alfredssons vardag

MFF förlorade igår en för laget egentligen totalt betydelselös match mot Åtvidaberg. Ingen anledning till någon större ilska egentligen, kan man tycka, men tydligen ansåg ett antal i min värld mindre klyftiga forumskribenter det på Himmelriket (Malmös Svenska Fans-forum). Särskilt målvakten Zlatan Azinovic fick ta emot oerhört mycket skit av vissa på forumet efter hans misstag som gav Åtvidaberg 2-1-målet. Jag är själv alltid besviken efter en förlust, så också igår, men när folk börjar håna de egna spelarna och lägger nivån så enormt lågt kan jag inte hålla tyst. Jag blir både förbannad och frustrerad när jag ser sånt.

 

Resultatet av min ilska och frustration blev ett långt inlägg runt midnatt igår där jag skrev precis vad jag tyckte om attityden gentemot våra egna spelare. Responsen blev väldigt god och det var skönt att känna att man hade fått skriva av sig. 

 

 

Jag är långt ifrån någon "like-jagare", som vill ha en massa gilla-klick när jag skriver något, men att 51 stycken i skrivande stund har bemödat sig at gilla inlägget och flera dessutom uttryckt hur bra det var är viktigt för mig i just det här sammanhanget. Det visar att merparten där inne har samma värderingar som mig och i det här fallet, när det gäller hur man ska bete sig och uttrycka sig efter en förlust, tycker jag att det är viktigt. 

 

Nya tag på tisdag! Framåt Malmö! 

Egentligen borde jag inte skriva det här inlägget, kan jag känna. Jag borde inte lägga energi på något så jäkla dumt, okunnigt och hånfullt. Men jag kan inte låta bli, jag måste skriva några rader om pajasen Staffan Heimersons (ja, för pajas är vad han är när han skriver en sådan krönika) alster i Aftonbladet häromdagen:

 

Som den idrottsälskare och fotbollsfanatiker jag är så är jag givetvis partisk i frågan, men det är inte att Heimerson i det närmaste visar en avsky mot idrotten eller ens att han hånar alla som anser sig älska en idrottsförening som stör mig mest. Det är hans totala arrogans, hans besserwisseraktiga och raljanta ton som genomsyrar krönikan och det faktum att han uttrycker sig så enormt okunnigt som får det att brinna i skallen på mig. Det finns så mycket i hans text som gör mig upprörd att jag inte kan hålla tillbaka orden här nu.

 

För det första, vem är denne Heimersson att kalla folk som älskar ett lag, en förening, för idioter? Vem är han att avgöra om man kan älska en klubb eller inte? Han som uppenbarligen inte ens är i närheten av att bry sig om sport överhuvudtaget. Han får absolut gärna tycka att det är både märkligt och fånigt att säga sig älska och känna kärlek till exempelvis ett fotbollslag, men han har ingen rätt i världen att idiotförklara alla oss som känner på det viset inför en klubb. För mig är MFF en viktig del som alla bloggläsare säkerligen har insett, men jag har samtidigt en underbar fru, en ovärderlig son och en härlig familj runt mig som förstås är viktigast av allt. Dock finns det garanterat många som inte har det, som finner sin kanske enda riktiga glädje och gemenskap i närheten och kärleken till en klubb. Alla dessa människor, och även mig som verkligen brinner för ett lag, spottar du i ansiktet Heimerson,

 

Det stannar dock långt ifrån där. 

 

Så avslutar Heimerson krönikan och egentligen räcker det med att läsa den meningen för att jag ska gå i taket och fullständigt avsky krönikan i sig. Hur sanslöst okunnig och korkad får man vara?

 

Jag har inte det minsta problem med att folk tycker att det är fånigt med 22 män eller kvinnor som jagar en boll eller om man tycker att idrott är ointressant. Men att så totalt smutskasta och nedvärdera en av våra största och viktigaste rörelser i det här landet är horribelt. 

 

Du missar några viktiga poänger Heimerson:

 

* Du raljerar om att idrotten bara är en nöjesindustri som handlar om pengar och javisst, pengar styr mycket när det handlar om elitidrott idag MEN du råkar glömma att en stor, stor del av idrotten utövas under elitnivå och bygger på tusentals och åter tusentals ideella krafter som lägger ner såväl mycket tid som pengar på något de brinner för, ja rentav älskar. 

* Du missar också att vi har en regel som handlar om att 51 % av varje elitklubb ska vara medlemsägd och på så sätt i grunden styras av "vanliga" människor. Så nej, pengar är inte allt. Engagemang är allra viktigast. Det är dessutom ingen vinstaffär att driva en fotbollsklubb, inte ens på elitnivå. 

 

* En annan detalj du verkar ha undgått att se, eller begripa, är att det finns en massa människor som anser sig älska klubbar och brinna enormt för dessa på nivåer under den absoluta eliten. Är Nisse som sitter ute på landsbygden i Värmland och varje vecka lägger x antal timmar för sin favoritklubb i division 6 för att han anser sig älska den också en idiot menar du? Trots att hans klubb är så långt ifrån den nöjesindustri du raljerar kring som man bara kan komma? Du spottar även den här typen av idrottsfolk och supportrar i ansiktet, gång på gång, med din krönika. Mig inkluderad, som brinner allra, allra mest för Nickebo IK i division 4.

 

* Personlighetsförstörande skriver du att idrotten är. Då råkar du också glömma alla de historier som går att läsa, höra och ta del av om personer som anser att idrotten varit deras räddning, det som har tagit dem från droger, kriminalitet och ett liv klart mycket sämre än det som de nu har med idrotten som en viktig del.

 

* Idrottsrörelsens betydelse för folkhälsan behöver väl knappast ens nämnas, så självklar som den är.

 

* Girig är alltså idrottsrörelsen anser du. Den rörelse som till en extremt stor del som sagt utgörs av och bygger på ideela krafter och människor som ger pengar, inte är ute efter att tjäna dem. Plocka bort dina skygglappar och se alla engagerade människor som både lägger ner oerhört med tid och pengar för att alla småklubbar såväl i städerna som ute på landsbygden ska kunna överleva idag. De människorna och idrottsföreningarna som är en klart större del av idrotten än elitklubbarna. Och jag kan inte påstå att ens elitklubbarna i Sverige är särskilt giriga. Efter framgång, absolut, men inte efter pengar (åtminstone sällan). Det kostar att hålla igång verksamheten för en elitklubb och det smakar i form av sportslig framgång (vilket skänker stor glädje för klubbens supportrar, de du kallar för idioter), inte i form av ekonomiska överskott. 

 

 

På vilken annan arena sammanstrålar barn och ungdomar, samt även vuxna, med så många olika bakgrunder (från olika länder, olika kulturer, olika socioekonomiska områden etcetera) och förutsättningar som inom idrotten? Var integreras människor och då i synnerhet unga på ett lika enkelt och naturligt sätt som inom idrotten? Svara gärna på det. Självklart finns det många andra platser och sammanhang där människor arbetar för integration och allas lika värde, men det går inte att på fullt allvar mena att idrotten inte spelar en viktig del i det arbetet. Varje år, varje månad, varje vecka, varje dag. Överallt. 

 

Med den ovan länkade krönikan spottar enligt mig Heimerson precis varenda person som på något sätt är en del av den svenska idrottsrörelsen rakt i ansiktet. Och alla som dessutom känner en speciell kärlek till en klubb fullständigt duschas i saliv från Heimerson, för att sedan stampas lite extra på. 

 

Jag kanske överreagerar då idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet ligger mig så varmt om hjärtat, men Heimersons krönika var det sämsta, mest nonchalanta och hånfulla samt det mest okunniga som jag har läst på åratal. 

 

 

Idag är det inte bara min älskade mammas födelsedag (stort grattis!) utan även sju år sedan jag träffade Karin för första gången. Den eftermiddagen 2007 när vi träffades i en datorsal på Borgarskolan här i Gävle hade jag inte ens kunnat drömma om vad vi skulle ha upplevt tillsammans idag, exakt sju år senare. 

 

Jag är så sagolikt tacksam för allt som jag har fått uppleva tillsammans med Karin och tack vare henne. Det har varit allt från filmkvällar och promender och resor till flytt till Helsingborg, samboliv. två månader på Jamaica, giftermål i Grekland och inte minst har vi ju fått en underbar liten son. 

 

De senaste sju åren, och inte minst de sex senaste då vi har varit ett "riktigt" par, har varit så enormt lärorika och utvecklande för mig personligen - och säkerligen för oss som par också - och jag kan inte riktigt sätta ord på hur högt jag värderar dem. Vi har gjort så mycket roligt tillsammans och samtidigt som den här tiden har gett mig så många roliga minnen har den också utvecklat mig som person. Karin har utvecklat mig och jag känner idag att jag inte bara kan blicka tillbaka på underbara år med henne hittills utan också kan ha stor nytta av allt jag har lärt mig och av att jag har utvecklats i väldigt positiv riktning. Något som jag har nytta av såväl i vårt förhållande som när det kommer till exempelvis framtida jobb och annat utanför själva familjeramen. 

 

Redan första gången vi sågs kände jag att det var något speciellt med den här tjejen. Jag vet inte om folk tror på kärlek vid första ögonkastet, men från min sida var det i alla fall något liknande. Jag fastnade för henne direkt och snabbt föddes ett hopp om att vi åtminstone skulle lära känna varandra. Något som ju minst sagt blev fallet. Att det skulle leda till allt det här underbara och ovärderliga som just nu genomsyrar vardagen - även de dagar som känns tunga och slitsamma - kunde jag som sagt inte ens drömma om. Det hade varit för bra för att vara sant helt enkelt. 

 

Men nu står vi här, gifta med radhus, barn och katt :)

 

Det som inleddes den 16/10 2007 har tagit mig igenom den bästa perioden i mitt liv och det tack den underbara tjej som numera till och med är min fru. Och det bästa av allt är att samtidigt som jag tänker tillbaka på alla härliga minnen sitter här med en känsla av att den här drömmen kommer att fortsätta en lång tid framöver. 

 

Sju suveräna år och många minst lika fina framför oss. 

 

Det är nu drygt en månad sedan vi gifte oss i Chania och känslan av att vara gift är speciell förstås. Samtidigt som jag värdesätter vår bröllopsdag något oerhört, det är en dag som alltid kommer att finnas med som ett väldigt fint och betydelsefullt minne, så värdesätter jag vägen som vi har tagit dit. Vägen som ledde oss till en liten grotta vid stranden i Chania.

 

Den vägen har gett mig så mycket tack vare Karin. Den har utvecklat mig, den har gjort mig till en mycket mer mångsidig person och jag är så oehört tacksam för det. Jag är dessutom säker på att jag kommer att fortsätta utvecklas, att jag kommer att växa som person och skaffa mig många nya, givande erfarenheter så länge som vi lever tillsammans. 

 

Vi tycker inte alltid lika om allt och vi har inte alltid samma åsikter. 

Det leder förstås till diskussioner och tjafs ibland, men det är också vår styrka.

Vi har vuxit något enormt tillsammans, år för år, dag för dag. Jag är så glad att vi kan ta en hård diskussion och komma ur den både klokare och utan en känsla av förlorad prestige. Den trygghet du ger mig är enorm och även de gånger vi har bråkat och man kanske känner sig ledsen finns det ingen större trygghet än att få krypa upp i din famn. 

Jag är så oerhört glad över hur vi utvecklas tillsammans och hur jag har utvecklats som person sedan jag träffade dig inte minst tack vare just det faktum att vi ibland diskuterar och du då får mig att se saker ur nya vinklar som jag inte hade funnit annars.

 

Utan dig hade jag inte varit pappa till en liten underbar son idag, men även när det gäller mindre saker och detaljer så har din närvaro i mitt liv varit helt ovärderlig. Och är varje dag, hela tiden. 

 

På vägen mot den 2/9 2014 när vi tog steget till att gifta oss har jag tack vare dig fått uppleva så mycket: nya städer, nya länder, både små och stora saker som har utvecklat mig i en positiv riktning och som jag aldrig någonsin skulle vilja ha gått miste om. Du har varit med om att forma mig till den jag är idag, en person som jag är stolt över att vara och som jag hoppas andra också kan se upp till. Du har inte gjort om mig, inte krävt att jag ska ändra på något, men du har gett mig så många nyttiga erfarenheter och fått mig att se så mycket annat som jag inte annars hade sett. Det har utvecklat mig och det är jag oerhört glad över. 

 

Vi har vandrat en lång väg redan, vi har stött på både motgångar och framgångar, vi har utvecklats tillsammans och vi har fått en härlig liten son. Det är jag både glad och stolt över. Och det bästa av allt är att vi har en lång, intressant och givande väg som ligger framför våra fötter. 

 

Du och jag - läng,  länge :)

 

 

Det börjar sjunka in nu. Att MFF i söndags säkrade klubbens 18:e SM-guld, det andra i raden, inför ögonen på bland andra mig. Vilken fantastisk fotbollsupplevelse det var och vilka minnen kvällen på Friends Arena gav. Det är bara att låta det sjunka in ordentligt, njuta och i tankarna återuppleva det gång på gång.

Precis allt gick ju med oss i söndags. Innan matchen nåddes man av rapporterna att såväl Elfsborg som IFK Göteborg förlorat och att det därmed skulle räcka med en poäng för att definitivt säkra det SM-guld som varit så nära i flera veckor nu. Det var nästan för bra, att kunna vinna guldet på bortaplan hemma hos en av de största konkurrenterna som finns i landet och det lag som fram till för ett par omgångar sedan såg ut som det enda riktiga hotet om guldet. Egentligen vill man ju helst avgöra på hemmaplan inför fansen där, men att kunna plocka med sig titeln hem från "fiendens" revir inför tusentals tillresta fans och att göra det mot Sveriges i särklass kaxigaste klubb (de bygger ju gärna själva på den imagen, så det ska inte ses som något hånfullt eller elakt att konstatera det) var nästan det bästa möjliga av sätt att vinna SM-guld på. För egen del var det förstås också fantastiskt att få vara på plats när det hela avgjordes, något som inte hade varit fallet om de hade avgjort nere i Malmö.

 

När väl själva guldmatchen, som den ju kom att bli, väl kom igång utvecklade den sig på ett sätt som man inte hade kunnat förvänta sig. Eller ens önska, för den delen, för mycket bättre dramatik och slut kunde det knappast ha blivit. Med facit i hand var det nästan bara bra att AIK hämtade in 0-2, för att avgöra med ett 3-2-mål bara minuten efter (eller 25 sekunder efter avspark) att AIK kvitterat och den stora hemmapubliken (med en riktigt imponerande klack, det måste man ge dem) försatts i ett sjukt högljutt glädjetillstånd var så makalöst gott att det inte kunde ha blivit bättre på något sätt.

 

Vi var strax under 3000 MFF:are på plats och hade en rejäl klack uppe i ena hörnet på Friends. Stämningen var förstås grym och det var oslagbart att vara på plats. Det var bra tryck matchen igenom och inte minst vid målen naturligt nog. 1-0-målet följdes av ett lite sent jubel, det var många inklusive mig som trodde att bollen gick i gaveln först, men 2-0-målet utlöste en svårslagen kollektiv glädje. Där och då trodde man nästan att det var klart. Men AIK hann ju lite från ingenstans (de var tyngre i första men i andra hade MFF kontroll på matchen fram till kvitteringen) såväl reducera som kvittera. En panikliknande nervositet var så nära att hinna infinna sig, men precis när de negativa tankarna skulle få fäste satte Rosenberg 3-2 och samtidigt som AIK:arna satte sina glädjevrål i halsen bröt ett enormt mål- och guldjubel ut på vår sektion.

Jag har skrikit mig hes och jublat som en galning för många MFF-mål genom åren, men det här slog nog allt. De jubelscenerna kommer jag garanterat bära med mig under lång tid framöver. Jag och Simon, den yngre av bröderna Thyberg som jag hade sällskap med ner till Stockholm skrek och kastade oss i varandras famnar och den mer neutrale Martin hamnade mittemellan oss i en härlig himmelsblå kram :)

 

 

Det var helt enkelt fullständig eufori och ett härligt kaos. Det största idrottsliga minnet hittills i livet, skulle jag rentav säga. Glädjen vid 2-0 var svårslagen skrev jag nyss, men den överskuggas ändå av 3-2-reaktionerna i klacken.

 

Nu när jag har sett Cmores sändning av matchen i efterhand kan jag också konstatera att den grymma stämningen nådde ut även via tv-sändningen, om än inte i full skala men ändå nog för att man skulle känna av den även framför en skärm. Givetvis var AIK:arna överlägsna oss på läktarna, konstigt hade det varit annars med tanke på att de var 20 000 fler, men jag gläds åt att man stundtals hör våra MFF-sånger och att de till och med under korta sekvenser överröstar AIK-ramsorna. Sedan ska man ge AIK att deras fans var riktigt bra, utan tvekan. Något som var roligt då det höjde temperaturen utanför planen och då båda lagens supportrar nu såg till att skapa en elektrisk atmosfär som bara den i sig var något speciellt att få uppleva.

 

Det blev rakt igenom en perfekt Stockholmssöndag - allt från bilresan ner med förväntningarna i bagaget och timmarna före avspark till slutsignalen följt av firandet utanför arenan och applåderandet där när MFF:s spelarbuss rullade iväg i mörkret. För att inte tala om den grymt sköna hemresan. En dag att minnas, helt klart!

 

Jag har gång på gång på gång sett Rosenbergs 3-2-mål från i söndags och jag har njutit varenda gång. Jag har också flera gånger läst Simon Banks krönika om svenska mästarna 2014. Textraderna med "det finns ingen annan klubb i Sverige som i modern tid varit lika besatt av att vinna som AIK, men det finns ingen klubb som vet mer om hur man gör det än Malmö FF" och "det finns inga ovärdiga mästare, men det finns få som är värdigare än de här. Bäst i serien? Bäst i Sverige? Lätt" är som skön, vacker poesi. Han slår samtidigt huvudet på spiken. Visst är jag enormt partisk, men ingen kan på allvar hävda att MFF:s SM-guld inte är imponerande eller oerhört välförtjänt i år.

 

Man vinner guldet trots stora förändringar inom klubben jämfört med fjolåret som också gav ett guld. Guldtränaren från ifjol, Rickard Norling, sa upp sig sent förra hösten, på flera bärande positioner inom klubben har det bytts folk, fem ordinarie och viktiga spelare från guldlaget ifjol har lämnat och allsvenskans bästa spelare (jo, han var rentav bättre än Markus Rosenberg fram till skadan) Gische Molins drog korsbandet i en träningsmatch i somras. Trots alla de mindre lyckade omständigheterna vinner alltså MFF guld och det i överlägsen stil.

 

Man vinner också för andra året i rad, något som inget lag har mäktat med sedan Djurgården i början av 2000-talet. Och man gör det samma år som man kvalificerar sig till gruppspelet i Champions League. Det sistnämnda hade inget svenskt lag mäktat med på 14 år. Att lyckas ta guld genom att försvara titeln och dessutom nå CL:s gruppspel genom att stå för ett flertal mycket imponerande prestationer är så enormt starkt, så imponerande. Och det säger jag inte bara som MFF:are.

 

Att MFF har lett serien från omgång ett och gör det till och med den sista är i sig även det helt sanslöst. Ett lag ska knappt kunna leda serien genom varje omgång en hel säsong. Imponerande! Mästarklass, minst sagt.

 

Redan när säsongen började var jag hoppfull trots spelartappen och turbulensen i klubben. Åge Harieide, kung Åge, kändes rätt som tränare. Där många skeptiker såg en trött, något omotiverad tränare som haft sin karriärs höjdpunkter redan såg MFF någon med glöden kvar och vilket engagemang den mannen har visat upp under året. Det går inte annat än att älska hans aktiva coachande och hans känsloreaktioner när han jublar vid mål eller skäller ut domare. Men hursomhelst, även om jag var positiv och trodde att hans lite rakare, med direkta fotboll skulle göra MFF ännu bättre så kunde jag inte ana (det kunde väl ingen?) att MFF år 2014 skulle vara SÅ bra.

 

Personer med klart mer MFF-erfarenheter än mig, de som har varit med sedan långt tillbaka i tiden, jämför årets MFF med det som tog sig till Europacupfinal 1979 och det lag som tog fem raka allsvenska seriesegrar på 80-talet. Det är stort att få uppleva ett så här pass starkt MFF och att se sitt lag skriva ny historia.

 

Nu kommer jag att njuta av det här långt in på vintern, fram till nästa säsongsstart till och med. Det är nästan det skönaste med att vara med om att ens lag tar SM-guld, att man kan njuta så pass länge och leva på det när den mörka, kalla vintern är här och inga MFF-matcher spelas. Som en bonus återstår nu flera spännande Champions League-matcher och avslutningen av allsvenskan, men hur det än går i de matcherna kommer den där sköna glädjen som bara bubblar inom en och den enorma stoltheten att finnas kvar länge, länge.

 

 

Som rubriken antyder har mamma och pappa varit uppe en vända från Småland. Det är så stort att få hit dem nu, när vi har Theo som utvecklas och tar nya, stora kliv för varje småländskt besök här. Han tar ju för sig mer och mer för varje gång han får träffa sin farmor och farfar och det blir säkerligen bara roligare och roligare, om möjligt, för de att hälsa på honom (och oss). 

 







Nu var det Theos ettårskalas som var huvudsyftet med besöket. Ett besök som blev ganska kort men kul och trevligt som alltid. I fredags kom de upp från Smålandsskogarna, i lördags var det sedan stort kalas med snudd på 30 personer här i huset och i söndags begav sig mina föräldrar söderut igen. 

 

Så mycket hanns förstås inte med, dels var tiden ganska knapp och dels tog kalaset mycket av såväl tid som fokus, men man kan summera med att det var kvalitet i stället för kvantitet. Även Theos kalas blev lyckat med mycket folk som sagt och gästerna verkade uppskatta såväl varandras sällskap som kakorna :)

Mängder med fina presenter fick vår lilla stjärna och det är bara för oss att tacka alla som kom och verkligen bidrog till att göra hans första födelsedagskalas till något riktigt fint och lyckat.

 

 
Theo myser med morbror i hängmattan.

 

 

 

 

Att vara MFF:are är alltid fint i min värld, inte minst just nu med nio poängs ledning i Allsvenskan med fyra matcher kvar och gårdagens sanslöst imponerande insats som gav en 2-0-seger mot Olympiakos (som ju slog regerande spanska mästarna och CL-tvåan Atlético Madrid i första gruppspelsmatchen) i Champions League. 

 

Så var det äntligen dags att skriva lite, eller ganska mycket lär det nog bli, om vår Greklandssemester som bland annat innehöll vårt bröllop. Det var två veckor som innehöll alldeles för mycket roliga och bra saker för att allt ska få plats här, men jag gör ett försök att summera på ett någorlunda begripligt sätt utan att sväva ut i ett uppsatsskrivande :)

 

För några veckor sedan drog vi hursomhelst iväg till Grekland och Kreta. Till Chania närmre bestämt, eller precis utanför. Det kunde ha varit för att inleda en av många utlandsresor tillsammans, men nu var det ju dessutom mer än så då huvudsyftet med resan var att gifta oss. Inte i hemlighet, många här hemma kände till det, men utan nära och kära. 

 

Om vi då börjar med just bröllopet så finns det mycket att skriva, förstås, men samtidigt gör det inte själva upplevelsen rättvisa. Det är svårt att sätta ord på hur enormt stort ögonblicket var och hur stolt och lycklig man var när vi stod där tätt intill varandra, nära strandkanten och med den fantastiska utsikten för ögonen. Både själva bröllopet och den efterföljande fotograferingen blev minst lika bra, om inte bättre, som vi hade vågat hoppas på. Vi var nöjda med allt från präst till fotograf. Det funkade också fint att ha Theo med oss, även om han var lite trött. Junior somnade dessutom lagom till fotosessionen så vi fick gott om tid tillsammans med fotografen att bara ta en massa bra bilder och vara glada, nöjda och njuta av ögonblicket. 

 

Det blev en oerhört känslosam, fin och minnesvärd eftermiddag. På kvällen passade vi på att gå på grekisk, eller kretansk för att vara precis, afton på hotellet där vi bodde. Grekisk buffé, musik och dans bjöds det på och vår stora dag fick ett bra avslut. 

 

 

 

 

 

När vi väl var nygifta väntade över en veckas härlig semester. Vi anlände ju några dagar före vigseln och var sedan kvar i ytterligare tio dagar. Dagar som innehöll myckt sol, bad och slappande. Theo trivdes som fisken i vattnet på hotellet, personalen älskade honom och att junior var så nöjd gjorde förstås hela vistelsen såväl enklare som roligare för Karin och mig också. Vi spenderade ganska mycket tid i anslutning till hotellet med solande och badande, men passade förstås också på att se oss om lite. 

 

Vi var bland annat inne i Chania ett par gånger och den staden var verkligen värd ett besök. Väldigt vacker! Jag gillade skarpt de små gatorna med sina många butiker i den äldre delen och hamnen med sitt restaurangstråk var en av de finare platserna jag har besökt. Riktigt läckert att sitta där såväl mitt på dagen som på kvällen när mörkret hade lagt sig. 

 

 

 

 

 
På en av Chanias många smågator.

 

 

Vi var också på en endagarstur med buss som Fritidsresor hade styrt upp ner till öns södra kust (vi bodde på den norra) och den minst sagt fina, berömda stranden Elafonissi. På vägen dit ner gjorde vi stopp i Kandanos och i Paleochora. Fina små ställen båda två, Kandanos mest liknade en by med en vacker kyrka och Paleochora ett fiskesamhälle ute vid kusten som var riktigt fint och mysigt. Det förstnämnda var också av historisk betydelse då tyskarna var där och krigade under andra världskriget. Även Paleochora innehöll minnen av krig, fick vi berättat för oss av guiden, då turkarna var där på 1800-talet och stod för ett riktigt blodbad. 

 

Efter de här intressanta kom vi fram till Elafonissi och det var en minst sagt imponerande strand. Inte konstigt att den på nätet beskrivs som Kretas finaste. Det blev några sköna timmar där innan det var dags att åka norrut igen. 

 

Allt som allt var det en givande och kul dag. Roligt att se sig om lite och på uppleva fler delar av Kreta och ta lite del av den grekiska samt kretanska historien. 

 

 

 

Överhuvudtaget blev hela Chaniavistelsen jättebra för oss. Theo trivdes och repade sig snabbt efter den feber han åkte på precis före avresan, hotellet var både fint och fräscht men samtidigt rätt litet och mysigt plus helt perfekt för barnfamiljer, vädret var kanon rakt igenom, bröllopet blev som sagt så bra man bara kunde önska och mer därtill, maten var grym, upplevelserna gav mycket och bemötandet var bra överallt. 

 

Nu låter det här som ett sånt där klassisk blogginlägg, som likaväl kunde ha kortats ner till en Facebookuppdatering eller summerats på Twitter, där allt ska lyftas fram som något fullständigt fantastiskt när man har varit utomlands (eller på middag hos vännerna, eller på söndagsutflykt eller på weekend i Stockholm etcetera - visst känner man igen den "visa upp sitt perfekta liv-taktiken" via sociala medier?) men det finns ingen anledning att inte höja de här två veckorna till skyarna. Det blev precis vad vi hade hoppats på eller bättre och var ett väldigt skönt avbrott i vardagen, inte minst för Karin som kunde koppla bort jobbet och mycket välförtjänt unna sig lite ledighet.

 

 

Att vi kommer tillbaka till Hotel Theo vågar jag dessutom nästan lova. Det vore grymt att åka tillbaka och fira bröllopsdag där någon gång i framtiden. Dit och till Montego Bay i Jamaica, där vi ju spenderade två månader i slutet av 2012, måste vi bara igen då de platserna verkligen har satt sina spår på ett positivt sätt hos mig (och oss). 

 

 

 

 

Igår passade jag på att skriva av mig lite igen efter den oerhört sköna 1-0-seger borta mot Halmstads BK. Många var förstås nöjda och positiva likt mig - även om spelet efter paus var långt ifrån bra så var det en mycket skön krigarseger och viktig poäng som togs - men det fanns samtidigt ett antal som gnällde. Helt obegripligt, enligt mig (och många andra):

 

 

Nöjer mig med att via en skärmdump från Facebook summera bröllopet den 2/9 och utlovar samtidigt såväl Greklandssummerande som en rad bilder därifrån inom kort:

 

 

 

Så här lät det sedan när vi hade kommit hem till Sverige igen:

 

 

 

 

Man kan slå fast vissa saker om mig. En av dem är att jag är en nostalgiker. Även om jag gärna lever i nuet och uppskattar vardagen, inte minst nu som pappaledig och med en värdefull familj runt mig, också så blickar jag inte sällan tillbaka och tänker på hur det kunde vara förr för mig.

 

En sak som får mig att känna nostalgi är faktiskt hösten. Den som nu precis har nått Gävle med kalla vindar och mörker. Fram till för bara några dagar sedan var den ljummen och skön hösten, den var så där perfekt med fina färger och varma temperaturer, så där som kan få en att verkligen tycka om den. Då gillar jag hösten skarpt, den är underskattad när den dyker upp med sin fräscha, småkyliga men ändå sköna luft och färggladhet. Men när den går över i konstant mörker och kyla vill man oftast bara bli av med den.

 

Hursomhelst, trots kyla och mörker finns det något positivt med den sidan av hösten och det är att den framkallar mängder med skön nostalgi hos mig. Det är något speciellt med kyliga, mörka höstkvällar i Gävle. Jag antar att det bottnar i att jag hösten 2006 precis hade flyttat hit, stod på egna ben för första gången i livet och inledde skapandet av något eget. Det var något speciellt med att promenera runt i Sätra (området där jag bodde), ta en löparrunda i spåren borta vid Gavlerinken och dag för dag, eller kväll för kväll, lära känna området och staden mer.

 

 

Därefter har höstarna här uppe varit speciella. 2007 minns jag främst för att jag klev in på Borgarskolan, löjligt nervös ärligt talat, för att ha min första riktigt VFU som lärare och där ganska snart möttes av ett vackert leende som tillhörde min nuvarande fru. Ett viktigt och speciellt minne, förstås :)

Jag minns även 2007 för tiden i Korsnäs BK och de många kvällarna på "Tvätten", korpenhallen där jag och några lagkamrater kväll efter kväll spelade innefotboll i den lilla, lilla hallen och nötte styrketräning. Bilresorna dit och hem, i Manges bil med Suburban Cowboys Suzy Rew i högtalarna har etsat sig fast i minnet.

På samma sätt minns jag  2008. Den hösten gick visserligen fotbollen åt helvete, men vi upplevde många positiva stunder tillsammans också i KBK-gänget. Dessutom blev Karin och jag ett par och inledde något som nu sex år senare har lett till en liten härlig familj och har gett oss åtskilliga minnen såväl före som efter Theos ankomst.

 

2009 var även det ett minnesgivande höstår. Jag hade då bland annat en riktigt givande och bra praktikperiod, under en suverän handledare i form av Perra Olsson, på dåvarande John Bauer-gymnasiet här i Gävle. Dessutom gick fotbollen lysande för oss i IK Sätra och när höstkylan hade tagit ett grepp om staden säkrade vi avancemanget till division 5 den hösten. Många fina minnen, utan tvekan.

 

Bara att lämna FM-spelandet (som det blev mycket av då) och värmen i lägenheten för att ge sig bort till Statoil och köpa en kexchoklad (en klassiker!) eller vara ambitiös nog för att ge sig ut på en kvällspromenad runt Sätra är sådant som jag kan minnas och längta tillbaka till, även om jag inte för allt i världen skulle vilja byta bort allt som jag har nu.

 

Höstnostalgi, hursomhelst! :)

 

 

I tisdags gjorde MFF debut i Champions League. Inte sedan det nuvarande formatet startade under sitt nu existerande namn har Malmö varit med i finrummet bland Europas bästa klubbar. Minst sagt stort att få kliva in där nu, med andra ord.

 

Inte blev det mindre stort av att man i första matchen ställdes mot en av Europas största och mest meriterade klubbar i form av Juventus på bortaplan.

 

När lottningen gjordes blev jag som MFF:are riktigt nöjd. Många hade säkert hoppats på att Zlatan Ibrahimovic skulle komma hem till Malmö igen och att MFF skulle lottas mot hans PSG. Själv blev jag dock riktigt lättad över att vi slapp PSG och Zlatan. Då hade fokus från medierna enbart riktats mot just Zlatan, MFF hade fått spela en biroll trots att det hade varit deras stora föreställning och vi hade dessutom behövt stå ut med en mängd Zlatanister på läktarna (förmodligen mest i form av 14-åringar som tyvärr likställer Zlatan med Gud fader själv och jordens härkare, typ).

 

Jag har inget emot Zlatan, men jag tycker varken han är en särskilt bra förebild (dock en makalöst bra spelare) eller att det är särskilt intressant att läsa en miljon artiklar om honom i veckan. Jag vill dessutom att MFF ska stå vara i fokus i de svenska medierna nu när de äntligen har gjort något som inget svenskt lag klarat av de senaste 14 åren, inte en enskild spelare som nu huserar i motståndarlaget.

 

På samma sätt var jag glad att slippa Barcelona. Hade de lottats in i MFF:s grupp hade vi tvingats stå ut med en hel drös av tonåringar på läktarna, samt säkert en del äldre också, som började följa Barca för något år sen eller åtminstone så sent som när Zlatan var där. Malmö Stadion hade invaderats av massa plastsupportrar som egentligen inte har särskilt bra koll på själva fotbollen. Som sagt, jag vill hellre se fullt fokus på MFF och fullt stöd från de svenska åskådarna som är där. 

 

Barca slapp jag gärna även av den anledningen att de är riktigt, riktigt bra och ett av de lag som jag fruktade kunde slå MFF med stora siffror. Till den skaran sorterade jag också in Real Madrid, Bayern München och i viss mån Man City. Skönt att slippa dessa, trots att det hade varit finfina publikmatcher. 

 

Det är dock även de vi nu fick, inte minst Juventus och Atletico Madrid. Inte i klass med de ovan nämnda men två riktigt bra och intressanta lag. Olympiakos har dessutom ett bra supporterstöd och kommer säkerligen att bidra till en elektrisk stämning på Stadion. 

 

Omgång ett i gruppspelet spelades som bekant i tisdags då MFF gästade Turin och Juventus. Jag hade inga förväntningar på poäng, Juventus ska slå Malmö nästintill 99 gånger av 100 känns det som. En titt på startelvorna från i tisdags visar att Juventus är värd i runda slänger två miljarder, MFF:s knappa 60 miljoner. Det säger en del. Att då komma undan med en 2-0-förlust och spela mer eller mindre jämnt med de italienska mästarna i drygt en halvlek är inget annat än klart godkänt.

Första halvlek var nog den bäst genomförda av MFF sedan jag började följa dem för snart 20 år sedan. I alla fall om man ser till kvalité på motståndet. Det var klockrent taktiskt, försvarsspelet i det närmaste helt fläckfritt och även om det skapades få chanser framåt fanns det positiva tendenser även de gånger MFF anföll. Det lovar gott och jag tror att Malmö kan störa de andra lagen hyfsat, i alla fall på hemmaplan. Skulle de knipa någon eller några poäng är jag nöjd och samtidigt ger hela CL-äventyret säkerligen en hel del nyttigt att plocka med sig hem till allsvenskan.

 

Hursomhelst, i tisdags kunde man vara riktigt stolt som MFF:are trots förlusten och jag ser fram emot CL-fortsättningen under hösten. 

 

 

Ja, jag är enormt partisk i frågan som den MFF:are jag är. Men jag är garanterat inte ensam om att tycka att gårdagens fantastiska MFF-insats mot plastklubben från Salzburg med det vidriga tilläggsnamnet Red Bull var en seger för fotbollen. En seger för den medlemsstyrda klubben mot den enbart av Red Bulls pengar och marknadsföringsintresse skapade plastvarianten från Österrike. 

 

Hursomhelst, alla som läser bloggen vet sedan tidigare vad jag tycker om Salzburg som klubb. Det kan alla MFF:are strunta i nu och bara njuta. Ja, alla som gläds åt att ett svenskt lag har nått Champions League för första gången sedan 2000 kan njuta. Och som jag njuter!

 

Samtidigt förstår jag de fans till andra lag som inte är glada för MFF:s skull. Jag hade ärligt talat aldrig hoppats på ett annat svenskt lag än MFF skulle nå CL-gruppspelet. Man kan prata om att det är bra för svensk fotboll, absolut, men jag förstår också om man ser till sitt eget lag i första hand och inte vill att andra klubbar ska få enorma resurser. Helt logiskt! 

 

Att MFF:s prestation är värd att hyllas verkar dock de flesta vara eniga om. De har slagit ut flera bra lag på vägen, Salzburg är ett riktigt vasst lag oavsett vad man tycker om dem, och gårdagens returmöte med österrikarna var oerhört imponerande. Det säger jag inte bara som MFF:are. Att gå ut och nästintill totalt neutralisera motståndarnas offensiv, som var riktigt stark och farlig i Salzburg senast då hemmalaget skapade många chanser mot ett pressat Malmö, samtidigt som man lyckas skapa chanser framåt och göra tre mål är inte bara bra utan riktigt, riktigt urstarkt. Det bästa jag har sett av MFF någonsin skulle jag nog våga påstå, möjligtvis i konkurrens med derbykrossen 2012 då HIF kördes över med 3-0. Men Salzburg är ett klart bättre lag än vad Helsingborg var då och matchens dignitet var också klart större nu. 

 

MFF var helt taktiskt briljanta igår, jag kan inte nog hylla tränaren Åge Hareide som hela säsongen har fått fram ett mer effektivt och lite rakare Malmö utan att för den skull ta bort possessionspelet och förmågan att styra matcherna genom att spela en kreativ fotboll. MFF har blivit mer mångsidigt och det såg vi ett utmärkt exempel på igår. Ingen hade förutspått att Hareide skulle skicka ut sitt lag i en 3-5-2/5-3-2-variant likt van Gaalss succéformation med Holland i VM. Verkligen ingen kunde lista ut det. Men så gjorde Hareide, visade fingertoppskänsla och fick ruggigt bra utdelning på den taktiken. Vi fick se ett MFF som totalt stängde bakåt, med tre säkra mittbackar och hårt jobbande yttrar, samt ett MFF som offensivt ställde om blixtsnabbt och med teknisk skicklighet. De himmelsblå var helt enkelt lysande och kompletta för kvällen.

 

Nervositeten var enorm här hemma och jag snarare led än njöt mig igenom 90 minuter plus stopptid. Det var först efter slutsignalen som man kunde börja njuta och andas ut. Vilken glädje, vilka rysningar! 

 

Nu fick jag inte vara med nere på Stadion och uppleva det hela, något som garanterat hade varit den bästa fotbollsupplevelsen någonsin i livet, men lyckan var inte mindre för det. Det här är  riktigt stort och någonting som man som MFF:are kommer att se tillbaka på, njuta av och minnas länge, länge.

 

 

 

Det känns som att det är många drömmar i mitt liv nu, många lyckliga och önskade sådana. Bara det att jag får vara pappaledig med vår lille son och att vi har varandra tillsammans vi tre är förstås fantastiskt, något som skapar guldkant på vardagen även de dagar som är tuffa och slitsamma. Det är som en dröm i sig.

 

När det gäller fotbollsrelaterade drömmar har en dröm länge varit att få se MFF i Champions League på "riktigt", i gruppspelet. Något som ett svenskt lag inte har mäktat med sedan 2000. Den drömmen har funnits där sedan jag stod på Stadion och fick se Malmö vara några centimeter ifrån det där 3-0-målet, som skulle ha gett dem CL-biljetten, mot Dinamo Zagreb 2011. 

 

Igår var det dags för en helt avgörande play off-retur igen. Nu mot Red Bull Salzburg (usch, jag ryser av namnet), nu med mig närmast skakande av nervositet framför tv:n i stället för på Stadion. Och nu slog drömmen in, den blev verklig och det känns helt sanslöst bra att MFF senare idag kan lottas mot lag som Barcelona, Real Madrid och Bayern München. Äntligen! 

 

En annan ännu klart större dröm har sedan länge varit att få dela mitt liv med Karin. Ända sedan vi träffades och började lära känna varandra har jag känt att det är den tjejen som jag vill leva med. Om det skulle bli som gift eller inte tänkte jag nog inte på då, men sedan vi blev tillsammans och kom att dela allt mer här i livet har jag också drömt om att en dag få bli hennes man (det låter nästan högtravande detta, men det känns grymt speciellt förstås). Och på tisdag, den 2/9, slår även den drömmen in. Då gifter vi oss på en strand i Chania på Kreta och jag vågar redan nu utnämna den till den största dagen i mitt liv tillsammans med dagen då vår son kom till världen. Helt fantastiskt ska det bli och jag kan inte sätta ord på lyckan som jag känner. 

 

Det är nästan så att man känner att man borde be om ursäkt för hur bra allting går just nu, för hur lycklig och nöjd man får känna sig. Men samtidigt är det ju bara att njuta, att ta vara på lyckan och inte fundera på någonting annat som inte är lika underbart eller roligt här i livet. Ta vara på det här kommer jag verkligen att göra, jag njuter redan nu återigen av gårdagens magiska fotbollsmatch och ser med spänning fram emot kvällens start på resan mot Kreta. 

 

Det är bara att tacka och ta emot samt att konstatera att man har det riktigt bra nu :)

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har tröttnat ganska rejält på allt raljerande, hånande och den hånfulla ton som allt som oftast råder just nu i sociala medier när "vanliga" människor tycker, tänker och diskuterar frågor inför det stundande valet. Inte bara när det gäller SD, som jag ju tidigare varit inne på, raljeras och hånas det utan rent allmänt verkar det vara ett tillstånd som råder just nu. Därför knåpade jag ihop ett långt Facebook-inlägg för att lufta lite tankar och eventuellt dra igång en givande diskussion:

Reaktionerna blev väldigt positiva med många som höll med och som hade kloka tankar att dela med sig av. Jag fick även konstruktivt mothugg som ledde till lite mer diskuterande och skrivande. Så här utvecklade jag tankarna från mitt ursprungsinlägg:

 

 

Lyssnade igår igenom P3 Dokumentärs program om Peter Rätz, han som under många år arbetade som infiltratör åt polisen och numera, utan möjlighet att skyddas här, lever gömd någonstans utomlands. Historien i sig är oerhört intressant, jag har lyssnat på det avsnittet tidigare men ville nu höra det en gång till, och den blir ännu mer intressant om man likt jag är ett fan av Johan Falk-filmerna. Det är ju Peter Rätz som är verklighetens Frank Wagner, huvudpersonen i Falk-filmerna. Det är hans liv och upplevelser som filmerna är baserade på.

 

Historien om Rätz liv som infiltratör är i sig oerhört spännande, intressant och uppseendeväckande. När man dessutom kan koppla hans berättelser om olika episoder i livet och olika situationer han ställts inför i rollen som infiltratör till just den eller den scenen i de olika filmerna blir det hela ännu mer värt att lyssna på.  

 

Har ni inte hört programmet om Rätz tidigare så rekommenderar jag det starkt:

 

 

 

Uppdrag Granskning gjorde för några år sedan ett program på samma spår, dock inte bara om just Peter Rätz. I det programmet får man bland annat se ett klipp med scenen där Frank Wagner sitter i ett rum som är täckt av plast, med en pistol riktad mot sitt huvud, i en av Falk-filmerna. Upplevt i verkligheten av just Rätz.

 

Kan också vara värt en titt:

 

 

 

P3 Dokumentär tycker jag för övrigt har en rad väldigt intressanta program. Jag har lyssnat igenom mängder av dem (fastnade förra sommaren, när jag gick och flyttstökade i vår lägenhet i Helsingborg) och mest berörd blev jag helt klart av programmet om diskoteksbranden i Göteborg. Ett riktigt gripande avsnitt. Även de om Arlandarånet, Helikopterrånet och Malexandermorden rekommenderas varmt av mig. Med flera ska tilläggas.

 

 

Hoppet lever, Emil Forsbergs sena reducering (skänken från ovan, den tackar vi för) i Salzburg gör att läget ser klart ljusare ut än det gjorde under i princip hela matchen. Självklart var 2-1 inget logiskt resultat som spelet såg ut, österrikarna kunde och kanske rent av borde ha vunnit klart större. Men å andra sidan borde MFF också ha gjort något mål innan det där slumpartade reduceringsmålet och de behöver verkligen inte be om ursäkt för att chansen till CL-avancemang nu ändå är skapligt god.

 

Det blir tufft att slå Salzburg hemma, men samtidigt gör vetskapen om att det räcker med 1-0 det hela ändå enklare. Nu kommer Stadion att bära fram MFF, var så säkra. Jag har tjatat om stämningen där nere tidigare och hade så gärna upplevt den igen såväl senast mot Sparta Prag som nu kommande onsdag. Trycket som publiken skapar ska inte underskattas.

 

Det lär bli något annat än den vidriga plastkultur som Salzburgspelarna är vana vid från sina hemmamatcher. Det kanske låter gnälligt och bittert, men jag är långt ifrån ensam (vi MFF:are är långt ifrån ensamma, ska tilläggas) om att tycka illa om klubben som Erik Niva, Sveriges kanske bäste fotbollsjournalist, beskrev som ett projekt med syfte att marknadsföra en energidrycksjätte (Red Bull Salzburg, som de heter). Slängde ur mig lite skit mot den österrikiska klubben och dess läktarkultur även i samband med matchen i tisdags: