alfredssons vardag

Det är märkligt att våra politiker inte verkar ha någon koll på hur den svenska skolan fungerar. Ännu mindre verkar de ha kunskap eller förståelse för vad som behöver till för att förbättra den. Det ena dåliga förslaget efter det andra dyker upp när det egentligen borde vara enkelt: mer resurser, fler lärare och en höjning av läraryrkets status för att locka fler potentiellt skickliga pedagoger till skolan.

Det är säkerligen inte lätt att ordna det över en natt, men det är i alla fall inte svårt att se vad som behövs. Om man inte är politiker och ytterst ansvarig för det hela, vill säga (åtminstone verkar det så).

Jag skulle vilja rikta såväl frågor som synpunkter till flera av de förtroendevalda makthavarna som ansvarar för att både förbättra och utveckla skolan.

 

Vi börjar med dig, Gustav Fridolin. Vad gör du egentligen för att förbättra den svenska skolan?
Byter namn på höstlovet till läslovet? Seriöst? Jag vet inte om vi borde skratta eller gråta, men jag gör ändå det förstnämnda. Skrattar åt eländet. För det går inte att ta på allvar, det där namnbytet. Jag förstår givetvis att ingen, inte ens du Fridolin, tror att just det kommer att vända utvecklingen åt rätt håll igen. Men ändå, att ens komma på tanken är snudd på ett hån mot alla elever som behöver stöd och mer resurser för att klara skolan. Tror du, Fridolin, att ett "läslov" hjälper dessa elever mer än ett höstlov? Nej, det gör du förstås inte men du kände kanske att du behövde komma på något förslag för att förbättra den skola du skulle fixa på 30 dagar? 

 

Det eleverna behöver är förstås mer stöd i skolan, något de får om det finns fler lärare/pedagoger, är bättre arbetsmiljö, lugnare och tryggare, det finns bra arbetsmaterial etcetera. De behöver inte en uppmaning att gå hem och läsa på lovet. Jag är för läxor och för att man ska kunna hjälpa eleverna att utvecklas när det gäller att kunna ta ansvar, planera sitt arbete och liknande genom att ge en del hemuppgifter. Läser de på lovet är det förstås jättebra. Jag vill gärna att mina elever håller sig uppdaterade om vad som händer i världen samtidigt som de gärna får ägna en skönlitterär bok en stund även på ledig tid. Men att döpa om ett lov till läslovet? På allvar? Nej, givetvis en snudd på patetisk idé som inte kommer ha någon positiv effekt alls på de svenska elevernas lärande och utveckling. 

 

Sen har vi lärarlyftet. Ett fiasko, skulle jag våga stämpla det som redan nu. För att höja statusen på läraryrket kan ett stärkt löneläge absolut vara en faktor. Lärarna är värda att tjäna bättre, inte minst de med lång utbildning och mycket erfarenhet i bagaget. Dock har lärarlyftet bara skapat missnöje och splittring inom kåren. Det är ingen hållbar lösning eller förbättring att en liten del av lärarkåren får en löneökning, en ökning som dessutom inte är en riktig löneöknin utan snarare en bonus under två år. Det som behövs är en höjning av lärarlönerna generellt. Som det är nu eder lärarlyftet mestadels till, vad jag hört i allla fall, missnöje, avundsjuka och besvikelse.

 

Då kan man förstås tycka att det är småsint av lärare som inte får en löneökning att inte glädjas åt kollegan som får det. Men det blir märkligt när bara en liten del av alla inom lärarkåren får högre lön och på så sätt också till viss del högre status. Att det verkar vara olika kriterier som gäller från fall till fall kring vilka som ska få högre lön gör det inte bättre. Sedan ser jag läraryrket som ett teamwork där man ofta hjälper varandra mycket och jobbar tätt tillsammans. Vi inom svenska/SO på Prolympia, när jag var där, jobbade exempelvis väldigt nära varandra och delade hela tiden med oss av uppgifter, tips och annat. Då kan jag förstå om det kan kännas både orättvist och märkligt om en kollega får ta del av lärarlyftet delvis för något som flera har gjort tillsammans.

 

Så sammanfattningsvis: lärarlyftet varken lyfter statusen på läraryrket på det sätt som skulle behövas eller leder till generellt bättre villkor för lärarna när det gäller arbetssituation. 

 

Sedan har vi dig Anna Kinberg Bartra. Nu röstar jag normalt sett jag blått och har satt något slags hopp till dig som moderat partiledare. Men när det gäller skolfrågor, vilka jag brinner mest för som lärare, imponerar du verkligen inte hittills. Förslaget om obligatoriska diagnoser/prov i inledningen av varje termin för att se vilka elever som är i behov av mer stöd är helt meningslöst och dessutom smått nedvärderande mot oss lärare. Problemet är inte att vi har svårt att upptäcka elever som är i behov av stöd, problemet är att det ständigt saknas resurser för att ge det stöd som behövs. Jag skulle hävda att jag tämligen enkelt märker om en elev på något sätt behöver mer hjälp, stöd och resurser. Däremot känner jag allt för ofta att jag inte har tid, möjlighet och resurser nog för att stötta eleven på det sätt som behövs. Där har du problemet. 

 

Fler diagnoser, tester, prov är inte lösningen på någonting. 

Lösningen är i själva verket ganska enkel: mer pengar till skolan, pengar som i sin tur kan ge fler lärare, fler specialpedagoger, färre elever per klass för att läraren ska få mer tid med varje elev. 

 

Svårare än så behöver det inte vara. Sedan förstår jag att det inte alltid är lätt att få fram de pengar som behövs, men återigen ger politikerna sken av att inte inse vad problemet är och då kommer vi heller aldrig få fram några hållbara lösningar.

 

 

När vi ändå är inne på politiska fiaskon är det läge att nämna den här debattartikeln:

http://www.expressen.se/debatt/sparka-samordnaren-och-kalla-in-experterna/

 

Om det nu är som det går att läsa där är det ju smått bisarrt att en amatör - annat kan man väl inte kalla någon som saknar kunskap när denne egentligen borde varit expert i ämnet - fått en så pass viktig roll. Vad sysslar politikerna med?