Diverse sommarreflekioner
Sommar, semester och en del husfix står på programmet just nu. Jag har målat och skrapat huset senaste dagarna. Helt perfekt när man kan kombinera det med poddar. Har lyssnat på P3 dokumentär om svenskarna i Bosnien. Lyssna på det avsnittet om ni inte har gjort det. Väldigt intressant, även om det är hemskt med krig är det ju intressant rent historiskt. Man fick veta mycket om bakgrunden till kriget och mer om hur det utvecklade sig än vad åtminstone jag kände till. Ser man till krig tycker jag Balkankriget är väldigt intressant i och med att det både är så nära rent tidsmässigt och geografiskt. Ett givande avsnitt, utan tvekan, där man både påmindes om det fasansfulla som kriget förde med sig och lärde sig en hel del nytt om detsamma.
Ska lyssna igenom det om folkmordet i Rwanda med. Intressant och hemskt även det, men samtidigt garanterat lärorikt.
Ska lyssna igenom det om folkmordet i Rwanda med. Intressant och hemskt även det, men samtidigt garanterat lärorikt.
. . . . . . . . . . . . . .
Jag förstår att inte alla brinner för landslaget och känner mycket starkare för ett klubblag. Jag brinner mer för MFF än för Blågult, absolut. Dessutom erkänner jag utan omsvep att jag under ett antal år allt mer tappade intresset och passionen för landslaget på grund av att jag tyckte det snudd på enbart behandlades och sågs som Zlatans lag. Mitt ointresse för landslaget nådde kulmen i EM 2016, då kände jag verkligen noll för Sverige och blev ärligt talat uppriktigt glad när Italien vann med 1-0. Så ja, jag förstår faktiskt om man inte bryr sig om landslaget (även nu, till och med).
MEN, till mina poänger:
Nej, jag höll inte på Sverige i EM men det jag dock inte gjorde var att twittra om hur mycket jag inte brydde mig om landslaget. Stör mig på hur en del gör det egna ointresset för landslaget och dess öde i VM till något som varje dag måste påpekas i sociala medier (de tog upp det i senaste avsnittet av fotbollspodden Tutto Balutto, håller helt med dem). Det blir bara fånigt när man ska göra det till en grej att påpeka att man minsann INTE bryr sig om hur det går för landslaget i VM.
En annan sak inte minst andra MFF:are gör i hög utsträckning och som stör mig rejält även det är att ständigt håna och utan grund kritisera enskilda spelare i landslaget. Inte minst Granqvist och Larsson. Ja, jag kommer också bli glad om Granen och HIF misslyckas men bara för att man avskyr HIF måste man ju kunna se nyktert på vad han har presterat. Ser många som ironiserar och förlöjligar forfarande. Samma med Sebastian Larsson. Senast igår skrev en Malmösupporter på twitter, till en bild där Larsson skrek och jublade på läktaren senast, att Larssons största kvalitet i landslaget är och alltid varit att skrika. Ärligt, ser man ens matcherna då eller har man bara bestämt sig för att håna?
Hur många av våra exporter, från MFF alltså, i modern tid slår det? Zlatan ja, men fler? Forsberg förstås. Men han är väl enda självklara? Några stycken är på god väg, spelare som Pontus Jansson och Filip Helander kan få riktigt framgångsrika och långa utlandskarriärer som det ser ut. Men många har inte alls lyckats på samma sätt som exempelvis Larsson och Granqvist, tvärtom.
Klart man kan pika och håna konkurrenters spelare men det blir en löjlig, ovärdig nivå när man inte ens vill se till kvalitéer och prestationer utan har en förutbestämd agenda som går ut på att kritisera och raljera.
. . . . . . . . . . . . . .
Hur många av våra exporter, från MFF alltså, i modern tid slår det? Zlatan ja, men fler? Forsberg förstås. Men han är väl enda självklara? Några stycken är på god väg, spelare som Pontus Jansson och Filip Helander kan få riktigt framgångsrika och långa utlandskarriärer som det ser ut. Men många har inte alls lyckats på samma sätt som exempelvis Larsson och Granqvist, tvärtom.
Klart man kan pika och håna konkurrenters spelare men det blir en löjlig, ovärdig nivå när man inte ens vill se till kvalitéer och prestationer utan har en förutbestämd agenda som går ut på att kritisera och raljera.
. . . . . . . . . . . . . .
Apropå VM, vilken insats Sverige har gjort hittills! Det är så oerhört imponerande att man tagit sig till kvartsfinal med den kanske på pappret sämsta landslagstruppen på många år och mästerskap. Man har gjort det som ett LAG, det går inte att överskatta lagsammanhållningen och inställningen som gör att spelarna alltid krigar för varandra. Det är Sverige anno 2018 ett tydligt bevis på.
För egen del följer jag landslaget nu med klart större intresse och fler känslor inblandade än vad som har varit fallet de senaste mästerskapen. Inte för att det råkar gå bra nu, inte för att jag på något sätt är en medgångssupporter, utan för att det förut kretsade alldeles för mycket kring en enda spelare. Jag är svag för när fotbollslag agerar som just ett lag, när alla sliter för varandra och när attityd i kombination med taktisk perfektion besegrar motstånd med bättre individuella spelare. 2004 grät jag när Sverige åkte ut i semifinalen i EM mot Holland, även i VM 2006 brann jag ganska mycket för Blågult men sedan dess har successivt känslorna för landslaget tonats ner. Nu däremot har de väckts på allvar egentligen, sedan Janne Andersson tog över och Sverige spelade första kvalmatchen till VM. Då kryssade de mot Holland, hade lite flyt som klarade 1-1, men det var då och även när de ett par omgångar senare förlorade mot Frankrike som de, genom inställningen och attityden som spelarna visade prov på, fick mitt landslagsintresse att vakna igen.
För egen del följer jag landslaget nu med klart större intresse och fler känslor inblandade än vad som har varit fallet de senaste mästerskapen. Inte för att det råkar gå bra nu, inte för att jag på något sätt är en medgångssupporter, utan för att det förut kretsade alldeles för mycket kring en enda spelare. Jag är svag för när fotbollslag agerar som just ett lag, när alla sliter för varandra och när attityd i kombination med taktisk perfektion besegrar motstånd med bättre individuella spelare. 2004 grät jag när Sverige åkte ut i semifinalen i EM mot Holland, även i VM 2006 brann jag ganska mycket för Blågult men sedan dess har successivt känslorna för landslaget tonats ner. Nu däremot har de väckts på allvar egentligen, sedan Janne Andersson tog över och Sverige spelade första kvalmatchen till VM. Då kryssade de mot Holland, hade lite flyt som klarade 1-1, men det var då och även när de ett par omgångar senare förlorade mot Frankrike som de, genom inställningen och attityden som spelarna visade prov på, fick mitt landslagsintresse att vakna igen.
Kommentarer
Trackback
