alfredssons vardag

Kan man sparka en tränare när man har vunnit SM-guld?

Ja, MFF kunde uppenbarligen.

Är det rätt att göra det?
Det beror helt på omständigheterna och anledningarna, enligt mig.

I det här fallet, när Allan Kuhn fick sparken trots att MFF för några veckor sedan blev svenska mästare 2016, är känslan att det var rätt. Det kan förstås bara de med insyn avgöra, de som tog beslutet och spelarna som säkerligen på ett eller annat sätt påverkade. Men känslan säger: rätt!

För egen del har jag försökt läsa in mig och ta in så mycket info som det har gått när det gäller frågan varför Kuhn fick gå trots framgången. MFF säger att man vill ha en annan typ av ledarskap 2017 när fokus ska ligga på, förutom att försöka försvara SM-guldet, kvalet till Champions League. Kuhn kanske helt enkelt anses, och har visat sig vara, för orutinerad med liten erfarenhet av att vara huvudtränare. Sedan verkar en hel del också handla om att spelarna inte har varit nöjda. Kuhn verkar inte ha varit nog tydlig i sitt ledarskap och spelarna sägs ha saknat en tydlig spelidé, en riktigt trygg grund att falla tillbaka på.

 

Jag kan förstå det, det kan mycket väl stämma. MFF vann förvisso guld och det känns väldigt bortskämt och gnälligt att klaga då, i supporterrollen, men spelet imponerande inte på samma sätt som under tidigare guldår sedan 2010. Den där känslan av att MFF var en maskin som oförtrutet malde på infann sig aldrig. Snarare vanns guldet tack vare hårt jobb i kombination med briljanta individuella prestationer av de många individuellt skickliga offensiva spelarna. Det räckte långt, men det kändes ändå påfallande ofta som att det fanns något mer att plocka fram, att all kapacitet inte lyckades utnyttjas. Om det sedan var Kuhns fel, helt eller delvis, kanske inte är helt lätt att svara på men som huvudtränare har du ju det yttersta ansvaret.

 

Rent resultatmässigt var säsongen faktiskt inte godkänd sett till MFF:s mål inför densamma. Guldet vanns, men cupfinalen kastades bort när MFF tappade en 2-0-ledning (efter svag coachning efter Lewickis utvisning), i kvalet till cupen 2017 åkte MFF på en pinsam förlust mot Landskrona och när cupfinalen inte vanns försvann också chansen till Europaspel det här året. Dessutom tog för få egna produkter steget upp i A-laget. 

Dessutom det allra viktigaste: har du inte spelarna bakom dig, om de inte känner förtroende för dig, så spelar det ingen större roll vilka resultat du uppnår eller hur bra det verkar utåt sett. Utan spelarnas förtroende är en tränare körd förr eller senare. Något som nu också verkar ha varit fallet, att spelarna inte litade nog starkt på sin chefs förmåga eller dennes ledarskap. 

 

 

Kravbilden inför 2017 är ännu tuffare. SM-guld, gruppspel i Europa (CL eller Europa League). Skapliga krav. Krav som nu ligger tungt på nye tränaren Magnus Pehrssons axlar. En tränare som jag ärligt talat inte jublade över när han tillsattes. Tvärtom, snarare. Han har visserligen internationell rutin från att ha tränat Ålborg i Europaspel samt tiden som förbundskapten för Estland nu senast. Men hans meritlista sett till resultat imponerar inte jättemycket, ganska långt ifrån faktiskt. Jag hade förväntat mig ett större namn, något med mer tyngd, med tanke på MFF:s fina ekonomiska förutsättningar. Dock har min skeptiska inställning sakta men säkert suddats ut och bytts mot allt större optimism och entusiasm. Nu har Pehrsson visserligen väldigt mycket att bevisa, men efter att ha lyssnat på flera olika poddar med honom som gäst samt läst de intervjuer jag har kommit över börjar jag tänka om åtminstone en aning. Det är i och för sig en sak att prata, att presentera saker i teorin, en annan sak att få dem att fungera i praktiken. Men hans visioner och syn på fotboll stämmer överens med hur jag vill se MFF spela: med en tydlighet där det finns en tydlig grunduppställning men där det också ska finnas variationsmöjligheter, med ett rejält presspel, med energi och med ett spelsätt som kan beskrivas med orden snabb, offensiv fotboll.

 

Jag vill se ett tydligare MFF 2017, ett MFF där spelarna i högre utsträckning är bekväma i sina roller och med vad de ska utföra i dem, samt ett MFF som är bättre i presspelet. Dessutom ser jag klart hellre ett snabbt, direkt anfallsspel än ett possessionbaserat spel som blir för statiskt där bollinnehavet mest blir just bollinnehav. MFF ska absolut vara ett spelande lag, men det ska hända något framåt när laget har bollen och den ska inte bara spelas runt.

 

Om Magnus Pehrsson är rätt man att lotsa MFF på vägen mot ett nytt SM-guld och ut i Europa återstår att se. Jag börjar bli försiktigt positiv, men det är enorma krav han ska leva upp till. Bara att önska lycka till!