alfredssons vardag

Sällan har längtan efter att få vara på Swedbank Stadion igen varit så stark som idag. Jag saknar förstås känslan, atmosfären och stämningen varje gång MFF lirar men just idag är längtan tillbaka större än någonsin tidigare. Kvällens returmöte med Sparta Prag väcker såväl hopp som sköna minnen. Visserligen vände Malmö aldrig 1-4-underläget från första matchen mot Dinamo Zagreb senast det begav sig, sommaren 2011, men stämningen och trycket som skapades på Stadion i andra halvlek - när ett jagande MFF gjorde både 1-0 och 2-0 med en man mer på planen och gick för ett tredje, avgörande mål, i slutminuterna - var helt sanslös, det var magiskt för en fotbollssupporter som mig. 

 

Det var det bästa i läktarväg som jag har varit med om där nere, åtminstone snudd på i kamp med guldmatchen 2010 när guldet säkrades. Frågan är om inte Dinamomatchen var ännu värre, det var en annan slags stämning, ingen förväntade sig nog att Malmö skulle lyckas vinna med tre mål men i takt med att hoppet steg så steg också stämningen och växte till orkanstyrka. Mot Mjällby i sista omgången 2010 förväntade man sig en MFF-vinst, allt annat hade varit en stor missräkning. Nu var inte stämningen sämre eller glädjen mindre för det, tvärtom var det också en sanslös upplevelse förstås och den mest berörande matchen i och med att guldet togs hem, men när det gäller tryck smäller nästan CL-kvalet 2011 ännu högre.

 

Och då var jag ändå inte på plats (något jag kan ångra än idag, jag satt på Barometerns sportredaktion hemma i Kalmar och sommarjobbade den kvällen med matchen på stream) när MFF slog ut Glasgow Rangers i omgången före. Enligt de som var där, och av videos att döma, ska det ha varit något alldeles extra.

 

MFF har inför kvällens retur, där 2-4 behöver vändas, gjort en stor grej av supportrarnas betydelse och med hashtagen HelaStadionGungar via sociala medier uppmanat alla att ta sig till matchen i kväll. Hela Stadion ska helt enkelt gunga. Det kan låta fånigt, men har man varit där när MFF spelar en toppmatch (och annars också, för den delen) så vet man hur mycket tryck publiken kan skapa och vilken energikick det garanterat ger spelarna.

 

Jag hade så gärna varit där i kväll, jag hade velat sjunga fram laget och dela såväl glädje som besvikelse - beroende på vad det nu slutar i - med alla andra himmelsblå. Men nu nöjer jag mig med att förväntansfullt ladda med gamla minnen via Youtube och bänkar mig sedan framför skärmen.

 

 

Mot Dinamo 2011 räckte det inte, 1-4 blev bara 2-0 i returen och närmare än ett par jättechanser och en kanonräddning av den kroatiske målvakten i slutminuten kom MFF aldrig. Vinst där och de hade ställts mot bland andra Real Madrid i gruppspelet. Men trots det, trots att det inte blev något CL-spel, så var jag ändå oerhört stolt och på något sätt också glad efteråt när jag tog mig tillbaka till centralstationen för att där möta upp Karin och inleda vår Parisresa samma kväll/natt. Första bilden av många från den resan visar en trött, orakad och till synes lite sliten kille i MFF-tröja på tåget mot Kastrup (som ni ser ovanför här). Men trots mitt anlete var jag glad över att ha varit på plats, över att ha fått vara en del av stämningen och stolt över MFF:s prestation. I kväll hoppas jag att alla MFF:are som lämnar Stadion runt niotiden inte bara är stolta och nöjda över att ha fått vara där, utan också känner en enorm segerglädje.

Ge oss ett liknande jubel som i Rangers-matchen 2011 :)