MFF-året 2016
Den allsvenska premiären, som jag tänker bevittna på plats den här gången, mellan Göteborg och MFF närmar sig snabbare än man ens vågat hoppas på. Det börjar bli hög tid att fokusera på 2017 års säsong, MFF är redan igång med träningsmatchandet och inom en inte allt för avlägsen framtid är allsvenskan igång igen. Innan jag släpper tankarna på guldåret 2016 och bara blickar framåt ska fjolårssäsongen dock summeras.
Här kommer det som var bäst och mest minnesvärt under året, sett från mitt perspektiv.
Årets...
Årets...
...bortaresa: IFK Norrköping, 16/10
Just den här bortaresan är jag oerhört glad att jag gjorde ifjol. Det stod ganska tidigt klart att mycket lutade åt att Norrköping-MFF i mitten av oktober skulle ha en seriefinalsstämpel på sig och då var det också ett ganska enkelt beslut att boka biljett och förbereda sig för årets längsta bortaresa. Det blev verkligen en dag att minnas, inte minst eftersom MFF vann med 2-1 och ryckte åt sig en sedermera ointaglig serieledning men även för hela atmosfären och stämningen runt omkring matchen. Väl värt timmarna på tåget och pengarna det kostade.
Även resorna till Sundsvall och Stockholm (för AIK-MFF) var klart godkända med relativt bra MFF-resultat och kul sällskap.
Just den här bortaresan är jag oerhört glad att jag gjorde ifjol. Det stod ganska tidigt klart att mycket lutade åt att Norrköping-MFF i mitten av oktober skulle ha en seriefinalsstämpel på sig och då var det också ett ganska enkelt beslut att boka biljett och förbereda sig för årets längsta bortaresa. Det blev verkligen en dag att minnas, inte minst eftersom MFF vann med 2-1 och ryckte åt sig en sedermera ointaglig serieledning men även för hela atmosfären och stämningen runt omkring matchen. Väl värt timmarna på tåget och pengarna det kostade.
Även resorna till Sundsvall och Stockholm (för AIK-MFF) var klart godkända med relativt bra MFF-resultat och kul sällskap.
...roligaste minne: Olsson-hetsen i Sundsvall
Sundsvalls vänsterback Dennis Olsson är en stabil allsvensk back med fin vänsterfot. Han var inte dålig mot MFF, men han fick se sig omsprungen vid ett antal tillfällen av framstormande MFF:are. När Anton Tinnerholm susade förbi ytterligare en gång skrek en skön MFF-profil bland oss i klacken "Olsson, du tappade ditt åkband". Den sköna kommentaren blev starten på en underbar Olssonhets där den unge vänsterbacken uppmärksammades gång på gång. Inte elakt, utan mest med skön humoristisk underton. Kul minne!
...snudd på roligaste minne: Norrköpingsdialekten
Småländskan är inte särskilt vacker, skånskan går att göra sig lustig över och uppe i Gävle pratas det inte heller så fint. Men ändå måste jag passa på att skratta lite åt östgötskan. Dialekten till viss del, den i kombination med situationen till ännu större del. Det var nämligen så att tre Pekingsupportrar, långt ifrån utstrålandes någon firma-image, stod och småtjafsade med ett par MFF-killar och en tjej efter matchen. MFF:arna satte sig i sin bil och rullade iväg samtidigt som Norrköpingstrion började gå åt samma håll som jag var på väg åt. De gick strax bakom mig men till skillnad från om jag varit i exempelvis Helsingborg kände jag mig, trots att de tjafsat med MFF-supportrarna nyss, inte det minsta hotad. Det trodde, eller kanske hoppades, dock de åtminstone för stunden bittra och gnälliga östgötarna. Helt plötsligt hör jag hursomhelst hur en av dem, han som skrävlade mest (men var en tvärthand hög och lagom klädsamt fyllig, ingen tung firmakille till utseendet direkt), säger på galet bred östgötska:
- Dü kan va lüüüüüügn, vi ska inte güüüüüüra dig någonting.
Som jag bet mig i tungan för att inte börja skratta högt och ljudligt. Stor humor och ett gott skratt ger minnet mig när jag tänker tillbaka.
Småländskan är inte särskilt vacker, skånskan går att göra sig lustig över och uppe i Gävle pratas det inte heller så fint. Men ändå måste jag passa på att skratta lite åt östgötskan. Dialekten till viss del, den i kombination med situationen till ännu större del. Det var nämligen så att tre Pekingsupportrar, långt ifrån utstrålandes någon firma-image, stod och småtjafsade med ett par MFF-killar och en tjej efter matchen. MFF:arna satte sig i sin bil och rullade iväg samtidigt som Norrköpingstrion började gå åt samma håll som jag var på väg åt. De gick strax bakom mig men till skillnad från om jag varit i exempelvis Helsingborg kände jag mig, trots att de tjafsat med MFF-supportrarna nyss, inte det minsta hotad. Det trodde, eller kanske hoppades, dock de åtminstone för stunden bittra och gnälliga östgötarna. Helt plötsligt hör jag hursomhelst hur en av dem, han som skrävlade mest (men var en tvärthand hög och lagom klädsamt fyllig, ingen tung firmakille till utseendet direkt), säger på galet bred östgötska:
- Dü kan va lüüüüüügn, vi ska inte güüüüüüra dig någonting.
Som jag bet mig i tungan för att inte börja skratta högt och ljudligt. Stor humor och ett gott skratt ger minnet mig när jag tänker tillbaka.
...måljubel: 2-1-målet borta mot Norrköping
Att få vråla ut sin glädje och kramas med helt okända män till höger och vänster sekunderna efter att Alexander Jeremejeff skarvade in 2-1 precis framför vår klack var en av säsongens absoluta höjdpunkter. Det var helt euforiskt, helt galet, helt underbart. Ett härligt minne, helt klart.
https://www.youtube.com/watch?v=Me_8t0jlpTM
...mål: Erdal Rakips 1-0-mål mot Elfsborg
90 minuters nervositet, frustration och en känsla av att guldet var på väg att glida MFF ur händerna. Sedan, på stopptid, klev Rakip fram och sköt 1-0 för MFF. En sanslös lättnad och glädje förstås. Det rätt komiska med det hela var att jag firade målet - på Willys. På grund av bedrövlig planering och en nödvändig storhandling inför sonens kalas den stundande helgen drog jag runt i affären mer än lovligt nervös och orolig, med telefonen med Cmores sändning framför mig konstant. När avgörandet kom höll jag på att släppa allt totalt och var ytterst nära att börja springa runt och jubla mellan hyllorna. En minst sagt annorlunda upplevelse och en enorm glädje.
...mål: Erdal Rakips 1-0-mål mot Elfsborg
90 minuters nervositet, frustration och en känsla av att guldet var på väg att glida MFF ur händerna. Sedan, på stopptid, klev Rakip fram och sköt 1-0 för MFF. En sanslös lättnad och glädje förstås. Det rätt komiska med det hela var att jag firade målet - på Willys. På grund av bedrövlig planering och en nödvändig storhandling inför sonens kalas den stundande helgen drog jag runt i affären mer än lovligt nervös och orolig, med telefonen med Cmores sändning framför mig konstant. När avgörandet kom höll jag på att släppa allt totalt och var ytterst nära att börja springa runt och jubla mellan hyllorna. En minst sagt annorlunda upplevelse och en enorm glädje.
En annan kul detalj var att jag, helt inne i matchen, precis efter målet på väg fram mot kassan tog fel vagn. Jag var så fast vid matchens slutminuter så jag missade helt att det var en annan kunds vagn jag hade fått tag i. "Kan jag ta den", hörde jag någon säga bakom mig (eller förstod jag sedan att rösten sagt). Vände mig om, såg en man med ett par varor i handen och trodde att han sagt något i stil med "kan jag gå före" då jag tolkade det som att de varorna var de enda han hade. "Javisst", svarade jag och lämnade plats. "Nej, alltså den", svarade mannen och pekade på vagnen. Först då gick det upp för mig att han skulle lägga ner varorna han hade i handen och därefter rulla fram SIN vagn till kassan...
....match: Derbyt hemma mot Helsingborg
Jag kunde ha valt guldmatchen mot Falkenberg när titeln säkrades, eller 3-1-segern i rivalmötet med Blåvitt, eller kanske tungviktsvinsten med 2-0 hemma mot AIK. Men allra mest betydde, för helheten, den här trepoängaren. Ett skadeskjutet MFF, drabbat av flera tunga avbräck både före och under matchen, krigade sig till en oerhört viktig seger i hemmaderbyt och få mål har känts så sköna som unge Mattias Svanbergs 2-0-mål i slutminuterna. En tung seger som banade väg för guldet i slutändan.
...geni: Magnus Wolff Eikirem
Norrmannen var briljant rakt igenom. Tog tillbaka sin plats i startelvan några matcher in i allsvenskan 2016, briljerade med magiska framspelningar och radade upp målgivande passningar. Bland många höjdpunkter fanns den sanslöst precisa millimeterspassningen till Kjartanssons 3-0-mål mot Häcken. Det var en fröjd att se Eikrem spela fotboll ifjol.
...jävligaste: cupfinalförlusten
Norrmannen var briljant rakt igenom. Tog tillbaka sin plats i startelvan några matcher in i allsvenskan 2016, briljerade med magiska framspelningar och radade upp målgivande passningar. Bland många höjdpunkter fanns den sanslöst precisa millimeterspassningen till Kjartanssons 3-0-mål mot Häcken. Det var en fröjd att se Eikrem spela fotboll ifjol.
...jävligaste: cupfinalförlusten
2-0 blev 2-2.
Matchboll i straffläggningen blev till stolpe ut och förlust.
Matchboll i straffläggningen blev till stolpe ut och förlust.
Cupguldet, det så efterlängtade, som såg ut att vara i hamn hamnade hos BK Häcken i stället och det hela slutade i en förlust som var den mest svårsmälta jag upplevt någonsin som MFF:are.
...spelare: Anders Christiansen
Svårt val, för utan att egentligen briljera spelmässigt var MFF över lag ändå bra under förra säsongen. Ska jag välja att lyfta fram en spelare, förutom geniet Eikrem, så är det danske mittfältaren Christiansen. Han var grym ända från dag ett när han anslöt till MFF och bidrog med ett djupledsspel från mittfältet som MFF delvis har saknat de senaste åren. En väldigt bra injektion som tillförde en dimension till i Malmös offensiv samt gjorde stor nytta i defensiven med sitt enorma slit.
Bilden ovan är från Gavlevallen i den näst sista omgången. Förlust för MFF där, 0-1, och alltid tråkigt att behöva se de himmelsblå förlora men å andra sidan var det den enklaste förlusten att ta på länge. Det var ändå kul att vara på plats, se redan klara mästarna och uppleva en skön stämning tillsammans med 400 andra MFF:are. Bra stämning, skapligt tryck ändå och en ganska bra känsla att gå hem med trots förlusten.
Kommentarer
Trackback
