alfredssons vardag

Jag har tyckt till en hel del här i bloggen senaste året men blir nog lite mindre av den varan framöver. Det blir mer fokus på vad som händer i vardagen hos oss och sedan har jag ett par små skrivprojekt på gång rent privat som ska ges lite tid. Så det kanske inte blir jättefrekvent med bloggandet, i alla fall inte samhällsdebatterandet och tyckandet, här framöver. Vi får se.

 

Hursomhelst är jag ändå igång och tycker lite just nu. Åtminstone kan jag inte låta bli att kritisera en viss demokrati- och kulturminister. Det och lite gnällande över debattklimatet blir det i just det här inlägget.

 

 

Att Alice Bah Kuhnke får sitta kvar på platsen som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism är en gåta modell mer svårlöst. Helt sanslöst är det egentligen, när man tänker efter lite närmare. Eller tänker efter, förresten, det behövs ju inte. För det orimliga i att hon får fortsätta med det jobbet är väl solklart? Att en person med en så pass viktig uppgift kan sitta i SVT och visa prov på en så enorm okunskap gällande frågor som hon ska vara ansvarig för är egentligen rejält upprörande. Och oroväckande. Enligt terrorexperter, som Magnus Ranstorp, är återvändande IS-krigare ett stort hot och man behöver inte vara Einstein för att förstå att de kan vara potentiellt livsfarliga för hela svenska samhället. Då borde också personen med högst ansvar för att samhället hanterar dessa människor besitta både kunskaper och intresse kring ämnet. Något som Bah Kuhnke uppenbarligen inte gör och då ska hon inte heller ha rollen. Klarar man inte sitt jobb ska man inte få ha kvar det, det är enkel logik.

 

 

Förutom Bah Kuhnkes förehavanden diskuteras samhällsfrågor flitigt på sociala medier, dagligen. Kunde vara intressant. Borde vara det. Men nej, jag har tröttnat. Det snackas Peter Springare, åsikter, ordval, höger- och vänsterextremism, integration, stenkastning, brott, trygghet och otrygghet, allt mellan himmel och jord. Alla ska tycka till, alla ska ha en åsikt. Komiker, krönikörer, avdankade kändisar, vanligt folk, journalister, politiker. Och allt kunde som sagt vara intressant, om folk bara sansade sig och förde en vettig debatt om viktiga frågor som just integration, skolan, samhällsutvecklingen, brott och så vidare. Det finns så mycket viktigt, vettigt och intressant att diskutera. Och jag har själv deltagit i debatten, många gånger, såväl här som via Twitter. Men är det värt det? Jag blir bara irriterad och uppgiven när ALLT ska vara antingen svart eller vitt. Det blir så polariserad, folk söker konflikter, det blir vi mot dom, allt mer splittrat och på så sätt också väldigt okonstruktivt. Det ger ingenting till slut utan skapar bara fler motsättningar.

 

Man brukar prata om Sverige som mellanmjölkens land och lite hånfullt säga att vi är landet lagom. Vadå landet lagom? Det var längesedan lagom fick existera här. Åtminstone när det gäller åsikter och debattklimat. Man måste kunna få vara just mellanmjölk, någonstans i mitten, utan att bli överkörd av höger- eller vänstersidan när det ska diskuteras. Man måste kunna få säga att Springare säkert har sina poänger och har rätt i sak MEN att han samtidigt använder dåliga ordval och riktar fokus fel utan att folk från de båda flankerna börjar gapa och skrika om att man är både det ena och det andra. Eller konstatera att vi i Sverige har många exempel på hur bra integration kan se ut utan att stämplas som okunnig vänsterextremist MEN samtidigt påtala att vi tyvärr även ser många exempel på där integrationspolitiken har misslyckats kapitalt (exempelvis om man tittar på vad som sker i en del förorter idag) utan att få en stämpel rasist. 

 

Men det är för polariserat, för mycket fokus på ytterligheter och alldeles för stor ivrighet när det gäller att sätta stämplar på varandra. Tyvärr, för det skapar ett destruktivt klimat och leder till få konstruktiva lösningar. Det när allas gemensamma strävan borde vara att hitta vägarna mot ett utvecklande och förbättrande av vårt samhälle.