SD vinner bara på raljerandet
Det drar ihop sig till val och inte sällan rör snacket i såväl riksmedierna som på sociala medier SD och deras åsikter, värderingar etcetera. Jag har tidigare varit inne på debatten kring SD och den som jag ser det totalt felaktiga taktiken som många motståndare till partiet använder sig av. Samma spår är jag inne på idag, då det bara blir allt tydligare hur fel (i mina ögon) motståndarsidan ofta agerar.
Man kan absolut tycka vad man vill om SD, deras idéer och om folk som röstar på dem. Det är förståeligt och det är också fritt fram i ett land med åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Dock begriper jag inte riktigt hur så många kan göra samma misstag, om och om igen. Det jag syftar på är de många och högljudda SD-motståndarna vars agerade garanterat enbart gynnar SD.
Jag skulle utveckla hur jag tänker. Först kan jag dock bara konstatera att om jag hade varit PR-ansvarig för SD hade jag bara lutat mig tillbaka och gnuggat händerna nu. För så fel kommer den "motståndskampanj" som just nu drivs via sociala medier, samt även i riksmedierna, att slå. Så mycket kommer den snarare att gynna SD än att sänka dem.
Och jag kan omöjligtvis begripa hur folk kan undvika att se det. Helt obegripligt.
Men likväl kommer, om SD gör ett riktigt bra val, såväl "vanliga" medborgare som medierepresentanter stå där, klia sig i huvudet och fråga sig hur i hela världen SD kan lyckas så. Trots att svaret åtminstone till viss del är givet och handlar om hur illa motståndarsidan har spelat sina kort år efter år sedan senaste riksdagsvalet.
Jag tycker inte att de tillför någonting positivt i riksdagen, men jag är övertygad om att de aldrig någonsin kommer att åka ur densamma så länge motståndarna agerar så naivt och korkat rent ut sagt.
Jag har tidigare varit inne på vikten av att ta debatten, ta emot de frågor som SD (eller vilket parti det nu än skulle handla om och som man inte delar åsikterna med) lyfter upp och diskutera dem, komma med motargument, vara saklig, konkret och själv ha vettiga åsikter innan man ger svar på tal eller attackerar själv i debatten.
För mig är det så självklart. För om jag bemöts på ett arrogant och nonchalant, hånfullt eller nedvärderande sätt av någon som är av en annan åsikt än den jag har i en fråga så svarar jag naturligt nog med att inte ta till mig eller ännu troligare genom att stärka min egen åsikt. Inte reflekterar jag då över det jag tycker, över det jag står för, och funderar över om det verkligen är det bästa eller det rätta. Det är inte heller omöjligt att jag i en situation där jag upplever att någon annan bespottas och hånas för sin åsikt stöttar den personen på grund av behandlingen den utsätts för, utan att för den skull nödvändigtvis hålla med om den hånade personens åsikt.
För mig är det så självklart. För om jag bemöts på ett arrogant och nonchalant, hånfullt eller nedvärderande sätt av någon som är av en annan åsikt än den jag har i en fråga så svarar jag naturligt nog med att inte ta till mig eller ännu troligare genom att stärka min egen åsikt. Inte reflekterar jag då över det jag tycker, över det jag står för, och funderar över om det verkligen är det bästa eller det rätta. Det är inte heller omöjligt att jag i en situation där jag upplever att någon annan bespottas och hånas för sin åsikt stöttar den personen på grund av behandlingen den utsätts för, utan att för den skull nödvändigtvis hålla med om den hånade personens åsikt.
På samma sätt är det ganska självklart att SD-sympatisörer bara blir ännu mer övertygade om sina ståndpunkter och åsikter när de hånande, raljerande och förlöjligande kommentarerna - utan minsta konstruktiva inslag - haglar dag efter dag. Dessutom, vilket är allvarligare om man nu ska se till SD:s framgångar, är det ganska logiskt om folk som kan tänka sig att rösta på så kallade missnöjespartier känner att de får ytterligare en anledning när ett sådant parti bemöts på det sätt som nu är vardag på nätet i SD:s fall. Om jag är smått bitter och missnöjd över saker i samhället, kanske överväger en röst på SD och sedan tar del av en promille av alla hånfulla och raljerande kommentarer från motståndarsidan så är det inte helt otroligt (tvärtom snarare logiskt) om min känsla av missnöje och irritation då stärks och det leder till en SD-röst på valdagen.
Jag tror rentav att folk som egentligen inte ens skulle vara i närheten av att rösta på SD tröttnar på debattklimatet som råder just nu och på grund av det röstar på ett parti som de annars inte ens tänkt tanken på att stötta. Givetvis en spekulation men jag tror att det kan bli så.
Senaste exemplet på felriktat SD-motstånd hämtas från Södertälje (och även Skåne samt Stockholm) och uppvisar prov på ren jäkla idioti. Där har facket valt att plocka bort SD:s valaffischer på bussarna för att de dels har lett till vandalisering och dels anses skapa en hotbild mot chaufförerna. Hur fan tänker man ärligt talat om man tror att vägen mot ett SD-fritt Sverige, eller en SD-fri riksdag, går via att vandalisera, förstöra och rentav hota? Finns det verkligen människor som är så dumma att de tror att de gör samhället en tjänst genom att bete sig så? Man blir mörkrädd och det är ju snarare så att den typen av människor och den typen av handlingar verkligen är ett hot mot demokratin.
Och tyvärr är jag rätt övertygad om att jag kommer att kunna säga "vad var det jag sa" när valresultatet presenteras.
Mammabesök, kräftskiva och fotboll
Den senaste tiden har rusat förbi men innehållit mycket roligt. Det är rätt hektiskt nu, snart drar vi ju iväg och gifter oss och det är en del som ska hinnas med, men vi har också hunnit få ut en del av de senaste veckorna.
Mamma var uppe och hälsade på en vända med start förra helgen för att sedan stanna några dagar. Det är stort för henne att få vara med lille Theo förstås och det är roligt att se hur våra nära och kära får ta del av den stora lyckan och stoltheten som vi känner över honom. Det blev några roliga dagar med mycket fokus på junior förstås, en tur upp till Engeltofta och Engesberg för lite bad och middag och bara allmänt lugnt, trevligt umgänge. Det är extra roligt att ha någon här för mig och Theo med när det blir långa vardagar för oss.
Karin passade ju på att fylla 25 också och givetvis firade vi henne så gott det bara gick. Frukost på sängen och lite födelsedagskalas med mina svärföräldrar blev det och jag hoppas att födelsedagsbarnet var nöjt :)
I fredags var Karin, jag och Theo hos svärfar Håkan på kräftskiva. Som alltid kul att umgås med honom och inte minst att återigen träffa Jonas och Erika. Svårt att inte gilla umgänget med de två, det är alltid oerhört enkelt och roligt att träffa dem.
På lördagen var det sedan dags att äntligen få se MFF här uppe. Nu blev det ingen större klang och jubelföreställning på Strömvallen och inte fick jag måljubla den här gången heller, likt nere i Malmö tidigare i somras (mot Ventspils) blev det som bekant 0-0. Men det var ändå kul att se sitt lag spela på nära håll igen och jag tycker ändå Malmö gjorde en skaplig match. Efter en svag första halvlek, där dock Gefle inte skapade mycket trots att MFF var det något sämre laget, ryckte de himmelsblå (för dagen marinblå) upp sig rejält och vaskade fram både en, två, tre och fyra riktigt fina chanser. Borde ha blivit något mål där men en poäng var ändå okej. Med facit i hand bra till och med, då AIK glädjande nog torskade mot Örebro i söndags och MFF:s Gävlekryss innebar att serieledningen utökades med ytterligare en poäng.
Fokus på MFF
Nu när jag åtminstone för tillfället inte spelar fotboll själv blir det ännu mer fokus på MFF för min del. Om det nu går att snäppa upp det ytterligare jämfört med de senaste säsongerna. Minuset nu är förstås att jag inte kan vara på plats och se matcher, men å andra sidan ser jag till att följa laget stenhårt via nätet och läsa in mig på allt som går mellan matcherna.
På lördag blir det dessutom äntligen en chans att se dem i Allsvenskan igen när MFF gästar Strömvallen och Gefle IF. Förhoppningsvis blir det en av sommarens fotbollshöjdpunkter för min del.
Veckan som gick var en rysarvecka för alla MFF-supportrars del men med facit i hand slutade den oerhört lyckligt. Vändningen, efter 2-4 i första mötet, mot Sparta Prag i Champions League-kvalet i onsdags var mäktig och även om känslan garanterat var många gånger större för de som var på plats kände man av stämningen genom datorskärmen framför Sydsvenskans sändning.
Det var en rysare där de sista 30 minuterna, när MFF hade de 2-0 som behövdes, var en pina men det gick ju vägen och i ärlighetens namn skapade tjeckerna knappt en enda riktig målchans under andra halvlek. Oerhört starkt av MFF och en nästintill perfekt genomförd matchplan som också var ett måste för att en vändning skulle kunna bli möjlig. Nu blir det tufft mot Red Bull Salzburg, men jag tror ändå chansen är skaplig. Viktigt att få avsluta hemma i alla fall. Om MFF bara har ett hyfsat resultat med sig hem från Österrike kan vikten av hemmastödet och det trycket som skapas nere på Stadion ge en extra skjuts i jakten på avancemang.
Det var en rysare där de sista 30 minuterna, när MFF hade de 2-0 som behövdes, var en pina men det gick ju vägen och i ärlighetens namn skapade tjeckerna knappt en enda riktig målchans under andra halvlek. Oerhört starkt av MFF och en nästintill perfekt genomförd matchplan som också var ett måste för att en vändning skulle kunna bli möjlig. Nu blir det tufft mot Red Bull Salzburg, men jag tror ändå chansen är skaplig. Viktigt att få avsluta hemma i alla fall. Om MFF bara har ett hyfsat resultat med sig hem från Österrike kan vikten av hemmastödet och det trycket som skapas nere på Stadion ge en extra skjuts i jakten på avancemang.
Söndagens insats mot IFK Göteborg var inte alls lika bra, särskilt inte defensivt. Men samtidigt, 2-2 mot ett tufft motstånd i en riktig prestigematch några dagar efter en ruggig urladdning i CL-kvalet får ändå ses som okej. Inte med bakgrund att MFF ändå gjorde 2-1 med sju minuter kvar, men sett till helheten vill jag inte klaga allt för mycket även om bitterheten fanns där när slutsignalen gick. Nu kunde likaväl Blåvitt ha vunnit, de skapade faktiskt en kanonchans efter 2-2-målet och borde ha gjort minst något mål före paus på chanserna då, men givetvis är det svårt att glädjas över 2-2 när man precis tappat en 2-1-ledning med så lite kvar.
Hursomhelst, jag stör mig på klagokören som direkt drar igång på diverse forum och i sociala medier så fort MFF inte vinner. Man märker inte minst tydligt att de som verkligen tillför något, i form av vettiga och konstruktiva inlägg, till Malmös forum på Svenska Fans sällan är där under eller i direkt anslutning till matcherna. Då härjar i stället alla medgångssupportrar som lever i någon slags egen värld där de förväntar sig att MFF ska vara något Barcelona light och vinna var och varannan match, helst väldigt enkelt. Givetvis ska kraven vara höga och MFF är favoriter i merparten av matcherna under en säsong, men jag blir trött på att folk direkt börjar skrika om att det behövs förändringar i laget, nyförvärv eller försäljningar så fort ett enskilt resultat och en enskild insats inte är bra nog.
Det MFF jag såg i söndags var vilset första tio, men dominerade sedan stora delar av den första halvleken. I andra halvlek blev spelet sämre, men efter att nu ha sett en hel del av matchen igen för att skaffa mig en bättre bild av spelet (svårt att analysera när man ser en match direkt tycker jag) tycker jag verkligen inte MFF var så dåliga efter paus som många vill få det till. Kortare anfall och mindre bollinnehav ja, men å andra sidan relativt bra kontroll fram till Göteborgs 1-1-mål 70 minuter in i matchen. Dessutom skapade ju även MFF likt fler högkaratiga chanser. Det kunde likaväl ha blivit 4-4 som 2-2 och även när Malmö inte spelar bländande skapar de allt som oftast chanser, något som är såväl en styrka som en trygghet i sig.
Försvarsspelet måste absolut vara bättre än i söndags men över lag ser jag ett väldigt starkt MFF 2014. Jag gillar Åge Hareides lagbygge och hans försök att få in lite mer rakhet, men samtidigt bibehålla ett passningsorienterat spel, i Malmös sätt att spela. Och jag tycker det är synd att klaga på ett lag som leder Allsvenskan och har förlorat en ynka match av 18 spelade i serien den här säsongen.
,
Grattis älskling!
Idag är det dags att fira världens bästa mamma och flickvän som fyller 25 år. En speciell dag förstås och du är värd alla hyllningar du kan få idag älskling.
Är oerhört stolt över att få vara din pojkvän, snart din man och inte minst för över att få ha en underbar son tillsammans med dig. Vi är lyckligt lottade, både jag och Theo.
Grattis och hoppas du får en suverän födelsedag :)
Pridedeltagande i eget vinstsyfte?
Pridefestivalen gick av stapeln förra helgen och blev mycket uppmärksammad i medierna. Den hyllades av många och budskapen som den står för är förstås både viktiga och vettiga. Men jag kan ändå inte komma ifrån att hela arrangemanget för med sig en delvis bitter eftersmak. Kanske inte hos så många, men hos mig för i min värld finns det en del detaljer i det hela som är värda att granska kritiskt.
Att alla ska få vara som de är och vill, älska vem de vill och behandlas lika oavsett sexuell läggning borde givetvis vara en självklarhet men är det inte, därav Pridefestivalen, ännu trots att Sverige ändå gjort mycket för att få bort all form av diskriminering mot HBTQ-personer. Så syftet är förstås bra, det kan man inte på något sätt förneka eller blunda för.
Jag kan dock vara skeptisk till, och har så varit länge, att det har blivit en stor grej för många att verkligen försöka sticka ut och göra sig annorlunda i paraden. Självklart kan man göra en grej av att man ska få vara och se ut precis som man vill och ändå ha samma rättigheter, vilket givetvis ska vara en självklarhet. Men ändå känner jag en viss tveksamhet, hade jag varit exempelvis homosexuell hade jag nog inte uppskattat att vissa snarare gör en maskerad av Pridefestivalen i stället för att fokusera på att få bort den tidigare rådande uppfattningen (som många säkerligen har haft och även fortfarande delvis har) om att homo-, bi- eller transpersonen (för att ta exempel) är konstiga, annorlunda, udda. Var som vanligt helt enkelt, var den du är utan att behöva göra något spektakulärt av det.
Det här var dock en parantes i min kritik. Folk får förstås göra som de vill och syftet är ändå gott, som sagt. Dock är inte syftet enbart gott och av godo från alla håll, det vågar jag lova. Vad jag menar med det ska jag utveckla på de kommande raderna.
Det jag främst ställer mig kritisk till med paraden är att många nu verkar använda den snarare som ett sätt att sälja in sig själva och sin grej, som ett sätt att sno åt sig positiv publicitet och PR. Kanske är jag bara för cynisk, kanske är det inte alls fallet. Men jag reagerade exempelvis starkt på hur Sportbladet tog tillfället i akt (enligt mig) att se bra ut i allmänhetens ögon och på så sätt säkerligen tjäna några läsare och sälja några extra lösnummer. Att de ställer upp i pen paraden är förstås inget problem i sig, tvärtom är det givetvis något positivt. Att visa sitt stöd är aldrig fel. Det är det däremot att efteråt göra en stor grej av det. Sportbladet toppade med "nyheten" om att deras deltagande i paraden blev en succé i sin egen tidning dagen efter. Förstasidan och hela första uppslaget dominerades totalt av skriverier och bilder från Sportbladets deltagande på Pride.
I mina ögon är det fel att lyfta fram sitt eget deltagande på det sättet och Sportbladet var inte ensamma om att agera så. För mig känns det som att man då minst lika mycket strävar efter att nå egen vinning som att verkligen göra ett ställningstagande för HBTQ-personers rättigheter och för allas lika värde.
Visa ditt stöd genom att vara med och var den du är men gör inte en stor grej av ditt eget deltagande, kan jag tycka. För det ska ju vara en naturlig sak att gå med i Prideparaden, inget som ska föranleda en indirekt hyllning till en själv och fokus på ens egen "insats" i sammanhanget.
Jag är även, för att fortsätta på det cyniska spåret, något skeptisk till hockeylaget Kiruna IF som kommande säsong ska spela i regnbågsfärgade tröjor. Nu är jag förvisso inte alls insatt i klubbens värdegrundsarbete och kan inte uttala mig om huruvida de ligger långt fram där eller inte, men att spela i regnbågsfärger (något som förstås har uppmärksammats i medierna) känns mest som ett PR-trick.
Missförstå mig rätt, Kiruna kan mycket väl göra ett strålande värdegrundsarbete och slita enormt för allas lika värde. Dock tycker jag att det är bra mycket mer värt om det arbetet (oavsett inom vilken förening eller organisation det sker) genomförs kontinuerligt och som en naturlig del av verksamheten än om man som i det här fallet gör något spektakulärt och iögonfallande. Även om Kiruna, vilket jag som sagt inte vet något om, sköter sitt värdegrundsarbete även i det tysta så tycker jag snarare att det arbetet förminskas av detta PR-trick, vilket det om man ska se det hela ur ett cyniskt perspektiv utan tvekan verkar vara.
Fredrik Reinfeldt var för övrigt på plats på Pride. Är jag fel ute eller var han den första statsministern någonsin som har varit delaktig i festivalen? Har för mig att jag läste det. Hursomhelst, Reinfeldt är säkerligen medveten om hur viktigt det är att se till allas lika värde oavsett om han agerar i rollen som statsminister eller som privatperson. Men å andra sidan lär det inte vara någon slump att han fanns där när det råkar vara 2014 och valår...
Jag må vara cynisk och kritiskt granskande i överkant, men de ovan nämnda exemplen gör mig ytterst tveksam till om alla Pridefestivalen-aktörer i första hand såg till alla HBTQ-människors bästa i stället för till sin egen vinning.
Vi vet, ni kan!
Sällan har längtan efter att få vara på Swedbank Stadion igen varit så stark som idag. Jag saknar förstås känslan, atmosfären och stämningen varje gång MFF lirar men just idag är längtan tillbaka större än någonsin tidigare. Kvällens returmöte med Sparta Prag väcker såväl hopp som sköna minnen. Visserligen vände Malmö aldrig 1-4-underläget från första matchen mot Dinamo Zagreb senast det begav sig, sommaren 2011, men stämningen och trycket som skapades på Stadion i andra halvlek - när ett jagande MFF gjorde både 1-0 och 2-0 med en man mer på planen och gick för ett tredje, avgörande mål, i slutminuterna - var helt sanslös, det var magiskt för en fotbollssupporter som mig.
Det var det bästa i läktarväg som jag har varit med om där nere, åtminstone snudd på i kamp med guldmatchen 2010 när guldet säkrades. Frågan är om inte Dinamomatchen var ännu värre, det var en annan slags stämning, ingen förväntade sig nog att Malmö skulle lyckas vinna med tre mål men i takt med att hoppet steg så steg också stämningen och växte till orkanstyrka. Mot Mjällby i sista omgången 2010 förväntade man sig en MFF-vinst, allt annat hade varit en stor missräkning. Nu var inte stämningen sämre eller glädjen mindre för det, tvärtom var det också en sanslös upplevelse förstås och den mest berörande matchen i och med att guldet togs hem, men när det gäller tryck smäller nästan CL-kvalet 2011 ännu högre.
Och då var jag ändå inte på plats (något jag kan ångra än idag, jag satt på Barometerns sportredaktion hemma i Kalmar och sommarjobbade den kvällen med matchen på stream) när MFF slog ut Glasgow Rangers i omgången före. Enligt de som var där, och av videos att döma, ska det ha varit något alldeles extra.
MFF har inför kvällens retur, där 2-4 behöver vändas, gjort en stor grej av supportrarnas betydelse och med hashtagen HelaStadionGungar via sociala medier uppmanat alla att ta sig till matchen i kväll. Hela Stadion ska helt enkelt gunga. Det kan låta fånigt, men har man varit där när MFF spelar en toppmatch (och annars också, för den delen) så vet man hur mycket tryck publiken kan skapa och vilken energikick det garanterat ger spelarna.
Jag hade så gärna varit där i kväll, jag hade velat sjunga fram laget och dela såväl glädje som besvikelse - beroende på vad det nu slutar i - med alla andra himmelsblå. Men nu nöjer jag mig med att förväntansfullt ladda med gamla minnen via Youtube och bänkar mig sedan framför skärmen.
Mot Dinamo 2011 räckte det inte, 1-4 blev bara 2-0 i returen och närmare än ett par jättechanser och en kanonräddning av den kroatiske målvakten i slutminuten kom MFF aldrig. Vinst där och de hade ställts mot bland andra Real Madrid i gruppspelet. Men trots det, trots att det inte blev något CL-spel, så var jag ändå oerhört stolt och på något sätt också glad efteråt när jag tog mig tillbaka till centralstationen för att där möta upp Karin och inleda vår Parisresa samma kväll/natt. Första bilden av många från den resan visar en trött, orakad och till synes lite sliten kille i MFF-tröja på tåget mot Kastrup (som ni ser ovanför här). Men trots mitt anlete var jag glad över att ha varit på plats, över att ha fått vara en del av stämningen och stolt över MFF:s prestation. I kväll hoppas jag att alla MFF:are som lämnar Stadion runt niotiden inte bara är stolta och nöjda över att ha fått vara där, utan också känner en enorm segerglädje.
Ge oss ett liknande jubel som i Rangers-matchen 2011 :)
Vi vet, ni kan, 2-0 till Malmö!
En 28:e födelsedag avklarad
Igår var det dags för födelsedag för min del. En födelsedag som gick i lugnets tecken. Inga utsvävningar, kan man lugnt säga. Inte desto mindre bra eller trevligt dock. Tvärtom var det skönt att ha en lugn dag hemma med junior efter att ha startat dagen med att få frukost på sängen av min underbara sambo.
När hon sedan hade jobbat klart för dagen köpte vi med oss sallad och tog oss ut till Engeltofta, en av Gävletraktens finaste badplatser, där vi spenderade några timmar. Mat, bad och avkoppling kan den stunden summeras med. Allt gott!
När hon sedan hade jobbat klart för dagen köpte vi med oss sallad och tog oss ut till Engeltofta, en av Gävletraktens finaste badplatser, där vi spenderade några timmar. Mat, bad och avkoppling kan den stunden summeras med. Allt gott!
Jag får också vara nöjd med de presenter som dök upp. Man blev bortskämd trots att vi egentligen ska ligga lågt med födelsedagarna i sommar (Karin fyller också snart) och satsa på bröllopet som närmar sig med stormsteg.
Rakt igenom en bra födelsedag, för att summera :)
Traditionsenlig frukost på sängen, Karin är grym :)
Picknick och bad på Engeltofta som avslutning på dagen.
Ett år äldre, ett ton erfarenhet rikare
Jag vet inte om man kan mäta erfarenhet i vikt, eller om man kan mäta det överhuvudtaget. Men om man kan det så vet jag i alla fall en sak och det är att mitt erfarenhetsbagage har blivit enormt mycket tyngre sedan jag fyllde år senast. Och det bara i positiv bemärkelse. För nu när jag fyller 28 år idag kan jag blicka tillbaka på ett år, från 29/7 2013 till idag, som har varit såväl omtumlande som lärorikt och fantastiskt på många sätt.
Det har som bekant varit ett speciellt år för min del sedan jag senast hade födelsedag. Då var Karin snudd på höggravid och vi väntade spänt på att lille Theo skulle se dagens ljus. Vi hade också precis flyttat tillbaka hit till Gävle och bodde i en hyrd lägenhet. Med andra ord viss skillnad mot nu då vi har fått lite tid, ovärderlig och väldig speciell sådan förstås, att växa in i föräldrarollen och dessutom har hunnit med att köpa radhus.
Tiden som pappa har garanterat förändrat mig i positiv bemärkelse. Jag har, är jag övertygad om, blivit bättre på att ta ansvar och även blivit bättre på att se saker som behöver göras, som behöver styras upp och som man måste ta tag i. Redan när Karin och jag flyttade ihop började jag utveckla de förmågorna, men papparollen har skyndat på processen och även om det garanterat fortfarande finns mycket att förbättra när det gäller ansvarsbiten har jag tagit rejäla steg framåt. Det tror jag att man automatiskt gör när man blir förälder. Det blir mer naturligt att se vad som behöver göras och att ta ansvar såväl för sig själv som för familjen i stort.
Jag upplever också att man lär känna sig själv bättre och säkerligen även sin partner när man får barn. Det blir än mer tydligt vilka styrkor och svagheter som man har, vad man kan utnyttja och vad man behöver tänka extra på.
Jag är säker på att det senaste året, sedan min 27-årsdag, har gett mig väldigt mycket erfarenhet och lärdom om hur jag fungerar, mer insyn kring vad jag behöver förbättra för att underlätta för mina nära och kära samt ännu större förmåga att uppskatta saker här i livet.
Året som har gått sedan min underbara sambo senast gav mig födelsedagsfrukost på sängen - precis som i morse, lyckligt lottad som jag är - har över lag varit ett mycket speciellt och viktigt sådant. Förutom Theos ankomst har...
...jag och Karin haft vårt stundande bröllop att planera
...vi efter flytten till Gävle hunnit lämna den första lägenheten på Kaplansgatan för vårt nya radhus med allt vad det har inneburit i form av planerande, flytt, inredande etcetera
...jag såväl hunnit börja och sluta ett nytt jobb som visade sig vara såväl krävande som väldigt roligt och utvecklande i form av grundskolelärare på Kungsgårdens skola
...vi båda fått chansen att ha underbar föräldraledig tid, nu senast jag från maj och framåt ända till december ut
...dessutom MFF som en fin bonus plockat hem sitt 17:e SM-guld i historien
Det råder inga tvivel om att det senaste året har varit det viktigaste och mest givande hittills i mitt liv. Det samtidigt som tidigare år absolut inte ska underskattas, men det gångna slår allt. Dessutom finns det så mycket att se fram emot inom kort, inte minst resan till Grekland som nu är mindre än en månad bort och vårt bröllop som går av stapeln där :)
Nörderi och trasiga fötter
Igår plockade jag verkligen fram nörden i mig.
Det när jag beslutade mig för att ge mig själv en tidig födelsedagspresent i form av den här:
Det när jag beslutade mig för att ge mig själv en tidig födelsedagspresent i form av den här:
Jag är en tröjnörd när det gäller fotbollströjor och kan diskutera i evighet vilka tröjor som är snyggast och varför. Därför var det här ett givet köp. Jag såg boken på biblioteket för ett par veckor sedan och la den genast på minnet för att sedan slå till igår när jag var förbi en bokhandel. Passar mig som handen i handsken!
. . . . . . . . . .
Äntligen är de på plats, sedan några dagar, utemöblerna på vår altan. Nu är det bara en grill som saknas och sedan är huset komplett för tillfället. Mer finns förstås alltid att fixa och göra men med en grill på altanen också får vi vara riktigt nöjda med det hem vi har skapat oss.
Livskvalité :)
. . . . . . . . . .
Theo och jag var inbjudna på lunch hos svärmor igår. Man kan lugnt säga att hon i vanlig ordning levererade:
. . . . . . . . . .
Fördelen med att ha en son som ofta när det börjar bli dags att sova på dagarna hamnar i ett mittemellan-trött-läge, det vill säga är för trött för att vara uppe och leka men samtidigt inte nog trött för att somna (eller det kanske han är, men hans nyfikenhet gör att han envist vägrar somna), är att min allt annat än fina form får sig en putsning i kanten. Det genom promenader, promenader och så några promenader till.
Så länge Theo är nöjd och glatt och nyfiket sitter i vagnen och tittar sig omkring med stora granskande ögon är det bara kul att gå. Inte minst när vädret är sånt här, även om det är snudd på för varmt för promenerandet nu. I söndags morse var det exempelvis helt fantastiskt att gå ut 06.40 och inleda en lång morgonpromenad i solsken, strax under 20 grader och ett totalt lugn i ett än så länge tyst Hille där bara vi och några hundägare var ute. Svårt att hitta ett bättre sätt att inleda en söndag på, även om Theos morgonvanor innehåller allt för tidig uppstigning.
Några som dock inte tycker om allt gående är mina stackars fötter. Blåsor och skavsår tävlar i att göra mest ont (gnäll, jag vet, men det måste jag få komma med också). Kanske inte konstigt då vi i söndags gick i 90 minuter först för att sedan följa upp med 1 h och 45 minuter därefter. Igår blev det sedan 1 h och 40 minuter på morgonen och idag har vi knallat på i cirka 1.5 h x 2. Skönt att röra på sig hursomhelst :)
Garderobsuppdatering
Passade på att förnya garderoben lite när vi var nere i Kalmar via ett besök på Carlings där. Tämligen nöjd med inköpen måste jag säga :)
En röd, blå och vit-randig t-shirt samt en tunn grå långärmad...
...plus ytterligare en randig t-shirt.
Och den här som man enligt min bättre hälft ska se smal ut i... :)
Det blev också ett skoköp i form av ett par marinblå och vita Fred Perry-skor nere i Helsingborg:
Det blev också ett skoköp i form av ett par marinblå och vita Fred Perry-skor nere i Helsingborg:
VM:s bästa elva
Efter VM-avslutningen har jag filat på en drömelva med de i mina ögon elva bästa spelarna under mästerskapet. Långt ifrån enkelt var det att plocka ut ett lag, det kunde nog nästintill ha funnits med elva andra spelare då många utmärkte sig i positiv bemärkelse under VM, men jag är ändå nöjd med följande lag:
Målvakt: Manuel Neuer, Tyskland
Mittback: Gary Medel, Chile
Mittback: Ron Vlar, Holland
Mittback: Mats Hummels, Tyskland
Högermittfältare: Thomas Müller, Tyskland
Innermittfältare: Javier Mascherano, Argentina
Offensiv innermittfältare: James Rodriguez, Colombia
Innermittfältare: Bastian Schweinsteiger, Tyskland
Vänstermittfältare: Daley Blind, Holland
Anfallare: Arjen Robben, Holland
Anfallare: Neymar, Brasilien
Neuer var grym och dominerade såväl sitt straffområde som i spelet utanför det med sina liberorollsliknande insatser.
Backlinjen består av tre spelare, inspirerat av de lag (bland andra Holland och Chile) som framgångsrikt använde sig av det under mästerskapet. Vlaar var magnifik för Holland, inte minst i semifinalen mot Argentina, och var rent av VM:s bäste mittback. Medel glänste för Chile och var en grym ledare samtidigt som Hummels bidrog såväl med mål framåt som med säkert och elegant försvarsspel.
På mitten blir det fyra spelare, eller fem rättare sagt men VM:s skyttekung och bästa spelare James Rodriguez spelar mellan mittfältet och anfallet som länk till de där framme. Blind fortsätter att stå för fina passningar och ständigt löpande på vänsterkanten samtidigt som Müller får kliva neråt i planen från sin anfallsroll (men spelade ju även högermittfältare/ytter en hel del för tyskarna) och bidra med sin energi, sina löpningar och förmåga att alltid läsa av situationerna på bästa sätt. Centralt vinner Mascherano, VM:s bästa defensiva mittfältare, duellerna tillsammans med Schweinsteiger (planens kung i finalen) som dessutom hotar framåt med sitt passningsspel och framför de två hittar vi alltså James Rodriguez som agerar playmaker och själv går på avslut med sin briljanta vänsterfot.
Längst fram hittar vi två kreativa, snabba och spelskickliga anfallare i form av Robben och Neymar. Ingen av dem är någon renodlad striker utan här satsar vi på rörlighet och finess. Med uppbackningen från mittfältet i kombination med den enorma individuella skicklighet de här två besitter lär målen trilla in i strid ström.
Roadtrip söderut med lyckat resultat
Förra fredagen satte vi oss i bilen för att ta oss via ett stopp i Stockholm hos Jonas och Erika till vårt första resmål i form av Kalmar, eller strax utanför där mitt barndomshem är beläget rättare sagt. Därefter väntade sedan dessutom en tur än mer söderut till vår gamla hemstad Helsingborg.
Theo har den senaste tiden inte direkt älskat bilåkande så vi var lite skeptiska till hur det skulle funka med honom i bilen, men glädjande nog gick det klart över förväntan. Ner till Stockholm kom vi smidigt och efter en natt där gick det smidigt även ner till Småland. Ett enda stopp på vägen gjorde vi innan vi var framme.
Det är alltid kul att komma hem, jag kommer alltid att kalla landsbygden utanför Kalmar där jag har vuxit upp för mitt hem. Inte minst nu sedan Theo kom. Det är så mycket stolthet och glädje i att få se hur mamma och pappa leker med sitt barnbarn och se deras lycka över att ha oss där. Ett stort mått av stolthet var det också när jag fick ta med Karin dit ner för första gången, det var också stort. Fina ögonblick som kommer att finnas kvar länge, länge.
Mitt barndomshem, en idyll!
De här dagarna blev de bästa på länge där nere. Vi hade det så lugnt, skönt och avkopplande och Theo trivdes som fisken i vattnet. Även mamma och pappa var förstås glada över att vi var där och tillsammans hade vi några riktigt fina dagar. Det blev som vanligt mycket slappande och nostalgiska tillbakablickar via promenader och spenderande av tid på gamla favoritplatser där nere i Smålandsskogarna. Vi hann dessutom med en tur till Kalmar och fick lite tid själva där när junior i sin tur var hemma hos mina föräldrar.
Theo i trädgården hemma i Småland.
Theo i trädgården hemma i Småland.
Hanna och Micke kom också förbi en eftermiddag och det var två riktigt kära återseenden av mina barndomsvänner. Som alltid inbjöd det till många skratt och några roliga timmar rann iväg.
En stolt farmor...
...och stolta farföräldrar :)
Efter att vi hade sagt hej då till Småland samt mamma och pappa där styrde vi sedan vidare mot Helsingborg. Staden som har en speciell plats i våra hjärtan, jag tror jag kan tala för Karin här också, då det var där vi flyttade ihop och tog ett nytt kliv i vårt förhållande. Det var både nyttigt och väldigt kul att få skapa sig något eget tillsammans där, bara vi, en gång i tiden (inte så längesen, våren 2010 närmare bestämt, men det känns som att mycket vatten har runnit under broarna sedan dess).
Nu var vi tillbaka för första gången sedan vi flyttade hem till Gävle igen (Gävle kommer också alltid vara hem för mig, då jag började stå på egna ben på riktigt här uppe hösten 2006 och nu har fått ta ett nytt, stort kliv här) förra sommaren. Förhoppningen var att vi skulle lyckas återuppleva och väcka en del gamla minnen och känslor från tiden där nere och det lyckades verkligen.
Kärnan i Helsingborg.
Det blev riktiga kanondagar även i Skåne där vi hann plocka fram en del guldkorn sedan tiden som Helsingborgsbor. Det bland annat genom att sola och bada på den lååånga och vackra stranden Gröningen med utsikt över Danmark. Dessutom genom att promenera till och i Pålsjö skog (ni som har sett filmen Hata Göteborg minns säkert Pålsjö slott där ungdomarna i filmen hänger när det vankas musikuppträdande), en av våra favoritplatser när vi bodde där nere och en plats som är både vacker och skön att vandra igenom oavsett årstid. Vi passade även på att ta en tur på stan, strosa runt och bara njuta av sommaren i en av Sveriges vackraste sommarstäder (jag måste hylla Helsingborg som stad, även om fotbollslaget och delar av dess fansskara allt annat än imponerar på mig).
Pålsjö.
Pålsjö skog igen.
Det var riktigt härligt att vara tillbaka och dessutom kändes det bra att verkligen återuppleva en del av det som var, trots att allt är annorlunda för oss nu (ännu bättre nu förstås, men tiden i Helsingborg mellan 2010 - 2013 var viktig och värdefull för oss).
Promenad längs med Gröningen.
Vi i sanden på Gröningen :)
För min del blev det även ett kärt återseende av Malmö och Stadion där nere då jag under onsdagskvällen var på plats för att se MFF i Champions League-kvalet. Nu var matchen långt ifrån något att hurra för men det var en skön känsla som spred sig hos mig av att vara på arenan och stå i klacken igen.
Jag vet att det inte minst under sommaren i det närmaste tävlas i att posta lyckliga bilder av sig själv och sina nära via diverse sociala medier och fullständigt skrika ut hur bra man har det. Men det är ingen överdrift att höja den här minisemestern i de södra delarna av Sverige till skyarna och konstatera att vi knappast kunde ha haft en bättre vecka.
Att vi på vägen hem dessutom åkte förbi Alingsås för att ta en titt på den katt vi har tingat inför hösten och där fick såväl ett trevligt möte med den som ett skönt bad och därefter hann göra ett kort stopp i Örebro (jag fastnade direkt för den stadens arkitektur och utformning, den måste jag se mer av någon annan gång) gjorde inte helhetsintrycket sämre.
Så sammanfattningsvis: En minst sagt bra och lyckad roadtrip som gav hela familjen välbehövlig avkoppling och nya minnen att dela.
Bara att tacka och ta emot!
Theo i sanden på Gröningen.
Tio månader sedan en fantastisk förändring i livet
Idag för tio månader sedan ringde mobilen när jag var på jobbet. Strax före lunch närmare bestämt, runt elvasnåret. Det var Karin som hade börjat känna värkar, trodde hon utan att vara helt säker. Vi bestämde att vi skulle höras av igen och se om det hade fortsatt och en halvtimme senare ringde hon igen. Nu hörde jag ju på henne att hon hade ont, men själv var hon ändå rätt lugn i telefonen. Hon tyckte inte att jag behövde stressa hem (vi trodde ju att det, när det väl satte igång, skulle ta ganska lång tid ändå) men givetvis hoppade jag på första bästa buss från Kungsgårdens skola och tog mig hemåt. Det med en plötslig, enorm nervositet och hjärtat bultande.
Tur var väl det kan man lugnt säga, att jag åkte hem direkt alltså. Några timmar senare, närmare bestämt 15.13, såg nämligen vår älskade lille son Theodor dagens ljus för första gången. Den överlägset största och finaste dagen i mitt liv hittills.
Allt som har hänt sedan dess och allt som vi har fått vara med om som föräldrar är förstås helt ovärderligt och har även varit oerhört utvecklande och lärorikt. Det har varit en fantastisk tid på alla sätt men självklart också rejält slitsam stundtals.
Det känns häftigt att han redan är tio månader samtidigt som det ändå känns som att han har varit hos oss längre. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig ett liv utan honom nu.
Ni som följer bloggen vet hur stolt och lycklig jag är över att vara pappa och den känslan blir om möjligt bara starkare för varje dag. Det är så fint och stort att ha en underbar liten familj att dela livet med och jag är grymt lyckligt lottad som har fått möjligheten att skaffa familj med just Karin.
VM-summering i sommarvärmen
Fotbolls-VM är som bekant slut och bronsmatchen samt finalen såg jag från soffan framför tv:n hemma i mitt föräldrahem. Som förr med andra ord, då ett x antal fotbollsmatcher varje helg sågs just från den platsen. Mycket mer om själva Smålandsbesöket (rakt igenom lysande, bästa på länge!) och Helsingborgsdagarna dyker för övrigt upp inom kort, men först några ord om det gånga fotbollsmästerskapet.
Att rätt lag vann har jag redan varit inne på. Tyskland var helt klart värdiga mästare. Nu ska turneringen summeras någorlunda kortfattat av mig. Här har vi turneringens...
...bästa spelare: James Rodriquez, Colombia
I hårt konkurrens med Arjen Robben. Skytteligavinnare med sex mål och arkitekten bakom väldigt mycket av det som Colombia skapade (och det var mycket). Kombinerade målskytte och kreativitet på ett lysande sätt.
I hårt konkurrens med Arjen Robben. Skytteligavinnare med sex mål och arkitekten bakom väldigt mycket av det som Colombia skapade (och det var mycket). Kombinerade målskytte och kreativitet på ett lysande sätt.
...bästa målvakt: Manuel Neuer, Tyskland
Keylor Navas imponerade enormt i Costa Ricas mål men Neuer var ännu bättre, om möjligt. Han hade en större mångsidighet i sitt målvaktsspel och agerade exempelvis libero utanför straffområdet vid ett antal tillfällen. Dominant.
Keylor Navas imponerade enormt i Costa Ricas mål men Neuer var ännu bättre, om möjligt. Han hade en större mångsidighet i sitt målvaktsspel och agerade exempelvis libero utanför straffområdet vid ett antal tillfällen. Dominant.
...snyggaste mål: James Rodriguez, Colombia
Delikatessen när han tog emot en boll på bröstet och i samma rörelse vände om för att dunka in bollen via ribban med vänstern mot Uruguay var snyggast av alla snygga mål i VM i mina ögon. Van Persies lobbnick mot Spanien och Tim Cahills volleykanon mot Holland skuggar.
Delikatessen när han tog emot en boll på bröstet och i samma rörelse vände om för att dunka in bollen via ribban med vänstern mot Uruguay var snyggast av alla snygga mål i VM i mina ögon. Van Persies lobbnick mot Spanien och Tim Cahills volleykanon mot Holland skuggar.
...snyggaste dräkter: Frankrike
Min favoritkategori här, nästintill i alla fall. Snygga dräkter kan man aldrig få för mycket av, varken i VM eller på gärdgårdsnivå. Fransmännen kom till spel i ett löjligt snyggt marinblått och vitt ställ samt ett nästan ännu finare vitt/marinblått andraställ. Så ska det se ut! Utan tvekan VM:s finaste dräkter.
Min favoritkategori här, nästintill i alla fall. Snygga dräkter kan man aldrig få för mycket av, varken i VM eller på gärdgårdsnivå. Fransmännen kom till spel i ett löjligt snyggt marinblått och vitt ställ samt ett nästan ännu finare vitt/marinblått andraställ. Så ska det se ut! Utan tvekan VM:s finaste dräkter.
...största överraskning: Costa Rica
Lilleputtnationen gick till kvartsfinal och förlorade inte en enda match förrän på straffar. Helt sanslöst egentligen och fler ord är överflödiga.
...roligaste lag: Chile, Colombia, Holland, Tyskland
Flera lag spelade rolig fotboll och gjorde det med lite olika filosofier. Tyskarna dominerade inte sällan matcherna, pressade högt och spelade sönder motståndarna.
Holland backade i sin tur hem mer och ställde upp med en fembackslinje i försvarsspelet för att sedan ställa om och kontra bort motståndet med effektiva omställningar där deras offensiva spetskvalité lyste igenom. En filosofi som även Chile, nästan värt att gå längre än "bara" till åttondelen, praktiserade.
Colombia i sin tur hade en tät defensiv och farliga kontringar men även förmågan att spela sig igenom motståndarförsvaren.
Kul att lite olika spelfilosofier lönade sig samtidigt som offensiven på ett eller annat sätt oftast hamnade i fokus. Ett roligt VM över lag.
...trender: Fembackslinjen, omställningsspelet, man-man-markering
Erik Hamrén stod i VM-studion och pratade om trender och även om jag inte ser honom som en bra förbundskapten snor jag en del av hans tankar. En av dem gäller fembackslinjen, eller trebackslinjen om man så vill, som fick en renässans och användes av flera framgångsrika lag (Holland, Chile, delvis Costa Rica för att nämna några) och det var intressant tycker jag. Kul att en del tränare frångår de mer vanliga uppställningarna med fyrbackslinjer.
Vi fick också se prov på hur viktigt omställningsspelet är i dagens fotboll. Allt fler mål görs via snabba omställningar och kontringar, egentligen oavsett vilken nivå och division det än handlar om. VM var inget undantag utan snarare var turneringen ett statement för att just omställningsfotbollen just nu har gått om possessionfotbollen igen.
En tredje intressant detalj var att flera lag, exempelvis Holland och Belgien, delvis använde sig av mer man-man-markeringsspel. Oftast spelar man ju med zonspel och släpper över sin markering till lagkamraten i nästa zon, men holländarna praktiserade ett mer man-man-baserat spel på mitten och även belgarna lirade så i vissa matcher.
Intressant blir nu att se om VM:s trender fortsätter i de större ligorna, eller på lägre nivå (strävan att spela possessionfotboll har ju spridit sig på lägre nivå sedan Barcelonas framgångar med densamma), nu när fotbollsvardagen rullar på som vanligt.
...bästa match: Tyskland-Ghana 2-2, gruppspel
Jag tycker nog att det här var den match som hade mest i form av kvalité, underhållningsvärde, dramatik och individuellt skickliga prestationer. Full fart och två lag som verkligen bjöd upp till en böljande, svängig och spännande match. Får konkurrens av bland andra premiären, Brasilien-Kroatien, som var bra med ett rasande tempo särskilt inledningsvis och åttondelsfinalen mellan Belgien och USA som innehöll mycket dramatik och två sevärda lag (Belgien med sin höga kvalité, USA främst med sin fantastiska attityd). Allra roligast var nog Tysklands kross av Brasilien i semifinalen. Dock inte vare sig spännande eller oviss, så den faller bort i kampen om turneringens bästa match.
James Rodriguez, Colombia.
Så välförtjänt
Mitt guldtips före turneringen var Argentina. Men jag är glad att jag hade fel och att de "bara" kom tvåa. Tyskland är i mina, och många andras vad jag har förstått via sociala medier, ögon klart värdiga världsmästare. De har spelat den bästa fotbollen, varit jämnast och stabilast som lag turneringen igenom och vinner också utan att ha en utpräglad världsstjärna eller två som de bygger framgången på, de vinner helt enkelt som ett LAG och som ett oerhört kompetent sådant. Rättvis seger!
De har också byggt och format det här laget, taktiken och attityden ända sedan hemma-VM 06. Efter en bronspeng då, silver i EM 2008, brons i VM 2010 och brons i det senaste EM-slutspelet var det inte mer än rättvist att de här senaste generationernas tyska landslagsspelare fick kröna det hela med den tyngsta och finaste titlar av alla på landslagsnivå. Värdigare mästarlag är svårt att hitta.
Jag ser mest till hela turneringen som helhet när jag funderar kring om det är "rätt" mästarlag eller inte och då kan inte svaret vara annat än att det är det absolut. Även om man enbart väljer att se till finalen tycker jag att rätt lag vann. Visserligen skapade Argentina väl så farliga chanser och kunde lika gärna ha vunnit med 1-0, men tyskarna hade mer spel och mer offensiv vilja. Argentina gjorde en bättre match offensivt med fler vassa omställningar än i semifinalen mot Holland samtidigt som de satte defensiven nästintill klockrent. Men tyskarna var ändå snäppet vassare sett till det offensiva spelet, kollektivt var de mer anfallsinriktade och även om jag uppskattar det taktiska, defensiva och uppoffrande försvarsspel (Mascherano glänste i den genren även om han borde åkt ut, vilken bollvinnare!) var det roligare att se Tyskland än Argentina turneringen igenom.
Argentina gjorde det bra rent taktiskt, de satte försvarsspelet i varenda match och verkade ha det som prio ett. Nu gick de ju väldigt långt så det är svårt att argumentera för att de borde ha spelat på ett annat sätt. Men samtidigt går det inte att undvika att tänka tanken på hur ett mer offensivt balanserat argentinskt lag, med Messi, Agüero, Higuain och Lavezzi (eller Palacio/Perez) samtidigt hade lyckats. Dock en bra turnering av Argentina förstås, inget snack om den saken, och en värdig silvermedaljör också.
Schweinsteiger, vilken krigare! Bäst på plan igår med ett nästintill prickfritt bollfördelande i kombination med ett par-tre helt avgörande brytningar nere i eget straffområde och mängder med duellvinster. Så mycket stryk han fick (exempelvis när Mascherano borde fått sitt andra gula för en stämpling över hälsenan) men han reste sig varje gång, slet på och var dominant. Imponerande! Även Mascherano i Argentina tycker jag var riktigt duktig och nyttig. Han städade ju undan gång på gång och även om han slarvade en del och som sagt levde farligt några gånger var han oumbärlig för Argentina - inte bara igår utan genom hela VM.
Sjukaste matchöppningen någonsin
Brasilien-Tyskland 1-7.
Vad säger man? Helt sjukt! Så här skrev jag på Facebook under matchen och det finns ingen anledning att med lite distans till den tyska uppvisningen ändra åsikt:
Ingen hade kunnat se den komma, den här sanslösa utspelningen och utklassningen. Verkligen ingen. Att Tyskland var ett mer stabilt lag än Brasilien och att de spelare för spelare är bättre ansåg nog många före avspark. Men att de fullständigt skulle krossa brassarna kunde man inte ana. Jag trodde på en jämn, oviss semifinal där tyskarna skulle dra det längsta strået men först efter en oerhört tät historia. De teorierna stämde inte direkt överens med verkligheten...
Tyskarna har jag tyckt om i snart tio år. De spelar rolig, offensiv fotboll (jag uppskattar dock en bra defensiv lika mycket, det handlar i mina ögon om att få ut det bästa av sitt material och jobba med den taktik som då lämpar sig bäst) och har samtidigt kvar det klassiska, hårt jobbande tyska i sitt sätt att spela. Alla jobbar för varandra, något inte minst den fantastiske Thomas Müller symboliserar. Skyttekung och grovjobbare i ett. Nu hoppas har hursomhelst att tyskarna får vinna det här mästerskapet. Dels för den sagolika insatsen i semin, dels för att det verkligen kan sägas vara deras tur nu. De har blivit trea i två raka VM (och tvåa mästerskapet före, men det var från hemma-VM 06 som den nya, offensivare och mer sevärda tyska identiteten började växa fram) och har dessutom två ett silver och ett brons i de två senaste Europamästerskapen. Det är dags att de får kröna en nya, framgångsrik era med den största av alla stora titlar.
Så ikväll är jag tysk för några timmar. Låter som en bra idé, eller vad säger du Adam Koller? Min gamle vapendragare från Sätratiden jublade garanterat högt tidigare i veckan och jag hoppas att han får göra det igen idag.
...................
Att Holland knep bronset var såväl välförtjänt som roligt i mina ögon. De har imponerat turneringen igenom med ett ganska orutinerat och långt ifrån rakt igenom namnkunnigt lag. Det har varit kul att se hur välorganiserade de är, hur de jobbar för varandra och till det adderar offensiv spetskompetens i yppersta världsklass, kanske bäst i hela turneringen. Att de dessutom använt sig av en något oväntad 3-5-2/5-3-2-formation har gjort dem till en favorit hos mig. Kul med något lite annorlunda, med lite nytänk, jämfört med de mer traditionella systemen.
Omöjligt att inte känna glädje och lycka
I natt var en natt modell jobbigare här hemma. Theo vaknade till halv tre och lyckades därefter inte somna förrän klockan fem. Jobbigt för honom själv, jobbigt för oss. Det är, som jag redan varit inne på i bloggen, inte alltid lätt att i sådana lägen känna sig som en bra pappa och att hålla borta frustrationen.
Jag får delvis skylla mig själv den här gången för den uteblivna sömnen. Naivt tänkte jag, efter två bra nätter där junior har sovit tryggt intill mig, att den här lösningen med Theo i vår säng skulle innebära en tredje natt fylld av sömn och kikade lugnt på VM-semifinalen i tron att jag ändå skulle få sova nog mycket.
Att det blev lite sömn är dock inte poängen med mitt inlägg. Jag vill inte ha någon sympati, lite sömnbrist klarar man. Inte minst när man läser den här artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16883003.ab?fb_action_ids=3160997161154&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B526750304052849%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D
Som relativt nybliven pappa kunde jag inte göra annat än att beröras och det rejält. Tårarna rann nerför kinderna nyss när jag läste den här artikeln. En artikel som jag hittade av en slump då en Facebook-vän länkade den.
När man sätter det i perspektiv och jämför sin egen uppkommande frustration som känns av efter och under en natt utan sömn, även om det blir allt enklare att tänka positivt och försöka att hålla humöret uppe, med det livsöde som berättas i artikeln tänker jag ännu en gång på vilket fantastiskt liv jag just nu lever. Med den familjens upplevelser i åtanke skulle jag, som det spontant känns när man har läst artikeln, ta varenda mer eller mindre sömnlös natt om det var vad som krävdes för att få spendera tid med min underbara son och familj.
Som med allt annat i livet är det inte enbart enkelt att vara förälder, det har jag redan varit inne på. Men det är ändå så fantastiskt, en sådan lycka och gåva, varenda dag. Ja, varenda minut. Oavsett hur lite sömn det blir, hur mycket slit det är eller hur mycket gråt vissa dagar innehåller är dagarna ändå dagar fyllda med lycka.
Varje morgon, inte minst efter en tung natt, påminns man om hur mycket Theo betyder för oss och man får också en ovärderlig bekräftelse på hur mycket vi också betyder för honom. I morse sken han upp i ett stort leende vid frukostbordet när jag kom ner för trappan och då sopas tröttheten och det mindre roliga humöret bort på en sekund. Det är omöjligt att inte bli varm inombords och känna en enorm glädje i sådana lägen. Så tack Theo, och tack Karin som alltid är en fantastisk mamma för lillen, för att ni lyser upp vardagen precis varje dag oavsett hur goda förutsättningarna för skratt och glatt humör är.
Omvälvande känslostormar
Det är så många känslor som föräldraskapet för med sig. Förstås mest positiva - så mycket stolthet, glädje, lycka, kärlek finns där dagligen tack vare vår lilla Theo. Samtidigt är det förstås inte enkelt alla gånger.
De senaste veckorna har exempelvis vår lille kille haft en tung period när det gäller sömnen. Något som givetvis har varit rätt kämpigt inte minst för honom själv, men även för oss stundtals. Det är ju inte helt optimalt att behöva vara vaken mellan 02.30 till 06.00, för att ta ett nattligt exempel, särskilt inte för Karin som jobbar.
Det sliter förstås på humör och krafter, det framkallar frustration och sådant smittar förstås av sig på lillen också. Sådana stunder är det inte helt lätt att känna sig som en bra pappa. Tvärtom har jag, som är väldigt prestationsinriktad av mig och som alltid har tagit ganska illa vid mig av misslyckanden när det har gällt saker (och inte minst människor) som jag värderar högt, vid flera tillfällen känt mig frustrerad och blivit oerhört besviken på mig själv. Det då jag har känt att jag inte har kunnat ge Theo den trygghet han i allra högsta grad behöver när han är ledsen och inte kan sova.
Just då är det oerhört jobbigt, när känslan av otillräcklighet växer och man inte känner sig som en bra förälder. Mycket större misslyckande än så vet jag inte om det går att uppleva känslomässigt.
Att då mötas av lillens härliga leende morgonen efter när han väl fått sova ut lite, eller rent av bara en liten stund efter det att gråten varit som mest tilltagande under nattimmarna, är fantastiskt. Det är så läkande för ens eget inre och sopar raskt undan de negativa, betungande känslorna. Han visar en gång på gång hur mycket man betyder för honom, hur mycket han tycker om en och att han visst känner sig hur trygg som helst med mig som pappa och med Karin som mamma. Att få den responsen är det största som jag någonsin har upplevt, förutom när han föddes.
Det är känslostormande det här, att vara pappa och att få spendera så mycket tid med sin lille son som jag har förmånen att få göra just nu. Många olika känslor som sagt, men utan minsta tvivel en extrem övervikt för de positiva, glädjande och värmande känslorna.
Vi vet både Karin och jag att Theo är trygg hos oss, mår bra och är glad när han är med oss. Det är en vetskap som gör alla dagar till något mer värt, något större. Det ger samtidigt en ännu större drivkraft att slita hårt och göra allt för att vara en bra förälder då man vet hur viktigt det är för honom och att hans positiva känslor för oss inte är något som går att ta för givet. Vi måste fortsätta att jobba hårt för det, något som också är en självklarhet att göra även de gånger det känns tungt med tanke på hur enormt mycket hans välmående och lycka betyder för oss.
Vi gör det bra redan nu, det vågar jag påstå. Det på samma gång som hårt jobb och en del tuffa uppförsbackar förstås väntar. Något som det dock är värt alla dagar i veckan. För när han ler, när han är glad, när han visar att han mår bra, ja då känner man sig som en bra förälder och den känslan är den finaste som någonsin går att uppleva.
VM, Småland och Skåne
VM går in i slutskedet och snart är en månad fylld av strålande fotboll över. Det har varit en bra turnering med många såväl roliga som riktigt bra matcher. Jag tycker också att det är roligt att det är just Holland, Tyskland, Brasilien och Argentina som gör upp i semifinalerna. Det är klassiska, historiskt sett väldigt tunga lag som möts och matcherna kunde knappt ha varit mer intressanta på förhand.
Costa Rica har visserligen charmat hela fotbollsvärlden och gjort en heroisk insats, men jag måste ändå säga att jag höll på Holland under straffrysaren. Dels var det värda en semifinalplats om man ser till spelet och chanserna i just den matchen, dels tycker jag att det blir mer intressant och något större att se fram emot när riktigt klassiska, stora fotbollsnationer möts i semifinalerna. Costa Rica i all ära, de förtjänar all respekt och alla hyllningar i världen för sin insats, men Holland-Argentina känns klart intressantare än Costa Rica-Argentina i min bok.
Vilka går vidare då? Ja, bra fråga. Jag tycker att semifinalerna är de mest svårtippade matcherna hittills. Holland kan mycket väl slå ett Argentina som, trots att de gjorde en bra match mot Belgien och - visserligen utan glans - har blivit allt bättre och mer stabila ju längre turneringen har gått, saknar en av mästerskapets bättre spelare i form av Di Maria. Å andra sidan är Argentina som bekant mitt guldtips och får stå kvar som det. Så Argentina vidare. Brasilien har rett ut det problem som har uppstått och klarat av pressen, om än med liten marginal, hittills. Nu ställs det mot ett allt bättre Tyskland och dessutom utan stjärnan Neymar. Jag tippar återigen mot brassarna även om de motbevisade mig senast. Tyskland vidare med andra ord.
Mycket snack om Neymars skada förresten och visst, Zunigas knä i ryggen på den brasilianske stjärnan var inte snyggt. Det borde ha gett kort, kanske rött som en del menar, men brassarna bäddade ganska rejält för det genom att konstant spela på, och över, gränsen mot Colombias bästa spelare James Rodriguez. Brassarna kan spela fult om det krävs och är inte på något sätt ett "oskyldigt" lag, något som tydligt bevisades mot Colombia. Sen menar jag inte att det därför var okej att skada Neymar, givetvis inte, men brassarna spelade fulare än colombianerna matchen igenom och det borgade förstås för fula smällar även från andra hållet.
. . . . . . . . . .
Förutom VM flyter pappaledigheten på och jag njuter verkligen av tillvaron. Mycket mer om det kommer i bloggen senare. Förutom att jag varje dag har tiden med Theo att se fram emot stundar nu också en av sommarens höjdpunkter då vi på fredag kväll ska sätta oss i bilen och börja vår tur ner till Småland och Skåne. Det blir ett stopp i Stockholm över natten för att därefter rulla vidare mot Kalmartrakten. Det ska bli grymt kul att komma hem till mamma och pappa igen, inte minst nu när Theo är större och mycket mer medveten om sin omgivning. Det kommer bli så roligt för dem att träffa honom och jag ser väldigt mycket fram emot det.
Det ska också bli roligt att komma ner till Helsingborg, dit vi åker på onsdag morgon. Förhoppningsvis får vi återuppleva lite av den sköna känslan som vi hade när vi bodde där nere och det blir säkert också en del kära återseenden.
För min del väntar dessutom ett efterlängtat besök nere på Stadion i Malmö när MFF på onsdagskvällen går in i Champions League-kvalet mot lettiska Ventspils.
Mycket att se fram emot med andra ord!
VM-tips: kvartsfinalerna
VM rullar på och går snart in i slutfasen. Åttondelsfinalerna är avklarade och tipsen satt så när som på Grekland som slogs ut av skrällaget nummer ett, Costa Rica. Dock bara på straffar så helt ute och cyklade var jag inte.
Nu är det snart dags för kvartsfinaler och här följer mina tips:
Brasilien-Colombia, Colombia vidare
Holland-Costa Rica, Holland vidare
Frankrike-Tyskland, Tyskland vidare
Argentina-Belgien, Argentina vidare
Colombia har imponerat oerhört på mig och skulle jag tippa en VM-segrare så här sent in i turneringen skulle jag nog faktiskt säga just Colombia. Argentina får dock stå kvar som mästartips, jag vill inte ändra nu. Hursomhelst, kvartsfinalen tror jag blir hemmanationens sista framträdande i turneringen då colombianerna spelmässigt har sett klart starkare ut. De besitter dessutom rejält med offensiv spetskvalité med många duktiga spelare framåt, inte minst VM:s hittills kanske allra bäste i form av James Rodriguez. Kollektivet är även det starkt och de ser helt enkelt ut att ha ett mer välbalanserat, bättre lag än brassarna.
Costa Rica har skrällt klart och åker mot ett starkt Holland. Förmodligen ganska klar seger för holländarna skulle jag tro.
Frankrike har tillsammans med nämnda Holland och Colombia imponerat mest hittills men de får ändå ge sig mot ett Tyskland som lyckas varva upp ytterligare i kvarten. Tyskarna har inte glänst rakt igenom hittills men ändå visat klass stundtals och när det verkligen bränner till höjer de sig.
Argentina har blivit bättre och bättre i turneringen utan att för den skull briljera. Nu tror jag dock de trampar på gasen och skickar ut ett intressant, talangfullt Belgien som säkerligen kan vara med och slåss om medaljer i såväl kommande EM som i nästa VM. Kvartsfinalen blir dock ändhållplats för belgarna den här gången.
Semifinalerna spelas om mina tips slår in mellan Colombia-Tyskland och Holland-Argentina. Något som sedan ger oss en oerhört oviss final mellan Colombia och Argentina medan de två europeiska jättarna gör upp om bronset. Om mina tips är rätt vill säga :)
