alfredssons vardag

Det är så många känslor som föräldraskapet för med sig. Förstås mest positiva - så mycket stolthet, glädje, lycka, kärlek finns där dagligen tack vare vår lilla Theo. Samtidigt är det förstås inte enkelt alla gånger.

 

De senaste veckorna har exempelvis vår lille kille haft en tung period när det gäller sömnen. Något som givetvis har varit rätt kämpigt inte minst för honom själv, men även för oss stundtals. Det är ju inte helt optimalt att behöva vara vaken mellan 02.30 till 06.00, för att ta ett nattligt exempel, särskilt inte för Karin som jobbar.

 

Det sliter förstås på humör och krafter, det framkallar frustration och sådant smittar förstås av sig på lillen också. Sådana stunder är det inte helt lätt att känna sig som en bra pappa. Tvärtom har jag, som är väldigt prestationsinriktad av mig och som alltid har tagit ganska illa vid mig av misslyckanden när det har gällt saker (och inte minst människor) som jag värderar högt, vid flera tillfällen känt mig frustrerad och blivit oerhört besviken på mig själv. Det då jag har känt att jag inte har kunnat ge Theo den trygghet han i allra högsta grad behöver när han är ledsen och inte kan sova.

 

Just då är det oerhört jobbigt, när känslan av otillräcklighet växer och man inte känner sig som en bra förälder. Mycket större misslyckande än så vet jag inte om det går att uppleva känslomässigt.

 

Att då mötas av lillens härliga leende morgonen efter när han väl fått sova ut lite, eller rent av bara en liten stund efter det att gråten varit som mest tilltagande under nattimmarna, är fantastiskt. Det är så läkande för ens eget inre och sopar raskt undan de negativa, betungande känslorna. Han visar en gång på gång hur mycket man betyder för honom, hur mycket han tycker om en och att han visst känner sig hur trygg som helst med mig som pappa och med Karin som mamma. Att få den responsen är det största som jag någonsin har upplevt, förutom när han föddes.

 

Det är känslostormande det här, att vara pappa och att få spendera så mycket tid med sin lille son som jag har förmånen att få göra just nu. Många olika känslor som sagt, men utan minsta tvivel en extrem övervikt för de positiva, glädjande och värmande känslorna. 

 

Vi vet både Karin och jag att Theo är trygg hos oss, mår bra och är glad när han är med oss. Det är en vetskap som gör alla dagar till något mer värt, något större. Det ger samtidigt en ännu större drivkraft att slita hårt och göra allt för att vara en bra förälder då man vet hur viktigt det är för honom och att hans positiva känslor för oss inte är något som går att ta för givet. Vi måste fortsätta att jobba hårt för det, något som också är en självklarhet att göra även de gånger det känns tungt med tanke på hur enormt mycket hans välmående och lycka betyder för oss.

 

Vi gör det bra redan nu, det vågar jag påstå. Det på samma gång som hårt jobb och en del tuffa uppförsbackar förstås väntar. Något som det dock är värt alla dagar i veckan. För när han ler, när han är glad, när han visar att han mår bra, ja då känner man sig som en bra förälder och den känslan är den finaste som någonsin går att uppleva.