alfredssons vardag

 

 

SD har alltså ökat trots den senaste tidens skandalrubriker och stenhårda attacker från såväl andra politiker och partier som från journalister. Många menar på sociala medier att det är helt obegripligt att partiet trots allt ändå ökar, men jag skulle hävda att det snarare är logiskt hur illa man än tycker om SD.

 

Jag har tidigare i bloggen, inför valet i september (http://alfredsson86.blogg.se/2014/august/sd-vinner-bara-pa-raljerandet.html), varit inne på att de övriga partierna samt även journalister och privatpersoner använder fel taktik mot SD. Ända sedan deras omdebatterade intåg i riksdagen för över fyra år sedan har kampen för att få bort dem därifrån bedrivits genom att man har lagt fokus på att såga, håna och raljera kring dem. Hur väl den taktiken fungerade fick vi alla se svart på vitt tredje söndagen i september i höstas.

 

Taktiken fungerade helt enkelt inte alls. Och den kommer inte att göra det i framtiden heller.

Men otroligt nog inser tydligen varken politikerna i de andra partierna, tunga ledarskribenter och krönikörer eller engagerade privatpersoner som är aktiva på sociala medier det.

 

Som amatöranalytiker tycker jag att såväl de rödgröna som Aliansen har gjort två generalfel såväl före valet som efter detsamma och även nu sedan det utlystes nyval och kaostillståndet tog över helt. 

*  Dels har de, allra tydligast nu sedan kaoset drog igång på allvar, åtminstone utåt sett lagt ner alldeles för mycket energi på att ge sig på varandra i stället för att fokusera på sin egen politik.

 

* De har också lagt alldeles för mycket fokus på SD i stället för att prata om vad de själva vill göra.

 

Jag menar inte att SD inte ska få kritiseras, tvärtom. Självklart ska man ta debatten, det tål att påpekas, men vid rätt tillfällen. Jag tror absolut inte på att bara ignorera dem utan vill tvärtom att diskussioner och bemötande ska vara ett givet inslag. Men grunden måste ju ändå vara att i första hand fokusera på sitt partis egen politik och göra allt för att nå ut med den till väljarna.

 

Jag är helt övertygad om att ett antal väljare som inte tidigare har röstat på SD nu på grund av det ovan nämna allt starkare överväger en SD-röst i nästa val. Det då folk säkerligen helt enkelt tröttnar på allt tjafs de övriga partierna emellan och på att SD ges en plats i rampljuset på bekostnad av att de övriga partiernas egen politik hamnar i skymundan och då kan upplevas som otydlig.

 

Jag är lika övertygad om att den inofficiella tävling som verkar pågå på sociala medier i grenen "håna och bespotta SD så mycket som möjligt, så fyndigt som möjligt" får en del människor att i ren protest mot debattklimatet och nivån på det hela lägger sin röst på SD.

 

Det kan poängteras en miljon gånger: kritisera, ta debatten, gör det sakligt och se till att ha konkreta, skarpa argument själv först. Då kan man förmodligen prata ner SD och deras sympatisörer, eller åtminstone övertyga de väljare som står i valet och kvalet om huruvida de ska rösta på SD eller inte om att inte göra det. Aldrig annars. Det är dags att inse det nu, om man inte vill att SD ska segla iväg upp mot 20 %.

 

Samtliga partier i riksdagen utom just SD står inför en stor utmaning nu. Det är upp till de rödgröna (eller om det nu bara blir de S-röda) och Alliansen att skapa en så stark politik som blir tydlig nog att nå ut till väljarna och som av dessa anses utgöra ett seriöst, starkt regeringsalternativ. Det är den vägen de ska gå för att på sikt nå sitt mål att marginalisera och utestänga SD. Den andra vägen, den som kantas av felriktat fokus och fler uttalanden om SD:s politik än om den egna, leder bara fel.

 

För mig är det solklart. Väljarna vill ha en tydlig politik, klara svar och lösningar som känns trovärdiga på de problem och utmaningar som finns i landet idag. Hade de rödgröna eller Alliansen haft det i nog hög utsträckning så hade vi förmodligen inte stått här med ett politiskt kaos och ett utskällt SD som trots allt når rekordsiffror.

 

Nu har i mina ögon allt för mycket fokus lagts på vad SD säger och gör. Ett antal av deras väljare har säkert känt att de övriga partierna inte är tydliga nog, inte har en nog stark politik och därmed inte utgör ett trovärdigt alternativ och då lagt sin röst på SD i missnöje..

 

 

Riksdagspartierna har delvis själva har satt sig i den här sitsen. Det genom att gå ner på en sandlådenivå utan dess like. Jag är ganska säker på att vi är många som nu är innerligt trötta på att höra de olika partiföreträdarna såga varandra i medierna och se hur de lägger allt fokus på att lägga över ansvaret på motparten.

 

Jag har tidigare här i bloggen uttryckt att jag tycker Alliansen gjorde rätt som inte hjälpte Löfvén efter dennes agerande under valrörelsen, men oavsett vad man anser i den frågan borde man se att allt för mycket inom politiken har gått ut på att hugga och veva mot meningsmotståndarna (dels när det har handlat om rödgrönt mot blått, dels när det har handlat om de tillsammans mot SD) i stället för att ge tydliga signaler om vad man själv faktiskt ska åstadkomma. Eller rättare sagt om HUR man faktiskt ska åstadkomma de förändringar

och förbättringar som man säger sig vilja se.

 

 

Det jag har så oerhört svårt att begripa är att de inte har ändrat taktik vid det här laget. Hur kan de styrande politikerna och för den delen också de journalister som jobbar mot SD undvika att se hur illa deras taktik har fungerat? Det är helt obegripligt.

Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta när det drog igång för fullt igen efter att SD hade fällt regeringens budget. Direkt så började det kastas skit mot varandra - igen. Tror partiföreträdarna verkligen att väljarna är intresserade av änne en debatt på sandlådenivå om vems fel saker och ting är? Det pratas så mycket om vikten av att ta ansvar, men politikerna verkar ju samtidigt mer intresserade av att tala om vilka som INTE tar sitt ansvar än av att knyta näven och verkligen axla ansvaret själva. Det blir sandlåda av alltihop och jag är helt säker på att den låga debattnivå som just nu råder gör att väljare tröttnar och röstar på SD som en ren protest mot allt meningslöst tjafs.

 

 

En annan sak som borde leda till självkritik snarare än enbart till en attackvilja är det faktum att SD i grund och botten har en riktig kärnfråga: invandringen. Det är ju knappast något nytt för de övriga partierna och att de då inte, trots att fyra år har gått sedan SD:s riksdagsintåg, har lyckats övertyga väljarna om att de har bra lösningar på de problem SD trycker på är för dåligt. Det finns säkerligen ett antal procent av väljarna som röstar på SD för att de helt enkelt inte vill ha invandring eller åtminstone ha en begränsad sådan, men samtidigt finns det säkert ett relativt stort antal väljare som inte hade röstat på partiet om de andra blocken hade presenterat tydliga svar på det som SD problematiserar. I stället väljer man allt för ofta i mina ögon den enkla vägen, den där man mer eller mindre slår fast att ni är rasister medan vi vill vara ett öppet, mottagande land. Givetvis inget fel med budskapet, men många väljare kräver garanterat också raka, tydliga svar på vad partierna vill göra för att få till en så lyckad integration som möjligt där nyanlända kommer in i det svenska samhället, i högre utsträckning kommer in på arbetsmarknaden etcetera.

 

Det borde vara enkelt för partierna att komma med tydliga svar som motargument till SD:s upprabbling av de problem invandringen enligt de sistnämnda innebär. När politikerna nu har suttit på vetskapen att det här är SD:s nyckelfråga, deras enda egna fråga egentligen, i drygt fyra år är det märkligt att de inte på ett bättre sätt har kunnat diskutera frågan. De borde kunna ha lagt fram det så här: "Ni säger att invandringen leder till stor arbetslöshet och utanförskap. Något som vi gör det här, det här och det här för att motverka och vi är övertygade om att våra insatser kommer leda till fler jobb för invandrare och därmed leda till lyckad integration. Punkt slut." Mer tydlighet, fler konkreta lösningar. Jag tror också att samtliga partier hade vunnit på att våga erkänna att det också finns en problematik och en utmaning som måste lösas och klaras av. Vi ser ju exempelvis idag hur bristen på boende för asylsökande och ensamkommande flyktingbarn gör läget riktigt tufft för migrationsverket, socialtjänsten etcetera. Det är självklart att det finns svårigheter också och jag tycker att man borde lyfta fram såväl de positiva sidorna som de svårigheter som uppstår. Genom att göra det och samtidigt vara tydlig med vilka lösningar man har tror jag att man vinner väljarnas förtroende i en mycket större utsträckning än som nu när man knappt vågar ta i frågan för rädslan att spela SD i händerna. Något som snarare görs när frågan undviks eller inte får några tydliga svar.

 

Ett talande exempel är när Reinfeldt före valet tog upp frågan och nämnde att det innebär en svår utmaning. Då blev det ju genast ramaskri från vissa håll där man ansåg att han nästintill var och klev i SD:s spår. Tvärtom är jag övertygad om att de borde ha tagit tag i SD:s kärnfråga på det sättet mycket tidigare. Som sagt, det hade varit bättre att lyfta fram såväl positiva saker som svårigheter och utifrån det gett tydliga svar på hur man tänkte hantera integrationspolitiken. Då hade man tagit udden av frågan, det hade inte varit så laddat längre och SD hade inte kunnat spinna på att de andra partierna inte tar ansvar för invandringspolitiken. Hade de fått svar som motargument hade de varit tvungna att utveckla sina egna argument. Nu har de i stället kunnat luta sig tillbaka och använda samma argument gång efter gång samt kunnat trycka på att de andra inte har några svar.

 

 

Till sist tycker jag att det görs självmål efter självmål när man i stället för att konstruktivt kritisera SD snarare ägnar sig åt att agera enbart provocerande. Främst tänker jag på Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet, och hennes agerande under hösten. Oavsett om hon tycker att SD enbart är rasister eller inte är det inte speciellt taktiskt eller smart att kliva in i riksdagen med texten "SD = rasister" på sin tröja. Vad vill man vinna på det? Jag förstår om man vill föra fram sin åsikt, men det kommer inget konstruktivt ur den typen av åsiktsförklaring överhuvudtaget.

 

Jag begriper heller inte vad det var för mening med att vägra kalla Björn Söder för herr talman nu häromdagen. Att dessutom svara med "du är inte min talman" är i mina ögon bara ett omoget agerande. Att ta på sig rollen som någon slags tonårstrotsig rebell blir bara fånigt om man är 40 år gammal och jobbar som högt uppsatt politiker. Läser också nu att det i dagens riksdagsdebatt har skett fler protester mot Söder i form av att han hälsats med "shalom, herr talman" samt herr talman på samiska. Ärligt talat tycker jag det sättet att tackla hans kontroversiella uttalanden om vilka som är svenskar eller inte bara är rent jäkla trams. Jag kan förstå protesten men inte sättet den utförs på. Oavsett hur tveksam Söder är i rollen som talman och hur stor idiot man än tycker att han är så är den typen av hån och kritik inte rätt sätt att svara med. Då lägger man sig på en löjligt låg nivå själv, det finns ingenting konstruktivt i det alls och även om man bara är ute efter att visa sitt missnöje blir det bara pinsamt tycker jag.

 

Det är ju inte alla som redan är starkt emot SD som ska övertygas om att partiet och dess företrädare inte hör hemma i riksdagen. Egentligen inte heller de som röstar på SD enbart för att partiet vill stänga gränserna. För de kommer inte ändra sitt röstande i nästa val ändå, de är redan övertygade åt andra hållet. Däremot är det ju de som inte är helt säkra på sitt val, som står lite mittemellan SD och något annat parti som i så fall ska övertygas om att välja något annat alternativ än Sverigedemokraterna. Och jag vågar nästan lova att ingen som har tankar på att rösta på Jimmie Åkessons gäng kliver längre ifrån dem tack vare sådana aktioner. Tvärtom.

 

De här "incidenterna", eller vad man ska kalla det, som jag nyss tog upp är bara några exempel på där menar att man tyvärr bara bjuder SD på väljare. Genom att provocera i stället för att argumentera skapar man garanterat bara ett debattklimat som får väljarna att tröttna på politikerna/politiken i allmänhet. Något som i förlängningen kan leda till att de väljer att rösta på SD i rent missnöje och av ren irritation.

 

Dessutom är jag lika säker på att den typen av sätt att tackla SD och deras politik, uttalanden och så vidare enbart förstärker känslan av att SD är det rätta alternativet hos de som redan nu är SD-väljare. Vi mot dom-känslan och åsikten att alla är emot oss stärks och då har man bara lyckats SD ytterligare. Det trots att syftet är det motsatta. Men är det inte självklart att du aldrig kan omvända någon och få personen att omvärdera sina värderingar/tankar genom att bara provocera. Inte heller genom att gång på gång tala om för personen i fråga att partiet (eller vad det nu än gäller) stöttar är ett jävla skitparti och att denne per definition är en idiot för hur denne röstar. Klart att man kan tycka det, men du kommer aldrig komma någonstans genom att enbart använda den retoriken. Åtminstone inte om ditt syfte är att få färre personer att stötta SD.

 

 

Med den taktiken som politiker, journalister och helt vanliga Svenssons allt för ofta använder nu kommer vi - som jag har varit inne på tidigare - bara att få se ett starkare SD efter vårens val. Och jag är oerhört förvånad över att fler inte verkar inse det.

 

Tydlighet i allmänhet och i debatten mot SD i synnerhet samt fokus på det egna partiets/blockets politik i stället för i stor utsträckning kasta skit på andra är i mina ögon nyckeln för samtliga partier i nuläget för att det här politiska kaoset ska kunna lösas. Sedan tror jag inte att man ska hoppas på snabba resultat, det här är ett arbete som måste vara långsiktigt. Men jag är helt övertygad om att det är den rätta vägen att gå.

 

Ju lägre nivå det blir på debatterna partierna emellan, ju Det är dags att våra svenska politiker kliver ur sandlådan de faktiskt har satt sig i och att samtliga tar ansvar, inte bara pratar om det.