alfredssons vardag

Allt rullar på för tillfället och som vanligt bloggas det relativt lite här. Kanske kan det bli mer fart på den fronten när sportlovet anländer om en vecka och ger mig lite mer ledig tid. 

Jag kan dock inte klaga över att jag behöver jobba om dagarna. Inte ens att Theo har snittat 04.30 när det gäller att vakna och vilja gå upp den senaste veckan är något som jag kan komma mig för att gnälla allt för mycket över (även om jag har beklagat mig för mina elever en del). Det är synd att gnälla när allt över lag känns så bra som det gör nu. 

Jobbet fortsätter att vara riktigt kul och jag trivs, riktigt bra till och med. Eleverna är roliga att jobba med och sköna att surra med samtidigt som jag gillar kollegorna. Det är en bra känsla när det gäller jobbet helt enkelt, en känsla som bara har förstärkts för varje vecka som har gått. 

Samtidigt så är det ju förstås spännande att gå och vänta på Theos lillasyster. Det är visserligen ett bra tag kvar till mitten av juni, men när man känner sparkarna där inifrån Karins mage blir det verkligt på riktigt och det känns så enormt stort. Jag är så grymt lyckligt lottad som har både Karin och Theo och som ganska snart har förmånen att få bli pappa igen. Det är något som lyfter varje dag, vecka efter vecka, hela tiden. 
 

Det finns helt enkelt så mycket att vara nöjd över nu, så jag tänker fortsätta att vara det och kliva in i helgen med löjligt lätta steg :)
 

Jag tar mig för sällan tid att blogga nu och uppdaterandet haltar en del, men vi slänger in lite bilder och summerar den senaste tiden lite kort nu: 

 

Allsvenskan närmar sig med stormsteg - åtminstone om man tänker positivt och likt mig ser fram emot seriestarten - och som alltid pratas det ganska mycket om hur man ska gå till väga för att skapa bättre stämning, läktararrangemang och atmosfär kring matcherna samt få bukt med fotbollsvåldet. Nu tycker jag att just stämningen är en av allsvenskans största styrkor, de svenska toppklubbarnas fans är riktigt bra på att skapa riktigt tryck och atmosfär på läktarna. Jag tycker inte heller att fotbollsvåldet är så utbrett eller ett så stort problem som politikerna och delvis medierna stundtals vill mena. Det samtidigt som man förstås inte får blunda för de problem som finns. Det finns problem med våld i samband med matcher och det går absolut att göra mer för matcharrangemangen i sin helhet.

Hursomhelst, regeringens försök att komma med lösningar på problemen och skapa en bättre stämning har gång på gång varit smått skrattretande. Förut under Alliansens ledning och nu är det dags igen. I dagarna släppte regeringen det senaste kring vad de anser bör göras för att skapa en positiv supporterkultur. Senaste idén som de ansvariga politikerna har kläckt handlar om alkoholtester. Rose-Marie Frebran, samordnare för projektet, menar att lösningen på de problem (vilka de nu konkret är får ingen reda på, för det preciserar som vanligt inte de politiskt ansvariga utan allt är oerhört luddigt) som man vill komma till tals med helt enkelt är att låta blåstesta folk innan de ska in på arenorna:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/article20238667.ab

Jag har nog aldrig någonsin hört något mer korkat i den här frågan någonsin och då har ändå förslagen från politikerna varit allt annat än bra. 

 

Det är återigen så löjligt tydligt att de som nu på högsta politiska nivå ansvarar för supporter- och läktarfrågor inom idrotten (fotbollen) aldrig någonsin har satt sin fot på en allsvensk match. Eller åtminstone inte verkar ha en aning om vad de pratar om. 

 

Givetvis vore det bra att få bort drängfulla människor från arenorna, men själva fyllan är absolut inte problemet. Till att börja med skulle jag gärna höra vad Frebran, idrottsminister Gabriel Wikström och co egentligen räknar som problem. Vad är det man vill åtgärda? Det finns absolut saker att jobba på, men vad exakt menar dessa människor är problemet/problemen? Det har aldrig preciserats. Inte heller den förra regeringen var bra på tydlighet kring det. 

 

Vad som än är de problem som Frebran och hennes gäng har kommit fram till kan jag lova att alkoholtest inte är en lösning på dessa. Det är som sagt inte fylla och sprit som utgör något stort problem på de allsvenska arenorna. Visst finns det en del fulla människor på matcher, men hur många av dem utgör någon form av fara eller hot? Ytterst få. Dessutom skulle man med samma logik som Frebran kunna slå igen varenda musikfestival i landet på stört. Det sker ju enligt statistiken fler brott på Peace and love (namnet till trots) än vad det gör under en allsvensk fotbollssäsong. Och alla är knappast nyktra på en sådan tillställning... 

 

En annan intressant fråga, eller flera frågor rättare sagt, är av det rent praktiska slaget. Hur tänker sig Frebran att man ska kunna kontrollera 20 000 besökare inför en toppmatch i allsvenskan? Hon menar å ena sidan att man inte ska släppa in berusade, men å andra sidan att ett blåstest i slutändan ändå måste vara frivilligt. Faller inte hela syftet då? Samtidigt förstås precis varenda människa att det är omöjligt rent praktiskt att låta ett x antal tusen människor blåsa före en match. Dessutom undrar åtminstone jag var gränsen skulle gå? 0.2 promille som i trafiken? Eller högre? Hur högt? 

 

Vill man komma åt de huliganer som slåss utanför arenorna inför matcher spelar en låg alkoholtolerans givetvis ingen roll. Inte heller om man jagar bengalbrännare. Jag kan lova att inte många av dem lägger fokus på att dricka öl före matcherna. De enstaka idioter som kastar knallskott och beter sig som grottmänniskor är det dessutom långt ifrån någon garanti att man skulle komma åt vilka alkoholtest och alkoholregler man än använde sig av. Det är helt enkelt väldigt fel ände att börja i.

 

Men så blir det tyvärr ofta när folk som totalt verkar sakna kunskap om ämnet (i det här fallet fotbollsallsvenskan och supporterkultur) kliver in med någon slags målsättning om att styra upp. 

 

 

Om det nu inte missades något på ultraljudsundersökningen som vi var på i måndags kommer vårt välkomna tillskott till sommaren att vara en liten lillasyster till Theo :)

Jag hade en stark känsla av att den lilla ungen i Karins mage var en kille, medan alla andra i den nära kretsen tippade på en tjej. Oavsett vad det nu blir så kommer vi förstås att vara väldigt lyckliga, men visst vore det kul med en tjej nu när vi redan har en kille.

Hursomhelst är det så grymt spännande och häftigt att vara på väg att bli pappa till ytterligare ett barn :)

 

 

 

 

Jag var en av dem som gav mig in i diskussionen och jag har min åsikt så solklar som den bara kan vara. En åsikt som jag också förmedlade:

 

 

 

Så var nyår över, 2015 igång för fullt och det är hög tid att blogga lite igen. Sedan nyårsbloggandet har inte bara ett nytt år inletts utan även min fantastiska pappaledighet tagit slut och ett nytt jobb blivit ett faktum för min del. Det samtidigt som Karin, oerhört välförtjänt, har fått lite tid hemma med Theo igen. Just nu är det jag som jobbar och Karin som är föräldraledig innan vi båda kommer att jobba från mitten av februari. 

 

Min nya arbetsgivare nu är Prolympia, en F-9-skola här i stan ett stenkast från min gamla studentetta i Sätra. Jag är svenska/SO-lärare för två niondeklasser och en åtta samtidigt som jag har mentorsansvar för en nia. Jobbstarten har känts helt klockren faktiskt. Jag hade från början ganska höga förväntingar, jag har fått goda vitsord om Prolympia och skolan har såvitt jag vet ett bra rykte, men trots det var jag ändå nervös när jag klev in här för att träffa eleverna för första gången. Som tur var blev det första mötet positivt och den känslan har sedan bara stärkts. 

 

Det är kul att ha lite äldre elever igen, även om jag trivdes i Kungsgården också. Eleverna har en lagom kaxig attityd, mycket glimt i ögat och jag kan slänga lite käft med dem samtidigt som de tål en tillsägelse. Dessutom går det ju att ställa skapligt höga krav på 15-16-åringar. Så jag tror att det här kommer att passa mig. Spelar in gör också att skolan från år sju och uppåt har idrottsprofil och eleverna, samt även många av lärarna, är starkt idrottsintresserade. Det om något passar förstås mig. 

 

Utanför jobbet rullar familjelivet på. Att jag åtminstone hittills känner mig klart mer avslappnad jobbmässigt jämfört med förra tjänsten gör att jag också kan vara en klart bättre man och pappa där hemma. Något som känns så oerhört bra och är så viktigt. Jag vill kunna ge tillbaka en massa till Karin som alltid gör det så grymt bra med Theo och jag vill förstås också kunna vara med vår lilla son. Jag vill inte bara vara där för dem fysiskt utan även mentalt, något som inte alltid var fallet när tankarna fullständigt virvlade runt kring jobb, jobb och åter jobb före pappaledigheten. Därför känns det så oerhört mycket skönare och roligare nu, både med jobb och med privatliv. 

 

Allt detta ger mig en fin start på den här lördagen:
 

 

 

 

 

Så var det då dags för årets sista blogginlägg och som vanligt är det då också dags för den traditionella summeringen av året som har gått. Den här gången blir det dock i lite "friare" form, inte uppstrukturerat med några rader om varje månad. I stället kommer jag ägna de närmaste minuterna, eller timmarna om jag skenar iväg i skrivandet, till att ganska fritt men förhoppningsvis någorlunda kronologiskt summera det jag minns mest från 2014.

 

 

 

...jag varje dag kunde njuta av att titulera mig pappa. Jag har varje dag, oavsett hur slitsam dagen har varit och hur mycket slit föräldrarollen än har inneburit (ganska få dagar dock, de allra flesta har bara varit härliga), känt en sådan enorm stolthet över att vi har Theo. Samma stolthet har jag känt när jag har sett Karin tillsammans med vår lille son. Hon är en fantastisk mamma och jag är stolt över att ha fått bilda familj med henne.

 

...jag för första gången på nästintill 20 år inte inledde en ny fotbollssäsong. Fram till och med ifjol har jag alltid sparkat igång fotbollssäsongen i någon klubb i samma veva som året har startat, men inte i år. Tidsbrist när jobbet i Kungsgården tog mycket tid och familjen förstås prioriterades hårt gjorde att jag nöjde mig med spel i Korpen under året.

 

...jag på allvar växte in i lärarrollen och fick ta väldigt mycket ansvar. Hårt jobb och ett rätt tungt lass att dra var det ofta på Kungsgårdens skola, men jag fick med mig många fina minnen och ovärderlig erfarenhet därifrån.

 

...jag blev vuxen på riktigt. Eller nästan, åtminstone. Det genom papparollen förstås men även genom vårt husköp. Ett radhus i Hille, precis utanför Gävle (eller i utkanten, skulle jag nog säga), budade vi ganska hastigt och lustigt hem i slutet av vintern och helt plötsligt hade vi såväl barn som kombi och hus. Ingen hund i och för sig, men framåt höstkanten skaffade vi å andra sidan en katt...

 

...svärmor Anna firades när hon fyllde 50 och det bjöds på en riktigt go fest som bland annat innehöll vår egenkomponerade låt om födelsedagsbarnet. Min sånginsats gjorde väl inga större avtryck men kul var det.

 

 

...chansen att få vara pappaledig kom. Jag är enormt tacksam över att ha fått den och är oerhört glad över att jag har varit hemma med Theo sedan maj. Det har varit lärorikt, känslosamt och väldigt roligt. Att få se honom växa och utvecklas dag för dag har varit något väldigt fint och speciellt som jag kommer vara evigt tacksam för.

 

 

...vi var på Stefan & Maries fina bröllop uppe i Axmar och om möjligt blev ännu mer taggade inför vårt eget.

 

...vi åkte ner till Helsingborg under sommaren. Ett fint återseende av en vacker stad som dessutom har spelat stor roll för oss. Att jag minst sagt ogillar fotbollslaget därifrån är ingen hemlighet men staden i sig kommer jag nog alltid att trivas i. 

 

 

...vi tog ett nytt stort kliv här i livet jag och Karin. Det då vi den 2/9, på en klippavsats i anslutning till en grotta vid Agii Apostoli Beach, sa ja till varandra och fullbordade stegen från pojkvän/flickvän via sambos till man och fru. Vårt bröllop blev om möjligt än bättre än man kunde drömma om och vi fick en perfekt dag tillsammans med vår lille son.

Nu fick jag gifta till mig efternamnet Tutturen, som alla förvisso har svårt att uttala rätt men som jag har suktat efter att bära i princip ända sedan Karin och jag träffades. Fredrik Tutturen Alfredsson, stort! Allra störst var dock förstås dagen i sig och hela vår Greklandsvistelse som gav oss fina minnen och ett antal sköna, avkopplande dagar i Chania, Kreta. En resa och en vistelse som förstås kommer att finnas i minnesbanken länge, länge.

 

Min underbara fru <3

...mitt kära MFF återigen var bäst i Sverige och nästintill överlägset spelade hem sitt andra raka SM-guld. Det framför mina ögon då jag var på plats på bortasektionen på Friends Arena när Markus Rosenberg som replik på AIK:s 2-2-mål smällde dit 3-2 bara minuten senare och därmed sköt hem guldet igen. Att MFF dessutom kvalade in till Champions League gjorde säsongen till den bästa jag har upplevt som MFF:are.

 

 

...jag fick idén att trycka en riktig bok av min minst sagt långa summering av min "fotbollskarriär" som skrevs på Jamaica hösten/vintern 2012. Min gamla svensklärare och vän Ragnar Olsson är en klippa som har tagit på sig korrekturläsarrollen. Ser verkligen fram emot när allt är klart, även om det givetvis bara är av eget intresse jag gör det.

 

...min nya arbetsgivare blev klar. Från och med den 7/1 2015 är jag i åtminstone ett år framåt anställd av Prolympia här i Gävle. En skola med idrottsprofil där jag kommer att vara mentor för en år 9-klass till att börja med under vårterminen samt agera svensk- och SO-lärare. Jag ser fram emot att börja och känslorna säger att det här kommer att passa mig riktigt bra.

 

...Karin och jag kunde räkna in sex år som par. Förhoppningsvis blir det många, många fler men vi har redan hunnit med en hel del tillsammans och mycket har hänt sedan vi blev ett par på "riktigt" hösten 2008. Jag är lyckligt lottad och utan tvekan stolt över att ha henne som fru numera. Kunde inte önska mig mer.

 

 

...fotbolls-Sverige förlorade en legend i Klas Ingesson och en omtyckt lagkapten i Pontus Segerström. Cancern är för jävlig och jag påmindes om det även när det den 14/12 var tio år sedan min bästa vän Simon förlorade kampen mot sjukdomen. Det finns också de som jag känner väl som har drabbats av oerhört tunga motgångar i år och nu förtjänar allt stöd i världen. Så 2014 var inte bara ett glädjens år, men förhoppningsvis hittar alla styrka igen på något sätt.

 

...flera i min närhet och vänkrets fick barn. Bland andra mina gamla lagkamrater Per J och "Balke" från tiden i Korsnäs BK respektive HF Olympia. Jag gläds väldigt mycket med dem och är säker på att båda blir finfina pappor. Ta vara på det killar, det är ovärderligt och fantastiskt.

 

...min forna form, som ändå var relativt god, försvann all världens väg. Min formkurva gick ner men viktkurvan gick upp. 2015 måste bli ett bättre träningsår plus innehålla en stor mängd mindre fika för min del. Bra dock att jag fick presentkort på HM i julklapp så jag kan köpa kläder som faktiskt passar nu...

 

...jag njöt av höstdagarna tillsammans med Theo och den fina pappaledigheten flög fram.

 

...mycket mer av värde förstås hände men allt kan ju inte få plats här.

 

 

 

Med de orden gör jag bokslut för det här bloggåret.

 

 

 

 

 

SD har alltså ökat trots den senaste tidens skandalrubriker och stenhårda attacker från såväl andra politiker och partier som från journalister. Många menar på sociala medier att det är helt obegripligt att partiet trots allt ändå ökar, men jag skulle hävda att det snarare är logiskt hur illa man än tycker om SD.

 

Jag har tidigare i bloggen, inför valet i september (http://alfredsson86.blogg.se/2014/august/sd-vinner-bara-pa-raljerandet.html), varit inne på att de övriga partierna samt även journalister och privatpersoner använder fel taktik mot SD. Ända sedan deras omdebatterade intåg i riksdagen för över fyra år sedan har kampen för att få bort dem därifrån bedrivits genom att man har lagt fokus på att såga, håna och raljera kring dem. Hur väl den taktiken fungerade fick vi alla se svart på vitt tredje söndagen i september i höstas.

 

Taktiken fungerade helt enkelt inte alls. Och den kommer inte att göra det i framtiden heller.

Men otroligt nog inser tydligen varken politikerna i de andra partierna, tunga ledarskribenter och krönikörer eller engagerade privatpersoner som är aktiva på sociala medier det.

 

Som amatöranalytiker tycker jag att såväl de rödgröna som Aliansen har gjort två generalfel såväl före valet som efter detsamma och även nu sedan det utlystes nyval och kaostillståndet tog över helt. 

*  Dels har de, allra tydligast nu sedan kaoset drog igång på allvar, åtminstone utåt sett lagt ner alldeles för mycket energi på att ge sig på varandra i stället för att fokusera på sin egen politik.

 

* De har också lagt alldeles för mycket fokus på SD i stället för att prata om vad de själva vill göra.

 

Jag menar inte att SD inte ska få kritiseras, tvärtom. Självklart ska man ta debatten, det tål att påpekas, men vid rätt tillfällen. Jag tror absolut inte på att bara ignorera dem utan vill tvärtom att diskussioner och bemötande ska vara ett givet inslag. Men grunden måste ju ändå vara att i första hand fokusera på sitt partis egen politik och göra allt för att nå ut med den till väljarna.

 

Jag är helt övertygad om att ett antal väljare som inte tidigare har röstat på SD nu på grund av det ovan nämna allt starkare överväger en SD-röst i nästa val. Det då folk säkerligen helt enkelt tröttnar på allt tjafs de övriga partierna emellan och på att SD ges en plats i rampljuset på bekostnad av att de övriga partiernas egen politik hamnar i skymundan och då kan upplevas som otydlig.

 

Jag är lika övertygad om att den inofficiella tävling som verkar pågå på sociala medier i grenen "håna och bespotta SD så mycket som möjligt, så fyndigt som möjligt" får en del människor att i ren protest mot debattklimatet och nivån på det hela lägger sin röst på SD.

 

Det kan poängteras en miljon gånger: kritisera, ta debatten, gör det sakligt och se till att ha konkreta, skarpa argument själv först. Då kan man förmodligen prata ner SD och deras sympatisörer, eller åtminstone övertyga de väljare som står i valet och kvalet om huruvida de ska rösta på SD eller inte om att inte göra det. Aldrig annars. Det är dags att inse det nu, om man inte vill att SD ska segla iväg upp mot 20 %.

 

Samtliga partier i riksdagen utom just SD står inför en stor utmaning nu. Det är upp till de rödgröna (eller om det nu bara blir de S-röda) och Alliansen att skapa en så stark politik som blir tydlig nog att nå ut till väljarna och som av dessa anses utgöra ett seriöst, starkt regeringsalternativ. Det är den vägen de ska gå för att på sikt nå sitt mål att marginalisera och utestänga SD. Den andra vägen, den som kantas av felriktat fokus och fler uttalanden om SD:s politik än om den egna, leder bara fel.

 

För mig är det solklart. Väljarna vill ha en tydlig politik, klara svar och lösningar som känns trovärdiga på de problem och utmaningar som finns i landet idag. Hade de rödgröna eller Alliansen haft det i nog hög utsträckning så hade vi förmodligen inte stått här med ett politiskt kaos och ett utskällt SD som trots allt når rekordsiffror.

 

Nu har i mina ögon allt för mycket fokus lagts på vad SD säger och gör. Ett antal av deras väljare har säkert känt att de övriga partierna inte är tydliga nog, inte har en nog stark politik och därmed inte utgör ett trovärdigt alternativ och då lagt sin röst på SD i missnöje..

 

 

Riksdagspartierna har delvis själva har satt sig i den här sitsen. Det genom att gå ner på en sandlådenivå utan dess like. Jag är ganska säker på att vi är många som nu är innerligt trötta på att höra de olika partiföreträdarna såga varandra i medierna och se hur de lägger allt fokus på att lägga över ansvaret på motparten.

 

Jag har tidigare här i bloggen uttryckt att jag tycker Alliansen gjorde rätt som inte hjälpte Löfvén efter dennes agerande under valrörelsen, men oavsett vad man anser i den frågan borde man se att allt för mycket inom politiken har gått ut på att hugga och veva mot meningsmotståndarna (dels när det har handlat om rödgrönt mot blått, dels när det har handlat om de tillsammans mot SD) i stället för att ge tydliga signaler om vad man själv faktiskt ska åstadkomma. Eller rättare sagt om HUR man faktiskt ska åstadkomma de förändringar

och förbättringar som man säger sig vilja se.

 

 

Det jag har så oerhört svårt att begripa är att de inte har ändrat taktik vid det här laget. Hur kan de styrande politikerna och för den delen också de journalister som jobbar mot SD undvika att se hur illa deras taktik har fungerat? Det är helt obegripligt.

Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta när det drog igång för fullt igen efter att SD hade fällt regeringens budget. Direkt så började det kastas skit mot varandra - igen. Tror partiföreträdarna verkligen att väljarna är intresserade av änne en debatt på sandlådenivå om vems fel saker och ting är? Det pratas så mycket om vikten av att ta ansvar, men politikerna verkar ju samtidigt mer intresserade av att tala om vilka som INTE tar sitt ansvar än av att knyta näven och verkligen axla ansvaret själva. Det blir sandlåda av alltihop och jag är helt säker på att den låga debattnivå som just nu råder gör att väljare tröttnar och röstar på SD som en ren protest mot allt meningslöst tjafs.

 

 

En annan sak som borde leda till självkritik snarare än enbart till en attackvilja är det faktum att SD i grund och botten har en riktig kärnfråga: invandringen. Det är ju knappast något nytt för de övriga partierna och att de då inte, trots att fyra år har gått sedan SD:s riksdagsintåg, har lyckats övertyga väljarna om att de har bra lösningar på de problem SD trycker på är för dåligt. Det finns säkerligen ett antal procent av väljarna som röstar på SD för att de helt enkelt inte vill ha invandring eller åtminstone ha en begränsad sådan, men samtidigt finns det säkert ett relativt stort antal väljare som inte hade röstat på partiet om de andra blocken hade presenterat tydliga svar på det som SD problematiserar. I stället väljer man allt för ofta i mina ögon den enkla vägen, den där man mer eller mindre slår fast att ni är rasister medan vi vill vara ett öppet, mottagande land. Givetvis inget fel med budskapet, men många väljare kräver garanterat också raka, tydliga svar på vad partierna vill göra för att få till en så lyckad integration som möjligt där nyanlända kommer in i det svenska samhället, i högre utsträckning kommer in på arbetsmarknaden etcetera.

 

Det borde vara enkelt för partierna att komma med tydliga svar som motargument till SD:s upprabbling av de problem invandringen enligt de sistnämnda innebär. När politikerna nu har suttit på vetskapen att det här är SD:s nyckelfråga, deras enda egna fråga egentligen, i drygt fyra år är det märkligt att de inte på ett bättre sätt har kunnat diskutera frågan. De borde kunna ha lagt fram det så här: "Ni säger att invandringen leder till stor arbetslöshet och utanförskap. Något som vi gör det här, det här och det här för att motverka och vi är övertygade om att våra insatser kommer leda till fler jobb för invandrare och därmed leda till lyckad integration. Punkt slut." Mer tydlighet, fler konkreta lösningar. Jag tror också att samtliga partier hade vunnit på att våga erkänna att det också finns en problematik och en utmaning som måste lösas och klaras av. Vi ser ju exempelvis idag hur bristen på boende för asylsökande och ensamkommande flyktingbarn gör läget riktigt tufft för migrationsverket, socialtjänsten etcetera. Det är självklart att det finns svårigheter också och jag tycker att man borde lyfta fram såväl de positiva sidorna som de svårigheter som uppstår. Genom att göra det och samtidigt vara tydlig med vilka lösningar man har tror jag att man vinner väljarnas förtroende i en mycket större utsträckning än som nu när man knappt vågar ta i frågan för rädslan att spela SD i händerna. Något som snarare görs när frågan undviks eller inte får några tydliga svar.

 

Ett talande exempel är när Reinfeldt före valet tog upp frågan och nämnde att det innebär en svår utmaning. Då blev det ju genast ramaskri från vissa håll där man ansåg att han nästintill var och klev i SD:s spår. Tvärtom är jag övertygad om att de borde ha tagit tag i SD:s kärnfråga på det sättet mycket tidigare. Som sagt, det hade varit bättre att lyfta fram såväl positiva saker som svårigheter och utifrån det gett tydliga svar på hur man tänkte hantera integrationspolitiken. Då hade man tagit udden av frågan, det hade inte varit så laddat längre och SD hade inte kunnat spinna på att de andra partierna inte tar ansvar för invandringspolitiken. Hade de fått svar som motargument hade de varit tvungna att utveckla sina egna argument. Nu har de i stället kunnat luta sig tillbaka och använda samma argument gång efter gång samt kunnat trycka på att de andra inte har några svar.

 

 

Till sist tycker jag att det görs självmål efter självmål när man i stället för att konstruktivt kritisera SD snarare ägnar sig åt att agera enbart provocerande. Främst tänker jag på Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet, och hennes agerande under hösten. Oavsett om hon tycker att SD enbart är rasister eller inte är det inte speciellt taktiskt eller smart att kliva in i riksdagen med texten "SD = rasister" på sin tröja. Vad vill man vinna på det? Jag förstår om man vill föra fram sin åsikt, men det kommer inget konstruktivt ur den typen av åsiktsförklaring överhuvudtaget.

 

Jag begriper heller inte vad det var för mening med att vägra kalla Björn Söder för herr talman nu häromdagen. Att dessutom svara med "du är inte min talman" är i mina ögon bara ett omoget agerande. Att ta på sig rollen som någon slags tonårstrotsig rebell blir bara fånigt om man är 40 år gammal och jobbar som högt uppsatt politiker. Läser också nu att det i dagens riksdagsdebatt har skett fler protester mot Söder i form av att han hälsats med "shalom, herr talman" samt herr talman på samiska. Ärligt talat tycker jag det sättet att tackla hans kontroversiella uttalanden om vilka som är svenskar eller inte bara är rent jäkla trams. Jag kan förstå protesten men inte sättet den utförs på. Oavsett hur tveksam Söder är i rollen som talman och hur stor idiot man än tycker att han är så är den typen av hån och kritik inte rätt sätt att svara med. Då lägger man sig på en löjligt låg nivå själv, det finns ingenting konstruktivt i det alls och även om man bara är ute efter att visa sitt missnöje blir det bara pinsamt tycker jag.

 

Det är ju inte alla som redan är starkt emot SD som ska övertygas om att partiet och dess företrädare inte hör hemma i riksdagen. Egentligen inte heller de som röstar på SD enbart för att partiet vill stänga gränserna. För de kommer inte ändra sitt röstande i nästa val ändå, de är redan övertygade åt andra hållet. Däremot är det ju de som inte är helt säkra på sitt val, som står lite mittemellan SD och något annat parti som i så fall ska övertygas om att välja något annat alternativ än Sverigedemokraterna. Och jag vågar nästan lova att ingen som har tankar på att rösta på Jimmie Åkessons gäng kliver längre ifrån dem tack vare sådana aktioner. Tvärtom.

 

De här "incidenterna", eller vad man ska kalla det, som jag nyss tog upp är bara några exempel på där menar att man tyvärr bara bjuder SD på väljare. Genom att provocera i stället för att argumentera skapar man garanterat bara ett debattklimat som får väljarna att tröttna på politikerna/politiken i allmänhet. Något som i förlängningen kan leda till att de väljer att rösta på SD i rent missnöje och av ren irritation.

 

Dessutom är jag lika säker på att den typen av sätt att tackla SD och deras politik, uttalanden och så vidare enbart förstärker känslan av att SD är det rätta alternativet hos de som redan nu är SD-väljare. Vi mot dom-känslan och åsikten att alla är emot oss stärks och då har man bara lyckats SD ytterligare. Det trots att syftet är det motsatta. Men är det inte självklart att du aldrig kan omvända någon och få personen att omvärdera sina värderingar/tankar genom att bara provocera. Inte heller genom att gång på gång tala om för personen i fråga att partiet (eller vad det nu än gäller) stöttar är ett jävla skitparti och att denne per definition är en idiot för hur denne röstar. Klart att man kan tycka det, men du kommer aldrig komma någonstans genom att enbart använda den retoriken. Åtminstone inte om ditt syfte är att få färre personer att stötta SD.

 

 

Med den taktiken som politiker, journalister och helt vanliga Svenssons allt för ofta använder nu kommer vi - som jag har varit inne på tidigare - bara att få se ett starkare SD efter vårens val. Och jag är oerhört förvånad över att fler inte verkar inse det.

 

Tydlighet i allmänhet och i debatten mot SD i synnerhet samt fokus på det egna partiets/blockets politik i stället för i stor utsträckning kasta skit på andra är i mina ögon nyckeln för samtliga partier i nuläget för att det här politiska kaoset ska kunna lösas. Sedan tror jag inte att man ska hoppas på snabba resultat, det här är ett arbete som måste vara långsiktigt. Men jag är helt övertygad om att det är den rätta vägen att gå.

 

Ju lägre nivå det blir på debatterna partierna emellan, ju Det är dags att våra svenska politiker kliver ur sandlådan de faktiskt har satt sig i och att samtliga tar ansvar, inte bara pratar om det.

 

I söndags var det min absolut närmaste barndomsvän Simons dödsdag. Hela tio år har sprungit iväg nu sedan den där decemberdagen i skolan då våra två mentorer klev in i klassrummet under en lektion. Med sig hade de ett ljus vill jag minnas och direkt förändrades stämningen i rummet. Jag tror nog att de flesta förstod, man begrep vilket hemskt besked som väntade och det kändes som att hela kroppen frös till is. Det var en hemsk dag, en dag som jag alltid kommer att minnas. En dag som jag trots allt inte heller vill glömma. Den ska finnas där i minnet och minnesbilderna från den kommer att vara viktiga att bära med sig för min del trots att det var oerhört tungt och jobbigt då. Jag vill kunna berätta för Theo en dag i framtiden, jag vill trots att det smärtar kunna dela med mig av tankarna och känslorna från det där ögonblicket.

Mycket har hänt sedan dess och jag har blivit enormt många erfarenheter rikare. Jag hade önskat att Simon också skulle få chansen att uppleva en massa saker och ta många fler lärorika, roliga och spännande kliv här i livet. Tyvärr ville den förhatliga cancern annorlunda och vi var många som förlorade en fantastisk vän och människa den där dagen för tio år sedan.

Många tankar har förstås passerat genom huvudet sedan dess. Inte minst sedan vi fick Theo har jag tänkt tillbaka på tiden som var och på den vän som aldrig fick chansen att leva sitt liv fullt ut. Jag har tänkt på hur lyckligt lottad jag är, på vilken tur jag har haft här i livet och på hur orättvist det är att Simon inte fick samma chans.

Samtidigt känner jag mig stolt när jag tittar på min älskade fru och vår lille son, inte minst för att jag vet att Simon hade varit stolt och glad för min skull om han hade varit här och fått träffa dem. En dag kommer jag med glädje och värme berätta om honom för Theo. Jag kommer att berätta om allt roligt vi gjorde tillsammans och om hur vi växte upp sida vid sida genom åren. Jag kommer även att berätta för honom om hur stark Simon var, hur han slet mot cancern och aldrig någonsin gnällde ens de dagar han verkligen mådde för jävligt. Jag kommer säkert också med tårar i ögonen förklara för Theo hur det kändes den 14/12 2004, strax efter klockan tio på förmiddagen, när vi fick beskedet att Simon till slut hade tvingats ge upp sin kamp. Det kommer vara jobbigt då också, men jag är övertygad om att jag samtidigt kommer känna en enorm styrka såväl från Simon som från Theo. Båda två väldigt viktiga personer i mitt liv och som nu är närvarande på olika sätt.

För Simons kamp tog visserligen slut den natten, några timmar innan vi fick reda på det. Men han lever ändå i allra högsta grad kvar i mitt och väldigt många andras liv.

 

 

 

Jag är långt ifrån någon resvan person sedan tidigare, men tack vare att Karin alltid har tyckt om att resa och se sig om så har jag sedan vi flyttade tillsammans fått uppleva många roliga och intressanta resor. För varje gång har jag blivit allt mer taggad på att se fler städer och nya platser. Hittills har det blivit ett antal såväl här i norra Europa som i de södra delarna av samma världsdel och en del mer långväga turer.

 

 

Hursomhelst, under slutet av förrförra veckan var det dags för kryssning och när vi klev i land i Helsingfors kunde jag lägga ytterligare en stad till resesamlingen.

 

Det var riktigt skönt att komma iväg en sväng och att få tid till att göra något tillsammans hela familjen. Nu var det väl ingen större utsvängning att åka båt till Helsingfors och spendera en natt där, men bara själva grejen att göra något utan stress och måsten var oerhört välkommen. Dessutom hittade vi på roliga saker där.

 

Naturhistoriska museet.



Fler björnar...


Dinosaurieskelett på Naturhistoriska. Intressant och lärorikt, helt klart.

 

Vi hann inte se jättemycket av själva staden, exempelvis inte de gamla delarna som ska vara sevärda, men vi tyckte oss ändå kunna summera med "en vanlig storstad, kunde ha varit Stockholm men med vänligare attityd, mindre vassa armbågar och lite lägre tempo". Något i den stilen skulle man kunna beskriva Helsingfors som.

 

Vi passade på att besöka deras naturhistoriska museum på fredagen och på lördagen innan det var dags för hemresa åkte vi ut till Sealife, ett vattendjurscenter som innehöll allt från hajar till giftiga grodor. Båda besöken passade både oss och Theo. De passade också med tanke på vädret som inte direkt lockade till utomhusaktiviteter.

 

 

 

Tiden rusar iväg (en klyscha men den passar nu) och bloggandet har hamnat på hyllan igen de senaste veckorna. De har bara flugit förbi och vi har bland annat hunnit med att ha min mamma på besök några dagar, att fira första advent hos svärmor, vara på invigningen av Gävlebocken och åka på kryssning till Helsingfors.

 

Med andra ord har vi, utöver vardagen i sig, haft en hel del på programmet. Så pass mycket att jag inte har hunnit, eller inte har tagit mig tid, att skriva något här. Men en snabbsummering i bildform av den senaste tiden ska väl ändå hinnas med nu.

 

Under en av helgens nätter attackerades polisen i Hagsätra i Stockholm av ett gäng ungdomar som kastade brandbomber, förstörde byggnader och bilar, kastade knallskott och dessutom enligt vad som har framkommit i medierna varit maskerade (åtminstone vissa av dem). Det borde i min värld varit en given förstanyhet och händelsen borde ha granskats väldigt ingående då den enligt mitt sätt att se på det var ett påhopp på samhället och demokratin. Men flera av de viktigaste aktörerna bland våra medier tyckte tydligen annorlunda, något som fick mig att reagera och posta följande Facebookuppdatering i söndags kväll:

 

Egentligen är jag så trött på allt snack och all röra inom politiken i Sverige just nu så jag borde inte skriva om det. Men jag vill ändå knyta ihop mina egna tankar och reflektioner kring den senaste tidens turer genom att summera hur jag tänker i punktform.

 

* Stefan Löfvén kan väl ändå inte (ska inte göra det) förvänta sig att Alliansen helt plötsligt vill samarbeta efter att han valrörelsen igenom varit den mest attackerande av alla partiledarna och gång efter annan såväl sågat som hånat Alliansen? Helt logiskt och givet att de blå nu inte vill hjälpa honom enligt mig.

 

* Man kan tycka att Alliansen borde ha hjälpt Löfvén och co för att stänga ut SD från inflytande. Men med valrörelsen i färskt minne plus att de ska företräda sina väljare och den politik de har valt tycker jag inte att man kan klandra dem för att inte stötta regeringens budget nu. Det hade i mina ögon varit mer märkligt om de trots allt hjälpt de rödgröna.

 

* SD agerar också logiskt. Löfvén kritiserar dem men vad hade han väntat sig? Självklart tar SD chansen att få inflytande nu när bollen är upplagd på straffpunkten och målet är tomt. De begriper givetvis vid det här laget att inget av de andra partierna kommer att samarbeta med dem eller ge dem inflytande och då är det fullt logiskt att de själva tar chansen att få inflytande när läget ges. Allt annat hade varit oerhört märkligt. Att man kan tycka vad man vill om partiet är en sak men att de agerar som de gör nu känns som en självklarhet. Man kan heller inte prata om praxis och att de borde ha lagt ner sina röster då läget nu är helt annorlunda än vad det brukar vara. Det finns helt enkelt ingen praxis som borde gälla då den nu uppkomna situationen, med ett blockfritt parti med så stor väljarskara, känns unik.

 

* Löfvén pratar om vikten av samarbete och ansvarstagande och riktar skarp kritik mot Alliansen. Men då tycker jag han glömmer några väsentliga saker. Exempelvis att han själv som sagt hånade Alliansen rakt igenom hela valrörelsen samt att han så sent som i slutdebatten stod sida vid sida med Jonas Sjöstedt (de var rent av enhetligt klädda, som ett fotbollslag i princip) för att direkt efter valet fullständigt förnedra samme Sjöstedt och vända V ryggen. Med det agerandet i färskt minne känns det inte trovärdigt när samme man nu står och pratar om hur man ska agera gällande samarbete.

* Löfvén utlyser nyval och även det är väl trots allt logiskt i den här röran. Han måste försöka slåss för att behålla regeringsmakten, det är han skyldig både sig själv och sina väljare. Kanske gör han även rätt om han (och partiet) väljer att gå till val på egen hand. Hans agerande mot V var fult och smutsigt, men S "riktiga" linje kanske lämpar sig bättre att få driva på egen hand utan vare sig V och MP. Klargör man det även utåt kan det vara ett steg i rätt riktning för S.

 

* Jag tror att det är farligt att resonera som så att SD kommer tappa väljare för att de har svikit väljargrupper, exempelvis pensionärerna, med sitt agerande nu efter valet. Det är visserligen möjligt att en del känner sig svikna, men merparten av deras väljare fokuserar säkerligen mest på invandringsfrågan och/eller är missnöjda med resten av politikerna och de alternativ som ges snarare än att de väljer SD för andra sakfrågors skull. Så risken finns nog att de snarare kan tjäna väljare på att tydligare ha en konkret fråga som de är extremt tydliga kring.

 

Dessutom har ju bland andra S på liknande sätt svikit väljare genom att såväl bryta flera avtal med de blå som man gick till val på (S-väljarna mest högerut kan väl inte vara allt för nöjda över det) som genom att helt plötsligt vända V ryggen och nu börja prata om att man hade varit beredda att ge ministerposter till alliansföreträdare (de mer vänsterinriktade S-väljarna kan inte ha varit med på det tåget direkt). Så om vi ändå håller oss till "svekresonemanget" finns det nog all anledning att känna oro hos fler partier än SD.

 

 

Sammanfattningsvis tycker jag att alla läger har agerat så som man kunde vänta sig och faktiskt på det sätt som är mest rätt mot deras respektive väljare. Att det sedan har lett till kaos kan man beklaga men det är trots allt logiskt som läget har sett ut sedan valet. 

 

Jag fortsätter med lite höstbloggande om diverse saker här. Det är ju mest så att veckorna rullar på, det är fullt upp och både roligt och stressigt om vart annat, utan att det behöver vara så att något speciellt eller konkret av "nyhetsvärde" händer.

Närmast väntar nu en helg med lite första advents-firande då mamma kommer hit från Småland och även Karins brorsa Jonas och hans tjej Erika kommer till stan på besök. Det ska bli kul, utan tvekan. I övrigt inväntar vi nästa helgs Helsingfors-kryssning.

Vi har börjat med julfixandet så smått och bakade lite lussebullar den gångna helgen. Karin och jag fick dessutom lite välbehövlig tid bara vi två då vi hade barnvakt en stund igår och passade på att gå ut och äta på Mezopotamya. Riktigt bra mat och helt klart värt ett besök. Ruskigt skönt att få lite egentid tillsammans också, även om tiden med Theo förstås är fantastisk. Men det behövs ju lite tid utan barn också ibland.



Förra helgen var vi en sväng till Norberg där Karins mormor och morfar bor. Det var kul att hälsa på dem, det var ett bra tag sen sist. Som alltid hade de fixat massa god mat och stod värd för en väldigt trevlig eftermiddag.



God mat i Norberg!

 

 

Det har varit dåligt med bloggandet på sistone men nu levereras det ett inlägg som berör vardagen igen och inte bara är av debattstuk. De senaste veckorna har rullat på i ganska hög takt och det närmar sig nu ganska snart slutet på en suverän pappaledighet. Synd på ett sätt, det är fantastiskt att få vara hemma med vår lilla älskade son. Samtidigt ska det bli intressant med nyt jobb, ett jobb jag verkligen ser fram emot och känner mig taggad för att börja på. Skön känsla ändå. 

Vad har då hänt den senaste tiden här? Jo, vi har bland annat varit på Sveriges Järnvägsmuseum som finns här i Gävle. Det var verkligen på tiden att besöka det för min del då jag trots ett antal år som Gävlebo vid det här laget aldrig hade varit där. Det var helt klart värt ett besök. Jag är ganska intresserad av historia på det sättet och där fanns många spännande saker för såväl stora som små. Det blir säkerlien fler besök framöver när Theo blir lite äldre. 

Dessutom har mamma varit uppe en sväng från Småland. Det var roliga dagar för både henne och oss. Skönt också att få lite avlastning, även om det förstås inte är den minsta börda att vara med Theo om dagarna. Men nu fick jag möjlighet att fixa i ordning lite här, något som behövdes efter att vi har med hjälp av en målare nyligen har gjort om vardagsrummet och det då fanns en hel del att iordningställa. 

Väldigt fint också att se hur bra Theo funkar tillsammans med sin farmor och hur trygg han är i hennes sällskap. Det är förstås härligt att se som förälder och ger en extra trygghet för oss. Just stödet vi har runt omkring oss med nära och kära är oerhört viktigt och då blir det än skönare att se hur mycket Theo uppskattar våra nära när de umgås med honom.

 

 

Dagens i särklass skenheligaste gäng måste vara sportjournalisterna där uppe på toppen, med Robert Laul i spetsen. Eller vad sägs om den här krönikan? 

 

Hela diskussionen som förs i medierna, av journalisterna själva, kring gårdagens Fotbollsgalan och den plats i skuggan som damfotbollen fick ta där är skenhelig i mina ögon. Något som jag återkommer till.

 

Bakgrunden är, för att förtydliga, dels att galan är lagd samtidigt som flera av de bästa damspelarna som är utlandsproffs lirar i Champions League med sina klubbar och därför inte kunde närvara på galan, dels att Therese Sjögrans hyllning för 200 landskamper uteblev på grund av ett tajt galaschema. Kritiken har varit stor mot TV4 och Svenska fotbollförbundet från många håll. Inte minst från spelarna själva och representanter från damsidan inom fotbollen, men även från allmänheten. 

 

Den kritiken är inte oväntad och givetvis ska det vara fritt fram att framföra den. Det säger jag absolut inget om. Man måste kunna kritisera och få tycka till, inte minst när det gäller orättvisor och folk som känner sig illa behandlade. Då är kritik som kan leda till en konstruktiv diskussion oerhört viktig. 

 

Så vad vänder jag mig då emot? Hur kan det vara skenheligt av journalister som Robert Laul med flera att just kritisera förbundet, TV4, galan och därmed föra folks talan i debatten? 

 

Jo, för att medierna själva gör exakt samma sak som ovan nämnda aktörer (de ansvariga för Fotbollsgalan). De skuffar undan damfotbollen, ger den lite uppmärksamhet och gör inte någonting en enda dag i veckan för att lyfta sporten, för att höja statusen och öka intresset hos allmänheten.

 

Givetvis både förstår och anser jag själv att det är ett större intresse för herrarna för att herrfotbollen är större, mer spridd och har fler stora profiler. Men jag kan ändå inte undgå att uppröras när journalister som 364 dagar om året inte skriver en rad om ett enda damlag eller en enda damspelare, för att sedan på den 365:e dagen se chansen att tjäna lite populistpoäng genom att känna av hur vindarna blåser och helt plötsligt låta mycket engagerad i damernas situation och förutsättningar. 

 

Det är inte annat än pinsamt. 

 

Medierna har ju en väldigt stor makt när det gäller att både skapa och sprida intresse, oavsett om det gäller fotboll eller något helt annat. De kan påverka folks intresse genom vad de skriver, säger och visar. De sitter på den makten. Och om nu herr Laul (som jag annars anser är en riktigt bra journalist faktiskt) tycker att det är så viktigt med visat intresse för damfotboll, varför skriver han då enbart om herrarna? Varför skriver inte han eller någon annan av hans kollegor i journaliteliten (Simon Bank för att ta ett annat exempel på duktig journalist som dock gärna jagar populistpoäng när tillfälle ges, för att sedan återgå till att enbart ägna herrfotbollen intresse när de där poängen är inkasserade) krönikor och artiklar någorlunda kontinuerligt om damernas allsvenska, CL, landslag etcetera? I stället för som det är nu enbart om sådant som för herrsidan. 

 

Det går bra att skriva 467 artiklar i veckan om Zlatan för dessa journalister (Bank, Wegerup, Frändén, Sjögren för att namedroppa några). 

Och att plita ner långa, målande krönikor om diverse stormatcher - när det handlar om herrfotboll.

Eller att ha folk på plats i Paris, London, Milano och Barcelona för att bevaka storlagen där - på herrsidan.

Men inte att skriva om damfotboll.

Förutom när det börjar blåsa kritiska vindar och de känner att de genom att haka på det tåget kan plocka lätta poäng hos allmänheten. För det är vad det handlar om, inget annat. 

 

Missförstå mig inte, jag kräver inte att exempelvis Laul eller Bank ska frångå sitt vanliga skrivande som de normalt sett gör bra för att bevaka FC Rosengård i damernas Champions League. Jag förstår prioriteringarna, jag förstår att man skriver om det som säljer mest och intresserar flest. Jag själv läser ju exempelvis nästintill enbart om herrfotboll och det handlar förstås om utbud och efterfrågan.

 

Men poängen är däremot den att så länge de själva inte skriver en bokstav om damfotboll och samtidigt jobbar åt en arbetsgivare som inte heller på det stora hela ägnar damerna något vidare intresse ska de heller inte helt plötsligt vända kappan efter vinden och iklä sig kostymen som damfotbollens främsta förespråkare och försvarare. Det blir inte trovärdigt någonstans.

 

Ta i så fall ert ansvar först innan ni pekar finger åt andra. Se i så fall till att folks intresse för damfotboll ökar. För ni har den makten. Och även om ni skriver för att sälja tidningar och jaga klicka har ni trots allt en valmöjlighet. Ni kan välja vad ni ska skriva om, ni kan påverka genom vad ni skriver. Något som också ger er klart större ansvar än vad som TV4, SvFF och Fotbollsgalan någonsin kommer att ha. 

 

 

 

 

En Facebookuppdatering som jag väldigt gärna ville skriva och med glädje präntade ner förra veckan:

 

Riktigt skönt att ha fått klart med jobb och riktigt kul att det blev just Prolympia, en idrottsinriktad skola och dessutom jobb med elever någorlunda i den åldergrupp som jag är utbildad för. Det ska bli intressant och spännande. Av vad jag har hört från kompisar som har jobbat där är det riktigt sköna kollegor. Rektorn känner jag till sedan tidigare då han fanns på John Bauer när jag hade praktik där hösten 09 och han har redan gjort gott intryck.

 

 

En annan uppdatering som jag däremot verkligen helt att sluppit att skriva, men som nu ändå kändes självklar att publicera:

 

Idag är det exakt sex år sedan jag och Karin "officiellt" blev ett par. Sex helt fantastiska, underbara och enormt utvecklande år. Jag kunde inte ha träffat någon bättre, jag kunde inte ha mött någon annan tjej som skulle kunna få mig att utvecklas så som person och bidra till att jag skulle få uppleva så mycket som just Karin har gjort. 

 

Det har hänt så mycket under de här åren. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, gjort så många roliga saker och blivit så många erfarenheter rikare. Jag har många gånger tidigare här i bloggen varit inne på hur mycket jag har utvecklats tack vare Karin och det tåls att understrykas, gång på gång. Jag hade säkerligen inte varit i närheten av att skaffa mig all den erfarenhet eller av att få med mig alla de upplevelser som jag nu har i bagaget utan min nuvarande fru och underbara partner. 

 

Det känns som att vi har varit med om en lång resa tillsammans, en resa som bara ska bli längre och längre och ännu mer innehållsrik med tiden. Vi startade den i Gävle och har under åren hunnit med så mycket på vägen: Helsingborgsflytt, drygt tre fina år där, samboliv, förlovning, Zanzibar, Jamaicavistelse, "hemflytt", barn, husköp, giftermål.

Från mysiga filmkvällar hemma i min studentetta via en takvåning på Södergatan och en gästlägenhet i Montego Bay till småbarnsliv (inklusive kombi och katt) i radhus i Hille :)

 

Jag skulle kunna skriva flera tjocka böcker om hur mycket Karin har betytt för min personliga utveckling, för mitt självförtroende, för mitt liv - men samtidigt känns det inte rätt. Det går inte med ord göra hennes betydelse för mig rättvisa. Karins inflytande på mig och mitt liv är och har länge varit allt för stort och viktigt för att den ska kunna summeras i ett blogginlägg. Eller i en tjock bok, för den delen. 

 

Du är ovärderlig för mig, min älskade fru :)

 

Tack för att du har stått ut med mig i sex år och jag hoppas (och tror ska tilläggas) att det kommer att bli många, långa härliga år med mängder av upplevelser och erfarenheter tillsammans för oss framöver.