alfredssons vardag

De senaste veckorna har tiden bara flugit fram, som så ofta, men ganska mycket har hunnit hända och nu väntar förhoppningsvis en skön påsk och en bra lovstart nere i Kalmar. Passar på att sammanfatta den senaste tiden med några rader här innan flyget lyfter:

 

Det är så sjukt roligt att jaga en boll, även om det för mig just nu bara händer en gång i veckan. Måndagskvällarna är snudd på heliga då måndag är lika med inomhusträning med korpgänget. Eller korpgäng är kanske fel benämning. Dels är det tveksamt om det blir något korpspel för oss i år, dels är kvalitén riktigt hög med några ex-allsvenska spelare exempelvis. Grymt kul är det hursomhelst och fotbollssuget är fortfarande väldigt stort.

 

 

 

Jag har skaffat träningskort! Äntligen har undertecknad börjat röra på sig lite mer igen. Förutom de omnämnda "korpträningarna" med kompisgänget blir det nu något pass per vecka, minst, på Friskis. Alltid något.

 

Våren är här! Det är den alltid när allsvenskan i fotboll drar igång. Snart, snart är det dags. Och MFF har redan hunnit spela sig till final i Svenska cupen. Gott så!

 
Veckans bästa inköp för övrigt:

 

 

Jag såg något väldigt rörande på tv häromkvällen. På trean var det närmare bestämt, i tisdags kväll. Jag såg föräldrar som var så enormt stolta över sina barn, de kunde inte hålla tillbaka tårarna. Så stolta var de. Det var underbart att se, inte minst som förälder själv. Fantastiskt! Att stoltheten kom för att de numera vuxna barnen enbart hade lyckats med det som vanliga, normalbegåvade människor gör dagligen i vardagen kan vi väl glömma för en stund? Det var ju ändå så fint.
#Ungochbortskämd #ironi

 

Apropå Ung och bortskämd: Kanske läge för de känslosamma, så lyckliga och stolta föräldrarna att börja ställa lite högre krav på sina vuxna barn än man normalt sett gör på lågstadieelever... 

 

 

Trivs riktigt bra på nya jobbet på Strömsbro skola. Har två trevliga klasser och bra kollegor. Samtidigt kan jag dock inte komma ifrån att saknaden av Prolympia är stor. Jag har nämnt det tidigare: stämningen där, såväl kollegor emellan som mellan lärare och elever, måste vara unik. Den saknar jag förstås och även det sköna tuggandet i personalrummet. Fotbollssnacket höll hög klass där! Dessutom var det kul att ständigt tjata med eleverna i korridorerna. Är absolut nöjd nu men kommer inte glömma Prolympia i första taget.

 

 

Theo äter gröt och vill ha kanel på. Får kanel. Strax senare:
- Det är inte "nel" pappa

- Jo, du har fått kanel där gubben

- Det är inte "nel"

- Jodå, där har du kanel, där på gröten

- Inte "nel"...

Det går någon minut, sen kommenterar Theo sin gröt och kanelen igen:

- Det är inte "nel"

- Jodå, svarar jag igen per automatik för att sedan slänga ett öga på bordet där kanelförpackningen står för att inse att min älskade son har rätt. 

- Ojdå, du har rätt Theo. Det är inte kanel. Det är muskot... 

 

 

 

En annan skön Theo-konversation utspelade sig när vi åt middag en kväll i veckan. 

- Vill ha flingor pappa! 

- Men flingor äter vi inte till middag gubben. Det äter man ju till frukost eller kanske mellis.

- Theo vill ha frukost! 

 

Han är inte dum, vår lilla älskling.