En guldsöndag att minnas
Det börjar sjunka in nu. Att MFF i söndags säkrade klubbens 18:e SM-guld, det andra i raden, inför ögonen på bland andra mig. Vilken fantastisk fotbollsupplevelse det var och vilka minnen kvällen på Friends Arena gav. Det är bara att låta det sjunka in ordentligt, njuta och i tankarna återuppleva det gång på gång.
Precis allt gick ju med oss i söndags. Innan matchen nåddes man av rapporterna att såväl Elfsborg som IFK Göteborg förlorat och att det därmed skulle räcka med en poäng för att definitivt säkra det SM-guld som varit så nära i flera veckor nu. Det var nästan för bra, att kunna vinna guldet på bortaplan hemma hos en av de största konkurrenterna som finns i landet och det lag som fram till för ett par omgångar sedan såg ut som det enda riktiga hotet om guldet. Egentligen vill man ju helst avgöra på hemmaplan inför fansen där, men att kunna plocka med sig titeln hem från "fiendens" revir inför tusentals tillresta fans och att göra det mot Sveriges i särklass kaxigaste klubb (de bygger ju gärna själva på den imagen, så det ska inte ses som något hånfullt eller elakt att konstatera det) var nästan det bästa möjliga av sätt att vinna SM-guld på. För egen del var det förstås också fantastiskt att få vara på plats när det hela avgjordes, något som inte hade varit fallet om de hade avgjort nere i Malmö.
Precis allt gick ju med oss i söndags. Innan matchen nåddes man av rapporterna att såväl Elfsborg som IFK Göteborg förlorat och att det därmed skulle räcka med en poäng för att definitivt säkra det SM-guld som varit så nära i flera veckor nu. Det var nästan för bra, att kunna vinna guldet på bortaplan hemma hos en av de största konkurrenterna som finns i landet och det lag som fram till för ett par omgångar sedan såg ut som det enda riktiga hotet om guldet. Egentligen vill man ju helst avgöra på hemmaplan inför fansen där, men att kunna plocka med sig titeln hem från "fiendens" revir inför tusentals tillresta fans och att göra det mot Sveriges i särklass kaxigaste klubb (de bygger ju gärna själva på den imagen, så det ska inte ses som något hånfullt eller elakt att konstatera det) var nästan det bästa möjliga av sätt att vinna SM-guld på. För egen del var det förstås också fantastiskt att få vara på plats när det hela avgjordes, något som inte hade varit fallet om de hade avgjort nere i Malmö.
När väl själva guldmatchen, som den ju kom att bli, väl kom igång utvecklade den sig på ett sätt som man inte hade kunnat förvänta sig. Eller ens önska, för den delen, för mycket bättre dramatik och slut kunde det knappast ha blivit. Med facit i hand var det nästan bara bra att AIK hämtade in 0-2, för att avgöra med ett 3-2-mål bara minuten efter (eller 25 sekunder efter avspark) att AIK kvitterat och den stora hemmapubliken (med en riktigt imponerande klack, det måste man ge dem) försatts i ett sjukt högljutt glädjetillstånd var så makalöst gott att det inte kunde ha blivit bättre på något sätt.
Vi var strax under 3000 MFF:are på plats och hade en rejäl klack uppe i ena hörnet på Friends. Stämningen var förstås grym och det var oslagbart att vara på plats. Det var bra tryck matchen igenom och inte minst vid målen naturligt nog. 1-0-målet följdes av ett lite sent jubel, det var många inklusive mig som trodde att bollen gick i gaveln först, men 2-0-målet utlöste en svårslagen kollektiv glädje. Där och då trodde man nästan att det var klart. Men AIK hann ju lite från ingenstans (de var tyngre i första men i andra hade MFF kontroll på matchen fram till kvitteringen) såväl reducera som kvittera. En panikliknande nervositet var så nära att hinna infinna sig, men precis när de negativa tankarna skulle få fäste satte Rosenberg 3-2 och samtidigt som AIK:arna satte sina glädjevrål i halsen bröt ett enormt mål- och guldjubel ut på vår sektion.
Jag har skrikit mig hes och jublat som en galning för många MFF-mål genom åren, men det här slog nog allt. De jubelscenerna kommer jag garanterat bära med mig under lång tid framöver. Jag och Simon, den yngre av bröderna Thyberg som jag hade sällskap med ner till Stockholm skrek och kastade oss i varandras famnar och den mer neutrale Martin hamnade mittemellan oss i en härlig himmelsblå kram :)
Jag har skrikit mig hes och jublat som en galning för många MFF-mål genom åren, men det här slog nog allt. De jubelscenerna kommer jag garanterat bära med mig under lång tid framöver. Jag och Simon, den yngre av bröderna Thyberg som jag hade sällskap med ner till Stockholm skrek och kastade oss i varandras famnar och den mer neutrale Martin hamnade mittemellan oss i en härlig himmelsblå kram :)
Det var helt enkelt fullständig eufori och ett härligt kaos. Det största idrottsliga minnet hittills i livet, skulle jag rentav säga. Glädjen vid 2-0 var svårslagen skrev jag nyss, men den överskuggas ändå av 3-2-reaktionerna i klacken.
Nu när jag har sett Cmores sändning av matchen i efterhand kan jag också konstatera att den grymma stämningen nådde ut även via tv-sändningen, om än inte i full skala men ändå nog för att man skulle känna av den även framför en skärm. Givetvis var AIK:arna överlägsna oss på läktarna, konstigt hade det varit annars med tanke på att de var 20 000 fler, men jag gläds åt att man stundtals hör våra MFF-sånger och att de till och med under korta sekvenser överröstar AIK-ramsorna. Sedan ska man ge AIK att deras fans var riktigt bra, utan tvekan. Något som var roligt då det höjde temperaturen utanför planen och då båda lagens supportrar nu såg till att skapa en elektrisk atmosfär som bara den i sig var något speciellt att få uppleva.
Det blev rakt igenom en perfekt Stockholmssöndag - allt från bilresan ner med förväntningarna i bagaget och timmarna före avspark till slutsignalen följt av firandet utanför arenan och applåderandet där när MFF:s spelarbuss rullade iväg i mörkret. För att inte tala om den grymt sköna hemresan. En dag att minnas, helt klart!
Kommentarer
Trackback
