alfredssons vardag

Det har nu gått snart tre veckor sedan vår lilla Alva föddes och vår älskade Theo blev storebror. Jag har inte velat stressa ihop något inlägg om det, tillsammans med Theos födelse det absolut största som jag har upplevt, utan gett mig själv tid att ta in alla intryck, återskapa minnet från vår första stund med Alva och genom allt det få ihop ett noggrant utformat blogginlägg. Det här är alldeles för stort och viktigt för att man ska hafsa ner några rader. 

 

Egentligen är det inte rättvist att försöka beskriva känslorna efter sitt barns födelse. Jag har exakt samma känsla nu som när Theo kom, det är något som inte går att beskriva med ord. Hur mycket man än skriver, vilka ord man än använder - det blir ändå för platt och tunt. Det gör inte känslorna och det fantastiska känslotillstånd man lever i som nybliven förälder rättivsa. Trots det ska jag dock försöka så gott det går. 

 

När Theo föddes för snart två år sedan var ju precis allt totalt nytt. Vi hade förberett oss, läst på, gått föräldrautbildning och givetvis var vi inte helt utan kunskap, men samtidigt var vi ändå helt utan "verklig" erfarenhet av vad det innebar att ha ett litet barn. Nu är det förstås annorlunda, vi har lärt oss oerhört mycket under de knappa två åren med Theo och det känns klart tryggare och mer naturligt att ikläda sig föräldrarollen för en liten nyfödd igen nu. 

 

Något som kändes helt fantastiskt redan vid Alvas födsel - en känsla som bara stärkts under de senaste veckorna - var att man blev precis lika rörd, berörd, stolt och varm inombords som när Theo kom till oss. Nu tvivlade jag inte direkt på det, vi har sedan länge sett oerhört mycket fram emot att få ett syskon till vår lilla son, men samtidigt har man ändå inte kunnat låta bli att tänka "kan man verkligen tycka om någon lika mycket som Theo?" och "går det verkligen att känna lika stor upprymdhet och glädje vid andra barnets födsel?". Svaret är utan tvekan ja! Givetvis kommer relationen med Alva att växa fram på samma sätt som den har gjort med Theo och ge mer för varje dag som går, men redan nu är den så makalöst värdefull. Jag fick tårar i ögonen många gånger om av lycka och det var återigen en helt fantastisk upplevelse att vara med om sitt eget barns förlossning. Det är så stort, så grymt känslosamt - obeskrivligt. 

 

Karin var precis som med Theo helt suverän. Jag förstår inte hur man kan vara så stark, all heder och beundran för alla kvinnor som föder barn. Du är underbar älskling, både som fru och mamma till våra små älskade barn. 

 

Känslorna har varit så starka sedan Alva kom, enbart i positiv mening. Att se henne, att se vår lilla dotter, att se Theo som storebror böja sig fram och pussa sin lillasyster på kinden, att se de två tillsammans. Det är så känslosamt, så fint och man blir så enormt stolt och lycklig varje dag när man ser våra två små mirakel. 

 

Jag är så obeskrivligt tacksam och stolt över att få vara pappa till två fina ungar. Dessutom är jag väldigt lycklig att de har Karin som mamma, för en bättre mor kunde Theo och Alva verkligen inte ha.