i Mosul, krig pågår, flickor könsstympas för varje minut som går, homosexuella diskrimineras för sin sexuella läggning, kriminella grupperingar har makten över samhällen och städer, kvinnor på platser världen över straffas om de själva har blivit våldtagna och bara i Sverige räknar man med att uppemot så många som 70 000 kvinnor lever under hedersförtryck utan rätten att själva bestämma över sina liv. 


Det finns med andra ord ganska många andra, större, problem att förfasas över och skriva om på sin Facebooksida eller sitt Twitterkonto. 

Världen tog ytterligare några steg bakåt i natt när Trump utropades som vinnare i valet, det håller jag helt med om. "Vart är världen på väg?" har många personer frågat sig själva och omgivningen idag. Förståelig fråga, till viss del. Dock borde man, om man nu undrar det, ha ställt den frågan mycket tidigare än när det stod klart att Donald Trump är USA:s nye president.

Med det sagt tycker jag fortfarande att valet av Trump som president är för jäkla korkat och galet. Men jag tänker varken åka till månen, flytta till Mars eller ens gräva ner mig för det. Det hjälper ingen. Varken de utsatta grupperna i ett allt mer splittrat USA eller de många individer som av olika anledningar behandlas illa och lider i vår värld idag. 

Nej, MFF har inte glänst spelmässigt rakt igenom. Inte varit en maskin som bara rullat på. Men de här siffrorna säger ändå en del.

Dessutom har MFF bara förlorat en enda match mot topp 8-lagen, mot Östersund i lördags. Fram till i onsdags när ÖFK tog steget upp bland de åtta bästa hade MFF plockat 36/42 poäng mot topp 8 och inte förlorat mot något av de lagen.

Bäst när det gäller, minst sagt.

Det är också  paradoxalt nog det som imponerar mest på mig med MFF och SM-guldet i år, att de inte har imponerat så där extremt eller varit en självgående vinstmaskin under säsongen.

De har visserligen plockat väldigt många poäng, har chans på poängrekord för allsvensk segrare (de har själva rekordet sedan 2010), avgör i tredje omgången från slutet, har släppt in näst minst antal mål hittills och gjort näst flest (flest enligt tabellen, men vi räknar bort skrivbordssegern mot IFK Göteborg). Så all statistik säger att MFF har varit oerhört starka. Och visst har de varit starka, alla siffror bevisar ju det.

Men de har ändå inte glänst spelmässigt rakt igenom, tvärtom. De har fått slita för poäng, tvingats lita till individuell briljans för att avgöra vissa matcher, fått kriga sig till en del andra segrar, varit ifrågasatta, kritiserade, inlett allsvenskan med två förluster på de första omgångarna, fått ta något steg tillbaka med det nya väldigt offensiva spelsättet för att sedan ta ett par steg framåt men först efter hand, varit några minuter ifrån att helt plötsligt vara fem poäng bakom IFK Norrköping (innan Erdal Rakip frälste oss med ett mål på stopptid mot Elfsborg), inte bara vunnit genom offensiv styrka utan försvarat sig till enormt viktiga trepoängare i Borås och Norrköping, stått för några (för många) plattmatcher mot bottenlag där de för att citera Kari Arnason varit "pissdåliga", slitit med skador på tre-fyra av de absolut viktigaste spelarna (ja, några av de bästa i hela allsvenskan) och på slutet fått laborera rejält med startelvan. Allt det här har varit MFF 2016, inte lika mycket som en rad fina insatser även sett till spelet och en hel massa inspelade poäng förstås men ändå en verklighet för de nyblivna mästarna.

Och just det, att det långt ifrån enbart har gått som på räls och varit en promenad i parken imponerar så enormt på mig. MFF har klivit fram när det har behövts som mest, såväl med hjälp av stjärnor som de truppspelare som på slutet fått allt mer speltid och då visat att de förtjänar den och har helt rätt attityd. De har slitit och ibland fått kämpa i motvind, åkt på en del tunga smällar och blivit utskällda men alltid rest sig och följt upp det med imponerande insatser och matchsviter där poängen har ramlat in i behövlig takt. Man har också, som tabellen ovan är ett bevis på, visat klass mot de andra toppkonkurrenterna. Visst, i den tabellen döljer sig skrivsbordssegern mot Blåvitt, men räknar vi den matchen som ett kryss i stället ser vi ändå att MFF varit överlägsna AIK, Göteborg och Norrköping i inbördes möten. Lägstanivån har varit alldeles för låg, men det har kompenserats av en väldigt hög högstanivå och poäng som tagits på många olika sätt. 

Det här SM-guldet har MFF verkligen jobbat sig till på alla tänkbara vis och det gör det både extra skönt, värmande och välförtjänt. 

Grattis, mesta mästarna! 

 

 

 

 

Nu har som tur är skribenter som Eva Franchell inget inflytande när det gäller hur fotbollen ska skötas eller stöttas. Men det är ändå provocerande när en person som helt verkar sakna kunskap och/eller intresse får så stort medialt utrymme att sprida sina onyanserade åsikter. 

Jag är inte emot att företeelser inom fotbollen kritiseras och granskas kritiskt. Tvärtom finns det mycket inom den som kan bli bättre och som mår bra av konstruktiv kritik för att utvecklas. Men kritiken måste ju vara saklig, grundad och rimlig. Man kan inte kritisera själva sporten för att individer beter sig illa. Man kan inte dra alla över en kam. Och ska man nu komma med kritik ska man också ha genomtänkta lösningar, inte förespråka straff vilka skulle drabba väldigt många oskyldiga. 

Framförallt anser jag att man som ledarskribent borde ha en viss kunskap i, samt ett visst intresse för, ämnet man skriver om. Det kan väl inte vara för mycket begärt?