Midsommar 2015
Sill, nypotatis, kall öl, tur med traktor och lövad vagn, dans rund midsommarstången, jordgubbar och glass.
Midsommar 2015 levererade verkligen!
För första gången var vi fyra i familjen Tutturen Alfredsson när det var dags för midsommar. Lilla Alva, Theo, Karin och jag. Stort att ha ett litet nytillskott som fick uppleva sin första midsommarafton förstås. Och över lag riktigt kul och trevligt. Vi var precis som ifjol utanför stan, i lilla Jäderfors. Helt perfekt det för hela familjen. Lugnt, skönt och kul aktiviteter inte minst för Theo. Med andra ord precis vad man behöver på midsommar numera.
Midsommar 2015 levererade verkligen!
För första gången var vi fyra i familjen Tutturen Alfredsson när det var dags för midsommar. Lilla Alva, Theo, Karin och jag. Stort att ha ett litet nytillskott som fick uppleva sin första midsommarafton förstås. Och över lag riktigt kul och trevligt. Vi var precis som ifjol utanför stan, i lilla Jäderfors. Helt perfekt det för hela familjen. Lugnt, skönt och kul aktiviteter inte minst för Theo. Med andra ord precis vad man behöver på midsommar numera.
Långt från festandet och de långa midsommarnätterna på Köpingsviks camping utanför Borgholm där man spenderade ett antal midsomrar som yngre med andra ord. Men med ett klart större värde i sig :)
Något så oerhört stort
Det har nu gått snart tre veckor sedan vår lilla Alva föddes och vår älskade Theo blev storebror. Jag har inte velat stressa ihop något inlägg om det, tillsammans med Theos födelse det absolut största som jag har upplevt, utan gett mig själv tid att ta in alla intryck, återskapa minnet från vår första stund med Alva och genom allt det få ihop ett noggrant utformat blogginlägg. Det här är alldeles för stort och viktigt för att man ska hafsa ner några rader.
Egentligen är det inte rättvist att försöka beskriva känslorna efter sitt barns födelse. Jag har exakt samma känsla nu som när Theo kom, det är något som inte går att beskriva med ord. Hur mycket man än skriver, vilka ord man än använder - det blir ändå för platt och tunt. Det gör inte känslorna och det fantastiska känslotillstånd man lever i som nybliven förälder rättivsa. Trots det ska jag dock försöka så gott det går.
När Theo föddes för snart två år sedan var ju precis allt totalt nytt. Vi hade förberett oss, läst på, gått föräldrautbildning och givetvis var vi inte helt utan kunskap, men samtidigt var vi ändå helt utan "verklig" erfarenhet av vad det innebar att ha ett litet barn. Nu är det förstås annorlunda, vi har lärt oss oerhört mycket under de knappa två åren med Theo och det känns klart tryggare och mer naturligt att ikläda sig föräldrarollen för en liten nyfödd igen nu.
Något som kändes helt fantastiskt redan vid Alvas födsel - en känsla som bara stärkts under de senaste veckorna - var att man blev precis lika rörd, berörd, stolt och varm inombords som när Theo kom till oss. Nu tvivlade jag inte direkt på det, vi har sedan länge sett oerhört mycket fram emot att få ett syskon till vår lilla son, men samtidigt har man ändå inte kunnat låta bli att tänka "kan man verkligen tycka om någon lika mycket som Theo?" och "går det verkligen att känna lika stor upprymdhet och glädje vid andra barnets födsel?". Svaret är utan tvekan ja! Givetvis kommer relationen med Alva att växa fram på samma sätt som den har gjort med Theo och ge mer för varje dag som går, men redan nu är den så makalöst värdefull. Jag fick tårar i ögonen många gånger om av lycka och det var återigen en helt fantastisk upplevelse att vara med om sitt eget barns förlossning. Det är så stort, så grymt känslosamt - obeskrivligt.
Karin var precis som med Theo helt suverän. Jag förstår inte hur man kan vara så stark, all heder och beundran för alla kvinnor som föder barn. Du är underbar älskling, både som fru och mamma till våra små älskade barn.
Känslorna har varit så starka sedan Alva kom, enbart i positiv mening. Att se henne, att se vår lilla dotter, att se Theo som storebror böja sig fram och pussa sin lillasyster på kinden, att se de två tillsammans. Det är så känslosamt, så fint och man blir så enormt stolt och lycklig varje dag när man ser våra två små mirakel.
Jag är så obeskrivligt tacksam och stolt över att få vara pappa till två fina ungar. Dessutom är jag väldigt lycklig att de har Karin som mamma, för en bättre mor kunde Theo och Alva verkligen inte ha.
Glädje, vemod, värme och stolthet
Nu har det snart gått två veckor sedan vi släppte iväg ett gäng sköna, roliga och säkerligen nöjda (över att sluta nian och få känna sig lite stora) nior från Prolympia. Jag tycker alltid det är lite dubbla känslor vid en avslutning, åtminstone när elever som man känner och har undervisat ska lämna skolan. Så var det även den här gången, med eftertryck. För första gången var jag mentor för en avgångsklass fylld med härliga elever som nu ska vidare i livet, såväl i skolan som utanför densamma. Nu har jag tyvärr bara haft förmånen att ha de här klasserna (två olika åk 9-klasser har jag haft och varit mentor för en av de två) under en enda termin men det är också det enda negativa. Tiden hade gärna fått vara klart längre då jag har trivts oerhört bra. Som jag sa till dem i talet på måndagskvällens avslutningsmiddag: "Sedan jag började på Prolympia har jag fått tillbaka glädjen i lärarrollen och det är tack vare er...|| Jag har mått så oerhört bra av att arbeta tillsammans med er." Ord som verkligen stämmer alla dagar i veckan, har stämt hela våren och som utgör det bästa betyg som eleverna någonsin kan få av mig.
Så här skrev jag på Facebook kort efter avslutningen och det stämmer utan tvekan även idag:
Så här skrev jag på Facebook kort efter avslutningen och det stämmer utan tvekan även idag:
Det var helt klart dubbla känslor när man sa hej då en sista gång och fick ta emot, samt dela ut, en rad värmande kramar. Men sammantaget var det här en fantastisk dag. Så många glada, stolta elever och en känsla av att man själv faktiskt också har betytt en del för dem. Den känslan och de många leendena och kramarna tar jag med mig under sommarlovet och förhoppningsvis under en lång tid framöver.
Min mentorsklass Aten uppställda inför avslutningen.
Bra stämning :)
Tilda, Olsson, Kostas och Liam - några av alla sköna elever jag har haft under våren
Noah och Max, även de elever i min egen mentorsklass
Olsson igen :)
Middagen kvällen före avslutningen - fint värre!
Sparring, Elliot och Philip från min klass
Kommer sakna det här gänget! En grym klass och så många härliga personligheter som gjort vårterminen till något speciellt och riktigt bra.
Wiktor från min egen klass tillsammans med ett gäng från Moskva, den andra klassen jag hade. Även den en fantastiskt skön klass att jobba med.
En rad stiliga grabbar från min klass Aten
Ojamäe, min kollega och mentor Martin, Gabbe med lillasyster :)
Vår klass fina par York och Fanny. Lycka till nu, inte minst på fotbollsplanen :)
Martin flankerad av Julia, Alice, Emma, Johanna och Frida - alla från Moskvaklassen
Grabbligan från Moskva. Många profiler! :)
Wiman, Alice, Gabbe, Emma och Ojamäe - underbara elever rakt igenom
Slutet gott, allting gott! Tack för den här terminen Wille, Alice, Max, Emma och alla ni andra :)
Oslagbara mästare
0-0, 1-0, 2-0, 3-0, 4-0.
3-0.
Resultatraden anger Lärarlagets resultat i gruppspelet följt av finalresultatet från måndagens prestigefyllda fotbollsturnering mellan niondeklasserna och lärarna. En turnering som spelades på min gamla hemmaarena Träffen ute i Sätra.
Vi gjorde vad vi skulle med andra ord och tog en övertygande turneringsseger :)
Inte ett mål insläppt var ändå rätt skapligt även om matcherna bara varade i 15 minuter. 75 minuters spel utan baklängesmål imponerade dock rätt rejält. Min egen klass Aten var de som matchade oss bäst med 0-0 i gruppen och sedan i en ganska jämn final efter att de också gått obesegrade genom gruppspelet där alla mötte alla. Personligen är jag mest nöjd med att jag fick in en bra glidtackling som stoppade ungdomslandslagsspelaren, tillika div 2-ordinarie SIF-spelaren, York i min egen klass. Viktig den :)
En kul tradition är det med den här turneringen och jag hoppas att det kommer fler chanser för mig att vara med i den. Det var riktigt kul att möta eleverna och få smälla på lite. Lagom tufft och inget gnäll tycker jag det var från alla håll egentligen. Riktigt bra!
Mästarna! Lärarlaget med tjejförstärkning från åk 8 - ett vinnande lag.
Min mentorsklass med Olsson, Liam och Müller. Ganska bra, men inte tillräckligt för att slå oss... :)
Furuvik, MFF och nedräkning
De senaste veckorna har handlat mycket om nedräkning: nedräkning till ankomsten av vårt lilla nytillskott i form av Theos lillasyster, nedräkning till skolavslutningen och till den därefter kommande semestern.
I skrivande stund är det förstnämnda, avslutningen, avbockat men såväl semestern som vårt andra barn väntar vi fortfarande på. Veckan ut jobbas det och frågan är om jag hinner hela vägen i mål innan det är dags för barn. Vi väntar i alla fall med spänning nu och jag har hela tiden telefonen nära till hands :)
På jobbet har det mesta snurrat kring avslutningsaktiviteter som mentorsdag med klassen - då vi drog till bowlinghallen och spelade lite bowling - middag med niorna och det sista slitet med betygen. Det har varit roligt samtidigt som känslorna förstås har varit lite blandade då det har inneburit att tiden med de här eleverna har närmat sig sitt slut med stormsteg. Jag understryker gärna gång på gång hur bra jag har trivts under den här vårterminen och hur kul det har varit att få jobba just med de två niondeklasserna som jag har haft.
Hemma har vi förstås laddat för tillökningen och förberett, men samtidigt försökt att koppla av lite. Bland annat var vi på Furuvik i lördags. I regn visserligen, men vi fixade säsongskort så det lär bli ett antal besök till där i bättre väder framöver. Theo gillade djuren och det var klart värt besöket trots ett mindre kul väder.
En annan höjdpunkt på senare tid var när MFF gästade stan och nya Gavlevallen. En skön trepoängare blev det i en jobbigt spännande match. Inte någon strålande Malmöinsats men tre poäng, en viktig vinst och uppemot 200 MFF:are på bortaläktaren så det var svårt att inte vara nöjd med kvällen.
Göteborg med klassen
En av vårterminens höjdpunkter kom i slutet av maj då vi drog till Göteborg med min mentorsklass Aten. Tre av de fyra niondeklasserna åkte till Götet i olika omgångar, en åkte på all inclusive-resa till Alanya. Vi var en av klasserna som nöjde oss med en tur till västkusten... :)
Trots att det inte blev något med sol, bad och lyxigt hotell så hade vi en riktigt bra resa. Jag och min kollega Mickis hade med oss tre elevers pappor och vi vuxna utgjorde ett välfungerande och roligt gäng som hade kul tillsammans. Även eleverna verkade glädjande nog nöjda med hela arrangemanget.
Vi spenderade en onsdagskväll följt av en heldag under torsdagen i stan innan vi åkte mot Gävle igen på fredagsmorgonen. Det blev många skratt, fina minnen att ta med sig och en lyckad eftermiddag/kväll på Liseberg. Jag brukar vara småfeg när det gäller karuseller och liknande, men nu rycktes man med av såväl andra vuxna i gänget som av eleverna. Roligt att hitta på lite med eleverna och inte bara träffa dem i skolmiljön. Det var grymt kul och mycket skräckblandad förtjusning med galet höga fria fall och den i mina ögon smått sjuka berg-och-dalbanan Helix (som ändå var skön att åka, med facit i hand).
Trots att det inte blev något med sol, bad och lyxigt hotell så hade vi en riktigt bra resa. Jag och min kollega Mickis hade med oss tre elevers pappor och vi vuxna utgjorde ett välfungerande och roligt gäng som hade kul tillsammans. Även eleverna verkade glädjande nog nöjda med hela arrangemanget.
Vi spenderade en onsdagskväll följt av en heldag under torsdagen i stan innan vi åkte mot Gävle igen på fredagsmorgonen. Det blev många skratt, fina minnen att ta med sig och en lyckad eftermiddag/kväll på Liseberg. Jag brukar vara småfeg när det gäller karuseller och liknande, men nu rycktes man med av såväl andra vuxna i gänget som av eleverna. Roligt att hitta på lite med eleverna och inte bara träffa dem i skolmiljön. Det var grymt kul och mycket skräckblandad förtjusning med galet höga fria fall och den i mina ögon smått sjuka berg-och-dalbanan Helix (som ändå var skön att åka, med facit i hand).
När vi var hemma igen kunde man summera ett par roliga dagar, som sagt fyllda av många skratt. Jag tycker det är värdefullt att få chansen att spendera tid med eleverna på andra ställen än i skolan och på så sätt också få en möjlighet att lära känna dem lite bättre, bjuda på sig själv och tillsammans ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt (även om vi har haft grymt högt i tak och en avslappnad känsla även i klassrummet). Kul också att få träffa några av föräldrarna och för oss mentorer att få lite tid tillsammans med dem också.
Fotbollsdebatter där jag inte kan hålla tyst
Jag har den senaste tiden haft mycket att engagera mig i när det gäller allsvenskan. MFF blandar och ger och berör samtidigt som en del mindre roliga debatter och diskussioner har blossat upp. Dels gällande bengalerna (ett problem ibland men debatten är sällan i proportion till problemet), dels klimatet som har existerat främst på sociala medier till följd av MFF:s svaga insatser.
Till att börja med kan vi ta upp diskussionen kring bengalerna. En debatt som är så galet uttjatad och aldrig leder till något konstruktivt. Själv slängde jag ändå in några rader på MFF:s forum, ett forum där åsikterna alltid går isär och leder till viss splittring fansen emellan (tråkigt nog) när det gäller just bengalfrågan. Mitt bidrag till diskussionerna såg hursomhelst ut så här:
När det gäller snacket efter Malmös senaste vecka som förde med sig två förluster har många lagt nivån åt helvete för lågt. Jag blir riktigt trött på att läsa om hur vissa seriöst ifrågasätter om Åge Hareide ens ska sitta kvar som tränare och som kommer med rena påhopp på spelarna. Vad är ni för supportrar? Det är ju nu laget behöver stöd, det är nu man ska visa att man är en riktig MFF:are. Det är väldigt lätt att gå med MFF-tröjor på sig och visa upp sitt stöd för klubben när det går bra, men det är ju nu när de väl är inne i en sämre period som det verkligen visar sig vilka som stöttar på riktigt. Själv gick jag lika stolt i min MFF-hoodie i måndags som jag gör efter segrar och även om det är en form av stöd som MFF-spelarna inte märker av är det en självklarhet för mig att visa det.
Att kraven på såväl spelare som ledare i MFF ska vara riktigt höga ser jag som en självklarhet. För en så stor klubb, med de framgångarna och resurserna i bagaget, ska kravnivån sättas högt. Men allt måste i grunden också vara i en konstruktiv anda. Visst, går Malmöspelarna ut och struntar i att göra sitt bästa har man rätt att klaga, men när spelarna försöker och sliter utan att få det att stämma och man ser hur besvikna de själva är ska man sitta ner i båten. Givetvis är jag frustrerad, jag var på uselt humör i söndags och även stora delar av måndagen efter förlusten mot Kalmar, men lite tålamod måste finnas där. MFF har för första gången sedan 2011 torskat två matcher i rad. Det säger en del om hur bortskämda vi himmelsblå fans varit de senaste åren. Då kan man också ha viss förståelse för att nyare supportrar som knappt vet att ekvationen MFF = dåliga säsonger har existerat visar prov på dåligt tålamod. Men om man ens har följt laget i 5-10 år så vet man ju att framgång inte kommer per automatik. Så återigen, sitt ner i båten! MFF har satt sig själva i en svår uppförsbacke i allsvenskan nu, men guldet är långt ifrån kört och supportrarnas stöd ska de känna i ryggen. Det är nu det behövs som mest.
Det som gör mig mest irriterad och förbannad, men även besviken, är när folk kommer med riktiga påhopp på enskilda individer. Det är stundtals bedrövligt att följa MFF via sociala medier nu när det går lite sämre och många så kallade supportrar helt förlorar såväl tålamod som förmåga att bete sig någorlunda okej. MFF-mittbacken Erik Johansson raderade exempelvis sitt Twitterkonto i måndags och utan att veta säkert så kan jag lätt lista ut (vilket många också har nämnt) att det berodde på en rad påhopp från folk på grund av hans svaga insatser i de senaste matcherna. När man hör sånt blir man bara less och besviken på hur vissa hanterar sin besvikelse.
Stockholm, underbara familjen och ett dyrt löfte
Som vanligt numera bloggas det inte flitigt, men jag ser det som ett gott tecken. Det beror ju nämligen på att jag gör annat, sånt som jag måste säga att jag trivs med. Exempelvis jobbar, är med min underbara lilla familj och följer mitt MFF (som visserligen just för tillfället inte sprider så mycket glädje).
Jag har tänkt slänga in x antal inlägg här senaste tiden men inte hunnit/velat/tagit mig tid. Det har varit fullt upp med allt möjligt: jobb, utbildning i Stockholm, GIF-premiären på nya arenan, familjeliv och en hel del annat.
. . . . . . . . . . .
För tusende gången är det på sin plats att påpeka hur sjukt snabbt tiden går. Bara ett par veckor kvar till skolavslutningen och dessutom bara några veckor till beräknat förlossningsdatum för vårt lilla nytillskott, Theos kommande lillasyster. Det närmar sig, minst sagt :)
Det känns oerhört spännande och även om det förstås blir en ny omställning som säkert kan bli ganska tuff i början för oss alla så är det givetvis en enorm lycka och stolthet som finns hos mig nu. Jag är redan väldigt stolt över att ha Theo och Karin och att då dessutom få en till liten familjemedlem är fantastiskt.
. . . . . . . . . . .
Senaste tiden då, ja den har som sagt varit intensiv med många höjdpunkter och mycket att göra. För några veckor sedan var vi iväg, jag och fyra kollegor, till Stockholm för utbildning. Betygsättning och bedömning i SO stod på schemat ena dagen följt av "den digitala SO-läraren" dagen efter. Båda dagarna var faktiskt riktigt givande och det kändes helt klart vettigt att vara där. Det var dessutom kul att göra något med kollegorna utanför själva skolan.
Tack vare Prolympia, skolan jag jobbar på, fick vi också - lärare och elever - se GIF:s premiär på nya arenan, Gavlevallen. Ett klart uppköp jämfört med Strömvallen förstås och även om själva arkitekturen inte imponerade så enormt på mig var det en tät arena som kan ge en bra inramning om bara publiken kommer. Premiären hade naturligt nog många besökare men det intressanta blir att se hur det ser ut om två, tre, fyra omgångar. Kommer folket då också?
. . . . . . . . . . .
Vi har också hunnit med att ha Prolympiamaran. En löpartävling på drygt 7 km som en otränad lärare för Aten ville göra lite mer prestigefylld genom att lova lunch på Gavlerinken till alla i klassen som slog mig. Blev en rätt dyr historia, trots att jag var rätt nöjd med min insats. Sju stycken nöjda grabbar hängde hursomhelst på och åt den utlovade lunchen några dagar senare... :)
. . . . . . . . . . .
Varje dag påminns jag om hur sjukt lyckligt lottad jag är som har Theo och Karin. Världens mest underbara familj innehållandes en fantastisk liten son och en underbar fru. Kunde inte ha delat livet med några bättre.
. . . . . . . . . . .
Nu: på väg mot Göteborg. Klassresa med mina nior onsdag-fredag. Kommer bli bra det här. Därefter full fart mot skolavslutningen, ett värdefullt litet tillskott till familjen och en sommar fylld av familjetid. Gott snack!
En oerhört viktig kvinna
Idag, 2/5, är det exakt fem år sedan Karin och jag tog bussen över Öresundsbron till Köpenhamn för att lite senare under samma dag förlova oss på Tivoli. En förlovning som vi hade planerat sedan ett tag tillbaka, trots att vi då "bara" hade varit tillsammans i 1.5 år.
Åren som har gått sedan dess har fört med sig så oerhört mycket. Bara att jag har fått spendera dem med Karin har gett mig så många minnen för livet och så många nyttiga erfarenheter. Helsingborg, Skåne, Zanzibar, Grekland, Paris, Jamaica, tillbaka till Gävle - destinationerna har varit många och upplevelserna helt oslagbara många gånger om.
Att vi dessutom har fått en underbar son tillsammans, hunnit med att dra till Chania och gifta oss samt nu väntar barn på nytt gör knappast åren med denna fina tjej mindre minnesvärda :)
Vi har skapat så många minnen tillsammans, vi har så mycket positivt att bära med oss från alla stunder vi har delat och vi har förhoppningsvis oerhört mycket tid tillsammans framför oss. Vi och våra små barn. Just Theo är en person som om möjligt gör Karin ännu viktigare för mig och som gör att jag beundrar henne än mer för varje dag som går. Att se henne med vår son är fantastiskt. En bättre mamma kunde han inte ha haft och jag är så grymt stolt över Karin. Att se de två tillsammans är det finaste jag kan uppleva och jag har den ovärderliga förmånen att få göra det varje dag.
Provocerande och okunnigt - igen
Så var det dags igen. Efter Diamant Salihus smått verklighetsfrånvarande krönika om supporterkulturen är det nu Metros Cissi Wallin som ger sig in i debatten. Efter Salihus skriverier om handgranater och krigsstämning svingar Wallin vilt i sin krönika med rubriken "Alla idioter tycks dras till sport".
Till att börja med är det förstås för jävligt rent ut sagt att Johanna Garå väljer att lämna sin roll som fotbollskommentator/expert på TV4 på grund av näthat. Det är bedrövligt och inget någon ska behöva kännas vid. Jag tycker personligen att Garå har varit för dålig rent fotbollsanalytiskt för sin roll och helt enkelt inte räckt till, men att hon nu väljer att sluta på grund av alla kränkande kommentarer via nätet är oerhört ledsamt. Men att generalisera som Wallin gör och mena att alla som skriver sådana kommentarer, främst till kvinnor, på nätet är sportintresserade män är ju absurt. Dessutom kan man tycka att om Wallin nu velat diskutera näthat och bygga sin krönika kring Garås avhopp skulle hon också ha hållit sig till det. Nu ger sig Wallin i stället in i debatten kring läktarkulturen och hamnar helt snett i mina ögon.
Egentligen borde jag inte gå i fällan. Jag borde inte kommentera, borde inte bry mig, borde inte bli upprörd. För det är väl precis vad sådana här skribenter och människor vill. Att vi fotbollssupportrar ska bli förbannade så att de, skribenthopen som ska berätta för alla hur fruktansvärt illa det är på arenorna runt om i landet (utan att själva ha någon erfarenhet av det), ska kunna ge oss epitet som lättkränkta och gnälliga utöver allt det negativa som vi redan har stämplats med.
Jag kan dock inte hålla käften och sitta lugnt i båten. Inte när jag läser sånt här:
Jag kan dock inte hålla käften och sitta lugnt i båten. Inte när jag läser sånt här:
"Och det som kanske förvånar mest är andra sportnördars uppenbara ointresse för att sätta dessa på plats. Ta aktivt avstånd. Som det så fint heter: sopa rent framför egen dörr.
Vill man verkligen ha sexister med usel kvinnosyn i sin klack? Vill man ha miffon som skriker rasistiska haranger från läktaren? Vill man ha primitiva grott-troll som ständigt glorifierar våld och spär på hat grupper emellan?"
Vill man verkligen ha sexister med usel kvinnosyn i sin klack? Vill man ha miffon som skriker rasistiska haranger från läktaren? Vill man ha primitiva grott-troll som ständigt glorifierar våld och spär på hat grupper emellan?"
Jag blir så förbannad när jag läser de här raderna så det kokar i mig. Kalla mig lättkränkt, tyck att jag överdriver, skratta åt mig. Jag tar det. Däremot kan jag omöjligt ta att folk skriver rena lögner och uppenbarligen totalt struntar i om de har på fötterna innan de ger sig på fotbollen och dess supportrar. Kritisera supporterkulturen om du vill, det finns absolut saker inom den som är värd kritik och som behöver förbättras. Det kan jag utan vidare hålla med om. Men kom däremot ALDRIG med en massa osanningar och påhopp som helt saknar grund. Tajmingen är dessutom oehört märklig då den allsvenska starten 2015 har varit en publikfest utan dess like och inte innehållit några uppmärksammade våldincidenter eller liknande.
Det är så bedrövligt att texter som den ovan länkade här släpps igenom och inte bara det, det blir rent av de som får sätta agendan och ange tonen i den numera ständigt pågående debatten kring stämningen på våra arenor.
Har den här människan ens varit på fotboll de senaste åren måste man fråga sig när man läser vad hon skriver. Rasism fanns på läktarna om vi backar bandet.1995 kunde du förmodligen höra enstaka rasistiska tillrop ibland, men 2015? Skojar du med mig? Hitta en plats, ett forum, för så många människor där toleransen är så pass stor som inom supporterkulturen när det gäller allt från klädsmak och utseende till politisk åskådning, bakgrund, kultur och hudfärg. Ge mig ett bra förslag. Skulle du skrika något ens i närheten av rasistiskt på en arena idag skulle du få alla emot dig. Ja, jag vet att folk handgripligen blivit utslängda av andra supportrar när de har gjort det. Nu är väl inte det ett perfekt sätt att lösa ett problem på, men det går i alla fall inte att säga att folk då inte tar avstånd. 2015 har rasister ingen plats på svenska fotbollsläktare och det är ett jäkla påhopp att påstå raka motsatsen.
När det gäller dålig kvinnosyn finns det givetvis idioter på fotbollsarenor precis som på en mängd andra platser i samhället. Det skriks ord som hora från vissa, men de är inte många och det är långt ifrån något som applåderas av resten av klackfolket. Tvärtom. Ge gärna konkreta exempel på när och var den usla kvinnosynen har lyst igenom och tagit en stor plats i samband med fotboll den senaste tiden. Jag tvivlar oerhört starkt på att du har några.
Sen har vi det här med troll som glorifierar våld. Vilka gör det? Det är så oerhört irriterande och ledsamt att läsa när folk får det att låta som att merparten av de som finns på läktarna inte bryr sig eller själva är rena våldsverkare. Det är klart att det finns firmakillar som går på matcher och före eller efter desamma ibland slåss med andra likasinnade. Men hur många av den stora massan är det? Inte många. Dessutom yttrar sig den våldsromantiserande attityd som de människorna eventuellt har inte heller på läktarna. Gå på en match mellan några av de större klubbarna och ta del av allt som sker på läktarna där. Vad ser och hör du? Jo, ett oerhört stöd för det egna laget och givetvis en del psykande mot motståndarna, men inte ens i närheten av något våldsglorifierande eller tyst tigande från den stora massan om någon enskild individ trots allt skulle gå över gränsen.
Att raljera kring att sopa rent framför sin egen port och ta avstånd i samband med våld är dessutom ett stort jäkla hån mot alla som engagerade sig efter den så tragiska dödsmisshandeln i Helsingborg ifjol då en DIF-supporter avled. Inför premiären slogs han som bekant ned och skadades så illa av fallet att han dog. Hela fotbolls-Sverige slöt då upp, gick samman och tog på alla tänkbara sätt avstånd från våldet. Missade krönikören det helt? Fans från de allra mest rivaliserande klubbarna var också de som gick främst i ledet, tillsammans, när det gällde att säga nej till våld och kraftigt fördöma det som hade hänt. Det finns ingen som glorifierar våld, särskilt inte våld koppat till fotboll, bland "vanliga" fans på läktarna idag. Att det sedan finns en liten klick supportrar som förutom att stötta sitt lag trivs med att slåss på avskilda platser, ofta långt från arenorna, är en annan sak. Sjävklart är våld aldrig positivt men då de här människorna inte ger uttryck för något form av våldsglorifierande PÅ arenorna faller även det argumentet (påhoppet) platt.
Wallin skriver vidare i sin text att "aldrig i livet att jag släpper iväg min lilla unge till bengaler, oprovocerat läktarvåld och kroniskt dåligt ölsinne i kubik". Då är vi ju där igen, i en snårskog av massa påståenden som saknar grund och som enbart generaliserar på ett kraftigt felaktigt sätt.
Till att börja med är det smått komiskt att Wallin pratar om oprovocerat våld och bengaler i samma mening. Man får tycka vad man vill om bengalbrännandet på matcherna (personligen är jag ärligt talat kluven, det kan vara stämningshöjande i vissa fall men samtidigt måste det förstås ske under helt säkra former), men att blanda ihop det med våld är ju totalt fel. Det har ingenting med varandra att göra. Det oprovocerade våldet som det skrivs om förekommer ju dessutom inte på arenorna. Våldet har sedan länge försvunnit från de allsvenska arenorna och de som verkligen vill slåss i samband med fotboll gör oftast det långt därifrån. Eller i alla fall inte inne på själva arenorna eller i direkt anslutning till desamma. Så varför Wallin skriver om oprovocerat läktarvåld är fullständigt obegripligt. "Kroniskt dåligt ölsinne i kubik" är nästa påhopp som levereras. Givetvis dricker en del fotbollsbesökare några öl i samband med matcherna, men jag kan ärligt säga att under alla matcher som jag har varit på nere i Malmö har jag inte sett en enda full människa. En del blir säkert riktigt berusade, men att lyckas generalisera och få det att låta som att var och varannan på läktarna super och beter sig illa är skrämmande. Tror du verkligen att den verklighet som skulle möta din son om han gick på match vore tusentals dyngraka, våldsamma och hotfulla neandertalare Wallin?
Sedan är det självklart att det liksom när det gäller oerhört många andra företeelser i samhället finns undantag som bekräftar regeln. Jag har själv tagit upp det i form av dödsfallet i Helsingborg. Ja, det orsakades av oprovocerat våld. MEN det våldet stod en ensam individ för. Det är inget som alla Helsingborgsfans ska lastas för eller som hela fotbolls-Sveriges supportrar runt om i landet ska tvingas utstå en massa påhopp och ogrundad kritik för. På samma sätt som inga supportrer någonsin ska behöva ta emot kritik för vad en enskild individ, eller ett fåtal människor, gör.
Att enskilda invidiver agerar som idioter kan vi inte försvara oss mot. Det finns det otaliga exempel på i vårt samhälle, tyvärr. Det märkliga är dock att man i de flesta fall numera, inte minst från mediernas sida, aktar sig oerhört noga för att dra alla över en kam i samtliga fall utom när det gäller fotbollssupportrar. Då går det bra att direkt eller indirekt kritisera den stora massan. Är det inte för att massan i sig beter sig illa så är det för att den inte tar ansvar för andra, enskilda individers handlande. Inte logiskt någonstans om man ser till hur det faktiskt är i verkligheten, utanför dessa krönikörers och skribenters bubbla.
Hur man kan få sitta där inne i den där bubblan och redan på förhand bestämma sig för att kritisera något utan den minsta kunskap i ämnet, för att sedan dessutom få publicera sina okunniga påhopp och få en mängd läsare på köpet, är en gåta. Det är dessutom illavarslande om det ska fortsätta att vara så. Det kommer bara leda till en polarisering där fotbollssupportrarna hamnar på ena sidan och resten av samhället på den andra. För det är självklart att man som supporter blir både förbannad och besviken när ogrundad kritik, ofta i form av rena påhopp och hån, får basuneras ut som någon slags sanning. Lika givet är det att folk som själva inte är fotbollsintresserade tar avstånd från fotbollen och dess supportrar när texter som Wallins får sätta agendan. Det är det värsta som jag ser det, att "vanliga" människor utan fotbollskoll lätt tror att det verkligen är så i samband med matcher.
Är det positivt Wallin? Att genom totalt onyanserade krönikor, kring ämnen som man uppenbarligen helt saknar kunskap om, skapa fler motsättningar och ett vi mot dom? Jag trodde det var det där "vi mot dom" som vi skulle försöka jobba bort här i Sverige. Tydligen gäller inte det alla.
Jag kan inte annat än att återkomma till det där med oprovocerat våld och dåligt ölsinne. Jag antar att Wallin fullständigt avskyr allt som har med konserter, musikfestivaler, dansbandskryssningar, kåraktiviteter, Valborgsfirande och nattliv (jag kan göra listan en mil lång) att göra också då. Det är ju nämligen så att det dricks mer och dessutom sker fler brott i sådana sammanhang än vad det gör i samband med allsvenska matcher. Det är så ironiskt så man vet inte om man ska skratta eller gråta egentligen. Valborgsfirandet i Lund lockade uppemot 30 000 personer och polisen gav gott betyg till besökarna efteråt då man ansåg att en rad stölder, fylla, narkotikabrott, några misshandelsfall och ett storbråk med många inblandade var relativt lugnt med tanke på det stora besökarantalet. Hur hade det låtit om det hade handlat om en allsvensk toppmatch, säg ett Stockholmsderby med 30 000 på läktarna? Givetvis hade det vållat krigsrubriker i tidningarna och fler pinsamma krönikor från folk utanför själva fotbollsmiljön och utan koll på den.
Det anmäldes fler brott i samband med Peace & Love-festivalen (jag måste bara använda det exemplet även i det här inlägget) för något år sedan än det i genomsnitt gör under en allsvensk säsong i fotboll. Då pratar vi om narkotikabrott, misshandel, fylla och våldtäkter. Hur det är möjligt när alla idioter tydligen dras till sport är ju smått omöjligt att begripa. Eller är det så att samma idioter som samlas på fotbollsläktarna även råkar vara lite mer kulturella av sig så de mellan matcherna drar iväg på festival och stökar till det? Förlåt min ironi men man kan ju undra...
Det är farligare att besöka Peace and Love, gå på stan valfri helgkväll eller fira Valborg än att gå på allsvensk fotboll. Men trots det ser man aldrig någon krönikör förfasa sig över studenternas Valborgstraditioner eller festivalernas baksida. Något som är väldigt märkligt i min värld.
Jag väntar nu spänt på krönikorna om hur alla idioter dras till Valborgsfirandet i Lund eller om hur Peace & Love gav det dåliga omdömet ett ansikte. Har dock en känsla av att den väntan blir evig. Däremot vässar garanterat Cissi Wallin, Diamant Salihu och andra egenutnämnda experttyckare sina såga-fotbollssupportrar-pennor igen. Det är ju Stockholmsderby på måndag...
Ge oss rätt fokus och rätt folk i debatten
Fotbollsallsvenskan har dragit igång sedan ett par veckor tillbaka och förutom att det går rätt bra för mitt MFF så kan man glädjas åt att den allsvenska starten har kantats av publikfester, bra stämning och mängder med rättmätiga hyllningar till den läktar- och supporterkultur som har visat upp sig från en bra sida. Det har bjudits på flera riktiga kanonmatcher redan när det gäller inramning och tryck på läktarna. Något som har medfört många positiva rubriker på sportsidorna och hyllningar även från andra länder.
Mycket märkligt och ledsamt är det då att vissa andra journalister (som inte har med sport att göra) och andra redaktioner inom mediebranschen har valt att vinkla allt på ett helt annat sätt. Sveriges Radio P1 har exempelvis kört en miniserie i två delar samt ett debattprogram under rubriken/frågeställningen "Hur många våldsamma supportrar tål svensk fotboll":
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/529901?programid=4645
Jag begriper ingenting när det gäller tajmingen kring en sådan programidé. Hade man ställt samma fråga efter fjolårets tragiska premiär då en DIF-supporter slogs ner och dog i Helsingborg hade det till viss del varit förståeligt, men nu när den allsvenska starten har varit en succé? Men det är som vanligt när människor ska tycka till i frågor som de inte har någon kunskap i. Det är samma sak varje gång som människor utanför fotbollsvärlden, personer som saknar såväl intresse som kunskap när det handlar om fotboll, får för sig att man ska diskutera huliganer och våldsamma supportrar. Som alltid buntar man då gärna ihop alla till en stor massa och blandar ihop begreppen helt. Exempelvis sätts inte sällan likhetstecken mellan att exempelvis tända bengaler på läktarna och att rättfärdiga våld mot andra lags supportrar (eller rentav mellan bengaleldande och misshandel).
Nu är jag ingen bengalförespråkare - så länge det skadar MFF (i form av böter) och människor far illa av det (vilket ibland är fallet) tycker jag att bengalerna ska hållas borta trots att de i vissa fall kan vara effektfulla som stämningshöjare - men det är uppenbart att folk helt utan kunskap i frågan nu har sett sin chans att återigen spy galla över svenska fotbollssupportrar för att det har förekommit pyroteknik på en del matcher hittills i vår.
Att kritisera bengaleldandet i sig är väl en sak, men att lyckas dra det hela så långt som till en debatt kring hur många våldsamma fotbollssupportrar fotbollen egentligen klarar av är absurt. Det är så dumt så det finns knappt ord för det. Dessutom är man då så fel ute rent faktamässigt att det är ofattbart hur tesen om den våldsamme fotbollssupporten kan få drivas vidare.
Allsvenskan har hittills varit en fest för alla fotbollsfans och våldet i samband med matcherna har nästintill varit obefintligt. Det ska givetvis inte förekomma alls, men att ge sig på fotbollssupportrar som grupp för att några enstaka incidenter inträffar är som att måla upp alla krogbesökare varje helg som potentiella våldsverkare. För att inte tala om alla festivalbesökare. Det är fortfarande fakta att det sker fler våldsbrott i samband med Peace and love varje år än vad det gör i samband med fotbollsallsvenskan under en hel säsong. Var är de svarta rubrikerna kring festivalbesökarna kan man fråga sig, om man ska använda P1:s logik.
En annan mediepersonlighet som var ute och svingade mot fotbollssupportrarna för ett par veckor sedan var Expressens Diamant Salihu:
http://www.expressen.se/kronikorer/diamant-salihu/tusentals-skrek-forolampningar-i-kor/
Denne Salihu inledde med att berätta att han bara sett två fotbollsmatcher i Stockholm de senaste åtta åren för att att sedan ändå låta som att han satt på den enda sanningen här i livet om hur stämningen är på just fotbollsmatcher i Allsvenskan. Nu ska man inte ta ifrån honom hans upplevelse (även om den låter otrolig och man undrar hur han egentligen har lyckats få den bilden av läktarkulturen), det måste ändå vara fritt att för var och en känna och tycka. Däremot fanns det i mina ögon mycket att kritisera med hans krönika gällande hur målar upp en bild av svensk fotboll och dess supportrar som är klart mer problemtyngd och mörk än vad som är fallet i verkligheten.
Jag skrev ett långt mejl till Salihu då jag ville framföra mina synpunkter och min kritik på ett civiliserat sätt. Förvisso hade jag, likt många andra, missuppfattat krönikan något och tolkat det som att Salihu var på matchen mellan Hammarby-Djurgården förrförra måndagen men för själv sakfrågan spelar det ingen roll för min helhetssyn kring den. Det då jag ändå anser att han bygger sitt resonemang och många av sina åsikter på felaktiga påståenden och saknar empirisk grund.
Jag kritiserade bland flera saker hans ingress då det i själva texten totalt saknades konkreta exempel som skulle kunna ge hans tes/åsikt om att våldsamma supportrar kidnappar idrotten. Inte någonstans styrker han det påståendet i krönikan. Jag vände mig också starkt emot att han fick det att låta som att folk anser att våld i samband med fotboll är okej "så länge de utkämpar striden för sin grupp" då alla som har någon form av insyn och kunskap när det gäller huliganism inom fotbollen vet att det är en ytterst liten grupp av människor som ägnar sig åt våld. Något som Salihus krönika inte får det att låta som.
Salihu svarade och förklarade att han inte varit på derbyt, utan skrivit baserat på tidigare erfarenheter (två gånger har han alltså sett matcher i Stockholm de senaste åtta åren, alldeles för lite för att ha kunskap nog att skriva om ämnet enligt mig). Han påpekade också, på min fråga om vad som var syftet med krönikan, att poängen var att lyfta fram det faktum att klubbarnas supporterklubbar ansåg sig behöva gå ut och mana fansen till lugn inför derbyt. Där håller jag med honom, det är givetvis inte rätt att det ska vara så att vissa människor ska behöva uppmanas till att inte ställa till bråk inför en fotbollsmatch. Men samtidigt måste man ju se helheten, det är en ytterst liten del av alla de på ståplats som sjunger fram sitt lag i match efter match som även ägnar sig åt våld kopplat till fotbollen. Dessutom blir det lite motsägelsefullt att avsluta krönikan med "samhället kan inte acceptera att vissa grupper rättfärdigar våld mot andra" och mellan raderna få det att låta som att supportrarna inte är emot våld, för att i samma veva hänga upp krönikan på att supporterklubbarna manade till lugn. Deras agerande var väl i så fall just raka motsatsen till att rättfärdiga våld?
Givetvis finns det problem inom fotbollen. Det finns våldsamma supportrar och människor som använder sig av fotbollen för att ha ett forum att utöva våld i. Det faktum att det finns problemområden innebär inte att man vitt och brett ska svartmåla supportrar i allmänhet eller måla upp en bild som inte överrensstämmer med det faktiska. Det gäller ju att fokusera på rätt områden då och inte slå ner på sådant som inte alls har något med de verkliga problemen att göra.
Man ska också ha fog för det man säger och skriver och inte bunta ihop människor till en stor massa. Långt ifrån alla på ståplats uttrycker sig olämpligt och över gränsen för vad som är okej, bengalbrännare tänder inte sina bengaler ena minuten för att lite senare per automatik slåss med motståndarfans etcetera. Det är dags att människor som faktiskt har kunskap och insyn sköter debatten och sätter agendan, inte människor som knappt har satt sin fot på en fotbollsarena.
Det överlägset bästa som har skrivits i den här frågan på senare tid skrevs av AIK-supportern Björn Enjebo. Han har just kunskap och insyn samtidigt som han har en vettig hållning till supporterskapet i sig:
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/sport/article20643718.ab
Enjebos ord är precis på pricken vad jag känner och får också avsluta mitt skrivande om den här debatten för den här gången. Tyvärr har jag dock en känsla av att jag dock lär känna mig tvungen att återkomma i frågan flera gånger under säsongen.
Briljante Hellström
Håkan Hellström är en riktigt bra artist i mina ögon och fullständigt briljant med sin låt Valborg. En låt som inleds med textraden "Änglarna har åkt på pisk" kan inte vara annat än suverän. Varje gång man lyssnar på den.
Inte lät den sämre i söndags kväll när MFF hade stått för en oerhört kontrollerad och stabil insats rakt igenom mot IFK Göteborg och vunnit med 1-0. Pisk för "Änglarna" med andra ord och en så oerhört skön MFF-vinst mot den största rivalen historiskt sett.
Jag tycker över lag MFF har sett stabila ut men ännu inte fått igång det riktigt offensivt hittills i allsvenskan. Sju poäng på tre matcher, varav två tuffa möten med AIK och Göteborg, är utan tvekan godkänt och när offensiven börjar sätta sig kommer det här att bli ännu bättre.
Glädje på Facebook i söndags.
Inte lät den sämre i söndags kväll när MFF hade stått för en oerhört kontrollerad och stabil insats rakt igenom mot IFK Göteborg och vunnit med 1-0. Pisk för "Änglarna" med andra ord och en så oerhört skön MFF-vinst mot den största rivalen historiskt sett.
Jag tycker över lag MFF har sett stabila ut men ännu inte fått igång det riktigt offensivt hittills i allsvenskan. Sju poäng på tre matcher, varav två tuffa möten med AIK och Göteborg, är utan tvekan godkänt och när offensiven börjar sätta sig kommer det här att bli ännu bättre.
Glädje på Facebook i söndags.
Snyggt MFF-tifo i Göteborg senast.
Grym inramning inför hemmapremiären mot AIK.
Comeback som sportjournalist för en kväll
Under onsdagskvällen förra veckan fick jag för första gången sedan 2011 kliva in i rollen som sportjournalist igen. Äntligen, kan jag bara säga nu med facit i hand. För herre min skapare som jag trivdes. Jag har många härliga minnen från tiden på Ölandsbladet och Barometern tidigare och nu var alltså dags igen, om än bara för en kväll. Den här gången för nyetablerade 24Kalmars räkning i samband med Gefle IF-Kalmar FF här uppe på Strömvallen.
Jag fick bevaka matchen och därefter stå för ett par efterintervjuer samt göra debut som webb-tv-reporter. Profilen Viktor Elm, vikarierande lagkaptenen Tobias Eriksson och tränaren Peter Swärdh intervjuades och alla var oerhört enkla och tillmötesgående trots den tunga 0-2-förlusten som deras KFF åkte på.
Det var som sagt grymt kul att jobba med det här igen och jag gör väldigt gärna om det om chansen dyker upp någon mer gång framöver. Nu trivs jag kanon med lärarjobbet på Prolympia, men visst kan jag sakna sportjournalistyrket en del efter allt frilansande och sommarjobbande som gav mig så mycket för några år sedan.
Här är resultatet av min minicomeback i journalistrollen:
http://24kalmar.se/2015/04/08/tv-kff-kaptenen-efter-den-fortsatta-maltorkan/
http://24kalmar.se/2015/04/08/elm-var-tillbaka-pa-vallen-dar-han-gjorde-allsvensk-debut-ar-fruktansvart-besviken/
http://24kalmar.se/2015/04/09/swardh-kraver-mer-och-scoutar-atvidaberg-i-kvall/
Jag fick bevaka matchen och därefter stå för ett par efterintervjuer samt göra debut som webb-tv-reporter. Profilen Viktor Elm, vikarierande lagkaptenen Tobias Eriksson och tränaren Peter Swärdh intervjuades och alla var oerhört enkla och tillmötesgående trots den tunga 0-2-förlusten som deras KFF åkte på.
Det var som sagt grymt kul att jobba med det här igen och jag gör väldigt gärna om det om chansen dyker upp någon mer gång framöver. Nu trivs jag kanon med lärarjobbet på Prolympia, men visst kan jag sakna sportjournalistyrket en del efter allt frilansande och sommarjobbande som gav mig så mycket för några år sedan.
Här är resultatet av min minicomeback i journalistrollen:
http://24kalmar.se/2015/04/08/tv-kff-kaptenen-efter-den-fortsatta-maltorkan/
http://24kalmar.se/2015/04/08/elm-var-tillbaka-pa-vallen-dar-han-gjorde-allsvensk-debut-ar-fruktansvart-besviken/
http://24kalmar.se/2015/04/09/swardh-kraver-mer-och-scoutar-atvidaberg-i-kvall/
Högbohelger, omtumlande påskstart och allsvensk premiär
Jag ligger som vanligt efter med bloggandet och stundtals funderar jag rent av på om det är någon idé att ha bloggen igång så inaktiv som undertecknad ofta är numera. Men det är ju ändå roligt att skriva de gånger jag väl tar mig tid, så jag nöter på ett tag till trots allt.
De senaste veckorna har handlat mycket om jobb och familjetid. Vi har bland annat varit i Högbo ett par helger. Det är ett riktigt guldställe när våren börjar komma. Fint att promenera runt sjön där och perfekt för lite frisk luft och avkoppling i skön miljö. Theo trivs där också, inte minst när han får mata änderna med morfar Håkan.
Under påskhelgen var det tänkt att jag, Karin, Theo och min mamma som kom på besök skulle åka till Tallinn. Nu blev det dock hastigt och riktigt olustigt ändrade planer. När vi precis hade kommit ombord och lyft upp Theo ur vagnen slog en rejäl febertopp till, Theo blev mer eller mindre okontaktbar för några sekunder och efter kontakt med läkaren på båten lotsades vi av igen precis innan båten la ut från hamnen. När Theo återigen blev helt borta strax senare, inne i terminalen, resulterade det i ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus och väl där drabbades junior av en feberkramp. Som tur var gick det bra till slut men det blev en natt på sjukhuset och därefter en påskhelg hemma med fortsatt hög feber för vår lilla älskling.
Påsken blev därmed helt annorlunda än vad vi hade hoppats och trott. Vi gjorde det ändå bra här hemma alla fyra tillsammans och det blev trevligt ändå i slutändan, men det var en dramatisk och jobbig stund på skärtorsdagskvällen förstås.
På annandagen åkte jag upp till Sundsvall för att se den allsvenska premiären. MFF tog en väldigt enkel seger med 4-1 och hade mer eller mindre avgjort redan efter drygt 20 minuter. Därmed blev det en bra premiär för mig och övriga himmelsblå supportrar (det var ändå ett antal där uppe) och dagen som helhet var riktigt lyckad.
Peak och påskhelgsplaner
Efter att ha sett mitt kära MFF i Hudiksvall för ett par veckor sedan ser jag nu fram emot annandag påsk något enormt. Då väntar den allsvenska premiären uppe i Sundsvall och dit tänker jag givetvis åka. Jag har aldrig bevittnat en allsvensk premiär på bortaplan så det blir lite speciellt. Gott också att se MFF live igen, något som det tyvärr inte kommer bli möjlighet att göra så ofta under säsongen.
Hela påskhelgen känns på förhand lockande då vi ska till Tallinn jag, Karin, Theo och mamma innan det är dags för allsvensk premiär. Skärtorsdagen till och med påskdagen blir det kryssning till Tallinn och en natt där. Senast vi besökte den staden väntade vi Theo och fick mersmak av Tallinn i sig. En fin stad med en hel del att se ändå. Inte världens metropol kanske men klart värt några dagars besök.
. . . . . . . . . . . . .
Tacokväll med eleverna i kväll och därefter en helg som mestadels ska handla om att koppla av och få lite tid tillsammans bara vi tre där hemma - roliga och sköna dagar just nu.
. . . . . . . . . . . . .
Senaste klädinköpet:
Hela påskhelgen känns på förhand lockande då vi ska till Tallinn jag, Karin, Theo och mamma innan det är dags för allsvensk premiär. Skärtorsdagen till och med påskdagen blir det kryssning till Tallinn och en natt där. Senast vi besökte den staden väntade vi Theo och fick mersmak av Tallinn i sig. En fin stad med en hel del att se ändå. Inte världens metropol kanske men klart värt några dagars besök.
. . . . . . . . . . . . .
Tacokväll med eleverna i kväll och därefter en helg som mestadels ska handla om att koppla av och få lite tid tillsammans bara vi tre där hemma - roliga och sköna dagar just nu.
. . . . . . . . . . . . .
Senaste klädinköpet:
Måste säga att jag är nöjd med spontanköpet av den här. Dyr men löjligt skön.
Om ännu en vinklad debatt som bara skapar motsättningar
Många tankar och åsikter har väckts kring det här (se länken) och jag har gett mig in i debatten:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/bilderna-som-visar-vad-som-hande-innan-ingripandet-mot-nioaringen
http://www.svt.se/nyheter/sverige/bilderna-som-visar-vad-som-hande-innan-ingripandet-mot-nioaringen
Debatten kring vaktens/vakternas agerande mot den 9-åriga pojke som omhändertogs på centralstationen i Malmö för några veckor sedan har varit hätsk och många gånger hatisk. Jag har följt den ganska så ingående och, redan innan den senaste videofilmen dök upp, förfasats över hur medierna med sin vinkling av händelsen har spätt på det enorma hat mot vakterna som redan hade vuxit sig stort.
Jag menar inte på något sätt att vakterna skötte sitt jobb på ett bra sätt, det känns långt ifrån som att det våld som användes var proportionerligt när det handlade om en så ung pojke. Kritiken har i sig varit befogad men sättet som debatten har drivits på, inte minst av medierna, är värd lika hård kritik. Återigen har medier som i grunden ska ha en objektiv hållning direkt tagit ställning och bidragit till en hatstorm utan dess like. Man har dagligen kunnat läsa kommentarer om hur folk har velat misshandla vakterna etcetera och debattklimatet har varit allt annat än konstruktivt.
Jag tycker att det är ytterst allvarligt när medierna spär på en debatt som redan är hätsk och som bara leder till något destruktivt. Ingenting positivt kommer ur en sådan debatt som vi har sett kring den här händelsen. Tvärtom.
Vad spelar det för roll att det nu kommer fram nya bilder som visar vad som verkligen hände? I mina ögon kanske inte så mycket för själva kritiken mot vakten i sig, han agerade ändå för våldsamt. Men för själva debatten tycker jag att det gör en hel del. Nej, det är inte rimligt någonstans att vara så hård mot en 9-åring oavsett vad denne gör, MEN det är heller inte alls okej att medierna direkt från början - tillsammans med alla tyckare i sociala medier - slår fast en bild som visar en våldsam idiot till vakt kontra en lugn, stillsam och rädd pojke.
Att pojken själv sparkade, bet och skallade mot vakten ger inte den sistnämnde rätten att agera för våldsamt mot pojken men det visar ändå en helt annan helhetsbild (som också i alla fall delvis kan ge alla oss utomstående en viss förståelse för varför vakten agerade som han gjorde, även om det inte ursäktar övervåldet på något sätt) än den som medierna har valt att visa och det är det som jag vände mig emot. Man har valt att visa en bild som långt ifrån visar hela verkligheten kring den här händelsen. Oavsett om bilderna fanns tillgängliga från början eller inte så har medierna direkt valt att tro på en sanning och vinklat debatten därefter, till synes helt utan källkritiskt tänkande.
När nu en kompis valde att kommentera det här och länka videon på sin Facebook-sida drog en diskussion igång där också. En diskussion som jag bidrog till genom mina kommentarer:
Att pojken själv sparkade, bet och skallade mot vakten ger inte den sistnämnde rätten att agera för våldsamt mot pojken men det visar ändå en helt annan helhetsbild (som också i alla fall delvis kan ge alla oss utomstående en viss förståelse för varför vakten agerade som han gjorde, även om det inte ursäktar övervåldet på något sätt) än den som medierna har valt att visa och det är det som jag vände mig emot. Man har valt att visa en bild som långt ifrån visar hela verkligheten kring den här händelsen. Oavsett om bilderna fanns tillgängliga från början eller inte så har medierna direkt valt att tro på en sanning och vinklat debatten därefter, till synes helt utan källkritiskt tänkande.
När nu en kompis valde att kommentera det här och länka videon på sin Facebook-sida drog en diskussion igång där också. En diskussion som jag bidrog till genom mina kommentarer:
"Jag fördömde själv vaktens agerande i tanken, dock inte genom att skrika ut massa okvädningsord om denne på sociala medier som många andra. Men samtidigt kände jag mig mycket tveksam till om vi fått hela bilden, det kändes inte logiskt att agera så mot en lugn, rädd pojke. Att det här kommer fram är viktigt tycker jag. Inte minst för helheten, för debatten. Jag är väldigt positiv till sociala medier och dagens möjligheter att snabbt dela info med varandra, men det finns onekligen en stor fara i att det källkritiska tänket helt försvinner hos många. Inte minst när de etablerade medieaktörerna själva verkar skita helt i källkritik bara det är en bra "story" och något som väcker känslor och säljer. Det är oroväckande, minst sagt.
Blir intressant att se hur många gånger den här delas. Knappast lika många gånger som den första videon där man bara såg omhändertagandets slutfas. Tyvärr kommer det här säkerligen glömmas/gömmas undan och folk kommer fortsätta trissa upp hatet mot poliser/vakter. Samma fenomen som vid demonstrationer när det snabbt som attan läggs upp filmer på poliser som går hårdhänt fram mot demonstranterna och åsiktsbombardemanget går igång, innan bilder som visar hur de så fredliga stackars demonstranterna minuten före kastade sten och smällare mot samma poliser...
Kan tillägga att jag inte tycker att kritiken mot vakten per automatik är fel, men det som däremot är åt helvete illa är den galet snedvridna debatten och det uppenbara vinklande och undanhållande av fakta som enbart leder till fler motsättningar i samhället och till ett klart råare, mer hatiskt klimat. Att medierna inte förstår det, eller ännu värre kanske förstår men bortser från på grund längtan efter bra tittar- och läsarsiffror, är ytterst oroväckande och illa."
Vi som diskuterade var ganska överens, men fick även mothugg av en person som raljant skrev att vi kunde misshandla alla bråkiga 9-åringar så var problemet löst. Hennes kommentar svarade jag också på:
"Du missar ju helt vad vi diskuterar här. Vi diskuterar inte huruvida vakterna agerade rätt eller fel, utan hur illa debatten har skötts och hur bedrövligt medierna har hanterat detta.
"Du missar ju helt vad vi diskuterar här. Vi diskuterar inte huruvida vakterna agerade rätt eller fel, utan hur illa debatten har skötts och hur bedrövligt medierna har hanterat detta.
Jag försvarar inte vaktens agerande, jag säger inte att våldsamheten i ingripandet var befogad. Det som däremot stör mig något enormt och som jag tycker är riktigt allvarligt är att medierna redan från början totalt vinklade det här och bidrog till att trissa upp en enorm hatstämning mot vakterna. På samma sätt som har skett mot polisen i samband med ingripanden runt demonstrationer och liknande. Här har man ju till synes medvetet valt att göra en kraftig vinkling av händelseförloppet och eldat på den hatstorm mot vakten/vakterna som på grund av mediernas vinkling och rapportering snabbt tog fart via sociala medier. Är det bra tycker du?
I mina ögon är det väldigt oroväckande. Mediernas sätt att hantera och vinkla sådana här händelser skapar bara mer motsättningar, åt alla håll (hat mot poliser, hat mot vakter, mer främlingsfientlighet etcetera) i samhället.
Händelsen i sig är tragisk, men mediernas sätt att hantera den är klart mer negativ för samhällsutvecklingen och stämningen i vårt samhälle än själva händelsen i sig."
Sammanfattningsvis kan det återigen poängteras vad jag vänder mig emot. Det är inte kritiken mot väktare eller poliser som använder övervåld i sig, utan det vidriga, hatiska debattklimat som ofta råder i samband med sådana här händelser och att det eldas på något enormt av mediernas vinklingar. Detta leder enbart till ökade motsättningar och konflikter, mer hat och ett destruktivare samhälle. Tyvärr verkar medierna vara beredda att betala det priset bara de säljer samtidigt som privata sociala medier-tyckare också verkar vara så måna om att få spy ut sitt hat mot enskilda personer att de fullständigt struntar i att de bidrar till ett mörkare, råare och mer hatiskt samhälle. Det är i mina ögon illa, riktigt illa.
MFF live och NIK-historia
Jag kunde tacka högre makter förra helgen då den snabbt anländande sjukdomen försvann lika kvickt som den kom och därmed möjliggjorde min inplanerade tur norrut. Ett besök i Hudiksvall stod på programmet då MFF var där under lördagen för att spela gruppspelsmatch i cupen. Det var en av få chanser att se dem live på nära håll och en chans att mitt himmelsblå lag i ett lite annat sammanhang än vad man är van vid. Därmed hade varit galet surt att missa det tillfället. Nu kom jag i alla fall iväg och fick en riktigt trevlig lördagseftermiddag uppe i Hudik.
Dels var hela arrangemanget kul och gästvänligt, dels vann MFF planenligt (5-0) och spelade i alla fall stundtals riktigt bra. Nu var det förstås ingen riktig värdemätare, ett division 2-lag ska Malmö slå lätt alla dagar i veckan, men att de mönstrade den absolut bästa startelvan de kan och verkligen tog matchen på allvar gjorde att det var riktigt kul att se den ändå. Dessutom var det gott att sammanstråla med en rad andra MFF:are som hade tagit sig till Hudik. Jag trodde att jag skulle vara en av få himmelsblå där, men vi var över 50 stycken Malmösuppotrar på "bortasektionen". Riktigt fint!
En speciell känsla också att komma så nära laget, på ett helt annat sätt än när de spelar på "riktiga" och stora arenor. Så mycket var positivt och det blev en lördag av hög klass som avslutning på ett skönt lov.
Sveriges bästa lag värmer upp.
MFF-fans från lite olika delar av landet på plats. Några ända nere från Malmö.
Wolff Eikrem närmast i MFF, han kommer bli en lysande värvning.
. . . . . . . . . . . .
På ett annat sportsligt plan, en annan nivå men likväl oerhört intressant för mig, stod min gamla klubb NIK för en imponerande framgångunder den gångna helgen. I söndags tog nämligen klubben steget upp i division 3 i pingis. Själv har jag spelat många år i Nickebodressen även i pingis, inte bara i fotboll, och pappa är den som håller i trådarna efter att ha dragit igång verksamheten igen i mitten av 90-talet då den hade legat nere ett antal år. Extra kul då givetvis att laget nu lyckades med bedriften att kliva upp i trean. Starkt av en så liten klubb, utan tvekan.
Själv var man långt ifrån att nå de höjderna, en serieseger i P13-serien är den enda "titeln" som finns på min pingismeritlista, men jag kan ändå sakna pingisspelandet ibland och gläds något oerhört med gänget som nu imponerade så stort i fyran.
En annan sak som är extra rolig är att nyhetssajten 24Kalmar hakade på laget upp till Västervik där sista omgången spelades i söndags och gjorde en minidokumentär:
Sportlov, Hudik, Tallin, Göteborg och en del annat
Sportlovet har passerat, drygt en jobbvecka till och snart är det allsvensk premiär. Det går grymt fort nu och det är väl både på gott och ont egentligen. På plussidan tycker jag man kan sortera in det faktum att det ger så sjukt mycket energi nu när solen börjar visa sig och det inte längre är becksvart
så fort man kliver ut från jobbet om dagarna. Samtidigt känns det som att det går lite för fort ibland, jag vill gärna ha ganska mycket tid kvar med eleverna som jag har nu då jag trivs riktigt bra med dem och dessutom är det en hel del som ska hinnas med under våren som jag gärna skulle ha lite mer tid för.
så fort man kliver ut från jobbet om dagarna. Samtidigt känns det som att det går lite för fort ibland, jag vill gärna ha ganska mycket tid kvar med eleverna som jag har nu då jag trivs riktigt bra med dem och dessutom är det en hel del som ska hinnas med under våren som jag gärna skulle ha lite mer tid för.Lovet som passerade innehöll allt från mamma-besök från Småland till hemmajobb, en kort sjukdomssläng och en tur till glada Hudik för att se MFF spela i Svenska Cupen. Allt som allt var det ett riktigt bra lov, även om en del av den riktiga lovkänslan försvann i jobbandet och diverse sjukdomar här hemma. Det är dock alltid kul att ha mamma på besök här, hon och Theo funkar så bra tillsammans vilket förstås är värmande och roligt att se. Dessutom gör ju det att vi också får lite skön avlastning. Exempelvis fick Karin och jag tid att gå på bio och såg då den så enormt upphaussade Fifty Shades of Grey. Karin har läst böckerna och varit helt såld på dem, jag har mest förklarat för mina elever att de är för små för att se filmen. Men nu var det ärligt talat jag som tyckte bäst om den. Bättre story än vad jag hade förväntat i alla fall och skådespelare som växte och blev allt bättre ju längre filmen led.
Veckan gick snabbt precis som all tid verkar göra nu. Det rullar på, fortare än man anar är det påskhelg som innebär Tallinkryssning med fru, son och mor och därefter står den allsvenska premiären för dörren i Sundsvall dit jag tänker åka upp för att se MFF. Sedan är det sikte mot sommaren, klassresan i slutet av maj då vi drar till Göteborg med eleverna i Aten (min klass) och stunden då Theo ska få ett småsyskon. Mycket att se fram emot, med andra ord!
. . . . . . . . . . . . . .
Skönt jobb man har, vissa dagar i alla fall :)
. . . . . . . . . . . . . .
Vilken glädje hos mig (och även hos Theo, han gillade den) när Karin kom hem med den här till vår lilla son :)
. . . . . . . . . . . . . .
Fluorsköljning, roligaste stunden varje jobbvecka :)
Kungsberget med ett skönt gäng
Förra fredagen stod friluftsdag med niorna på schemat och det blev en riktigt bra dag i Kungsberget utanför Gävle. Nu åker jag ju jag visserligen inte utför (och nekade chansen att pröva den här gången för att inte skämma ut mig offentligt) men jag passade i alla fall på att kriga mig runt en hyfsad runda på längdskidor i spår som i princip lyste med sin frånvaro.
Skönt att stå på skidor igen (har jag inte gjort sedan jag bodde här i Gävle förra gången) och framför allt ett perfekt tillfälle att träffa eleverna i en annan miljö, i ett annat sammanhang, än bara i skolan. Kul att kunna umgås, snacka och spendera tid tillsammans. Det var ett riktigt skönt gäng som vi hade med oss dit och jag understryker gärna, för hundrade gången redan här i bloggen och för min närmaste omgivning, hur bra jag trivs med de eleverna som jag har. Det finns så mycket glimt i ögat, humor och lagom kaxighet hos dem vilket passar mig och min ledarstil bra. Jag har haft tur helt enkelt och fredagen i Kungsberget var bara en av många lyckade jobbardagar hittills.
Det är lätt att trivas på sitt jobb när man har de här eleverna varje dag :)
Lite av varje kan man säga
Det mesta har rullat på utan några konstigheter senaste veckorna. Jobbet går bra, jag trivs som jag tidigare har påpekat och det tjatar jag gärna om gång efter gång här, samtidigt som helgerna i hög utsträckning har spenderats med familjen. Förra helgen var det kalas ute i Skutskär för bland en trio i form av svärfar, Karins ena kusin samt hennes farmor och nu senast roade jag mig med att storstäda i lördags för att sedan lägga en del av söndagen på promenad och lunch i Hemlingby.
Nu kommande helg, eller rättare sagt redan på torsdag, dyker mamma upp på besök här och nästa vecka är det sportlov. Visserligen ska jag jobba hemifrån ett par dagar, men en lugnare vecka än vanligt (även om jag knappast gnäller över vardagslunken ändå just nu) blir det hursomhelst.
. . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . .
Det gäller att ha rätt kläder på jobbet!
Uppfräschning av garderoben. Dock måste några par chinos in också inom kort.
Grymt trevligt grabbhäng hos Marcos förra lördagen. Det trots Milantorsk mot Juventus.
Vuxna män gör saker tillsammans, som att ta över barnens leksaker när det är kalas och få känna den smått euforiska glädjen över att köra radiostyrda bilar igen :)
