Idag, 2/11, är det exakt tio år sedan som Karin och jag blev ett par på "riktigt". Tio år, det är ändå en tredjedel av våra liv.
De senaste tio åren har gett mig enormt mycket tack vare min relation med Karin. Hon som från början var en söt, snygg och trevlig tjej på Borgis och senare skulle komma att bli min fru har redan sedan vi började att träffas betytt mycket och inte minst inneburit en stor trygghet för mig. Just den tryggheten, att alltid känna att det finns någon där att luta sig mot när det behövs, är en av sakerna som jag värderar allra högst i vårt förhållande.
Genom åren har vi skrattat, gråtit, upplevt saker, rest till olika delar av världen, bott två månader på Jamaica, flyttat söderut, flyttat tillbaka till Gävle igen, delat samma dåliga humor, följt en massa serier, fått två underbara barn, tittat på Bonde söker fru (det är sant, jag erkänner), köpt hus och på alla tänkbara sätt byggt upp ett liv, en vardag, tillsammans.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det går egentligen inte att med ord beskriva hur mycket Karin har betytt och fortfarande i allra högsta grad betyder för mig. Jag blev snabbt väldigt kär i henne då och det är en väldigt skönt att känna att de känslorna inte har avtagit utan tvärtom bara stärks ju mer tiden går.
Att ens drömma om att vi skulle vara gifta och ha två barn om tio år var knappast något vi gjorde då, idag för tio år sedan. Men nu när det blev så och vi dessutom befann oss på Bali på vår jubileumsdag kunde den 2/11 2018 knappast ha blivit bättre.
Bra start på dagen tidigt i morse med delfinsafari i soluppgången där vi från katamaranen såg mängder med delfiner, följt av bad i varma källor och vidareresa till nytt hotell. Bad i poolen blev det också. Sedan rundade vi av med middag och fick en fin avslutning på en fin dag.
I tisdags, närmare bestämt den 16/10, var det en speciell dag. En dag då jag tänkte lite extra på två väldigt betydelsefulla, omtänksamma och på alla sätt för mig viktiga kvinnor. Det var nämligen mammas födelsedag och på dagen exakt elva år sedan jag och Karin träffades för första gången. På så sätt kommer det alltid vara en speciell dag, en dag då mina tankar går extra mycket till de två klart mest betydande kvinnorna i mitt liv. De är båda värda långa hyllningstexter. Ja, mer än så egentligen. Det vore snudd på orättvist att med ord försöka förklara deras betydelse för mig. I stället nöjer jag mig, i alla fall den här gången, att konstatera att 16/10 alltid kommer vara en fin och viktig dag på flera olika sätt.
I tisdags, närmare bestämt den 16/10, var det en speciell dag. En dag då jag tänkte lite extra på två väldigt betydelsefulla, omtänksamma och på alla sätt för mig viktiga kvinnor. Det var nämligen mammas födelsedag och på dagen exakt elva år sedan jag och Karin träffades för första gången. På så sätt kommer det alltid vara en speciell dag, en dag då mina tankar går extra mycket till de två klart mest betydande kvinnorna i mitt liv. De är båda värda långa hyllningstexter,
Det är inte ovanligt att svaret när jag berättar att jag är lärare blir något i stil med "ni kan inte ha det lätt". Och visst är det så att många kollegor runt om i landet sliter med alldeles för tung arbetsbelastning i en usel arbetsmiljö. Det finns alldeles för mycket som fungerar alldeles för dåligt i skolorna runt om i Sverige idag, det är mycket som behöver bli bättre. Men ibland blir bilden av skolan alldeles för mörk.
Stundtals är jag också väldigt trött på för mycket tid går åt till att skriva kränkningsrapporter och kontakta vårdnadshavare. Visst finns det sådana dagar då man mest bara suckar och blir irriterad. Men på det stora hela vore det ren lögn att slentrianmässigt gnälla och beklaga sig för min del. För varje dag påminns jag ju om alla fördelar och uppsidor med jobbet. Det är väldigt roligt att ha femmorna som jag får jobba med nu. Det finns så många roliga, trevliga och sköna elever och det är ytterst sällan dagarna inte bjuder på många skratt. Sedan är det givetvis så att det också händer mindre roliga saker, ibland suckar man som sagt tungt, men de positiva exemplen är så många fler.
Just nu får eleverna mig att bjuda på mig själv samtidigt som många av dem bjuder på sig själva. Det är kul. Allt från att se hur de jobbar bra i klassrummet till när man är ute på rasten och de vill att man ska vara med och spela King eller Touch värmer verkligen. Det märks att de uppskattar en när man bjuder till lite och elevernas respons är värd väldigt mycket.
Jag känner att jag har en viktig roll som lärare, att jag får chansen att betyda mycket för många av dem. Den känslan är också värd mycket.
Dessutom finns det fina minnen från lärarlivet att luta sig emot de dagar det ändå känns tyngre. Jag blev nostalgisk för ett par veckor sedan när jag satt uppe sent en kväll och lyssnade på Seven yearsmed Lukas Graham. Det slog mig att jag hörde den första gången då några av mina gamla Prolympiaelever drog igång den inne på mitt och kollegans arbetsrum, där de ofta hängde mellan lektionerna, en dag under höstterminen 2015. Av de eleverna och deras klass fick jag dessutom ett mer konkret, rent praktiskt, minne i form av den här bilden (där hjärtat består av mängder med kommentarer om mig som eleverna själva skrivit ner):
När man har sådana minnen att vända blicken mot är det lätt att konstatera hur mycket lärarlivet har gett hittills på många plan.
I torsdags, för en vecka sedan alltså, tog MFF en av de mest meriterande segrarna som de har gjort under min livstid. Åtminstone under den tid som jag har varit MFF:are, det vill säga sedan mitten av 90-talet. Visserligen börjar torsdagens motståndarlag, Besiktas, bli ålderstiget men den kvaliteten som finns i deras trupp och de meriterna (VM-final, EM-guld, Champions League-segrar, Champions League-final, mängder med landskamper för starka nationer) som deras spelare har på respektive CV imponerar. Sett till det var det här ett starkare lag än Shakhtar som MFF slog i Champions League 2015 och Olympiakos som stod för motståndet, och besegrades, i CL 2014. Att ta trepoängare i CL-gruppspelet var väl visserligen större sett till status och turnering, men oavsett vad så var det här en meritmässigt oerhört tung seger.
Att MFF dessutom tog den med ett stort mått av självklarhet, genom att man klev in och vågade spela sitt spel och kliva högt upp med laget. Malmö vågade pressa Besiktas, vågade spela offensivt och kliva framåt. Nu kunde matchen absolut slutat 1-1 likaväl, men det var samtidigt inte alls orättvist eller ologiskt att MFF vann. Efter 2-0-målet, eller redan efter 1-0, kontrollerade MFF matchen fullständigt och tillät inte gästerna skapa någonting. Ett styrkebesked och ännu ett bevis på att MFF har tagit rejäla kliv framåt senaste månaderna.
Oavsett vart den här säsongen tar vägen har den här hösten fört med sig så mycket optimism o tecken på att 2019 kan bli fantastiskt. Förvandlingen som har skett sedan Rösler tog över är ovärderlig. Det MFF lyckas med är viktigt i nuet, men förmodligen ännu viktigare på sikt.
Enda som kan oroa lite inför 2019 är hur vi ska få plats för våra egna ynglingar. Samuel Adrian, Hugo Andersson med flera kommer behöver speltid för att ta de kliv som de högst troligt har kapacitet för. Men konkurrensen är ju mördande och lär inte vara sämre i januari nästa år.
Oj vad tiden går, både i ett kortare och i ett längre perspektiv. Det här inlägget skulle jag egentligen ha skrivit för ett par veckor sedan, i samband med vår älskade Theos femårsdag. Men tiden springer verkligen iväg, inlägget hamnade ut i utkastläge och helt plötsligt hade det gått några veckor till.
Tittar man dessutom i ett längre, bredare perspektiv är det lätt att konstatera att åren går ganska fort också. Helt plötsligt har Theo hunnit bli fem och nästa höst väntar förskoleklass. Det går fort, som sagt. Ibland lite väl fort, men mestadels tycker jag att det är roligt och häftigt att se hur mycket som händer, hur barnen växer och utvecklas och hur man själv utvecklas såväl i sin föräldra- som yrkesroll. Det är mycket som sker även i vardagen och tiden flyger fram.
Om vi ska tillbaka till den 23/9, Theos födelsedag, firade vi den i lugn och ro med mina föräldrar. Precis som Theo själv önskade. Dagen innan hade vi ett fint födelsedagsfirande för släkten med sopplunch och tårta. Förutom att sonen verkade nöjd med presenterna och uppvaktningen hade vi tur med hela upplägget då det bjöds på grymt höstväder och över lag en fin dag. En värdefull dag också, då det är så fint att se ens älskade unge som har lärt sig så mycket under de här åren få fira tillsammans med nära och kära. Det är verkligen sådant som betyder, väldigt mycket.
Skrev ju nyligen om MFF:s förvandling och ännu bättre blev det i kväll. Det efter en lördag som redan innehållit kul tid barnen och trevligt umgänge.
MFF var under med 2-0 efter en kvart borta mot Östersund men åkte hem med en ny trepoängare efter 3-2, En sanslöst skön vändning och ett nytt styrkebesked från Malmös sida. Visserligen en svag första halvtimme, i alla fall defensivt, men därefter var MFF klart bättre och visade stor klass när man vände och efter 3-2-målet tidigt i andra halvlek kontrollerade matchen i det närmaste totalt.
Då blev man ändå berövade en fullständigt solklar straff vid 2-2. Visserligen kunde (skulle) hemmalaget haft en straff tidigare men den Lewicki och MFF skulle haft var så klar att den inte ska gå att missa.
Hursomhelst, tre fina poäng och 19 raka tävlingsmatcher i rad utan förlust (varav 17 med nye tränaren). Gott så! :)
Man ska inte haka upp sig på småsaker och inte gnälla i onödan men jag måste ändå spy galla här. Det ö/witerom/Malmo_FF/status/1035252638894501888ver den här helt bisarra ledaren i Aftonbladet, signerad Eva Franchell:
Så du vet inget om sällskapet på båten. Vet ingenting om huruvida de gör något som helst olagligt. Och vill inte döma några båtägare. Men bestämmer dig ändå för att bygga en ledartext om skattefusk, tvättade pengar och orättvisor kring de här båtägarna. Logiskt? Det är ju helt bisarrt. Det finns ingen som helst tydlig koppling, eller rättare sagt absolut ingen koppling alls, men ändå brer Franchell på för fullt. Helt obegripligt.
För mig är det faktiskt en gåta att Aftonbladet släpper igenom den här texten. Ett lågvattenmärke, helt klart.
För ett par månader sedan var det, för första gången på ett par säsonger egentligen, stundtals riktigt mentalt jobbigt att vara MFF:are. Laget presterade uselt, radade upp poängtapp och förödmjukades inför ögonen på mig och väldigt många andra MFF-supportrar på Tele2 Arena i cupfinalen mot Djurgården. Det mesta var helt enkelt, sett till förutsättningarna, åt helvete dåligt.
Uppryckningen som har skett sedan dess, sedan vårsäsongen tog slut och Magnus Pehrsson hade fått sparken är enorm. 16 tävlingsmatcher i allsvenskan och Europakvalet har MFF spelat med nye tränaren Uwe Rösler vid rodret, inte en enda av dem har förlorats. Elva vinster, fem kryss har det blivit. Det är resultat som har inneburit en rejäl klättring i allsvenskan samt lett till en Europa League-biljett till gruppspelet i den turneringen i höst.
Särskilt skönt var det förrförra torsdagen när MFF säkrade en plats i Europa Leagues gruppspel efter en i det närmaste perfekt laginsats.
Så var valet över. Tack och lov kanske en del säger och till viss del även jag. Det är lätt att drunkna i alla åsikter, debatter och partiledardebatter i valtider. Samtidigt tycker jag att det har varit intressant, jag har följt det mer än tidigare år. Dels av eget intresse, dels då det har varit väldigt lägligt att ta upp det i SO-undervisningen i min yrkesroll.
Det som egentligen är mest intressant i mina ögon är dock vad som sker nu. Ja, nu och fyra år framåt. Vilka kommer att styra? Vem blir statsminister? Vilka löften kommer att hållas? Hur kommer utvecklingen se ut? Vad (om något) kommer att förändras och förbättras i samhället under nästa mandatperiod?
Med tanke på SD:s framgång, i ytterligare ett val, kommer pressen vara stor på regeringen att leverera en politik som faller väljarna i smaken och som utvecklar det svenska samhället. Annars är nog risken stor att SD bara ökar ytterligare om fyra år.
Att de gjorde ett nytt lyckat val är i sig inte förvånande. Siffrorna har ju indikerat på det redan i förväg. Att det också blev så är jag övertygad handlar om främst två saker och ingen av de orsakerna handlar om att Sveriges befolkning numera till en femtedel består av rena rasister.
Nej, SD-framgångarna beror garanterat dels på de integrationsproblem som ändå i allra högsta grad finns. Andra och klart mer invandrarvänliga partiledare som AnnieLööf (hon och hennes parti fick för övrigt min röst) har också har tagit upp dem flera gånger under valrörelsen och de andra partierna vet att de behöver jobba hårt för att förbättra integrationen, samtidigt som folk väljer att leta förenklade svar på de problemen genom att rösta på SD i stället för att lita på andra partiers migrations- och integrationspolitik. Dels är jag övertygad om att Sverigedemokraternas starka siffror beror på retoriken meningsmotståndarna använder. Givetvis ska man säga vad man tycker och känner, man ska stå för sina värderingar men jag tror inte den ofta aggressiva och tillrättavisande tonen vilken såväl politikerna som privatpersoner på exempelvis sociala medier använder gentemot SD och deras väljare.
Jag är helt för att man ska ta debatten, oavsett om det är mot SD eller om det gäller andra debatter mot andra partier, men att ständigt peka finger åt väljare och tala om för dem vilket parti de INTE ska rösta på blir enbart kontraproduktivt. Vi människor fungerar ju ofta så, får vi skäll eller tillrättavisas hårt är det inte sällan vi går i försvar. Skäller man på någon är det inte ovanligt att denne går i försvar, skäller tillbaka och står upp ännu hårdare för sin sak. Att då försöka trycka till, tillrättavisa och se ner på potentiella SD-väljare tror jag aldrig någonsin får någon som kan tänka sig rösta på partiet att backa, tvärtom. Dessutom tror jag att det blir kontraproduktivt genom att människor som är osäkra på huruvida de ska lägga sin röst på SD snarare får en skjuts till att göra det i ren irritation över och protest mot att bli dumförklarade och undervisade av människor med andra partisympatier.
Jag har varit inne på det ett antal gånger tidigare sen 2010 när SD klev in genom riksdagsportarna och jag har tyvärr bara stärkts i min övertygelse om att man använder sig av fel retorik och taktik i strävan efter att minska partiets stöd.
Tala i stället om vilka du tycker att folk ska rösta på och varför om du ska övertyga vänner, bekanta, kollegor, grannar etcetera. Är du politiker så lyft fram ditt eget parti, era frågor, vad ni står för och varför jag som väljare ska lägga min röst på er. Då är jag övertygad om att folk lyssnar bättre än om du talar om vilket parti man INTE ska rösta på.
Klokt, mycket klokt. Den taktiken - att förstöra för och förlöjliga SD och deras väljare - har använts i snart tio år av många. Det har inte gett något vidare resultat, om man säger så. Det är väldigt märkligt att folk inte verkar fatta det. Ni spelar SD rakt i händerna.
Jag tycker #metoo var en viktig, bra och nödvändig för att på allvar belysa alla övergrepp och vidriga handlingar som tjejer och kvinnor världen över får utstå. Jag är också övertygad om att Fredrik Virtanen, han erkänner det ju mer eller mindre själv i Uppdrag granskning, betett sig som ett svin i flera situationer med kvinnor i livet. Det ska han ha kritik och fördömas för, men att därifrån gå så långt som medierna gjorde och måla upp honom som en vidrig våldtäktsman är inte rätt. Virtanen har ju aldrig dömts för våldtäkt, men av medierna och människor på sociala medier dömdes han blixtsnabbt för ett brott han enligt domstol inte har begått. Jag tror att många inom mediebranschen behöver rannsaka sitt eget agerande och analysera hur man kan agera på ett bättre sätt om/när en liknande kampanj och revolutionsartad våg som #metoo tar fart nästa gång. Metoo-rörelsen var livsviktig och liknande upprop i framtiden måste givetvis släppas fram och ges positiv uppmärksamhet, men en del medieaktörer bör nog vara mer eftertänksamma gällande vilka uppgifter man ska basunera ut och på vilket sätt man ska rapportera om liknande frågor.
Karins mormor är även hon vass med pennan, eller tangentbordet. Riktigt bra på att formulera sig och få ihop kloka tankar. Det är inte svårt att förstå att framför allt de äldre generationerna ryser när de ser hur folk med nazistiska sympatier tillåts maschera fram längs gatorna och uttrycka sitt hat. Jag är skarpt för yttrandefrihet men att uttalade nazister ska få det utrymmet är väldigt märkligt och uppseendeväckande. Att SD har personer i sina led med rötter i nazistsympatiserande grupper väcker förstås också oro och avsky hos människor, inte minst hos de som har upplevt historiens mörkaste tid, även om partiet i sig inte är ett hot mot demokratin idag (den är ju dessbättre väl skyddad, oavsett vilka som kommer till makten i framtiden).
Hursomhelst sätter Berit Tutturen sätter ord på sina känslor och tankar på ett riktigt bra sätt här. Vill man kritisera och jobba mot SD är det dessutom så oerhört mycket bättre och mer konstruktivt att argumentera så här, med välgrundade åsikter och exempel, än att sabotera SD-möten på torget, bränna SD-valstugor, förstöra valaffischer eller håna partiets väljare.
Så var sommaren och semester, sedan ett par veckor, över för den här gången. Det hade varit enkelt att slentrianmässigt sucka lite, mumla om hur skönt det skulle ha varit med ytterligare några lediga veckor och flera varma dagar på stranden. Men ärligt talat har jag ingenting att klaga över. Sommaren har varit riktigt bra, och det känns som att vi verkligen har tagit vara på den. Det gör också att det har känts smärtfritt att komma tillbaka till jobbet, då det inte känns som att man har "slarvat" bort de lediga dagarna.
Nu när vardagen är igång igen är det hursomhelst på sin plats att summera sommaren med några rader. Så nu åker vi, sommarsummering 2018 kommer här.
Sommaren 2018...
...spenderade vi en grymt avkopplande och skön vecka på Lövgrund. Ingen el, inget rinnande vatten men däremot en stor dos avkoppling med roddturer, metande, solnedgångar, bad och böcker.
...var det väldigt passande att bo precis intill en sjö och därmed kunna gå ner med ungarna och bada precis när man ville utan att behöva planera för det.
...hälsade på Erika på Utö och hade ett par fina dagar där med barnen.
...var vi på Järvzoo och såg en hel rad vilda svenska djur som björnar, älgar, järvar och myskoxar bland annat. En kul upplevelse, både för barnen och oss vuxna.
...firade vi återigen midsommar på Tjörn där vi likt ifjol var under en veckas tid. Precis som då blev det krabbfiske (dock inget bad faktiskt, sommarvärmen kom ju inte förrän senare), fina solnedgångar, glass och avkoppling.
...åkte vi sedan vidare från västkusten ner till Kalmar och hade en riktig kanonvecka där. Sol, bad, traktoråkande för barnen, massa lek, nostalgi - ja, rakt igenom perfekt. Det är alltid värdefullt att komma hem och inte minst att se mamma och pappa spendera tid med sina barnbarn.
...kom jag igång och sprang en hel del. Riktigt skönt! Nu återstår att se hur det blir med fotbollsspelandet nästa år, det kan bli så att det enbart blir Korpen och blir det mindre tränande och spelande än vad som varit fallet i år blir det bra med lite löpträning även under 2018.
...målade vi hus och fixade här hemma. En del jobb är det, men det blir nog bra i slutändan.
...flugit helikopter över Hillevik.
...har jag paddlat alldeles för lite men badat desto mer.
...har vi haft väldigt mycket fin tid tillsammans med familjen och verkligen tagit vara på de lediga dagarna.
Det sistnämnda gör som sagt att det inte känns allt för ledsamt att sommaren och semestern numera är över. Tvärtom kan man njuta av hur bra den gångna sommaren var. Minnena den förde med sig kommer lätt att gå att leva på när den färgglada, fina hösten (grymt skön årstid det också) övergått i regn, mörker och kyla.
Tidigare om åren har det här stundtals sett ut som en fotbollsblogg. Numera har det dock varit klent med fotbollsinlägg. Skönt, kanske en del eventuella läsare (om jag har några sådana) tänker. Eller "spelar han ingen fotboll längre?" kanske några funderar.
Jodå, det gör undertecknad. Och visst bloggas och skrivs det en hel del om min eget fotbollsspelande i Hagaströms SK, men inte offentligt. Jag har mina skrivprojekt och samlar på mig en hel del material som kommer att bakas in i ett rejält arkiv på sikt. Att det däremot inte skrivits så mycket
Det beror förmodligen dels på att det, även den här säsongen, har gått så uselt som det bara kan och dels på att det känns som att det finns bättre forum än det här för att skriva om just fotbollen, exempelvis i form av det arkiv som ska ta form på sikt.
Spelar gör jag hursomhelst fortfarande. Men bra går det inte. Tvärtom. Trots att vi har tagit väldigt stora kliv framåt och har en riktigt bra tränare i år, som har styrt upp defensiven avsevärt mycket bättre än ifjol och som har gett oss en tydlighet samt fått oss att jobba hårt tillsammans, är facit i tabellen katastrofalt. När det här inlägget började snickras ihop, innan söndagens match mot Valbo FF, hade vi tabellraden 16 - 1 - 0 - 15. Tre ynka poäng och nästjumbo. Många matcher har varit jämna, vi har förlorat inte mindre än sex matcher med uddamålet och ytterligare tre-fyra förlustmatcher har varit helt jämna ända in i slutminuterna. Exempelvis förra tisdagens 0-1 borta mot Hofors där vi stod upp väldigt bra och mycket väl kunde ha fått med oss en poäng. Det räcker ju dock inte, det ger inget positivt utslag i tabellen.
Med alla motgångar i allt för färskt minne började jag titta på statistiken för egen del. Att den skulle vara mindre smickrande var givet, med tanke på hur det har gått för oss under de här snart två säsongerna som undertecknad har spelat för Hagaström i division 4. Frågan är dock om inte de här siffrorna var ännu sämre än man kunnat ana.
21 matcher har jag representerat Hagaström i seriespel. 19 av de matcherna har vi förlorat. En vinst, ett kryss, resten nederlag. Det ger en procentsiffra på 90, 4. 90, 4 % förluster i division 4. En sanslöst dålig siffra, givetvis.
Lägger man till övriga matcher som jag har varit med i hittar man ytterligare fem förluster fördelat på fyra träningsmatcher och en DM-match. Endast två trepoängare i DM samt ett träningsmatchkryss hittas på pluskontot när det gäller försäsongsmatcher.
Totalt alltså 24 förluster totalt på 29 matcher i Hagatröjan så här långt. Ingen smickrande statistik direkt.
. . . . . . . .
Det här inlägget började jag skriva på och räkna till innan söndagens match mot Valbo. Den spelades visserligen utan mig i truppen, men glädjen hos undertecknad var ändå inte mindre för det när 1-0 till Haga var ett faktum. Tre oerhört tunga, viktiga poäng och ny energi som gjorde att man kunde blicka framåt igen.
Den här tjejen som skolstrejkar för att politikerna ska ta tag i klimatet, hur kan det hyllas? Och hur kan en partiledare som Jonas Sjöstedt indirekt uppmana till skolk? Snudd på bisarrt enligt mig.
Miljöfrågorna är viktiga, klimatet är livsviktigt. Så långt är jag helt med. Klimatet är högt upp även på min lista över de viktigaste frågorna inför valet, en bit efter skolfrågorna men på samma nivå som integration och arbetsmarknadsfrågor. Och visst förstår jag syftet, att få folk att uppmärksamma klimatfrågorna och prioritera dessa inom politiken. Det är inget fel med den önskan, tvärtom är den logisk. Sedan går det förstås att vara mer cynisk om man vill. Det är som jag förstått det Malena Ehrnmans dotter som strejkar i samma veva som hennes mor släppt en bok om just klimathotet. Bra läge för en PR-kupp kan man hävda, även om jag väljer att tro att det är dotterns äkta engagemang i klimatfrågor som är anledningen.
Därmed inte sagt att hon gör rätt. Nej, tvärtom. Dels har jag svårt att se att vanliga människor och politiker utan intresse för klimatet ska få något slags uppvaknande av hennes aktion och framförallt tycker jag det är helt fel att strunta i skolan för det här som hon gör.
Så säger du bara för att du är lärare, det är bara därför du är så konservativ och träig i frågan tycker sakert en del. Och visst sätter jag som lärare skolan främst, jag värderar den mycket högt och behöver inte be om ursäkt för min inställning i den här frågan. Skolan ska lära, utbilda och förbereda eleverna för livet efter skolåren, skolan ska skapa en grund att stå på och på sikt hjälpa eleverna att göra bra och genomtänkta prioriteringar. Då är också tiden i skolan viktig.
Att en 15-åring, eller några stycken, agerar så kan man väl kanske inte fördöma men att vuxna utbildade människor kan hylla det är för mig en gåta. Oavsett hur viktig klimatfrågan är kan jag inte annat än tycka att det är helt bisarrt, snudd på surrealistiskt, att en partiledare stöttar skolk.
"Vad lärde vi oss de första två veckorna i nian som vi inte hade klarat oss utan resten av livet. Berätta gärna, jag väntar" skrev någon raljerande på Twitter. Men det är ju inte vad det handlar om. Det är mer själva principen som är fel enligt mig och framför allt måste man kunna tänka två steg längre. För vem avgör i framtiden vilka frågor som är ok att agera så för? Ska högerorienterade få skolstrejka för ett totalt invandringsstopp? Vem ska ha mandat att avgöra vad som är relevant och vad man får agera så för? Oavsett vad du och jag som enskilda individer tycker har vi knappast rätt att döma andras åsikter. Ska jag köpa om många av mina elever inte dyker upp för att de tycker det är av vikt att skolstreja för en bättre ishall eller ett nytt gymnastikens hus här i stan? Vem har rätt att bestämma att en 15-åring (som dessutom alltså passande nog precis gett ut en bok om klimat tillsammans med sin mamma) har all rätt i världen att strunta i skolan för sitt klimatengagemang men att andra frågor som ungdomar kan tänkas brinna för inte är lika viktiga?
Nej, det här är antingen en PR-kupp, eller så är det helt enkelt ett sätt att visa engagemang som kunde vara ädelt och fint men som träffar fel på grund av sättet det görs på. Och till skillnad från kändisar, vissa partiledare och en rad privatpersoner är jag inte imponerad.
En av sommarens höjdpunkter var besöket på Järvzoo. Själv hade jag aldrig varit där tidigare och inte våra barn heller. Det var en kul upplevelse att se en rad av de vilda djur som lever här i Sverige så pass nära. Jag hade målat upp en bild av att vi med lite flyt skulle få se exempelvis björnar och älgar på avstånd, att man skulle få vara nöjd med att stå och spana på dem i kikare. Nu blev det så mycket bättre då samtliga djur (bland annat just björnar och älgar samt järv, varg och myskoxar för att ta några andra exempel) utom lo visade sig på riktigt nära håll.
När torsdagskvällen förra veckan närmade sig var jag förväntansfull som ett barn när julkappsutdelningen närmar sig på julafton. Det var nämligen dags att för första gången i livet få chansen att flyga helikopter. Vår bostadsförening, eller samfällighetsförening
kanske det snarare heter, hade ordnat så att alla som ville fick ta en tur med helikopter över området där vi bor. Vi åkte hela familjen och fick några riktigt häftiga minuter i luften. Verkligen ett minne att ta med och en kul upplevelse.
Mycket P3 dokumentär just nu som ackompanjemang till målandet av huset. Som så ofta intresserar kriminalfall och olyckor mig mest. Det är ofta hemskt och sorgligt men också intressant, särskilt om det finns en del historiekunskap i det hela. Absolut bäst är avsnittet om den fruktansvärda brandkatastrofen på diskot i Göteborg 1998. Den dokumentären är oerhört berörande. Även Svensken i Bolivia är ett favoritavsnitt.
Nu har det med stort historienintresse lyssnats på avsnitten om folkmordet i Rwanda och de svenska FN-soldaterna i Balkankriget. Dessutom har jag hunnit igenom några som jag tidigare lyssnat på, bland annat om tågkraschen i Lerum 1988 och om mordet på Therese Johansson Rojo samt ett för mig nytt avsnitt om Lockerbieattentatet.
. . . . . . . . . . . . . .
Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima drar sig inte för att brunsmeta journalisten och debattören Tomas Gür och blanda ihop honom med rasister. Dessutom verkar Sima tycka att domprosten av någon besynnerlig avledning ska ha rätt att bestämma vilka som får göra sin röst hörd och på så sätt inskränka människors grundlagsskyddade yttrandefrihet. Inte konstigt att kritiken varit stor mot Aftonbladets ledarsida efter det här lågvattenmärket: Simas ledare
. . . . . . . . . . . . . .
Vad tror vi om MFF och deras potentiella transfers nu då? Mina tankar går så här:
Gall: enorm potential, jättebra i Sundsvall.
Molins: perfekt karaktär, har fortfarande kvalitéer och är en mångsidig vinnarskalle.
Antonsson: dokumenterad målskytt, revanschsugen, spetskvaliteter i boxen.
Rodic: hade hög högstanivå senast i allsvenskan, jämnare och mer mångsidig nu?
Absolut inga dåliga namn på något sätt (samt att Christiansen redan är klar förstås, klassvärvning), men samtidigt inte riktigt namn som på pappret matchar pratet om att värva från "en högre hylla" och "ta nästa steg" eller som går att jämföra med Toivonen och Durmaz som nämnts så flitigt i supporterkretsar.
Känner allt mer att nyckeln till framgång och till chansen att faktiskt ta nästa kliv nu snarare är nye tränaren Uwe Rösler och ett spelsystem, eller rättare sagt ett spelsätt, där man såväl får ut så nära max av varje spelare som av laget som en enhet än enskilda spetsspelare (även om alla ovan nämnda transfermål självklart är väldigt duktiga spelare som alla har potential att bli succéer i MFF nu).
Hoppas och tror att det kan lyckas.
. . . . . . . . . . . . . .
Grymt skönt här ute nu. Badade i sjön igen igår, 27 grader varmt i ytan. Synd att klaga då. Bblir bad varje dag nu, särskilt efter löprundorna som jag försöker få till ett par, tre gånger i veckan nu när fotbollen har träningsuppehåll i ytterligare en vecka och det är bara att njuta 😊
Bästa laget hittills:Belgien. Spelat bäst, har haft fantastiska omställningar och varit taktiskt flexibla.
Bästa spelare:Luka Modric. Dominant mittfältare, har varvat teknisk briljans med enormt slit.
Taktiska trender: Inga lika tydliga som i Brasilien 2014 då den numera skapligt populära tre-/fembackslinjen fick en renässans. Belgarnas man-man-markering stack ut då med. Nu mer blandat. Inga tydliga röda trådar gällande spelsystem
och inga direkt "udda" inslag rent taktiskt. Mexikos man-man på mitten och delvis med ytterbackarna mot brassarna stack ut lite men inga potentiellt trendsättande detaljer har synts till.
Största positiva överraskning: Sverige. Visserligen gjorde Sverige ett starkt kval men Janne Anderssons lag var ändå ifrågasatt inför mästerskapet. En svag offensiv och den ständiga diskussionen kring Zlatans vara eller inte
vara var samtalsämnen före VM men alla tvivel suddades ut med precis all önskvärd tydlighet. Grymt starkt att nå kvartsfinal!
Största negativa överraskning: Argentina, Tyskland. Argentinas trupp var felbalanserad med facit i hand och visst, man åkte mot ett bra Frankrike, men den offensiven borde man kunnat utnyttja bättre. För dåligt. Tyskarna kom som
regerande världsmästare och blev sist i gruppen, ett allt annat än godkänt resultat med den truppen.
Att Afrika inte hade något lag i åttondel var också delvis en besvikelse. Senegal åkte visserligen ut med minska möjliga marginal (fair play-poäng) och Nigeria var bara fem minuter plus stopptid från att skicka hem Argentina men ändå, något
afrikanskt land borde nått en plats i åtminstone åttondelen.
Snyggaste dräkter: Frankrikes, Nigerias. Jag är en verklig nörd när det gäller mycket inom fotbollen, inte minst dräkter och matchtröjor. För att en matchtröja ska vara riktigt snygg i mina ögon ska den vara stilren och enkel.
Få färger, tydlig, "clean". Många charmades av Nigerias hemmatröja i VM och visst var den en rejäl färgklick, men jag föll klart mer när deras bortatröja plockades fram. I princip helgrön (mörk) med ljusgröna detaljer, riktigt snyggt! När det gäller
Frankrike är det även där andratröjan, eller snarare andrastället i sin helhet, jag sympatiserar mest med. Vit tröja, marinblå byxor. Ruskigt stilrent, enkelt och snyggt!
Har dessutom alltid varit svag för Kroatiens rödvita schackrutor. Men Nigerias och Frankrikes vackrast enligt min högst subjektiva åsikt.
En lyckad vecka på Tjörn följdes liksom ifjol upp av en tur till Småland, Kalmar och närmare bestämt min hemby Tombo.
Det blir alltid någon vecka där nere varje sommar nu och de dagar vi spenderade där nu gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Barnen hade det jättebra, så även vi och det var grymt avkopplande. Jag hann med att träffa ett par av mina närmaste barndomsvänner,
vi fick mycket kvalitetstid med mina föräldrar, det blev traktoråkande för ungarna, en dag bland djur och i lekpark på Skälby, bad, fotbolls-VM, Kina-schack och fina dagar.
Dessutom fick jag och Karin en egen dag på Öland för oss själva. Det var faktiskt hela åtta år sedan jag var där senast, sista sommaren jag jobbade åt Ölandsbladet, så även jag kände mig lite som en turist på marknaden i Algutsrum, i Stora rörs hamn och bland
de gigantiska tornen i Borgholms slottsruin. Fin dag och kul att ikläda sig rollen som turist på ön för första gången på mycket länge.
Ja, nu tog ju Sveriges VM slut i lördags. Synd givetvis, det här laget har som sagt fått mig att känna starkare för Blågult än på mycket länge. Men samtidigt var jag inte allt för besviken när slutsignalen gick i kvartsfinalen mot England. Delvis för att en kvartsfinalplats förmodligen var absolut max av vad man kunde få ut av det här laget, men framför allt för att allsvenskan är igång igen och jag under lördagseftermiddagen var på plats nere i Uppsala för Sirius-MFF.
Lördagens viktigaste match fick i alla fall rätt resultat och jag var riktigt nöjd med dagen, inte minst fotbollsmässigt, när det var dags att stänga butiken och lägga sig och sova.