alfredssons vardag

Så var den slut, min tid på Prolympia. En tid som bara förde med sig bra erfarenheter och fina minnen. Det senaste året har varit det överlägset bästa i min lärarkarriär och jag har bara positiva saker att säga om Prolympia.

Redan när jag började i januari hade jag höga förväntningar. De har verkligen infriats och mer därtill. Jag haft förmånen att ha underbara elever. Mina egna klasser Aten (åk 9 i våras) och Sydney (åk 7 under hösten) lämnar väldigt positiva spår och även de andra klasserna jag har haft har varit roliga att jobba med. Lägg därtill en rad trevliga ungdomar i andra klasser, som jag inte har undervisat men som ändå har varit väldigt sociala och gärna kommi fram och snackat i korridorerna. Dessutom har jag haft en rad sköna kollegor som har stöttat mig mycket i arbetet och varit enkla att ha att göra med.

Hela stämningen och atmosfären på Prolympia passar mig perfekt. Det är avslappnat men ändå seriöst, högt i tak, mycket humor, väldigt öppen stämning. Det är helt enkelt en lysande arbetsmiljö för en lärare som mig. Ja, för alla lärare skulle jag påstå. Att det då känns tråkigt att sluta är en självklarhet. Det är tungt, riktigt tungt. 

Nu visste jag ju om förutsättningarna på förhand, jag visste att det bara handlade om ett år som Prolympialärare då mitt vikariat därefter skulle gå ut. Men samtidigt kunde jag aldrig, trots de nämna höga förväntingarna, ens drömma om att det skulle bli så pass bra och att jag skulle trivas så enormt. När våra nior lämnade i somras insåg jag snabbt att de skulle bli saknade, det var verkligen ett grymt gäng med härliga elever. Men min nya sjua har verkligen fyllt deras plats på ett imponerande sätt och det blir jobbigt att lämna klassen nu. 

Samtidigt finns det så mycket positivt att ta med från det här jobbåret och jag är så grymt tacksam för all uppskattning jag har fått. En tacksamhet som jag har uttryckt på flera sätt de senaste dagarna:

Det blev ett perfekt slut glädjande nog. Jag brukar alltid vara lite nervös inför avslut, inför avsked. Det finns alltid en viss oro över att det inte ska bli som jag hoppas. Att det ska kännas som att man inte hann tacka alla som förtjänade ett tack, att man inte hann säga hej då riktigt eller att det på något annat sätt ska bli lite snöpligt. Nu blev det tvärtom jättebra. Jag passade på att tacka mina kollegor i samband med middagen i torsdags, tog tillfället i akt och tackade min underbara klass Sydney med några väl valda ord på avslutningen och kände verkligen att jag hunnit med allt jag ville när jag som siste man kvar lämnade skolan i fredags eftermiddag.

Montreal, nian jag undervisade i, gav mig den här. Ett fint minne! En skön klass med elever som jag både har haft hetsiga diskussioner med och skrattat oerhört mycket tillsammans med. Jag har haft grymt kul med dem och de kommer bli saknade, utan tvekan.

 

 

 

Min egen klass Sydney, sjuorna, gav mig det här. Korgen i sig var överfylld med en massa fina och goda saker men allra bäst var ändå tavlan. Eleverna hade skrivit en massa meningar och ord om mig och som de förknippar mig med, om sådant som vi har internt. De hade därefter beställt den här grymma tavlan där texten utgörs av allt som de hade skrivit ihop. Så oerhört kul att få något så personligt, något som verkligen är jag och eleverna - vi - tillsammans. Ett minne för livet! 

 

Tack allihop för att ni har gjort det senaste året till det absolut bästa hittills under min lärarkarriär.

De avslutande veckorna på Prolympia har haft många roliga inslag. Äntligen har jag ägnat mig åt lite lagidrott igen, efter en höst som till stora delar träningsmässigt har handlat om enbart lite löpning för min del. 

Nu har jag passat på att köra ett fotbollspass med mina sjuor när de hade specialidrott och dessutom hunnit med att spela den prestigefyllda hockeymatchen mot niorna. Tanken var inte riktigt att vara med fullt ut på fotbollspasset men när de var ojämnt antal spelare blev det så och jag klagade inte. Tvärtom var det grymt roligt att äntligen spela lite fotboll igen. Jobbigt var det också för även om eleverna är klart lättare och tunnare än mig rent fysiskt så är de ju klart kvickare och dessutom löpstarka. Så det var bara att ta i rejält i en-mot-en och två-mot-två-övningarna. Fotbollskonditionen är långt ifrån den bästa, snarare tvärtom, så det var minst sagt nyttigt. 

Hockeyn är en tradition på Prolympia. Niorna spelar alltid klassvis, varsin period, mot lärarlaget. 4x15 min på Gavlerinkens is. Grymt kul även om jag stundtals kände mig rejält ifrånåkt av de många hockeyspelande eleverna som vi har. Nu vann vi ju ändå, viktigt att hålla sviten intakt då lärarna aldrig har förlorat, och det var dessutom stort att spela tillsammans med en NHL-meriterad gammal stjärnlirare som Andreas Dackell. 

 

 

Seriöst värre i vårt omklädningsrum före matchen. 

Ett vinnande lag.

Något större förtroende hos coacherna hade man ju inte utan blev placerad i fjärdelinan men det vara bara att acceptera den rollen och slita för lagets bästa.. :)

Skapligt sliten blev jag av de sammanlagt lite dryga 20 minuternas istid. Hockey är inte direkt något jag är van att spela dagligen och det kändes i såväl lår som ljumskar och rygg i flera dagar efteråt. 

. . . . . . . . . .

En annan höjdpunkt under slutspurten på skolan var vårt Luciatåg. Jag ställde upp efter viss övertalning och det är jag glad för. Vi hade nämligen riktigt kul samtidigt som eleverna verkade uppskatta att vi besökte deras lektioner. Måste säga att vi hade en väldigt stark tomteuppställning för dagen: 




Även vår Lucia höll mycket hög klass den här dagen:

Tungt, tungt i lördags. Jobbigt avslut på säsongen för klubben absolut närmast hjärtat, Nickebo IK. Min gamla Smålandsklubb, klubben som jag har följt sedan jag låg i vagnen och där pappa varit aktiv i så många år, åkte ur fyran. Efter att ha varit ett division 4-lag sedan 2007 (vi tog steget upp samma år, 2006, som jag flyttade till Gävle första gången) tog nu resan slut för den här gången via kval. 

Det var väl egentligen inte helt oväntat. NIK tappade i princip varenda ordinarie spelare efter fjolårets säsong. Alla rutinerade utom ett par enstaka namn försvann. På bara några månader fick nye tränaren Toni Kujundzic jobba stenhårt för att få ihop en helt ny trupp. Ett tag såg det ut som att Nickebo inte ens skulle kunna ha ett lag, det saknades spelare och framtiden var oviss. Men Kujundzic och de övriga i ledarstaben gjorde ett jättejobb. De plockade ihop en trupp, svetsade samman ett lag och även om resultaten har gått emot så har rapporterna hemifrån vittnat om ett NIK där spelarna har slitit hårt för varandra. 

Truppen är ung, snittåldern på startelvan har till skillnad från ifjol då den låg över 30 i flera matcher varit så låg som under 20 och det är fullt logiskt att ett lag med flera spelare utan erfarenhet från seniorspel får det tufft när man kliver direkt in i division 4. Laget har krigat på och avslutade ändå starkt innan kvalet, genom att plocka poäng i de tre sista matcherna och klara en kvalplats. Nu räckte inte det, men jag tycker ändå att såväl spelare som ledare ska ha beröm snarare än kritik. 

Trots allt ska de gå med huvudet högt idag. Jag kände stor besvikelse i lördags, NIK har ju haft en viktig plats sen man föddes egentligen, men kände samtidigt att det också kan bli en riktig nystart. De har ju redan haft en sådan i år men hur tungt det än är att åka ner så går det ju att göra det till ännu en nystart, en framgångsrik sådan. NIK kommer ha nytta av det här tuffa året, det unga laget man har kommer bli stärkt av det här på sikt. När nu Kujundzic och co får tid att jobba ihop laget över en hel vinter, och inte behöver slita i sista sekunden bara för att få ihop en trupp, kommer det ge resultat. 

Pappa har varit väldigt aktiv både som spelare och ledare i mängder med år i NIK och följer laget intensivt fortfarande. Vi pratade om vikten av att tränarna stannar och pappa sa då något som jag tycker väldigt bra sammanfattar vad ledarna runt laget och främst Kujudzic har betytt för NIK och då i förlängningen även hela bygden där ute: "Utan honom hade inte Nickebo funnits idag".

Det säger mycket om hur enormt stor och viktig tränartrojkans insats varit för klubben oc för folk runt den, för människor som alltid kunnat identifiera sig med och samlas kring Nickebo IK. 

Att lilla Nickebo kan ställa upp med ett lag och har något som folk kan samlas runt o känna stolthet över är ändå klart mycket viktigare än vilken division man spelar i.

De runt truppen har gjort ett grymt jobb i år, trots allt. Och det är ovärderligt.

Ta med det och blicka framåt. Ser redan fram emot 2016, då kommer även de sportsliga resultaten.