alfredssons vardag

Jag fortsätter att tycka till och yttra åsikter här i bloggen. Det blev ju mer sånt 2016 som jag nämnde i "årskrönikan". Kanske för mycket ibland men det kan vara svårt att hålla tyst när det handlar om något som ligger nära ens intressen. Som förslag och debatter rörande skolan. 

 

Nu är det dags igen!

 

Socialdemokraterna gick till val på att man skulle ha 100 timmar mer idrott i skolan (per år, måste det ha varit). Nu är man emot det. Helt obegripligt. Särskilt då all forskning just nu visar att mer idrott ger mer välmående elever och bättre skolresultat.

 

Jag lyssnade på folkhälsominister Gabriel Wikström i Aktuellt i torsdags kväll och blev inte ett dugg mer övertygad om att regeringen faktiskt har en bra plan för skolan:

 

 

 

Wikström menar att vändningen kring fler idrottstimmar, som S alltså numera är emot, beror på att man har kommit fram till att det inte löser problemet med stillasittande barn och ungdomar som både får sämre hälsa och svårare att koncentrera sig. Enligt Wikström är det i stället "viktigast att få till den här rörelsen under hela skoldagen". Något som ska kunna ske genom att regeringen skärper lagstifningen för att eleverna ska röra sig mer i skolan varje dag. Åtminstone om man lyssnar på vad Wikström säger. 

 

 

Jag får inte ihop det. Vara emot fler idrottstimmar trots att all forskning är för, men sedan propagera för elever som rör sig mer i skolan? Fler idrottstimmar vore väl en utmärkt början? Och skulle per automatik leda till att eleverna rörde sig mer per vecka. Mer idrott vore dessutom i linje med vad all aktuell forskning säger om sambandet mellan fysisk aktivitet och koncentrationsförmåga/skolresultat.

 

Men Wikström menar alltså att de som mest behöver röra sig inte går på idrottslektionerna och att det därför inte vore givande. Generaliserande och galet uppgivet, tycker jag. Visst finns det de elever som avskyr idrotten och försöker hålla sig undan, men man måste ju förutsätta att alla lärare gör sitt bästa för att aktivera även de här eleverna och för att få dem att ändå vilja vara delaktiga. Med Wikströms inställning har man gett upp på förhand och satt en stämpel på vissa elever som hopplösa fall. Väldigt märklig attityd i mina ögon. 

 

Fler idrottstimmar skulle däremot ge alla idrottslärare bättre möjligheter att anpassa idrotten även för de som hatar den och verkligen gör allt för att undvika den. Det samtidigt som det ju är nyttigt för ALLA elever att röra sig på skoltid, oavsett hur mycket/lite de tränar och rör sig på fritiden. Så hur man än vänder och vrider på det skulle mer idrott på schemat bara innebära fördelar.

 

Det är väl i sig inte fel att tycka att elever bör röra sig och ha fysiska aktiviteter varje dag. Så långt är jag med när det gäller själva åsikten. Men som så ofta när politikerna lägger fram förslag numera så handlar det enbart om ord som ska låta bra, men som inte har någon förankring i verkligheten och dess vardagliga verksamhet. Det begriper vem som helst att det inte är rimligt att tro att man ska kunna få in såpass mycket fysisk aktivitet/rörelse under den vanliga skoldagen att det skulle ge lika mycket som fler riktiga idrottslektioner.

 

Och även om den fysiska akviteten gynnar koncentrationen så vore det fel om ett tvång (Wikström pratade ju faktiskt om att skärpa skollagen) på mer rörelse skulle gå ut över den teoretiska undervisningen. Jag är tämligen övertygad om att eleverna som har svårt i exempelvis svenska gynnas mer av att få mer till till hjälp av mig på svensklektionen än av att få köra ett litet lätt gympapass mitt i. De skulle säkerligen tjäna mer på att få utökad, renodlad idrottsundervisning än vad de skulle tjäna på om vi skulle försöka att omsätta Wikströms luddiga idéer i praktiken. 

 

Tills jag genom väldigt tydliga förslag på HUR den där röresen varje skoldag skulle kunna genomföras på ett bra sätt blir motbevisad av S-politikerna kommer jag att vara starkt kritisk till partiets kovändning i frågan om fler idrottstimmar i skolan.

 

För mig är Wikströms förklaring bara ännu ett exempel på hur dagens politiker, oavsett färg ska tilläggas, kommer med förslag och idéer som de verkar tycka låter oerhört bra (men inte har någon egentlig verklighetsförankring eller är genomförbara) för att sedan bara tippa över allt ansvar på andra yrkesgrupper som poliser, lärare, socialsekreterare etcetera när de allt annat än konkreta, tydliga förslagen ska omvandlas till praktik. 

 

Ska regeringen kunna motivera ett nej till fler idrottstimmar med ett förslag likt det Wikström talade om i Aktuellt ska de också kunna vara väldigt tydliga och konkreta med HUR vi lärare ska genomföra det.