En galen president, en likes-jagande retorik, en haltande logik
Donald Trump vann alltså det amerikanska presidentvalet. Helt galet egentligen. Även utan att vara särskilt insatt i vad Hillary Clintons politik står för kan jag lätt konstatera att jag hellre sett henne som vinnare alla dagar i veckan. Att väldigt många är av samma åsikt har gått att förstå på sociala medier idag. Men då kommer vi till något annat än själva valresultatet som stör mig. Något förvisso klart mindre betydelsefullt men likväl irriterande: den inofficiella tävlan i att övertrumfa varandra i populistiska, småfyndiga klagorop gällande valets utgång.
Nog för att jag säkerligen delar er åsikt om denne Trump och det faktum att han mot alla odds nu kan titulera sig USA:s president, men det hjälper inte. Jag är ändå, redan, oerhört trött på alla kommentarer från folk som ska flytta till månen, bosätta sig på Mars eller bara gräva ner sig. Ja, det är jävligt illa att en sexistisk, nationalistisk narcissist numera får ses som en av världens mäktigaste män. Helt enig om det. Men det blir ändå tröttsamt och på något sätt oäkta, påklistrat, med alla dessa domedagskommentarer. Vettiga analyser som man kan lära sig något av tar jag gärna emot, men när det mer känns som att folk ser chansen att visa sig lite duktiga och samhällsengagerade där det syns för allt från vänner och kollegor till gamla ex så tröttnar åtminstone jag snabbt.
Självklart är det förståeligt att folk reagerar och oroas över en situation som mycket väl kan medföra att grupper av redan utsatta människor får det ännu värre. Det är naturligt och bra. Men jag gillar inte retoriken, att man får det att låta som att det är den egna individen som drabbas. Att känna med utsatta människor är en fin egenskap, men sättet en del uttrycker sig på irriterar mig. Eller kanske snarare att man passar på att ondgöra sig nu när det handlar rätt mycket om att slå igen öppna dörrar, att höras och synas tillsammans med många likasinnade utan krav på något egentligt engagemang. Det blir ganska tydligt vilka som faktiskt har något att säga, som faktiskt bryr sig och vilka som i ärlighetens namn mest slänger ut något lite slentrianmässigt för att synas och få några likes.
Jag kanske är överdrivet kritisk, men det irriterar mig ändå att folk dyker upp nu från ingenstans och ska låta engagerade i kampen mot orättvisor samtidigt som de annars inte visar något som helst intresse kring alla hemskheter som pågår i världen.
Till viss del kan det säkert ursäktas och förklaras med närhetsprincipen. Den tar jag själv upp som förklaring ibland, exempelvis när människor ifrågasätter varför medierna fokuserar mer på ett terrordåd i Paris än på de som sker i Mellanöstern eller Afrika. Det blir ganska naturligt att vi reagerar mer, bryr oss och tar till oss mer information om det när det sker närmare oss. Och även om USA ligger långt bort geografiskt är det väl närmare oss kulturellt än många andra länder, vi åker dit på semester etcetera.
Men ändå, det blir lite för mycket av domedagsprofetiorna och världen-kommer-att-gå-under-retoriken. Att Trump vann valet är problematiskt och jag ser ärligt talat inget positivt med det, men det finns klart större problem runt om i världen som folk inte alls är lika snabba med att reagera på. I samma stund som väldigt många avreagerar sig för valresultatet i sociala medier lider mängder med människor i Afrika, IS använder barn som mänskliga sköldar i Mosul, krig pågår, flickor könsstympas för varje minut som går, homosexuella diskrimineras för sin sexuella läggning, kriminella grupperingar har makten över samhällen och städer, kvinnor på platser världen över straffas om de själva har blivit våldtagna och bara i Sverige räknar man med att uppemot så många som 70 000 kvinnor lever under hedersförtryck utan rätten att själva bestämma över sina liv.
Det finns med andra ord ganska många andra, större, problem att förfasas över och skriva om på sin Facebooksida eller sitt Twitterkonto.
Världen tog ytterligare några steg bakåt i natt när Trump utropades som vinnare i valet, det håller jag helt med om. "Vart är världen på väg?" har många personer frågat sig själva och omgivningen idag. Förståelig fråga, till viss del. Dock borde man, om man nu undrar det, ha ställt den frågan mycket tidigare än när det stod klart att Donald Trump är USA:s nye president.
Med det sagt tycker jag fortfarande att valet av Trump som president är för jäkla korkat och galet. Men jag tänker varken åka till månen, flytta till Mars eller ens gräva ner mig för det. Det hjälper ingen. Varken de utsatta grupperna i ett allt mer splittrat USA eller de många individer som av olika anledningar behandlas illa och lider i vår värld idag.
