alfredssons vardag

Idag för tio månader sedan ringde mobilen när jag var på jobbet. Strax före lunch närmare bestämt, runt elvasnåret. Det var Karin som hade börjat känna värkar, trodde hon utan att vara helt säker. Vi bestämde att vi skulle höras av igen och se om det hade fortsatt och en halvtimme senare ringde hon igen. Nu hörde jag ju på henne att hon hade ont, men själv var hon ändå rätt lugn i telefonen. Hon tyckte inte att jag behövde stressa hem (vi trodde ju att det, när det väl satte igång, skulle ta ganska lång tid ändå) men givetvis hoppade jag på första bästa buss från Kungsgårdens skola och tog mig hemåt. Det med en plötslig, enorm nervositet och hjärtat bultande.

 

Tur var väl det kan man lugnt säga, att jag åkte hem direkt alltså. Några timmar senare, närmare bestämt 15.13, såg nämligen vår älskade lille son Theodor dagens ljus för första gången. Den överlägset största och finaste dagen i mitt liv hittills.

 

Allt som har hänt sedan dess och allt som vi har fått vara med om som föräldrar är förstås helt ovärderligt och har även varit oerhört utvecklande och lärorikt. Det har varit en fantastisk tid på alla sätt men självklart också rejält slitsam stundtals.

 

Det känns häftigt att han redan är tio månader samtidigt som det ändå känns som att han har varit hos oss längre. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig ett liv utan honom nu.

 

Ni som följer bloggen vet hur stolt och lycklig jag är över att vara pappa och den känslan blir om möjligt bara starkare för varje dag. Det är så fint och stort att ha en underbar liten familj att dela livet med och jag är grymt lyckligt lottad som har fått möjligheten att skaffa familj med just Karin.