alfredssons vardag

Jag har gång på gång på gång sett Rosenbergs 3-2-mål från i söndags och jag har njutit varenda gång. Jag har också flera gånger läst Simon Banks krönika om svenska mästarna 2014. Textraderna med "det finns ingen annan klubb i Sverige som i modern tid varit lika besatt av att vinna som AIK, men det finns ingen klubb som vet mer om hur man gör det än Malmö FF" och "det finns inga ovärdiga mästare, men det finns få som är värdigare än de här. Bäst i serien? Bäst i Sverige? Lätt" är som skön, vacker poesi. Han slår samtidigt huvudet på spiken. Visst är jag enormt partisk, men ingen kan på allvar hävda att MFF:s SM-guld inte är imponerande eller oerhört välförtjänt i år.

 

Man vinner guldet trots stora förändringar inom klubben jämfört med fjolåret som också gav ett guld. Guldtränaren från ifjol, Rickard Norling, sa upp sig sent förra hösten, på flera bärande positioner inom klubben har det bytts folk, fem ordinarie och viktiga spelare från guldlaget ifjol har lämnat och allsvenskans bästa spelare (jo, han var rentav bättre än Markus Rosenberg fram till skadan) Gische Molins drog korsbandet i en träningsmatch i somras. Trots alla de mindre lyckade omständigheterna vinner alltså MFF guld och det i överlägsen stil.

 

Man vinner också för andra året i rad, något som inget lag har mäktat med sedan Djurgården i början av 2000-talet. Och man gör det samma år som man kvalificerar sig till gruppspelet i Champions League. Det sistnämnda hade inget svenskt lag mäktat med på 14 år. Att lyckas ta guld genom att försvara titeln och dessutom nå CL:s gruppspel genom att stå för ett flertal mycket imponerande prestationer är så enormt starkt, så imponerande. Och det säger jag inte bara som MFF:are.

 

Att MFF har lett serien från omgång ett och gör det till och med den sista är i sig även det helt sanslöst. Ett lag ska knappt kunna leda serien genom varje omgång en hel säsong. Imponerande! Mästarklass, minst sagt.

 

Redan när säsongen började var jag hoppfull trots spelartappen och turbulensen i klubben. Åge Harieide, kung Åge, kändes rätt som tränare. Där många skeptiker såg en trött, något omotiverad tränare som haft sin karriärs höjdpunkter redan såg MFF någon med glöden kvar och vilket engagemang den mannen har visat upp under året. Det går inte annat än att älska hans aktiva coachande och hans känsloreaktioner när han jublar vid mål eller skäller ut domare. Men hursomhelst, även om jag var positiv och trodde att hans lite rakare, med direkta fotboll skulle göra MFF ännu bättre så kunde jag inte ana (det kunde väl ingen?) att MFF år 2014 skulle vara SÅ bra.

 

Personer med klart mer MFF-erfarenheter än mig, de som har varit med sedan långt tillbaka i tiden, jämför årets MFF med det som tog sig till Europacupfinal 1979 och det lag som tog fem raka allsvenska seriesegrar på 80-talet. Det är stort att få uppleva ett så här pass starkt MFF och att se sitt lag skriva ny historia.

 

Nu kommer jag att njuta av det här långt in på vintern, fram till nästa säsongsstart till och med. Det är nästan det skönaste med att vara med om att ens lag tar SM-guld, att man kan njuta så pass länge och leva på det när den mörka, kalla vintern är här och inga MFF-matcher spelas. Som en bonus återstår nu flera spännande Champions League-matcher och avslutningen av allsvenskan, men hur det än går i de matcherna kommer den där sköna glädjen som bara bubblar inom en och den enorma stoltheten att finnas kvar länge, länge.