alfredssons vardag

I söndags var det min absolut närmaste barndomsvän Simons dödsdag. Hela tio år har sprungit iväg nu sedan den där decemberdagen i skolan då våra två mentorer klev in i klassrummet under en lektion. Med sig hade de ett ljus vill jag minnas och direkt förändrades stämningen i rummet. Jag tror nog att de flesta förstod, man begrep vilket hemskt besked som väntade och det kändes som att hela kroppen frös till is. Det var en hemsk dag, en dag som jag alltid kommer att minnas. En dag som jag trots allt inte heller vill glömma. Den ska finnas där i minnet och minnesbilderna från den kommer att vara viktiga att bära med sig för min del trots att det var oerhört tungt och jobbigt då. Jag vill kunna berätta för Theo en dag i framtiden, jag vill trots att det smärtar kunna dela med mig av tankarna och känslorna från det där ögonblicket.

Mycket har hänt sedan dess och jag har blivit enormt många erfarenheter rikare. Jag hade önskat att Simon också skulle få chansen att uppleva en massa saker och ta många fler lärorika, roliga och spännande kliv här i livet. Tyvärr ville den förhatliga cancern annorlunda och vi var många som förlorade en fantastisk vän och människa den där dagen för tio år sedan.

Många tankar har förstås passerat genom huvudet sedan dess. Inte minst sedan vi fick Theo har jag tänkt tillbaka på tiden som var och på den vän som aldrig fick chansen att leva sitt liv fullt ut. Jag har tänkt på hur lyckligt lottad jag är, på vilken tur jag har haft här i livet och på hur orättvist det är att Simon inte fick samma chans.

Samtidigt känner jag mig stolt när jag tittar på min älskade fru och vår lille son, inte minst för att jag vet att Simon hade varit stolt och glad för min skull om han hade varit här och fått träffa dem. En dag kommer jag med glädje och värme berätta om honom för Theo. Jag kommer att berätta om allt roligt vi gjorde tillsammans och om hur vi växte upp sida vid sida genom åren. Jag kommer även att berätta för honom om hur stark Simon var, hur han slet mot cancern och aldrig någonsin gnällde ens de dagar han verkligen mådde för jävligt. Jag kommer säkert också med tårar i ögonen förklara för Theo hur det kändes den 14/12 2004, strax efter klockan tio på förmiddagen, när vi fick beskedet att Simon till slut hade tvingats ge upp sin kamp. Det kommer vara jobbigt då också, men jag är övertygad om att jag samtidigt kommer känna en enorm styrka såväl från Simon som från Theo. Båda två väldigt viktiga personer i mitt liv och som nu är närvarande på olika sätt.

För Simons kamp tog visserligen slut den natten, några timmar innan vi fick reda på det. Men han lever ändå i allra högsta grad kvar i mitt och väldigt många andras liv.